Only Lovers Left Alive – en ny tappning av blod

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.

 

YouTube Preview Image

Mud – flera berättelser i samma paket

När tonårspojkarna Ellis och Neckbone från Arkansas stöter på en udda och främmande man på en till synes öde ö med en båt uppe i träden har de ingen aning om hur mycket deras liv kommer att förändras. Mannen kallar sig Mud och väntar på någon där ute på den öde ön. Det är hans flickvän Juniper han ska möta med, men just nu måste han gömma sig eftersom han mördade en man som gjorde henne illa. Mud behöver hjälp att få ner båten ur träden och få den att fungera. Kosta vad det kosta vill, Ellis måste hjälpa Mud att komma undan med sin kärlek.

MUD_12065

Mud står på egna ben trots att den arbetar efter ett konstnärligt grepp som numer känns som regel hellre än undantag. I alla fall när det kommer till festivalfilmer. Vi får följa den alltid lika förvirrade och ofokuserade Mud som tar hjälp av två unga naiva ungdomar.

När Mud berättar för Ellis om den perfekta kärleken är varför han måste gömma sig på ön en stund försvinner alla spärrar för Ellis. Mud blir en film om manipulering samtidigt som det är en berättelse om barns naivitet och hur lätt det är för vuxna eller andra inflytelserika personer att påverka dem. Mud är också en coming of age-film där Ellis och Neckbone lär sig att allt inte alltid är som det verkar och att den äkta perfekta kärleken kanske inte finns.

En mindre bi-berättelse jag gärna hade sett utvecklats mer och fått större rampljus en konnotationen av att den äldre generationen må ha en dålig kvinnosyn och gärna går på kvinnor med fysiskt våld men att den yngre generationen, de som i dag är unga och inte riktigt kan rå på de stora starka männen ändå gör sitt bästa och inte är rädda för att ta en smäll för sina värderingar. Jag tycker att Mud gav den insikten om att det nog kommer att bli bättre i världen, bara vi orkar hålla ut ett litet tag till!

Mud2Skådespelet från pojkarna såväl som Matthew McConaughey är obevekligt bra och övertygande. Det är inte svårt att skapa en emotionell koppling till dem. Och det, det tackar vi Jeff Nichols för. Ett bra jobb som regissör i en film med ett vackert och lugnt foto längs floden som kämpar mot kulturella skillnader med folket i stan lika mycket som ogynnsamsamma lagar som träder i kraft.

YouTube Preview Image

Mud blev filmen Stockholm filmfestivals fick njuta av till det populära konceptet Surprisefilm. De som inte var där behöver inte vänta länge. Det tidlösa dramat har premiär 15 november.

SFF13: The Necessary Death of Charlie Countryman – allt för kärlekens skull

Betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
TheNecessaryDeathOfCharlieCountryman1

Charlie tar första bästa plan till Bukarest på order post mortum av sin mamma. På flygplanet avlider mannen bredvid honom som likt modern, ger honom hänvisningar från andra sidan. Det är mössan han ska leverera till mannens vackra dotter Gabi. Det här är bara början på en serie oväntade händelser som suger in Charlie i en härva av organiserad brottslighet och droger men framför allt kärlek.

The Necessary Death of Charlie Countryman är regidebut för svenska Fredrik Bond och är en svindlande historia om att släppa taget, bearbeta sorg, starta om på nytt, våga kasta sig ut i det okända, hitta kärleken och att offra allt för att behålla den.

Filmen är bra på många sätt och står på egna ben som just det, något eget. Berättelsen slänger hit och dit; det är svårt att förstå vad det är meningen att få ut av den. Det är så många historier i varandra att jag närapå får ont i huvudet. Shia LaBeouf gör trots allt en solid insats som den virriga och inte alltid så närvarande Charlie Countryman och hans motspelare klarar av att göra det bästa med ett manus som är välskrivet om än, igen, virrigt.

