Flashdance: the musical – låt oss smula en stund

Flashdance1

I torsdags bar det av hemifrån in till stan för att sakta men säkert genom kollektivtrafiken i den kära, och nu också kalla, huvudstaden för att slutligen landa utanför den klassiska byggnaden i vilken China teatern huserar. Med en nu nästan nittio år gammal historia har den privata byggnaden stått invid Berns klassiska salonger i Berzelii park. De kinesiska tecknen du kan se ovanför de joniska pelarna betyder ”det fulländade seendets hus”. Att få se en fulländad musikal under kvällen var vårt mål. Vi kom nästan i mål.

Flashdance3FLASHDANCE: THE MUSICAL
När jag satte mig uppe på vänstra mittbalkongen var det med en blandning av upprymdhet, förväntan, spänning, glädje, och irritation. Den höga positioneringen i lokalen gjorde mig nervös över att missa viktiga bitar av det som skulle komma. Inte kunde jag veta att det faktiskt går att se det allra, allra mesta även från de sämre platserna inne på teatern. Det här var ändå mitt första besök på teatern.

Upprymdheten, spänningen, och glädjen som fick mig att förbise anläggningens blygsamma benutrymme för oss som har en längd skrivet i våra pass som är större än 175 cm var minglet innan sista ringningen. Från att ha vankat fram och tillbaka i väntan på de inbjudna gästerna tog jag mig ett glas gott mousserande från Rotari och gick upp en våning. Därifrån kunde jag slå två flugor i en smäll – jag skulle ändå använde ingången till salongen därifrån samtidigt som jag fick en överblick av folksamlingen.

En folksamling som låste fast de glada förväntningar jag hade på musikalen. Sorlet. Skratten. Det spritta kroppsspråket från hajpade gäster spred sig över foajén upp över mina läppar och lämnade kvar ett leende.

”Greetings from Chicago” mötte mig på den stora projektorduken framför scenen när jag letade upp min plats. Rad 10. Stol 933. Salongen fylldes raskt och klockan tog sig fram till 19:30. Belysningen släcktes och musiken, de åttiotals-klassiska tonerna tog ljusets plats.

Trycket från musiken, framförd live i kanterna av scenen slog mig med överraskning. Det var en glad överraskning och det där leendet från foajén gjorde sig påmind igen. Skärmar och dukar kastade oss in i åttiotalets Chicago med en tur över staden där vi landar utanför stålverket. Orkestern tar i från tårna när ensemblen av dansare och sångare tar plats på scen och för oss tillbaka till nostalgiska stunder från trettio år tillbaka. För oss som var, eller är för unga för att få ha upplevt med excentriska modet och den episka musikeran tas snabbt tillbaka till första gången vi såg filmen och minns tillbaka utan problem.

Dansen imponerar och rösten från artisterna gör sitt bästa att överrösta orkestern. För på denna premiärkväll satt visserligen tonerna rätt på instrumenten såväl som hos de skönsjungande personerna, men ljudbilden blev förvriden av en dålig mix och från min plats högt upp på balkongen blev allt som inte var duett eller enkelstämmig sång ett virrvarr av grötigt skrål. On key, i och för sig, men likväl ett gröt. Synd för den, däribland jag, som kan låtarna men inte texterna utantill. Jag tappar någonting och får svårt att verkligen på riktigt svepa mig in i den neonfärgade vaggan de välkända tonerna och den peppande dansen omfamnar publiken i.

Det arbete som så ofta glöms bort och ställs undan i det mörka, dammiga hörnet är styrkan i Flashdance. Jag pratar om ljuset och videon. Tekniken har hunnit ikapp med teaterns äldre, analoga form och musikalen utnyttjar detta till fullo. Från den första djupa ”3D”-dykningen in i Chicago till de subtila projiceringarna längs scenerna de flesta av oss kommer låta gå omärkt förbi skapar en helhet till berättelsen som tidigare varit tillgänglig filmens värld.

China teaters initiativtagare skulle vara stolt över Flashdance. För i dag, snart nittio år efter konstruktionen av byggnaden som skulle husera teater och film i symbios, kan publiken sitta i den kinesiskt inspirerade arkitekturen med 20-talsklassicism och skratta, gråta, och njuta till de båda konstformerna. Samtidigt.

