Kramp

Soffan är nedsutten. Det bruna skinnet du sitter på är fullt av revor och hår. Djupt inne på det mörka caféet är det bara du.

Ditt kaffe är lika varmt som ditt sinne. Din dator skriker efter energi från eluttaget i väggen. Varför ska datorn få fylla på med ny energi när du själv ekar tom?

Psyket är inte på sin mentala bergstopp, det är både du och jag väl medvetna om. Det händer för mycket just nu. För mycket stök. För mycket känslor. För många tankar. Kaoset har stegat ut ur stridens rökmoln som segrare alltför många gånger nu. Pressat dig tillbaka från lyckans stridsfront. Mörkret har vunnit mark.

Det är en multitud av bra saker, samtidigt är det ofantligt många dåliga saker runtomkring dig. Dina dåliga tankar vältrar sig i extas av sin egen ondskefulla spiral över de positiva och tillsammans bildat en smet av depressiv sörja innanför skallbenet.

Till stadens centrum åker du i din ensamhet för att få vara med dig själv i tankarnas vackra, men ack så skoningslösa, värld. Avnjuten tillsammans med en kopp kaffe svartare än döden själv.

Att visa sårbarhet och genuina ledsamma känslor har du aldrig varit bra på. Det är inte bekvämt. Det är skrämmande. Det är läskigt att visa känslor.

 

Du är rädd.

 

Om du tänker efter en stund inser du ganska snart att det inte är många som tycker om att visa sig sårbara i en öppen, offentlig miljö. Det har samhället sagt till dig och lärt dig genom hela din uppväxt. Det är fel.

Tänker du efter med den logiska tankebana du faktiskt behärskar finner du, någonstans djupt där inne, vetskapen om att ingen tycker om att må dåligt. Det är helt enkelt inte kul.

Med inställningen att du inte är en ledsam person hankar sig livet framåt i sin makliga takt. Du vill att dina vänner ska känna dig som den lyckliga och mentalt starka person du kämpar så hårt för att visa upp. Du tror att det är så dina vänner vill känna dig.

Fel. Vi har fel. Vi är långt ifrån ensamma att i tron ha rätt. Nästan alla har fel. Med all rätt.

 

Det är med dina vänner du ska våga visa dig svag.
Det är med dina vänner du ska våga gråta.
Du kallar dem dina vänner för det är just det de är.
Dina vänner är där och stöttar dig när det är svårt.
De är där och gråter med dig när du är sorgsen och rädd.
Det är dags för dig, det är dags för oss, att förändra någonting inombords, någonting inuti vår person.

 

Du måste ta steget. Att våga ta dig an en ny filosofi och inställning till livet. En inställning som säger åt dig att det är okej att vara ledsen. Sinnesbilden som talar om för din person att det är okej att vara förvirrad och vara överväldigad av känslan vi kallar ensamhet.

Det är okej att vara rädd.

Det är först när du själv vågar erkänna att du har problem och brister som du själv, med den superhjältestarka hjälpen dina vänner har att erbjuda, kan ändra dig själv och bli en gladare människa.

En modigare individ.

Våga vara ledsen för att bli en gladare person. Utan sorg kan vi aldrig se kärleken.

Du gillar att vara själv. Du gillar att ligga i din stora, tomma, kalla säng med datorn i knät som ensam källa till värme. Vacker musik porlar ur datorn. Musik vilken sprider en känsla av harmoni och värme. Även när den är ledsam och mörk.

Att sitta långt in på småtimmarna med tunga, svåra, ångestfyllda andetag och dämpade snyftningar. Gråta för dig själv är den formen av självterapi du har låtit dig själv växa upp på.

Du har blivit duktig på att gräva ner dina känslor, begrava dem djupt under leenden och snabba, komiskt smarta kommentarer. Tyvärr.

Du förtjänar en Oscar för skådespelet du agerar ut i sällskap av dina vänner för att, väl ensam hemma, gråta ut dina sorger i ett nedsläckt sovrum.
Vi måste tillsammans våga skrika. Våga säga vad vi tycker och tänker. Utan censur.

Du är aldrig ensam, vi är aldrig ensamma. Låt oss ta reda på detta tillsammans, som en.

Gå inte omkring ensam när du innerst inne vet att du inte behöver göra det. För det ska du veta. Du behöver aldrig gå ensam. Det finns alltid någon som vill gå med dig, hur mörk stigen än må vara.

