Så otroligt mycket

Jag ramlar nästan ur den luggslitna soffan när någonting rycker mig ur min eftermiddagssömn. Vad var det som skrämde mig? Jag vet inte. Snabba rasslande ljud rör sig genom lägenheten. Scotty måste ha vält någonting inne i arbetsrummet. Helvete. Det är tredje gången den här veckan jag glömmer att jag inte kan lämna dörren ens på glänt in till rummet.

Hej gubben, vad har du hittat på för hyss nu? Han kollar alltid så dumt på mig, jag tror att det är någonting med den skotska terrierns ögon. De ser så tomma och oförstående ut. Ändå vet jag att han älskar mig så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Jag ser det.

Med stor ansträngning får jag ner Scotty från mitt bröst ner på det dammiga golvet. hade jag vetat att jag skulle skaffa hund hade jag aldrig målat golvet vitt. Små repor och hår precis överallt. Kaffekoppen har han också lyckats välta när jag sovit, jag tror det är han som är skyldig i alla fall.

Vattenskålen är tom. Varje droppe av vatten skriker i höga C när den lämnar kranen. Jag känner migränen smyga sig på. Var är mina huvudvärkstabletter? Måste sätta mig ner, sylvassa knivar slingrar sig djupare och djupare in i mitt huvud. Asken med tabletter ligger på bordet. Huvudet förbjuder mig från att ställa mig upp. Byxorna krasar över dammet och smutsen på golvet när jag drar mig framåt mot bordet.

Knivarna i huvudet retar mina ögon. Jag kan knappt se kartan med de små pillren i min hand. Hjärnan måste ha stängt av några sekunder, för nästa sak som når mina sinnen är vattnet som rinner längs min hals ner över den nu dammfärgade skjortan. Scotty kollar argt på mig. Förlåt, jag ska aldrig dricka ur din vattenskål igen. Jag lovar. Vi behöver inte berätta det här för någon, okej? Okej.

Sluta. Nej, gå inte.
Vad var det där för dröm? Herregud, det känns som att jag håller på att bli galen. Jag måste ha somnat om, eller svimmat av. Huvudet känns lite lättare nu. Genom köksdörren, på andra sidan hallen, ser jag dörren på glänt. Jag vill inte gå dit. Jag är rädd för rummet, mer rädd än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Jag är patetisk. Jag är omogen. Självklart är jag inte rädd för rummet, det är bara ett rum. Ett rum fyllt med tomma dukar; spensliga staflin; ihoptorkade tuber med färg. Och det där skrivbordet.

Du sitter på den bruna pianostolen. Är du verkligen där?
Stolen har stått tom i månader. Det vet jag mycket väl, ändå ser jag dig framför mig. Du sitter djupt försjunken i dina tankar. Ibland hör jag din penna bita i pappret framför dig. Jag behövde aldrig fråga dig vad det var du arbetade på, du berättade med dina tankar som så ofta lämnade ditt huvud förbi dina läppar. Kommer du ihåg när du blev så irriterad på mig för att jag målade samma bild som dig? Du trodde jag hade tjuvkollat över din axel. Det gjorde jag inte, jag målade efter dina ord du sa.

Varenda en av dina teckningar var så mycket mer än en bild. För mig var dem en historia. En saga. Det mesta av ditt arbete är borta, men jag har sparat de bästa sagorna. Mina favoriter.

Min hand skakar och jag har svårt att greppa dörrhandtaget. Med en lätt duns kysser dörrkarmen och dörren varandra.

Den slitna läderpärmen med dina teckningar flyger förbi i min ögonvrå. Blicken låser fast vid den. Någonting sveper in över mig och benen ger vika. Jag känner tårar rinna längs min kind och jag tar inte notis om bulan på mitt huvud som börjar växa där dörrhandtaget träffade mig i fallet.

Scotty kommer springande, han måste ha hört när jag ramlade ihop. Min kropp lyder mig inte, jag kan inte röra mig. Tårarna rinner alltjämt. Scotty försöker trösta mig och torka mina tårar bäst han kan.