Hanna Lindblad, Katrin Sundberg, Siw Malmkvist, Per Eggers och alla de andra i drygt tjugo talanger starka ensemblen skapar en stämning väl värd sina pengar. Det är tre timmar av träffsäkra stämmor, nostalgiska toner. Allt till en berättelse som gör det svårt att inte ställa sig upp ur stolarna och dansa med i historien vi alla kan utantill.

Bonusen är och heter Siv Malmkvist. Intresserar inte Flashdance dig vill du ändå lägga tre timmar på den här glädjeshowen för att få se Malmkvist locka fram otaliga skratt med sina vältajmade one-liners och charmanta dansnummer.

Flashdance2

”Flashdance: the musical dansar dig ur din stol och sjunger dig ur vinterdepression”

Boka din biljett här

| Text & Redigering: David Sundgren | Foto: Camilla Käller |

Tio kilometer under jord

*gulp* Efter att jag tipsat min pappa om att anmäla sig till ett lopp som jag tänkte mig att springa i höst för att få honom att få honom att komma igång efter skada har han nu anmält sig. Det innebär att jag nu inte kommer undan att råka ”glömma bort” att anmäla mig som jag kanske gjorde där till Midnattsloppet i somras.

Stockholm Tunnel Run 2014, här kommer jag! Men jag kommer inte ensam. Fick med mig Vian på en anmälning också. Hon är bättre på mig än att träna, men jag springer mer än henne. Det här kommer att bli spännande. Men först och främst roligt. Loppet kommer att framföras i den nya Norra länken. Ett tio kilometer långt lopp som är en unik upplevelse. för efter att vi, hur många vi nu blir, sprungit klart kommer Trafikverket att släppa på för biltrafiken.

Som bevis på att vi faktiskt är anmälda presenterar jag härmed vår bekräftelse:
Skärmavbild 2014-01-03 kl. 14.48.16

Krishantering

I morse fick jag ett litet sms från Vian som varnade mig för att det var kaos på tunnelbanan. Ingenting fungerade tydligen. Det har var alltså innan klockan ens hade slagit nio på förmiddagen. ”Okej”, tänkte jag. Det är alltid bra att veta sådant så att man kan ta en buss tidigare för att dryga ut tidsbufferten.

Tur var väl det, för en resa som ska ta ungefär 35 minuter slutade med en tid på bara någon minut under timmen. Jag hann fram i tid, ingen fara med det. Men humöret…som mitt tålamod har ställts på prov i dag. Och vägen in mot stan var ingenting i jämförelse med hur det var att försöka komma hem. Även då med tidspress.

Först kan jag erkänna att det var dumt av mig att hoppa av röda linjen vid Slussen. Det skulle varit smidigare, och i dag säkert också snabbare, att åka ut till Liljeholmen och ta bussen därifrån. Men så långt tänkte inte David när allt han tänkte på var att vara hemma innan klockan fyra han hade sagt till budfirman att han skulle vara så att de kunde komma med mitt paket.

Men som sagt, så långt tänkte jag inte. Istället hoppar jag av röda linjen vid Slussen och tar reda på var dessa små, trånga och alldeles för få bussarna åkte från. Hur jag tog reda på det? Jag ställde mig i kön som började nere på Rysstorget, såklart. Var annars skulle jag ställa mig? Efter en jävla massa om och men där jag inte orkade bry mig om de runtomkring mig utan endast tänkte på mig själv satte jag mig på ett bussäte. Det är i dessa lägen Stockholmsarmbågarna kommer väl till pass.

Bussen tog mig från Slussen till Gullmars på ungefär lika lång tid som det tar att traska sträckan..suck. Trångt, varmt och jobbigt var det därtill. Nej, usch vad jag inte tycker att SL hanterade den här dagen.

1. En kabelbrand sätter stopp för trafiken över en hel (!) arbetsdag.
2. Ingen vidare hantering på var man skulle ta bussarna
3. Så gott som obefintlig information från SL själva.

