En första för året

bild 1

Sådär. Då var det gjort. Årets första löprunda. Det är måndag och även om det är röd dag i dag verkar det som att många sprungit, förmodligen motvilligt, tillbaka till kontor och arbete. Själv sprang jag ett varv runt industriområdet. Tar det som ett vuxet och moget val att springa en kortare runda i dag istället för den någotsånär sedvanliga mil-rundan. Jag menar, det var ändå flera veckor sedan sist.

Det tog emot. Det gjorde det. Ändock gick det bättre, och framförallt snabbare än jag trodde att det skulle gå. Knappt fyra kilometer på lite drygt 19,5 minuter. Jag är nöjd. Mot slutet fick jag ta i. Nackdelen med att bo på en höjd är att det är svårt att hitta rundor som inte börjar med nedförsbacke och uppförsbacke på sluttampen.

Och det här med att jag inte tidigare laddat ner RunKeeper till telefonen. Det gör ju allting så mycket lättare att hålla koll på och  absolut mycket lättare att berätta om för dig via. RunKeeper i telefonen är alltså min nya springkompis. Hälsa den välkommen! Det allra bästa är ju att den berättar för mig hur jag sprungit varje fem minut. Priceless!

I alla fall. Nu är veckan igång och allt som heter jul och nyår är bakom oss. Verkligheten har såldeles hunnit oss ikapp. Dags att bita ihop!

Och ja, självklart har jag reflex på mig även i dag.

DavidSpringa15

A man of my words

Häromdagen pratade jag om vikten att synas där ute i trafiken när man, du och jag, springer runt för vår egen hälsas skull. Då skrev jag också att jag inte var felfri; jag hade inte själv några reflexer på mig när jag var ute och sprang. Däremot så skrev jag att innan jag sprang nästa gång. I dag alltså.

Tidigare i kväll var jag ute i mörkret och sprang. En mil tog jag mig runt på lite drygt 52 minuter. Ett hyggligt tempo kan jag tycka. När jag stannade och hämtade andan kände jag mig fortfarande nöjd. Mitt mål för i dag var inte att slå nytt rekord, nej i dag handlade om att ta det lugnt och komma runt utan större svårigheter.

Sprang jag utan någon reflex? Nej, så klart gjorde jag inte det. Efter bion i dag sprang (figurativt) in i en butik och ryckte åt mig en väst. Lysande orange och lite för bred är det, men det gör ingenting. Det handlar inte om att springa en mil på någon catwalk. Det handlar om att synas. Plus att jag trixade och joxade lite så att den satt bekvämare vilket i sin tur gjorde att den också då satt snyggare. Den kostade mig ynka 49 kr och jag är tämligen säker på att för den som vill, har tid och energi går det nog att hitta västar för en än mindre peng.

bild 1-12

Kall mjölksyra

DavidSpringa11

Övertro och arrogans kan vara den värsta kombinationen av fiender en (läs: jag) kan ha ute i löpspåret. Igår tog det nämligen emot att springa den sista kilometern. Varför? Jo, för att jag kände mig stark och lätt i benen när jag började springa. Självklart öppnar jag därför med att springa första kilometerna på knappt fyra minuter. Det är snabbt, väldigt för snabbt. Ännu hade verkligheten inte kommit ikapp mig och jag fortsatte så i kanske fyrahundra meter till. Dumt David. Dumt. Sen tog det stopp, låren brände och den där onda knölen i sidan kom som på beställning. Needless to say gick det inte särskilt snabbt den sista biten. Usch vad jag inte tyckte om mig själv.

Men, jag kom runt i alla fall. Och det var ändå på en kortare runda, eftersom jag insåg att en tenta ska in på torsdag och att jag därför har ungefär två miljoner saker att hinna med innan dess, men det kommer att ordna sig.

Spåret: återkomsten

DavidSpringa1Måndag efter tre veckor av intensivt arbete tillsammans med och om festivalen gav utrymme för att komma ut i löpspåret. Jag kan ärligt inte säga exakt när det var sist. Men om mitt minne inte sviker mig fullkomligt vill jag säga att det var närapå exakt en månad sedan.