Fotot i The Necessary Death of Charlie Countryman är mastigt och mörkt. Färgerna är mätta och förstärker känslan av inträngd stadsmiljö. Bukarest har sina mörka sidor och Fredrik Bond vågar visa upp dem för vad de är med schabbig kvinnosyn i nattlivet och ett flöde av droger som öppnar upp för en organiserad brottslighet som inte skyr några metoder för att få jobbet gjort.

YouTube Preview Image

SFF13: A Texas Love Story – avskalad skönhet

Betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
Köp biljetter här

ATexasLoveStory2

I Texas under 70-talet lever Bob och Ruth i Bobs pappas förfallna hus på den gamla gården. Efter en blodig skottväxling mellan dem och polisen tar Bob på sig skulden för Ruth som träffat en polis. Ruth, redan då gravid, kommer undan fängelsestraff och uppfostrar deras barn på egen hand under fyra år innan Bob lyckas rymma från fängelset. Allt han vill är att återförenas med sin familj. Kosta vad det kosta vill.

Rooney Mara axlar rollen som Ruth Guthrie mästerligt tillsammans med Casey Affleck som den hopplösa romantikern Bob Muldoon. David Lowery har gjort en nytappning på en klassisk Bonnie & Clyde-berättelse som inte bara fångar intresset genom det stämningsfulla, nästan poetiska manuset utan också via ett filmfotografi försiktigt avskalat och ärligt.

Via brev skrivna inom fängelsets censurerande ögon håller Bob sin kärlek vid liv till Ruth samtidigt som Ruth allt mer verkar driva bort från deras oändliga kärlek. Den lokala sheriffen tar ett personligt intresse för Ruth och försiktigt låter hon honom komma henne in på livet. Den unga dottern fungerar som en utmärkt katalysator till ett klassiskt triangeldrama efter Hollywoods alla lagar om romantik. Allting kretsar runt unga Sylvie men ingenting handlar egentligen om henne. Samtidigt skulle A Texas Love Story stå stilla utan henne.

Det går inte att se A Texas Love Story (int. titel Aint Them Bodies Saints) utan att kaptiveras av fotografiets skildring av en smutsig och kriminell sida av Texas samhälle. En sida som är mörk men möjlig att bryta sig loss ur så länge rätt motivation ser dig djupt in i själen.

YouTube Preview Image

Bollen är i rullning

Nu i förmiddags sattes bollen i rullning. Festivalen har inofficielltofficiellt börjat med den allra första pressvisningen! David Lowerys A Texas Love Story (Aint Them Bodies Saints) med Rooney Mara och Casey Affleck i rollerna.

Det skulle inte gå att be om en bättre start. En så fantastisk film som denna är verkligen en film som sätter, hoppas jag, tonen för kvaliteten på resten av festivalen. Strax efter lunch är det redan dags för film nummer två på programmet – Mig äger ingen.

Det enda jag tror är gemensamt med dessa två, förutom det uppenbara faktum att de kommer att spelas på festivalen, är att jag kommer att sätta mig i biostolen utan några som helst ingående förhoppningar eller förväntningar. Jag tycker att det finns två sorters filmer att recensera. Den ena är de som måste undersökas och läsas om i förväg, de filmer som jag måste ha en uppfattning om och skapa förväntningar av för att kunna uppskatta dem. Den andra sorten är den som dagens två filmer faller in i; de som blir bättre av att inte veta någonting. Faktum är att jag inte ens har kollat på trailern till Mig äger ingen. Jag vet verkligen ingenting och det gör mig nyfiken och intresserad!

Följ med bakom kulisserna på Stockholm filmfestival

StockholmFilmfestivalKontor1

När man redan sitter på epitet Festivalbloggare är det inte mer än rätt att, inte utnyttja, men använda sig av det. Det är därför jag följde med Linda, webbansvarig för Stockholm filmfestival upp till där allting händer. I skrivande stund har jag bökat in mig på en liten bit ledigt skrivbordsutrymme. Det är ont om det i dag med allt som händer. Med lite elegant undanskuffning har jag i alla fall fått plats med datorn och med ett lösenord till det trådlösa nätverket har jag upprättat en mobil arbetsstation som får vara min plats. Åtminstone för en liten stund.