Och det här med att de ändrade från att inga tåg kunde åka till att ytterst begränsad framkomlighet gällde. Kan någon förklara det för mig? Är det för rökigt för att förarna ska våga köra genom röken på spår som ligger stadigt om marken eller om det brinner kan jag förstå att allting stängs av. Likaså när det kommer till om rälsen ens kan få tillräcklig ström till tågen.

Men att bara släppa genom några få tåg är för mig bara konstigt. Antingen kan man köra eller så kan man inte. Om strömmen räcker för ett tåg utan där här brandbenägda kabeln är det väl bara att släppa på? De kommer ju ändå bara ett tåg åt gången.

Den här grejen med att skicka EN buss per tunnelbana känns ju också väldigt…..genomtänkt?

 

Nej, jag vet inte. Jag är bara arg, grinig och på allmänt dåligt SL-humör. Nu har jag fått spy ur mig lite, tack.

SFF13: Austenland – spretiga skrattsalvor

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

Austenland1

Det finns de som gillar Jane Austens verk och sedan finns det de som är något större fans. Jane Husell är snäppet förbi det andra steget. Hon är förmodligen förbi de flesta steg. När hon får en chans att åka till på en tematisk resa till det enda stället i världen där någon kan få uppleva Austens värld på riktigt finns det ingenting som stoppar Jane att åka över Atlanten till Austenland.

Austenland är en hysteriskt rolig romantisk komedi med årets spretigaste manus. Den meningen sammanfattar på det stora hela hur jag känner inför filmen. Jag tycker inte illa om berättelsen eller är besviken på den. Visst, jag hade högre förväntningar på den. Men som verkligheten ser ut går det inte alltid att ha rätt.

Keri Russell gör en gemytlig roll som den fanatiska beundraren som väljer fel resepaket och hamnar med tjänstefolket. Hennes lugna, blyga stil sätter sig i kontrast med Jennifer Coolidge..ska vi säga..bryska stil? Allt som allt lockar Austenland till många skratt. Berättelsen är full av hål och i många lägen blir komedin nästan smärtsamt obekväm, men det är vad filmen är. Det är smärtsam humor och förlöjligande av den engelska accenten och dittendatten.

Helt klart en värd film att se hemma en trött söndagseftermiddag. Underhållande, men långt ifrån fulländad.

YouTube Preview Image

SFF13: American Dream in China – Doyle till undsättning

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

AmericanDreamsInChina

De tre vännerna lär känna varandra under sina år på högskolan. Målet är att någon dag lyckas få ett visum för att få resa till USA och studera där. När inte allting går som planerat och det bara är Meng som får chansen att lyckas i det förlovade landet hankar de andra på hemma i Kina. Efter att blivit avskedad offentligt från skolan tar Cheng och Wang chansen att göra sin egen grej – de ska lära ut vad som krävs för att prata som, tänka som en amerikan för att få bli insläppt i landet.

American Dreams In China ter sig till en början som ett snyggt inslaget paket av cinemagrafen Christopher Doyle regisserat av Peter Hosun Chan. In bit in i historien känner jag inte att berättelsen har fattat något grepp om mig och för att vara en film om de juridiska problemen kring företaget och själva företagets födelse får jag se väldigt lite av det.

Istället behandlar filmen viljan hos kinesiska studenter att lämna landet för att få en ordentlig utbildning. USA målas upp som paradiset. När American Dreams In China inte sätter Staterna på en piedestal läggs det mycket energi på kärlekshistorier jag som publik bara får nosa på för att sedan inte gå vidare med.

Att American Dreams In China kan liknas vid en kinesisk version av The Social Network kan jag köpa till konceptet och fotot. Men hur berättelsen är som den är i dag kan jag inte säga annat än att det är ett försök till en kopia. Kudos skall dock ges för att på ett snyggt sätt visa en ny generation som vet vad den vill ha och är beredd att bända på lagar och regler för att nå dit.

YouTube Preview Image

SFF13: Autumn Blood – patriarkat och hagel

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
(slutsåld)

AutumnBlood1

16 år gammal lever den naiva Flickan med sin bror Pojken ensamma i enskildhet från den lilla bergsbyn. När den naiva Flickan blir brutalt våldtagen måste hon fly ut i skogen undan de tre bröderna. Med sin redan traumatiserade, efter att ha bevittnat sin pappa bli kallblodigt mördad, bror ut i skogen i hopp om att överleva den sadistiskt kvinnohatande trion.