De är dina vänner. De kommer göra mer än du någonsin kan föreställa dig för att du ska må bra.

 

De älskar dig.

Hon – obeskrivlig

Jag sitter i mörkret med ingen annan än mig själv som sällskap. Det kalla ljuset från datorskärmen bländar inte längre mina trötta kastanjbruna ögon. Jag stänger ögonen. Gnuggar dem med min tumme och pekfingret på min vänstra hand försiktigt. Ljudet av en lång, sorgsen och djup suck fyller rummet. Funderingarna över vad det är jag håller på med skjuter likt blixtar genom huvudet.

För en sekund attackeras ögonen av tusen sylvassa knivar av det kalla ljuset datorn skickar ut i min riktning. Det känns som ett hån mot min existens, skrikandes visar den kalla skärmen det kritvita arket med de få orden längst upp. Centrerade.

Jag läser det mumlande för mig själv; ”Hon – obeskrivlig”. Framför den sista obetydliga bokstaven blinkar markören hånfullt mot mig. Som om den vet, som om den har tagit reda på allting.

Hur vet markören vad det är som tynger mig? Har den verkligen kännedom eller är det enbart en kraft en ren ondska som leker med mig. Likt en femårig pojke leker med sina små leksaksbilar i sandlådan?

Markören vinner kampen. Jag slänger igen locket på datorn med en duns, slänger den gamla slitna skrivbordsstolen rakt bakut mot mitten av rummet. Jag vänder mig om.

Samtidigt i svängen fångar jag det halvtomma vinglaset med min vänsterhand och dess torra hud. Glaset är fyllt med ett billigt och blaskigt exemplar av den ljuva röda fruktsaftens jästa nektar.

Med dig drack jag bara bra vin. Kanske var det inte så. Däremot är det så mitt kärleksstinna minne kommer ihåg det. Kanske var det ditt sällskap som höjde smaken hos drycken upp till skyarna.

Jag vet inte, det enda jag vet är att med dig smakade vin himmelskt.

Allt förflyter i vindens hastighet. Jag märker inte av vinet som lättsamt skvätter över kanten på det ack så tunna vackra glaset. Med gravitationens ofrånkomliga hjälp landar de spridda dropparna på den ruggade malätna mattan med en sådan elegans att till och med självaste Michail Barysnjikov skulle stannat upp för att beundra händelseförloppet.

Med fumlande steg letar min kropp fram sig till balkongdörren. Muskelminnet i högerhanden finner handtaget och river upp den i blindo. Ett steg i taget. Ett staplande steg i taget för min kropp mig ut på balkongen, ut i mörkret.

Jag står ute på balkongen, allt som hörs är det öronbedövande ljudet endast en tyst urskog kan frambringa.

Jag gräver med högerhanden i kavajens vänstra innerficka, känner det nötta tyget sensuellt smeka min grova hand. Fiskar upp mitt paket Lucky Strike.

Jag tar fram en cigarett ur paketet med min mu. Samtidigt drar jag fram tändstickorna ur ena byxfickan på mina blekslitna jeans. Med en snabb rörelse mot det slitna jeanstyget flammar tändstickan upp. Jag känner värmen sprida sig mot mitt ansikte.

Lukten, svaveldoften från tändstickan.

Jag tappar den. Tändstickan faller i vad som känns som en evighet ner mot det slitna golvet av tall. En tår landar strax därefter bredvid tändstickan där på golvet.

Du pratade alltid om hur mycket du älskade doften av svavel. Berusande var ordet du så ofta valde att beskriva doften med.

Ett ögonblick av total tystnad fyller min kropp. Bilder av dig flyger förbi. Du var så vacker när du tände din cigarett. Tändstickan som lyste så varmt. Det flackande ljuset. Det avslöjade dina smilgropar du var så noga med att försöka dölja.

Jag älskade dina smilgropar. Jag älskar fortfarande dina smilgropar.

Jag försöker igen. Den här gången lyckas jag tända cigaretten. När tändstickan slocknar faller ännu en tår med den.

Jag lutar mig över kanten på balkongen. Slår frustrerat ut armarna efter hjälp och faller ned på knä.

Den ena handen är hårt sluten om balkongräckets kalla och ådriga trä i ett försök att hålla kvar det sista av min obetydliga värdighet som människa.

