Kramp

Soffan är nedsutten. Det bruna skinnet du sitter på är fullt av revor och hår. Djupt inne på det mörka caféet är det bara du.

Ditt kaffe är lika varmt som ditt sinne. Din dator skriker efter energi från eluttaget i väggen. Varför ska datorn få fylla på med ny energi när du själv ekar tom?

Psyket är inte på sin mentala bergstopp, det är både du och jag väl medvetna om. Det händer för mycket just nu. För mycket stök. För mycket känslor. För många tankar. Kaoset har stegat ut ur stridens rökmoln som segrare alltför många gånger nu. Pressat dig tillbaka från lyckans stridsfront. Mörkret har vunnit mark.

Det är en multitud av bra saker, samtidigt är det ofantligt många dåliga saker runtomkring dig. Dina dåliga tankar vältrar sig i extas av sin egen ondskefulla spiral över de positiva och tillsammans bildat en smet av depressiv sörja innanför skallbenet.

Till stadens centrum åker du i din ensamhet för att få vara med dig själv i tankarnas vackra, men ack så skoningslösa, värld. Avnjuten tillsammans med en kopp kaffe svartare än döden själv.

Att visa sårbarhet och genuina ledsamma känslor har du aldrig varit bra på. Det är inte bekvämt. Det är skrämmande. Det är läskigt att visa känslor.

 

Du är rädd.

 

Om du tänker efter en stund inser du ganska snart att det inte är många som tycker om att visa sig sårbara i en öppen, offentlig miljö. Det har samhället sagt till dig och lärt dig genom hela din uppväxt. Det är fel.

Tänker du efter med den logiska tankebana du faktiskt behärskar finner du, någonstans djupt där inne, vetskapen om att ingen tycker om att må dåligt. Det är helt enkelt inte kul.

Med inställningen att du inte är en ledsam person hankar sig livet framåt i sin makliga takt. Du vill att dina vänner ska känna dig som den lyckliga och mentalt starka person du kämpar så hårt för att visa upp. Du tror att det är så dina vänner vill känna dig.

Fel. Vi har fel. Vi är långt ifrån ensamma att i tron ha rätt. Nästan alla har fel. Med all rätt.

 

Det är med dina vänner du ska våga visa dig svag.
Det är med dina vänner du ska våga gråta.
Du kallar dem dina vänner för det är just det de är.
Dina vänner är där och stöttar dig när det är svårt.
De är där och gråter med dig när du är sorgsen och rädd.
Det är dags för dig, det är dags för oss, att förändra någonting inombords, någonting inuti vår person.

 

Du måste ta steget. Att våga ta dig an en ny filosofi och inställning till livet. En inställning som säger åt dig att det är okej att vara ledsen. Sinnesbilden som talar om för din person att det är okej att vara förvirrad och vara överväldigad av känslan vi kallar ensamhet.

Det är okej att vara rädd.

Det är först när du själv vågar erkänna att du har problem och brister som du själv, med den superhjältestarka hjälpen dina vänner har att erbjuda, kan ändra dig själv och bli en gladare människa.

En modigare individ.

Våga vara ledsen för att bli en gladare person. Utan sorg kan vi aldrig se kärleken.

Du gillar att vara själv. Du gillar att ligga i din stora, tomma, kalla säng med datorn i knät som ensam källa till värme. Vacker musik porlar ur datorn. Musik vilken sprider en känsla av harmoni och värme. Även när den är ledsam och mörk.

Att sitta långt in på småtimmarna med tunga, svåra, ångestfyllda andetag och dämpade snyftningar. Gråta för dig själv är den formen av självterapi du har låtit dig själv växa upp på.

Du har blivit duktig på att gräva ner dina känslor, begrava dem djupt under leenden och snabba, komiskt smarta kommentarer. Tyvärr.

Du förtjänar en Oscar för skådespelet du agerar ut i sällskap av dina vänner för att, väl ensam hemma, gråta ut dina sorger i ett nedsläckt sovrum.
Vi måste tillsammans våga skrika. Våga säga vad vi tycker och tänker. Utan censur.

Du är aldrig ensam, vi är aldrig ensamma. Låt oss ta reda på detta tillsammans, som en.

Gå inte omkring ensam när du innerst inne vet att du inte behöver göra det. För det ska du veta. Du behöver aldrig gå ensam. Det finns alltid någon som vill gå med dig, hur mörk stigen än må vara.

De är dina vänner. De kommer göra mer än du någonsin kan föreställa dig för att du ska må bra.

 

De älskar dig.

Våga

Utsökt tämjda toner i en harmoni. Tillsammans bildar de från sin konkreta form en abstrakt tanke i mottagaren, i dig; i mig, för att ta fysisk form genom kroppen.

Utan kontroll, utan eftertanke. Låt känslorna fylla dig. Hindra inte impulsen att dansa; att gråta; att skratta; att skrika.

En tanke, två tankar, oändliga vägar. Vart tar tonerna dig? Släpp taget. Följ med.

Bli kär i låten. Sukta efter takten. Tråna melodin.

Hitta din röst.

 

Våga.

Hallå

Det är svårt att vara den man är. Det är något läskigt med det hela. Att få vara den man faktiskt är, ner till den sista molekylen, den ensamma atomen, den bortglömda subpartikeln.

Hur kan jag få dig att låta mig vara jag?

Det är läskigt att säga och göra precis det man vill. Det är fruktansvärt utelämnande. Att få säga precis hur man känner, ner till den sista meningen, det ensamma ordet, den bortglömda bokstaven.
Hur kan jag få dig att svara, som du?