Högt uppe i bergen står en väder-ruggad bondgård med några djur. Utanför de fallfärdiga staketen står bergstopparna i ett ståtligt antal. På gården är Flickan och Pojken ensamma utan någon som tar hand om dem. Autumn Blood är överröst med en gemytlig kornighet och avmättad dammighet i sina färger som för mig till 80-talet. Ändå är berättelsen nutida modern och samtidigt tidlös.

De trolska skogarna som aldrig verkar ta slut rymmer en syskonkärlek mellan Pojken och Flickan som aldrig hindrats av samhällets regler och normer. Det är en fri och genuin kärlek de känner till varandra. Därför vrider det extra hårt i magen när Pojken varken kan greppa allvaret eller hjälpa sin syster efter den brutala våldtäkten. Han står vid sidan om sängen, maktlös.

Autumn Blood är en visuellt slående berättelse med sparsam dialog. Istället har regissören Markus Blunder använt ljudscenen till sitt yttersta. Det visuella gifter sig magiskt med musiken. Samklanget skapar ett djup, mer dynamik och intensivare spänning än en enkel dialog skulle kunna ge. Dramat rör sig med tryckande scener mot thriller-genren när det korta skärpedjupet hindrar oss att se allting den snabba kameran flyr tillsammans med syskonen.

Drama-thrillern är ett praktexempel på hur set design, kroppsspråk, musik och kamerateknik tillsammans stänger ute behovet av det orala språket. Autumn Blood talar inte bara lite engelska, Autumn Blood talar människa. En berättelse som visar viljan att överleva när makt över kvinnan tar form av våld.

YouTube Preview Image

 

SFF13: Ömheten – ett bra koncept och idé

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

Ömheten1

När fyra ungdomar ska ta steget ut i vuxenlivet är det inte bara deras liv som skakas om. Nej, marken under dem bokstavligen skakar samtidigt som de på egen hand måste lista ut sina osäkerheter och sig själva.

Ömheten är en vackert handhållen berättelse om osäkerhet och rädsla inför framtiden av Sofia Norlin. Kiruna är i en del av sin historia där drömmen om ett bättre liv med den närliggande gruvan ruckats på; staden måste nämligen flytta. I denna osäkerhet var nästa stora spricka i marken kommer bryta upp blir Marcus utkastad ur skolan och måste ta jobb i gruvan där hans pappa slutade att andas. Zerin vill förstå som omvärld genom kamerans sökare och Daniel bryter loss från sitt gäng för att möta sig själv i vildmarken.

Berättelsen är kall och oberäknelig, Ömheten känns som en naturalistisk kärleksförklaring till Kiruna där fjällens stora vidder och oändliga frihet möts av den nya generationens drömmar. En intelligent och vacker comin of age-film. Tyvärr används inte gruvan fullt ut till att vara den antagonist filmen börjar att berätta. Istället låter Norlin rädslan för gruvan glida mellan fingrarna och ebba ut som lätta skakningar ingen verkar bry sig om särskilt mycket.

Det är inte bara gruvan som bygger upp en spänning i berättelsen för att sedan rinna ut i sanden; och det är där Ömheten faller. Filmen är vacker i sitt foto och manus. Idén och konceptet är underbart, men ibland träffar man stolpe ut helt enkelt.

YouTube Preview Image

SFF13: The Priest’s Children – gummi och satir

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ThePriestsChildren1

Don Fabijan anländer till den lilla ön i det Adriatiska havet. I sin roll som ny Pater för det lilla samhället är Fabijan besatt av att få upp antalet födda barn. För att nå sitt mål samarbetar han med den lokala kioskägaren som säljer kondomer till befolkning – nu med hål i.

The Priest’s Children är en berättelse från Kroatien och Serbien om två stora ämnen: sex och kyrkan. Filmen hoppar ner i grytan med en generös mängd satir och rak humor. Vi får se filmen ur ett berättarperspektiv när Fabijan bekänner sina synder och berättar sin historia som sjukhuspatient för en ung Pater.