 

Ett patetiskt försök.

 

Min andra hand i ett fast grepp om mitt hår. En reflex du fick mig att lära in. En reflex jag lärde in för din skull. Du sa att du alltid, i alla lägen alltid ville kunna möta min blick, se mitt ansikte.

En huggande smärta griper tag om min själ. Ur min mun slipper ett gny ut, ett ynkligt patetiskt gny.

Med cigaretten i mungipan känner jag röken slingra sig upp längs mitt ansikte. Den smeker varje liten rynka, varje drag. Ett försiktigt försök att trösta mig.

Glöden falnar. Tårarna faller. Innan dig grät jag aldrig, du förändrade något inuti mig.

Jag reser mig försiktigt upp, greppar det nu trasiga vinglaset. Jag måste ha råkat slå omkull det. Med stapplande steg vinglar jag tillbaka in i stugan, tar upp stolen från golvet, drar den sakta över det gamla golvet tillbaka till skrivbordet.

Jag flyttade min dator och mitt arbete in i ditt gamla arbetsrum här uppe på övervåningen. Stolen. Soffan. Böckerna. Allt här inne är för evigt genomsyrade av din berusande och lockande doft.

Doften som för mig att vilja dö. Doften som får mig att fortsätta leva.

Händerna dammar av den dammiga, luggslitna gröna sammetsdynan.

Jag öppnar upp datorn och möts åter av det kalla ljuset från skärmen. Markören blinkar fortfarande lika hånfullt mot mig som tidigare. Med ett tungt huvud lägger jag ansiktet i mina händer.

Tänker. Minns. Känner andnöd.

Du var så vacker. Du är så vacker. Hur ska jag kunna skriva någonting alls? Vad som helst när jag först inte kan få ner i ord eller tanke, om endast för mig själv. Hur vacker du var. Hur vacker du är.

Anledningen. Nej, mer korrekt; anledningarna till varför du lämnade mig kommer jag aldrig att få veta eller förstå. Även om jag redan nu inom mig vet precis varför. Känslan att veta att jag inte vet är obeskrivlig. Precis som din skönhet.

 

Jag lägger mina fingertoppar lätt mot tangentbordets kalla stumma bokstäver. Sluter mina ögon och låter orden komma till mig.

Tiden som övergav mig

Det blir allt mörkare på himlen. Solen sjunker sakta ner bakom den sagolikt vackra rosenröda horisonten. Ner i det stora, mäktiga och mörka havet.

Solen kommer att återvända imorgon, det vet jag. Det är det enda jag är säker på. Den kommer tillbaka imorgon bitti, lika vacker, lika stark. Inte jag.

Vinflaskan som min högra hand lätt håller greppad blir allt lättare för varje minut som går. Mina vinbefläckade jordgubbsröda läppar vittnar om att det här inte är den första flaskan vars innehåll jag tömt.

Jag tittar noga och länge på min klocka med dess eleganta och minimalistiska design och bestämmer mig till slut för att den lilla visaren står på nio och den stora någonstans mellan fyran och femman.

Jag hör mig själv mumla någonting om att jag nästan spenderat en hel timme här, på samma plats. En öde strand.

Den ljumma sommarvinden fläktar varmt och skönt genom mitt hår och sanden känns fortfarande varm mellan mina tår.

Min make är som vanligt bortrest. På en paradislik exotisk ö i Västindien eller liknande. Förmodligen med någon mycket yngre och vackrare kvinna än jag själv. Han säger alltid att han måste resa bort för att hans arbete kräver det. Men jag litar inte på honom som jag gjorde förut. Inte efter det där underliga samtalet med kvinnorösten på hemtelefonen förra hösten.

Den lilla visaren står fortfarande på nian men närmare tian nu än förut. Den stora visaren har också flyttat på sig och står nu på tian.

Flaskan i min hand är tom. Jag skickar iväg den i en fin bana mot en sten och ser den splittras mot dess hårda skrovliga, oförlåtliga yta och går i tusentals bitar. Omöjlig att limma ihop igen. Jag stirrar på de tusenfaldiga bitarna av krossat glas som bara för några sekunder sedan var den vackra flaskan med en respekt som jag aldrig tidigare känt.

Vinflaskan symboliserar mitt liv. Mina tankar går om och om igen. Så solid, jämn, vacker och glänsande, vilket väder det än är. Var den än förvaras. Men lika lätt går den sönder och aldrig kommer den att lagas. Den är absolut. Oåterkallelig.