Festivalens hjärta och själ sitter centralt inne i city över en liten innergård genom en dörr av det äldre, mindre slaget, uppför smalare och smalare trappor. Där möts alla som jobbar med festivalen av en dörr täckt av årets poster. Bara så att ingen ska missta sig med vad det är som försiggår där innanför. Nu fick jag gå genom dörren och med en gång står det klart att produktionen inte är i sina första steg och tvärtom. Det märks direkt att i dag händer det mycket.

Kartonger står i dörren, redo att bäras ut till vart du nu behövs och luften går nästan att ta på; inte på ett dåligt, stillastående luft-vis utan på det bra, elektrifierande sättet.

När Linda tar med mig in djupare i festivalens slingriga gångar möts jag av rummet där alla sitter. Telefonerna går varma och surret ligger jämnt från golv till tak. På en lång rad sitter de – personerna bakom hela produktionen. Det är event och marknad-personer bredvid industry-personerna som sitter granne med projektassistenter och den lilla bordsgruppen med ansvar för festivalens gäster. I hörnet som blickar ut över dem allihopa är där jag sitter. Egentligen sitter Linda själv här i hörnet, men nu får hon sällskap för en stund eller två. Jag anser mig vara duktig på namn men på det här kontoret av överraskande proportioner skulle det ta mig i alla fall en vecka att komma ihåg dem allihopa. Speciellt med tanke på att redaktionen som sköter tidningarna sitter på våningen ovanför oss.

Jag vågar knappt gissa mig till stressnivån hos, vad jag gissar, de flesta i lokalen. I förmiddags var det presskonferens där en hel drös nyheter och information släpptes lös till landets närvarande presskår. Vad som inte har lämnat dessa väggar ännu vågar jag inte heller gissa mig till. Även om det går att drömma.

Drömmarna tar mig framförallt till dialogen som förs för att få hit festivalens Ai Weiwei som inte får lämna landet för sina myndigheter. Vad som sägs kan och går inte att säga, men alla tummar som finns tillgängliga hos undertecknad är hållna för att jurymedlemmen får korsa kinas landsgränser och ära oss med sin närvaro. Samma drömmar för mig till den Iranska regissören Mohammad Rasoulof som när han återvände hem till Iran blev fråntagen sitt pass och också i skrivande stund inte för lämna landet. Rasoulof är aktuell i årets festival med Manuscripts don’t burn. Det är smått omöjligt för mig att se på de här två tragiska nyheterna, tillika situationerna med en sorglig ironi.

Den sorgliga ironin ligger i festivalens spotlight som i år är Frihet.

StockholmFilmfestivalKontor2

”Adrenalinet pumpar och jag är oerhört lycklig men livrädd samtidigt. Nu håller vi tummarna för att alla knappar fungerar och gör det de ska!”

          – Linda Hörnfeldt, webbansvarig Stockholm filmfestival om stunden innan programmet släpps lös.

Programmet är live. Publiceringen gjordes alldeles precis nyss här bredvid mig. Programmet finns tillgängligt för oss alla att kolla igenom. Som en extra bonus för alla oss cineaster är att vi kan skapa schemat direkt på webbplatsen så att så många filmer som bara går kan rulla på duken framför våra ögon. Förra årets app kommer att uppdateras så schemat finns där på mobilens skärm. Fiffigt, inte sant?

Skärmavbild 2013-10-22 kl. 11.55.19

Presskonferens med festivalen

UPPDATERAS KONTINUERLIGT
Länkar och mer utförlig information kommer senare under dagen.

bild-19

Efter ett lätt men likväl irriternade trafikkaso hittade jag mig äntligen till Kammarsalen hos Berns underbara salonger. Ja, jag blev lite sen men det verkar inte riktigt som att jag har missat något väsentligt. Filmer presenteras och guldkorn puffas för. I skrivande stund pratas det om Twilight Zone; den delen av festivalen som jag hoppas att jag inte kommer att fastna i alldeles för mycket.