Jag älskar honom så otroligt mycket, varför var han tvungen att försvinna ur vårt liv Scotty? Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant kort liv? Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Hur många tabletter åt jag? Jag kan inte komma ihåg…

 

Tiden som övergav mig

Det blir allt mörkare på himlen. Solen sjunker sakta ner bakom den sagolikt vackra rosenröda horisonten. Ner i det stora, mäktiga och mörka havet.

Solen kommer att återvända imorgon, det vet jag. Det är det enda jag är säker på. Den kommer tillbaka imorgon bitti, lika vacker, lika stark. Inte jag.

Vinflaskan som min högra hand lätt håller greppad blir allt lättare för varje minut som går. Mina vinbefläckade jordgubbsröda läppar vittnar om att det här inte är den första flaskan vars innehåll jag tömt.

Jag tittar noga och länge på min klocka med dess eleganta och minimalistiska design och bestämmer mig till slut för att den lilla visaren står på nio och den stora någonstans mellan fyran och femman.

Jag hör mig själv mumla någonting om att jag nästan spenderat en hel timme här, på samma plats. En öde strand.

Den ljumma sommarvinden fläktar varmt och skönt genom mitt hår och sanden känns fortfarande varm mellan mina tår.

Min make är som vanligt bortrest. På en paradislik exotisk ö i Västindien eller liknande. Förmodligen med någon mycket yngre och vackrare kvinna än jag själv. Han säger alltid att han måste resa bort för att hans arbete kräver det. Men jag litar inte på honom som jag gjorde förut. Inte efter det där underliga samtalet med kvinnorösten på hemtelefonen förra hösten.

Den lilla visaren står fortfarande på nian men närmare tian nu än förut. Den stora visaren har också flyttat på sig och står nu på tian.

Flaskan i min hand är tom. Jag skickar iväg den i en fin bana mot en sten och ser den splittras mot dess hårda skrovliga, oförlåtliga yta och går i tusentals bitar. Omöjlig att limma ihop igen. Jag stirrar på de tusenfaldiga bitarna av krossat glas som bara för några sekunder sedan var den vackra flaskan med en respekt som jag aldrig tidigare känt.

Vinflaskan symboliserar mitt liv. Mina tankar går om och om igen. Så solid, jämn, vacker och glänsande, vilket väder det än är. Var den än förvaras. Men lika lätt går den sönder och aldrig kommer den att lagas. Den är absolut. Oåterkallelig.

Är det jag  som har kastat mig själv mot livets hårda, råa oförlåtliga sten eller är det du?

Vem är jag som med långsamma vinglande steg stapplar mot det stora mörka vattnet? Är jag samma unga vackra fru till honom? Han som tog mig till sig med alla sina höga löften om ära och rikedom.

Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Även om han höll sina löften om ära och rikedom har mitt liv ingen nytta av alla dessa pengar när jag inte får dela dem med den och dem mitt hjärta tillhör.

I mitt liv innan honom var jag en fattig flicka från en fattig familj men med massor av nära vänner som älskade mig. Kanske älskar de mig fortfarande.

Så ofta vi hade råd gick vi i samlad trupp till någon av stadens nattklubbar och dansade. Vi dansade långt in på morgonen med massor av olika pojkar och män, unga som gamla.

Jag träffade honom en varm sommarkväll vilken var ganska snarlik denna afton. Jag var på en gång för evigt fast. Han hade någon speciellt över sig, något inga av de andra pojkarna hade. En magnetisk aura. Att han hade en stor hög med pengar hjälpte kanske också lite grann. Jag verkade förtrolla honom med mitt fylliga kastanjebruna midjelånga hår och mina mörkgröna rådjursögon.

Idag har jag inga av mina gamla vänner kvar i mitt liv. Han har förbjudit mig från att umgås med, som han säger, vildar. Det är något jag aldrig lärt mig att förstå. Han var ju själv en av dessa vildar en gång i tiden.