Är det jag  som har kastat mig själv mot livets hårda, råa oförlåtliga sten eller är det du?

Vem är jag som med långsamma vinglande steg stapplar mot det stora mörka vattnet? Är jag samma unga vackra fru till honom? Han som tog mig till sig med alla sina höga löften om ära och rikedom.

Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Även om han höll sina löften om ära och rikedom har mitt liv ingen nytta av alla dessa pengar när jag inte får dela dem med den och dem mitt hjärta tillhör.

I mitt liv innan honom var jag en fattig flicka från en fattig familj men med massor av nära vänner som älskade mig. Kanske älskar de mig fortfarande.

Så ofta vi hade råd gick vi i samlad trupp till någon av stadens nattklubbar och dansade. Vi dansade långt in på morgonen med massor av olika pojkar och män, unga som gamla.

Jag träffade honom en varm sommarkväll vilken var ganska snarlik denna afton. Jag var på en gång för evigt fast. Han hade någon speciellt över sig, något inga av de andra pojkarna hade. En magnetisk aura. Att han hade en stor hög med pengar hjälpte kanske också lite grann. Jag verkade förtrolla honom med mitt fylliga kastanjebruna midjelånga hår och mina mörkgröna rådjursögon.

Idag har jag inga av mina gamla vänner kvar i mitt liv. Han har förbjudit mig från att umgås med, som han säger, vildar. Det är något jag aldrig lärt mig att förstå. Han var ju själv en av dessa vildar en gång i tiden.

Det hugger fortfarande till i mitt hjärta. Det hugger till med en ilande styrka varje gång tanken på alla mina förlorade vänner viner likt en nordanvind genom mitt medvetande.

Nu står jag här.

 

Ensam.

 

I själen övergiven.

Med slutna ögon tar jag långsamt av mig mina strandskor med dess glada mönster av färger snirklandes fram och tillbaka över mockatyget och de beigefärgade kilklackarna. Jag ställer dem fint och prydligt bredvid mig. Försiktigt öppnar jag ögonlocken, spejar ut i oändligheten. Sedan tar jag några rädda steg en bit ut i det mörka vattnet.

Vattnet når mig upp till knäna. Den luftiga sommarklänningen i tunt, vitt halvgenomskinligt linnetyg flyter obekymrat kring mina gyllenbruna sammetslena ben.

Jag kollar på klockan och ser att den lilla visaren nu har gått förbi tian och den stora visaren står mellan ettan och tvåan. Det finns ingenting inom mig förutom sorg och misär. Det är ett inre mörker av obeskrivlig karaktär.

Även nu, när jag står här i det böljande mörka vattnet med ingen annan än mig själv och min klocka. Jag tar ett djupt andetag och går ännu längre ut i det mörka svalkande vattnet.

Klänningen med sitt ljusa, nästan bleka blomstermotiv över det vita tyget har nu brett ut sig i midjehöjd runtomkring mig. De längsta lockarna av mitt hår vaggar långsamt med i vågornas rytm. Vill den, min vackra klänning, skydda mig från det mörka vattnet?

Stannar upp, sneglar tillbaka på mitt hus jag aldrig igen kommer att se. Huset jag aldrig igen kommer sätta min fot inuti, någonsin.

Jag kollar efter mina skor som står där helt ensamma på stranden. En känsla av vemod börjar att gro i min mage.

Vem är det som är ond i detta livets pussel? Är det han? Jag vill inte skylla på honom. Det är inte hans fel att jag står här i det mörka vattnet. Är det jag som är den onda brickan i livets märkliga pussel?

Det är inte jag som är ond. Mitt liv är fritt från onda gärningar. Det är fel att skylla ifrån sig, det vet jag. Men allting är tidens fel. Om tiden bara skulle stannat där vi var som lyckligast skulle det som komma skall, aldrig att inträffa.

Allt är den här klockans fel skriker jag och sliter bort den från min nätta handled. Klockan ligger stilla i min hand, helt oberörd av min ilska till den.

Min blick blir låst på den en liten stund. Blicken vandrar över det vackra uret vidare till dess små tunna visare av borstat aluminium som sakta rör sig utan att någonsin stanna. Utan att kolla upp. Utan att ta ett djupt andetag. Visarna säger att klockan snart är halv elva.

