Krishantering

I morse fick jag ett litet sms från Vian som varnade mig för att det var kaos på tunnelbanan. Ingenting fungerade tydligen. Det har var alltså innan klockan ens hade slagit nio på förmiddagen. ”Okej”, tänkte jag. Det är alltid bra att veta sådant så att man kan ta en buss tidigare för att dryga ut tidsbufferten.

Tur var väl det, för en resa som ska ta ungefär 35 minuter slutade med en tid på bara någon minut under timmen. Jag hann fram i tid, ingen fara med det. Men humöret…som mitt tålamod har ställts på prov i dag. Och vägen in mot stan var ingenting i jämförelse med hur det var att försöka komma hem. Även då med tidspress.

Först kan jag erkänna att det var dumt av mig att hoppa av röda linjen vid Slussen. Det skulle varit smidigare, och i dag säkert också snabbare, att åka ut till Liljeholmen och ta bussen därifrån. Men så långt tänkte inte David när allt han tänkte på var att vara hemma innan klockan fyra han hade sagt till budfirman att han skulle vara så att de kunde komma med mitt paket.

Men som sagt, så långt tänkte jag inte. Istället hoppar jag av röda linjen vid Slussen och tar reda på var dessa små, trånga och alldeles för få bussarna åkte från. Hur jag tog reda på det? Jag ställde mig i kön som började nere på Rysstorget, såklart. Var annars skulle jag ställa mig? Efter en jävla massa om och men där jag inte orkade bry mig om de runtomkring mig utan endast tänkte på mig själv satte jag mig på ett bussäte. Det är i dessa lägen Stockholmsarmbågarna kommer väl till pass.

Bussen tog mig från Slussen till Gullmars på ungefär lika lång tid som det tar att traska sträckan..suck. Trångt, varmt och jobbigt var det därtill. Nej, usch vad jag inte tycker att SL hanterade den här dagen.

1. En kabelbrand sätter stopp för trafiken över en hel (!) arbetsdag.
2. Ingen vidare hantering på var man skulle ta bussarna
3. Så gott som obefintlig information från SL själva.

Och det här med att de ändrade från att inga tåg kunde åka till att ytterst begränsad framkomlighet gällde. Kan någon förklara det för mig? Är det för rökigt för att förarna ska våga köra genom röken på spår som ligger stadigt om marken eller om det brinner kan jag förstå att allting stängs av. Likaså när det kommer till om rälsen ens kan få tillräcklig ström till tågen.

Men att bara släppa genom några få tåg är för mig bara konstigt. Antingen kan man köra eller så kan man inte. Om strömmen räcker för ett tåg utan där här brandbenägda kabeln är det väl bara att släppa på? De kommer ju ändå bara ett tåg åt gången.

Den här grejen med att skicka EN buss per tunnelbana känns ju också väldigt…..genomtänkt?

 

Nej, jag vet inte. Jag är bara arg, grinig och på allmänt dåligt SL-humör. Nu har jag fått spy ur mig lite, tack.

Smulade lite på SL

Jag satt och tänkte en liten stund på bussturen på väg tillbaka från stan alldeles nyss. Det var vid när jag la ögonen på klistermärken från, om jag skulle gissa, Hammarbymatchen tidigare i veckan. De var inte där tidigare och de såg ”färska” ut. Nu var det inte det jag ville komma åt, det spelar ingen roll vad det var eller är för klistermärken.

Det jag började tänka på var hur dyrt det är med SL kort. Och ja, jag vet att det kanske är så hiskeligt dyrt om man ser till andra städer och hitan ditan. Men jag, tillsammans med andra tycker att det är det. Kanske till och med mer än vad det skulle behöva vara. För de tankarna som började snurra i mitt huvud var de som ställde frågan vad ett busskort skulle kosta om vandaliseringen försvann helt och hållet från kollektivtrafiken. Om ingen klottrade; ingen krossade rutor; spydde ner diverse fordon eller om ingen skulle gå lös med pennor eller nycklar. Hur mycket skulle den kostnadsminskningen gynna priset för gemene kollektivtrafikant?

Inte mycket förmodligen. Den bufferten som skulle uppenbara sig skulle med stor säkerhet försvinna in i vinstrapporter och chefsbonusar. Men ändå, om ändå allt skulle försvinna, hur mycket billigare skulla korten kunna bli? Det är en rolig tanke, tycker jag i alla fall.