Det hugger fortfarande till i mitt hjärta. Det hugger till med en ilande styrka varje gång tanken på alla mina förlorade vänner viner likt en nordanvind genom mitt medvetande.

Nu står jag här.

 

Ensam.

 

I själen övergiven.

Med slutna ögon tar jag långsamt av mig mina strandskor med dess glada mönster av färger snirklandes fram och tillbaka över mockatyget och de beigefärgade kilklackarna. Jag ställer dem fint och prydligt bredvid mig. Försiktigt öppnar jag ögonlocken, spejar ut i oändligheten. Sedan tar jag några rädda steg en bit ut i det mörka vattnet.

Vattnet når mig upp till knäna. Den luftiga sommarklänningen i tunt, vitt halvgenomskinligt linnetyg flyter obekymrat kring mina gyllenbruna sammetslena ben.

Jag kollar på klockan och ser att den lilla visaren nu har gått förbi tian och den stora visaren står mellan ettan och tvåan. Det finns ingenting inom mig förutom sorg och misär. Det är ett inre mörker av obeskrivlig karaktär.

Även nu, när jag står här i det böljande mörka vattnet med ingen annan än mig själv och min klocka. Jag tar ett djupt andetag och går ännu längre ut i det mörka svalkande vattnet.

Klänningen med sitt ljusa, nästan bleka blomstermotiv över det vita tyget har nu brett ut sig i midjehöjd runtomkring mig. De längsta lockarna av mitt hår vaggar långsamt med i vågornas rytm. Vill den, min vackra klänning, skydda mig från det mörka vattnet?

Stannar upp, sneglar tillbaka på mitt hus jag aldrig igen kommer att se. Huset jag aldrig igen kommer sätta min fot inuti, någonsin.

Jag kollar efter mina skor som står där helt ensamma på stranden. En känsla av vemod börjar att gro i min mage.

Vem är det som är ond i detta livets pussel? Är det han? Jag vill inte skylla på honom. Det är inte hans fel att jag står här i det mörka vattnet. Är det jag som är den onda brickan i livets märkliga pussel?

Det är inte jag som är ond. Mitt liv är fritt från onda gärningar. Det är fel att skylla ifrån sig, det vet jag. Men allting är tidens fel. Om tiden bara skulle stannat där vi var som lyckligast skulle det som komma skall, aldrig att inträffa.

Allt är den här klockans fel skriker jag och sliter bort den från min nätta handled. Klockan ligger stilla i min hand, helt oberörd av min ilska till den.

Min blick blir låst på den en liten stund. Blicken vandrar över det vackra uret vidare till dess små tunna visare av borstat aluminium som sakta rör sig utan att någonsin stanna. Utan att kolla upp. Utan att ta ett djupt andetag. Visarna säger att klockan snart är halv elva.

Kommer tiden någonsin att stanna? Kommer tiden aldrig att stanna upp och se vad den har ställt till med? All misär och alla krig?

Det kommer jag aldrig att få veta, för snart är det slut. Snart kommer min själ att lämna mig och aldrig mer kommer mina läppar igen forma orden ”jag älskar dig”.

Det är inte många som kommer att sakna mig. Det är jag säker på. Annars skulle jag inte vara här nu. Jag skulle inte må såhär. Jag skulle inte känna såhär, skulle inte göra det här.

En tår faller och likt vinflaskan splittras även den i oräkneliga bitar när den landar på det vackra uret. Tiden stannar inte för mig. Tiden stannar inte för någon.

Min nätta hand med de smala, kvinnliga dragen, är så hårt knuten runt klockan att mina knogar, vanligtvis med en livfull gyllene ton nu är vita. En livlös vit nyans av sorg och ilska.

Ännu en tår faller. Denna gång ner i det stora havet.Det mörka havet. Det böljande havet.

Jag kastar klockan så långt jag är kapabel till, rakt ut i vattnet. Vill inte se tiden längre. Tiden har förstört mitt liv.