Kommer tiden någonsin att stanna? Kommer tiden aldrig att stanna upp och se vad den har ställt till med? All misär och alla krig?

Det kommer jag aldrig att få veta, för snart är det slut. Snart kommer min själ att lämna mig och aldrig mer kommer mina läppar igen forma orden ”jag älskar dig”.

Det är inte många som kommer att sakna mig. Det är jag säker på. Annars skulle jag inte vara här nu. Jag skulle inte må såhär. Jag skulle inte känna såhär, skulle inte göra det här.

En tår faller och likt vinflaskan splittras även den i oräkneliga bitar när den landar på det vackra uret. Tiden stannar inte för mig. Tiden stannar inte för någon.

Min nätta hand med de smala, kvinnliga dragen, är så hårt knuten runt klockan att mina knogar, vanligtvis med en livfull gyllene ton nu är vita. En livlös vit nyans av sorg och ilska.

Ännu en tår faller. Denna gång ner i det stora havet.Det mörka havet. Det böljande havet.

Jag kastar klockan så långt jag är kapabel till, rakt ut i vattnet. Vill inte se tiden längre. Tiden har förstört mitt liv.

Jag stänger mina mörkgröna rådjursögon och går sakta, ack så sakta längre ut i det ljumma vattnet tills mina fötter inte längre når bottnen.

Med slutna ögon simmar jag med mjuka, bestämda simtag rakt ut mot den varma sagolika horisonten.

Jag öppnar ögonen och möts av den aldrig tidigare så vackra rosenröda solnedgången.

Alla muskler i min kropp slappnar av och jag sjunker. Sjunker sakta. Stillsamt.

Det blir tyst runtomkring min verklighet och sedan blir allting mörkt.

Jag känner inte längre solens sista värmande strålar i mitt aktsamt sminkade ansikte.

Jag simmar inte mot ytan, vill inte ha med tiden att göra längre. Det är tyst och allting är mörkt. Becksvart.

 

Min klocka är stannad, jag har stannat min tid.

Bakom lyckta glasdörrar I

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en tyst och lugn villaförort till Sveriges ack så vackra huvudstad Stockholm.

Där lever pojken med sitt barnsligt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre bror. Med sin stora, starka, oövervinneliga och modiga pappa som kan klara av precis vad som helst. Och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus säkra boning som andra barns mammor gör.

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar i sträck. Det händer att hon måste stanna kvar i sjukhusets kalla, tysta, allvarliga och deprimerande korridorer och rum veckovis för sin behandling. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men ändå är hon inte riktigt där.

Pojkens mamma är sjuk. Hon har cancer. Det är bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Exakt hur många år hans mamma har kämpat vet inte pojken. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

Numera ligger mamman mest i den breda, mjuka sängen. Svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Kurerna med strålning och doserna av cellgiftsbehandling har ordnat det.

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

Orken att visa ett friskt och kärleksfullt ansikte utåt fanns fortfarande kvar hos henne.

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Kan han förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

Pappan väcker honom för skolan, ser till att John Blund släppt greppet om hans yngsta son ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern innan han går upp till det stora, nyrenoverade badrummet och hoppar in i morgonrutinens obligatoriska dusch.

Väl vaken kliver pojken ur sängen med sömndruckna ögon och håret åt alla håll. Med tunga, släpande steg tar sig pojken upp för den stora hörntrappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger under samma eftermiddag.

De yrvakna stegen för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för honom att hans pappa fortfarande står i duschen när yoghurten fyller den enkla skålen tillsammans med krispiga flingor och sylt.

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och yoghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar denna morgon. Det finns ingen anledning för honom att göra det, ty han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

Det susande ljudet från duschen har försvunnit. Ljudet från badrumsdörren när den öppnas letar sig in i köket. Pojkarnas pappa kliver ut över tröskeln med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner stolt, slänger iväg ett ”God morgon” samtidigt som han stegar in mot sitt och sin älskade hustrus sovrum.

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter tyst tillsammans och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen.

De båda bröderna rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem från föräldrarnas sovrum.

Deras frågande blickar möts av pappans förstörda blick. Där står han. Deras stora, starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan.

En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands uråldriga skogar.

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

Pojken själv gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa. Sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är för pojken okänd, känslan skrämmer honom.

Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast. Han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna milda vintermorgon.