Jag må vara dum i många lägen och i vissa fall ha en viss övertro på mig själv, speciellt när det kommer till träning. Men inte tillräckligt dum för att förstå att jag inte bara kan snöra på mig skorna och springa milen på 46 minuter igen. Skulle jag ge mig på något sådant skulle jag med stor säkerhet 1. vilja begå självmord och 2. vara tvungen att sluta springa på grund av syrebrist till mina muskler samt 3. håll i sidorna á la grande.

Men jag lyckades ta mig drygt fyra kilometer på tjugo minuter blankt. Absolut var det ett högt tempo, ett tempo som jag vill ligga på på mina värsta dagar. Så att ligga där efter en månads uppehåll och endast känna av det där jobbiga för en liten stund när jag glömde av min andning ger mig bra och glada förhoppningar!

Det kändes bra att vara ute i spåret igen. Fötterna var lagom tunga och fyra kilometer kändes perfekt som en ingångssträcka. Minst sagt välbehövligt efter all film de senaste veckorna och en boost för att orka med alla som är på ingång!

Oh knees, why are you forsaking me..?!

bild-14Okej, så det börjar bli kallare ute, det vet vi allihopa. Nej, jag kanske inte har justerat min klädsel årstidsmässigt till hundra procent. Ja, jag kanske borde i alla fall ha någonting om knäna om jag fortfarande vill springa med shorts, det förstår ju jag också. Men det är inte alltid så lätt att komma ihåg allting när man blir taggad på att gå ut och springa. Det vet nog du också. Ja, jag har knägrejer att dra över knäna för att få lite bättre stabilitet och också värme men nu är det kanske så att jag kom på att jag glömde dessa i dag efter ungefär 1,5 kilometer. Då går det inte riktigt bara att vända.

Det är alltså knäna som jag beskyller det dåliga känslan för i dag. Det gick rätt bra efter att de blivit tillräckligt varma och allting. Men sen efter ungefär sju kilometer började de ömma och bli lite större. Känns som en klassisk reaktion på känslig mänsklig kroppsdel som möter kyla under press för en längre tidsperiod.

Sen var det där jävla hållet i högersidan som jag under ett par kilometer kämpade med att få kontroll på inte det roligaste heller. Nej, det lovar jag dig. De här två i kombination gjorde att jag faktiskt valde att korta ner från de tänkte 10,6 till 9,3 kilometer. Såhär i efterhand är jag glad att jag gjorde det för den där sista sträckan skulle nog bara gjort mer ont än nytta.

Ett bra tempo höll jag i vilket fall som helst. Förra veckan när jag sprang landade jag på ett 5:23-tempo. Målet för i dag var att komma ner på ett jämnt och bra tempo om fem minuter per kilometer. Tyvärr lyckades jag inte helt och hållet. Men med tanke på knäna och hållet är jag ändå förhållandevis nöjd med mitt 5:08-tempo. Med det sagt är jag ändå arg på mig själv och mina krämpor för att jag inte lyckades hålla mitt eget löfte.

Men nästa gång, då jävlar!

Vått & snabbt

bild-8

På väg tillbaka från stan började det att ösregna utanför bussen. Perfekt tänkte jag, det är så underbart att springa när det regnar mer än vad en annan kanske skulle tycka är ett hällregn. Jag älskar det. Problemet är såklart att det inte går att springa med musik på samma sätt, av uppenbara anledningar. Väl hemma försökte jag att skynda mig bäst det gick att byta om för att komma ut. Tyvärr hann det, så gott som, sluta att regna. Fortfarande var det blött på marken och regndroppar hängde ändå i luften.

Som jag redan har sagt så kommer det här att bli en stressig vecka. Med den vetskapen i huvudet tog jag, igen, den korta rundan av den enkla anledningen att spara tid. Det gick bra med den korta rundan även om jag fick utmana en bil som inte verkade hålla total uppmärksamhet på saker framför kofångaren. Allt gick bra, oroa dig inte. Hamnade på en redig tid kring 15:30 á 3,6 km. Jag är nöjd och jag har haft tid att beta av lite, lite stress!