Jag stänger mina mörkgröna rådjursögon och går sakta, ack så sakta längre ut i det ljumma vattnet tills mina fötter inte längre når bottnen.

Med slutna ögon simmar jag med mjuka, bestämda simtag rakt ut mot den varma sagolika horisonten.

Jag öppnar ögonen och möts av den aldrig tidigare så vackra rosenröda solnedgången.

Alla muskler i min kropp slappnar av och jag sjunker. Sjunker sakta. Stillsamt.

Det blir tyst runtomkring min verklighet och sedan blir allting mörkt.

Jag känner inte längre solens sista värmande strålar i mitt aktsamt sminkade ansikte.

Jag simmar inte mot ytan, vill inte ha med tiden att göra längre. Det är tyst och allting är mörkt. Becksvart.

 

Min klocka är stannad, jag har stannat min tid.

Bakom lyckta glasdörrar I

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en tyst och lugn villaförort till Sveriges ack så vackra huvudstad Stockholm.

Där lever pojken med sitt barnsligt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre bror. Med sin stora, starka, oövervinneliga och modiga pappa som kan klara av precis vad som helst. Och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus säkra boning som andra barns mammor gör.

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar i sträck. Det händer att hon måste stanna kvar i sjukhusets kalla, tysta, allvarliga och deprimerande korridorer och rum veckovis för sin behandling. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men ändå är hon inte riktigt där.

Pojkens mamma är sjuk. Hon har cancer. Det är bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Exakt hur många år hans mamma har kämpat vet inte pojken. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

Numera ligger mamman mest i den breda, mjuka sängen. Svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Kurerna med strålning och doserna av cellgiftsbehandling har ordnat det.

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

Orken att visa ett friskt och kärleksfullt ansikte utåt fanns fortfarande kvar hos henne.

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Kan han förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

Pappan väcker honom för skolan, ser till att John Blund släppt greppet om hans yngsta son ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern innan han går upp till det stora, nyrenoverade badrummet och hoppar in i morgonrutinens obligatoriska dusch.

Väl vaken kliver pojken ur sängen med sömndruckna ögon och håret åt alla håll. Med tunga, släpande steg tar sig pojken upp för den stora hörntrappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger under samma eftermiddag.

De yrvakna stegen för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för honom att hans pappa fortfarande står i duschen när yoghurten fyller den enkla skålen tillsammans med krispiga flingor och sylt.

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och yoghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar denna morgon. Det finns ingen anledning för honom att göra det, ty han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

Det susande ljudet från duschen har försvunnit. Ljudet från badrumsdörren när den öppnas letar sig in i köket. Pojkarnas pappa kliver ut över tröskeln med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner stolt, slänger iväg ett ”God morgon” samtidigt som han stegar in mot sitt och sin älskade hustrus sovrum.

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter tyst tillsammans och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen.

De båda bröderna rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem från föräldrarnas sovrum.

Deras frågande blickar möts av pappans förstörda blick. Där står han. Deras stora, starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan.

En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands uråldriga skogar.

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

Pojken själv gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa. Sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är för pojken okänd, känslan skrämmer honom.

Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast. Han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna milda vintermorgon.

Pojkarnas pappa stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

Orden är få. De behövs inte. De är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.

I am still standing

Att älska är det bästa som finns. Kärlek är livets energikälla.
Att älska gör ont. Sårbarheten är där. Lurkande i skuggorna, iaktagande.
Det är nästintill omöjligt att undkomma det svåra, det jobbiga.
Men bakom det onda gömmer sig det fina, hopkrupen och skräckslagen.
Våga titta förbi det dåliga. Sträck ut din hand.

Tillåt det glada sträcka på sig. Räta ut sin starka rygg.
Tillåt motsatserna glädjas åt varandra i samspel. I harmoni.

I’ve been there. I am there.
I will fall back. I must return.
I’ll discover the beauty. I must accept the sorrows.
Still, I love to love. Still, I get hurt.
Yet I am still standing, breathing.
Yet I am still live.