Pojkarnas pappa stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

Orden är få. De behövs inte. De är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.

Allt är perfekt

 Han går längs den torra kullerstensbelagda trottoaren, nästan dansande i innerstadens kvava luft och brännande solstrålar. Leendet på hans läppar går inte att ta miste på. Även för den oinvigde, för den som aldrig älskar är det ett leende som bara utstrålar en sak och ingenting annat; lyckligt kär.

Alla människor han möter längs den fyllda trottoaren fylls av lycka och välmående. I denna unga mans kropp finns inte ett uns av ambivalens. Säkerhet och självförtroende är vad som utstrålas från den leende munnen med de lätt rosa läpparna, de lätt missfärgade tänderna, de kisande ögonen av lycka. Till och med fasaderna på sekelskiftsbyggnaderna verkar ta till sig och suga upp all utstrålad lycka. Den pudergula fasaden tycks skifta i färg till solrosgult. Sprickorna i den solblekta röda fasaden formar sig till leenden, leenden flera meter breda.

 

Han är kär.

 

Sommaren har knappt börjat och ändå, ändå är han den lyckligaste personen i världen. Ett rödljus stoppar hans lyckomarsch.

Bredvid honom står ett gammalt par. Hon i en klänning prydd av blom och spets tillsammans med en vit slokhatt med svarta band knutna med omsorg i en stor vacker rosett. Han i grå kostym, finskor och en mörk stor lila fluga, perfekt matchat till hennes nätta klackar. Rödljuset slår om, han tar sin dams hand och för henne över gatan. Han gör det på samma sätt som han gjorde när de träffades för första gången den där blåsiga oktoberkvällen för så många år sedan.

 

De är fortfarande kära.

 

De går längs gatan, hand i hand. Den grönskande parken går att skymta från dr de är just nu. Dess läskande gräsmattor och blommfyllda buskar sökandes efter uppmärksamhet och beundran. Blommorna får vänta. Gräsmattorna får vänta. För i hans värld behövs inget mer än vad han redan har. Hans kärlek till sin hustru är allt han behöver, hon är hans kärleks och livets blomma. Långsamt ack så långsamt tar de sig framåt längs den varma sommargatan. Inget mål i sikte. Han stannar upp, vänder henne till sig, stryker hennes kind med sin hand, tittar henne djupt i ögonen.

Inga ord behövs.

En Yorkshire terrier nosar nyfiket mot det äldre paret. Kvinnan i andra änden rycker lätt i det mörkbruna läderkopplet och den lilla hunden skuttar lyckligt vidare utan ett bekymmer i sitt liv. Parken är nära, båda vet det. Hon tittar på sin älskade fyrfotade vän, brister ut ett litet fniss. Hon torkar bort tårarna i ansiktet. Hon tittar på sin hands rygg, ser att mascaran hon så ömt applicerade tidigare i eftermiddag kapitulerat från sin naturliga befästning på de långa ljuvliga ögonfransarna. Skulle vilken man som helst på denna gjord få sitt sagt skulle allesammans säga samma sak; De där ögonen behöver ingen förbättring av något slag, någonsin. Hon sätter sig ner på huk och rufsar till den mjuka, lena pälsen. Hon vänder sig om, ser hans rygg gå åt andra hållet.

 

Hon är sårad.

 

De är framme i parken. Hon sätter sig ner vid en gammal skrovlig ek, tar loss kopplet. Hennes älskade vän springer inte iväg och leker i gräset och bland buskarna utan kryper ihop mot sin mattes ben och lägger sitt huvud i hennes knä för att trösta på det sättet endast en hund kan göra.

Hennes rödgråtna ögon möter deras blick.

De går med sin barnvagn tillsammans, skrattandes, pratandes. Hon nickar glatt men förstående mot henne där hon ligger och drar, smeker sina fingrar genom sin trofasta väns lena päls. Barnvagnen med sina vita hjul och sin mörkblåa textil gör sig perfekt i den gröna parken. Han säger åt henne att vänta precis, precis här. Efter en liten stund återvänder han med två kulglassar suktandes med dess sötma, retsamt vilandes i den nygräddade gyllene våfflan. Hon skiner upp i ett brett leende. Glassen i hans högra hand smeter han ut i hennes ansikte. Det är svårt, men det går fortfarande att urskilja ett leende under all glass. Han räcker över en bunt med servetter, tidigare gömda i hans bakficka.