I Sverige blir The Priest’s Children en ren tvättäkta komedi med några små onödigt stereotypa sekvenser. Däremot anar jag att filmen i sina hemländer har väckt och kommer att väcka många åsikter. Berättelsen sätter två stora, och i många fall känsliga, ämnen och rör runt i dem på ett modigt vis.

En satir och en törn i sidan på den katolska kyrkan och öppen komik om sex och dess konsekvenser. Den vackra stenbyn vid havet och det vackra landskapet binder en rosett runt The Priest’s Children som helt klart gör den sevärd.

YouTube Preview Image

SFF13: Manuscripts Don’t Burn – se mer än vad som visas

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ManuscriptsDontBurn1

Två agenter till staten beordras att ta hand om författaren. Men inte innan alla kopior av manuset hittats och beslagtagits. I det intellektuella samfundet finns tankar och åsikter som vill ut, men inte tillåts. Det är farligt att ta sig förbi och runt censuren. En risk somliga är beredda att ta, trots risken för sitt eget och de i ens närhets liv.

Jag ska vara ärlig och säga det absolut första jag tänkte när filmen tog slut. Jag tänkte nämligen ”den var bara sisådär bra, hur ska jag säga det på ett bra sätt?”. Det kan låta konstigt att uttrycka sig så, men jag menar det i den meningen att filmen inte höll upp till mina förväntningar och i och med känsliga ämnet blev jag lite rädd för att trampa på tår.

Manuscripts Don’t Burn flyter lugnt men bestämt som en flod fram med ett naturtroget foto med korta linser. Det som händer är vad vi tillåts se i fokus. Hierarkin mellan de två agenterna, vänskapen mellan författarna porträtteras vackert och tydligt för oss att förstå. Censuren i landet hindrar tankar och åsikter att komma upp till ytan, Manuscripts Don’t Burn lyfter problemet till just ytan och belyser detta på ett väl genomtänkt vis.

Som publik förstår jag frustrationen att inte få publicera sina verk. Jag känner rädslan när det tar hus i helvete. Jag ser att bödeln lyder order; det är ett jobb. Manuscripts Don’t Burn är skickligt framförd av den hyllade regissören Mohammad Rasoulof. Frågan som lägger sig framför alla andra frågor är ändå varför jag inte får en lättare ingång i det komplicerade ämnet. Jag känner mig i omgångar utelåst för att jag inte läst på innan jag satte mig i biostolen.

YouTube Preview Image

SFF13: A Story of Children and Film – det stora ligger i det minsta

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

AStoryOfChildrenAndFilm1

Mark Cousins tar oss med på en resa ner i filmvärldens arkiv där film efter film varken du eller jag hört talas om väntar. Efter den populära tv-serien SVT sände står nu barnet i fokus.

Konstformen vi kallar film är bara 120 år gammal, give or take a few years. Redan från första början har barnet funnits där för att berätta, visa, skildra och förädla. Cousins slår fast snabbt i A Story of Children and Film att det är någonting speciellt med barn i film. Genom barn går det att berätta så mycket mer. Olika länder har, generellt sätt, blivit bättre på att skapa filmer där barn porträtteras på olika vis för att få fram känslor. Blygsamhet kommer fram som allra bäst och gripande i filmer från Japan. Belysning av klasskillnader har Storbritannien lyckats bäst med, USA de mest talangfulla (sång/dans) och Iran har de argaste barnen. Varför det är såhär? Det bara är så.

A Story kretsar kring Cousins två syskonbarn som han en helgmorgon spontant filmade. Det klistrar ihop dokumentärens olika delar på ett ovanligt och charmigt vis. Men samtidigt som det är en fördel för filmen är det också det som drar ner betyget. Känslan jag får från klippen är att idén till filmen kom just från den här morgonen och det som fastnade på linsen. Ibland känns A Story helt enkelt ganska improviserad. Flytet mellan de olika filmerna Cousins tar upp är från gång till gång svåra att binda ihop, svårare än i The Story of Film.

Gillar du film är A Story än dokumentär vilken automatiskt borde skrivas upp på måste se-listan. Insikten Irländaren har till film och kunskapen han sitter på är för alla cineaster och världen som helhet ovärderlig.

YouTube Preview Image