Nu när jag skriver och lyssnar samtidigt blir det väldigt klart för mig att det kommer att bli ännu svårare i år jämfört mot förra året när det kommer till att välja ett bra schema!

Filmen som kommer att inviga festivalen är ingen annan än den efterlängtade filmen 12 Years A Slave! Det här kommer som en stor chock och överraskning. En bra sådan, absolut.

Under en hel helg kommer festivalen att ha tematiska dagar som kommer att belysa HBTQ-filmer. De här filmerna kommer att gå under namnet Under The Rainbow.

Stockholm Visionary award går till Peter Greenway. Britten kommer till Stockholm för att ta emot bronshästen den 8 november.

Citroën DS Rising Star Award har en otroligt stark line up med kommande stora svenska skådespelare och skådespelerskor. Vem som kommer veta är omöjligt för mig att säga just nu eftersom jag 1. inte vet och 2. inte skulle kunna bestämma mig.

Mark Cousins, mannen som pratar i den ack så underbara och lärorika serien The Story of film – an oddysey kommer till Stockholm för att prata om film. Jag vill så himla gärna gå och lyssna på honom. Frågan är bara om jag kommer att orka lyssna på hans röst. Har du inte sett serien (se den isf) vet du inte hur speciellt denna man pratar. Det är antingen att hata eller älska.

 

Jag är avundsjuk

nyff51Ja, det är jag verkligen. Jag är avundsjuk på New York-borna. Varför? Jo, det ska jag berätta för dig. Jag är avundsjuk på dem av den anledningen att deras filmfestival står runt hörnet. Den stora delen av årets upplaga, 51 i ordningen, har nu offentliggjorts.

Jag är avundsjuk av den anledningen att jag gärna skulle vilja gå på den festivalen, men det var inte det som jag tänkte på i det här läget. Nej, det jag tänkte på är det att New York-borna får veta vilka filmer som kommer att visas på deras festival medan jag måste vänta ända till oktober. Det är alldeles för lång tid dit. Stockholm filmfestival kan inte komma tidigare, det vet jag också. Men jag vill ändå ha den här nu!

Förra året var något av det jobbigaste och mest stressfyllda jag gjort. Lite sömn, tonvis av film. Väldans, väldans jobbigt var det, men ack så värt. Vill göra det igen, vill se fler filmer än förra året, prata mer film, visa er mer film. Ja, jag vill göra allt mer helt enkelt.

Stockholm filmfestival 2012

Stockholm filmfestival 2012 har börjat. Eller ja, den började för flera dagar sedan. Men min första dag på festivalen var gårdagen. Det blev två filmer under dagen och fler kommer det att bli. Hela veckan är fullproppad med film på film. Och även om det låter som världens lättaste jobb så är jag rädd för de kommande dagarna.

Att se film, på film, på film. Det kommer att tära. För alla filmer är inte humor och lätta på ögat. Flera, ganska många, är tunga och ordentliga produktioner som faktiskt vill berätta något, hur hemskt eller jobbigt det än må vara. Jag kommer älska den här veckan, även om det kommer att bli tungt.

Och ja, ni kommer att få ta del och läsa om filmerna jag kommer att beta av. Det finns ingen orsak till oro på den fronten.

Igår natt satt jag och gick över hela veckans utbud av filmer och vilka jag helst vill se. Efter ungefär två timmar satt jag med ett schema för veckan framför mig. Det kommer bli mycket spring och jag kommer att bli hungrig, många gånger har jag inte mer än tio, femton minuter på mig att spring in till nästa salong. Det kommer bli tajt, det kommer bli lite svettigt. Det kommer bli ett helvete att komma ihåg allting om jag inte tar anteckningar under spelningarna. Jag kan räkna på ena handen antalet gånger jag kommer att ha tillräckligt med tid mellan föreställningarna för att antingen få i mig någonting att äta eller skriva ner någonting om filmen.

 

Så, det kommer pratas en hel del film veckan framöver. Men jag lovar att jag ska hålla mig till det vanliga schemat också, vad nu än det innebär egentligen.

De står inte på listan, men Killing Them Softly och Ruby Sparks är också uppskrivna.