 

De är lyckliga.

 

Hennes plötsliga ansiktsuttryck av chock på grund av den plötsliga attacken från glassens kyla byts snabbt ut och blir till höga skratt. Allt han ville var ju att dela sin glass med henne.

Den unga kvinnan i höga klackar såg de på håll.

Hon hade redan skrattat klart för sig själv åt paret när deras vägar tillslut möttes där på grusgången. Hon hälsade artigt och lyckligt på dem när de möttes, utan en tanke på att de aldrig sett varandra tidigare.

Gruset krasade med ett friskt krispigt ljud under skorna. Någonstans djupt inne bland tankarna påminde knastret henne om en tid av bekymmersfrihet, en tanke om barndomen. En tid då allting var så enkelt.

I maklig takt fortsätter hon genom parken med ett leende på läpparna. Hennes vita sommarklänning fladdrar i den ljumma sommarvinden. De höga klackarna i rött går perfekt ihop med hennes långa perfekt fallande bruna hår och körsbärsrött målade läppar. I kanten av parken står hennes väninna. Vid anblicken av varandra skiner de upp och rusar mot varandra.

En kram.

De går vidare. Hon berättar om paret i parken. De skrattar. De strosar lätt nedför den varma gatan.

 

De är vänner för livet.

 

De två vännerna sitter på caféet och skrattar. Vännen i den vintagegula knälånga sommarklänningen får ett samtal.

Hon svarar med en obeskrivligt lycklig ton och anlete. Hon pratar i telefonen, drar sin ena hand genom sitt guldblonda hår, lägger på telefonen. Reser sig upp. Säger hejdå, mumlar snabbt någon improviserad ursäkt.

Går raskt i sina vita ballerinaskor mot honom. Leendet på hennes lätt rosa läppar är obeskrivlig men samtidigt så uppenbar och enkel att avläsa för vem som helst.

Han står på hörnet. Han kan inte hålla sig mycket längre. Han ler fortfarande lika mycket, om inte mer. Hans lätt missfärgade tänder syns fortfarande. I sin ena hand håller han försiktigt en enkel vit prästkrage. Hennes favorit. I andra handen gömmer han den lilla asken, den anspråkslösa lilla asken med ringen inuti. Han är så nervös och så lycklig att hela kroppen skakar. En tår av lycka rinner från hans kisande ögon längs hans kind. Även på avstånd kan man se hans hjärta slå. Man ser det rätt igenom den ljusblå Oxford-skjortan.

 

De älskar varandra.

 

Hon smyger upp bakom honom. Viskar i hans öra: ”Jag är din för alltid”. Han vänder sig om. Går ner på ett knä, tittar sig nervöst omkring. Små svettpärlor bildas kring hårfästet på pannan.

Längre upp på gatan ser han det gamla paret som vänt om och är på väg tillbaka samma väg.

De ser honom.

På andra sidan gatan ser han en kvinna med sin hund stanna upp, ta sig för ansiktet med sin fria hand vid synen av hans mod.

Bakom kvinnan ser han ett par med sin barnvagn. De pekar mot honom och de lyfter upp sitt barn, omfamnar varandra i vad som endast kan beskrivas i ord som en gest av den renaste formen av lycka uppnåelig av den mänskliga arten.

Bakom sin älskade ser han hennes väninna som följt efter henne av nyfikenhet, nu i storgråt av lycka med sommarklänningen lätt viftandes omkring hennes röda klackar.

En vindens lyckönskning. En naturens välsignelse.

 

Han tar ett djupt andetag. Stänger ögonen.

Allt är perfekt.

Nytt material

I morse publicerades ”Den”. Novellen; texten; krönikan; spalten eller vad det nu är du vill kalla den på den redaktionella sidan av COLIN.

Det är en tredje i ordningen som på måndagsmorgonen uppenbarar sig. Men ändå är det något speciellt med dagens historia.

Dessa ord som nu ligger ute har aldrig tidigare blivit publicerad. Det finns bara två personer i hela världen som innan idag har haft privilegiet att få vila sina ögon mot dessa ord. Och det är med mig själv inkluderad.

 

Klicka på bilden för att hoppa dit och läs texten.

Up, up & away!

Efter morgonens ‘missöde’ gick jag hem igen och tänkte hur perfekt det ändå var att jag kom upp i tid. Fick i mig lite käk och började kolla runt på nätet vad som hänt på sistone och vad som komma skall. Allt för din skull.

Problemet började när jag valde att värma upp dagen med en film. BOOM sa det, så hade jag somnat.
(utrymme för en stor och besviken suck)

Vakna igen gör man alltid på något vis. Den här gånger var det av ett telefonsamtal från Cimon. Min underbara vän och chefsredaktör hade flera saker på hjärtat. Resultatet kommer snart upp på magasinet. Ord och inga visor, upp ur sänga och in mot stan för att möta upp densamma för att snacka skit, diskutera allt möjligt från triviala saker, våra privatliv och självklart också prata om COLIN. Allt samtidigt som Cimon med kameran i högsta hugg knäppte av jag vet inte hur många bilder med mig i sökaren.

Hur kul som helst. Men jag ska inte sticka under stolen med att det var tämligen obekvämt, i alla fall de första bilderna. Vanligtvis står jag bakom kameran när någon ska ta sitt foto. Och om det är jag framför kameran är det i nio fall av tio jag själv som håller kameran.

 

Nu är det klart och både jag och Cimon känner oss nöjda. Han var tvungen att springa iväg på viktiga ärenden och jag, ja jag satte mig på Café String. Var annars?

Bloggrutiner

Jag har en hel hög med inlägg från förra bloggen som jag är sådär extra stolt över. Och det är de inläggen som jag har skrivit i första hand utanför internets förlovade land. Nämligen mina noveller, men också min kortare texter. Kalla dem poesi om du vill.

Därför har jag gått tillbaka i arkiven och kopierat dessa ord in hit. För att te sig någorlunda intelligent ut har jag valt att inte posta alla under en eftermiddag. Istället gjorde jag som så igår när jag satt och fixade bakom kulisserna i bloggen att jag tidsinställde dem.

Har du följt med mig hit från snajvid.com kommer det kanske att bli lite upprepning. Hoppas att det inte gör allt för mycket, om jag ser till mig själv läser jag gärna texterna igen. Och då är det ändå jag som skrivit dem och läst dem minst trettio gånger var. Sen postas de nu med en fräsch ny font, och fonter är alltid roliga att leka runt med.

 

En ny kort text; poesi; dikt, kommer stå sig att finnas här varje morgon klockan nio på förmiddagen. Redan nu ligger två sådana ute. I dagsläget kommer det en ny fram till och med den andra september.

Men det roliga slutar inte där. Du har kanske sett uppe i toppmenyn att förutom kategorin ‘text‘ också finns kategorin ‘noveller‘ (har märkt att kategorierna krånglat en del, håller tummarna att detta trasslas ut så fort som möjligt). Här är mitt skötebarn. Mina noveller är min stolthet och min kärlek. Så varje dag fram till och med sista augusti (om jag inte minns fel) postas det en ny novell klockan åtta om aftonen.

Det känns alltid lite jobbigt att be om saker. Det tycker jag verkligen. Men novellerna (och de kortare texterna) är varför jag började blogga. Bloggen blev ett fönster ut mot världen för att låta dessa ord testa vingarna, möta främmande blickar och åsikter. Så, om du vill, dra gärna till med en kommentar av valfri kvalitet.

Jag kommer läsa och svara på dem alla. (it goes without saying att jag inte kommer att publicera och/eller ge energi åt hatiska kommentarer, gör det inte? Haters gonna hate)

En ny morgon..

..och födelsen av en ny blogg, portal och magasin. Jag har väntat på den här dagen i flera veckor, om inte månader nu. Jag kan inte ärligt minnas dagen då Cimon frågade mig om jag ville bli en av bloggarna till hans portal. Självklart tackade jag ja utan att blinka. Varför skulle jag inte vilja göra det för?

 

Nu sitter vi här, jag är fortfarande sömndrucken och vimsig i huvudet efter nattens sömn. Dagensäventyr får komma att bli iordningsställandet av design och så vidare.

 

Som säkert är förståeligt är allting inte helt och hållet klart här över sajten. Så ha tålamod är du snäll, vi gör allt vi kan för att det ska bli så perfekt som möjligt på kortast möjlig tid.

 

 

Det här äventyret har nu börjat. Och ingen vet var det kommer att ta vägen, var vi kommer sluta, vad vi kommer att lära oss.