Ett möte under nylon

Två paraplyer rör sig hastigt längs med tysta gator i den stora staden. Luften är tät och mörk. Klockan är bara strax efter lunchtid men ändå drar sig tankarna åt kvällshållet. Det tjocka molntäcket viskar genom vinden om ett annalkande regn. Än är trottoarkantens stockholmsgranit torr och blek.

Från sina olika stadsdelar, åtskilda av broar med epoklånga historier kring deras fästen försvinner sakta men säkert avståndet mellan de två. Hans breda, svarta paraply och hennes nätta i beige. Båda i nylon.

Det bestämda tillslaget i kullerstenen från hans hårda herrskor ekar melodiskt mellan de täta husen och ner i trånga gränder. Han lyfter inte sin blick, kollar bara någon meter framför tåspetsen. Sinnesbilden i huvudet berättar för honom var han är och hur han ska gå. Han följer sin näsa. Varför valde jag mina finaste mockaskor idag? snäser han frågvist ur sig när han likt en balettdansör väjer undan för det gamla paret i matchande huvudbonader och halsdukar. De rycker till av den överraskande frågan utan svar. Nu ser jag bara dum ut som går här med ett paraply över huvudet som en annan imbecill, fortsätter han. Orden försvinner ut i de tysta svarens ocean.

Hennes paraply rycker i vinden. Hon försöker vinkla sitt paraply för att skydda håret. En randig strykarkatt i svart och brunt hoppar framför hennes röda klackskor. Det oväntade mötet överraskar henne till den grad att balanssinnet åsidosätts för en bråkdels sekund. Den tunna spiran till klack hamnar på kanten mellan gatstenen. Hon ramlar. Knäet missar nätt och jämnt den olycksbringande katten som snabbt försvinner in under en mintgrön Volvo på andra sidan gatan. Den vitskrapade huden ändrar snabbt färg och runt strumpbyxornas upptrasade hål tar en ensam strimma blod fart ner mot ankeln.

Skärp dig nu, Annika, viskar hon med de pärlvita tandraderna tätt ihop. Ingen såg dig, du har inte tid att sitta här och lipa, upp med dig nu! fortsätter hon. Två kvarter längre fram skuttar hon smått haltande in i en butik och rycker snabbt åt sig ett par nya strumpbyxor. Hon fortsätter med ett bultande knä fram längs gator och torg.

Ödet drar dem närmare varandra. Ett steg i taget. Vinden i hans ansikte i samspel med den sluttande allén och dess täta aspar. Ett löv i mängden blåser loss från den låga grenen och fastnar på hennes läppar. Hon nyper fast det mellan fingrarna och viftar den gröngula brevduvan vidare på nya äventyr i universums vida rum.

Vaggande lyfter lövet över trädkronorna på höstens kalla vindar. Det faller ner och skjuter uppåt. Fortfarande framåt. Allt i sin jakt på nästa luftvirvel. Bussen bredvid skapar tillfället och de ovetande läpparnas avtryck rusar förbi träden, över bron.

Någonting viner förbi i ögonvrån, han lägger knappt märke till det innan lövet försiktigt men fortfarande bestämt lägger sig på kindbenet. En värme sprider sig genom ansiktet ner genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Han stannar upp förvånad. Lyfter sin blick och spejar ut över över Norrström, låter blicken glida vidare förbi Nationalmuseum ut mot Skeppsholmen. En kvinna fångar hans uppmärksamhet på andra sidan Strömbron, hennes paraply i beige som hon håller framför ansiktet smälter in i lövhögarna runtomkring henne.

Värmen i kroppen säger honom någonting, han förstår inte. Kvinnan har stannat upp vid brofästet på andra sidan vattnet, deras blickar möts för en sekund. Hon sänker huvudet.

Hej, tänker hon. Hej, men varför tittar du på mig? fortsätter hon. Jag ser dig, tänker han för sig själv. Jag vill höra dig, trösta dig, framkallas ofrivilligt i tankarna. Kom hit! Hennes ögon spänner fast i hans.

Mockaskorna återupptar sitt knäppande ljud när han tar bestämda kliv ut på bron. Möt mig halvvägs, trånar han för sig själv. Okej, svarar hon ljudlöst. De röda klackarna slår försiktigt mot den hårda stenen.

En kastvind fångar hennes paraply. Hon stannar tvärt och sträcker sig i panik ut över kanten för att fånga det. Utan att lyckas. I samma sekund han ser paraplyet ta flykt över vattnet rusar han fram. Annika, försiktigt! utbrister han. Hon vänder sig om, påtagligt förvirrad. Ve…Vem är du? Hur vet du vad jag heter? stammar hon fram. Jag vet inte hur jag vet det, jag bara vet, svarar han. Oj, ursäkta mig, säger han och lyfter bort armen runt hennes midja. Nej, håll den kvar, svarar hon.

Regndroppar börjar smattra på det svarta paraplyet. Var ska du? frågar han med ett snett leende. Nej, var ska vi? svarar Annika med ett säkert tonläge. Regnet öser ner över mötet under nylon.

Fredagsläge

Belysningen är dimmad. Lamporna får stå otända, de få ljuskällor jag har är datorns via ljus och det tunga släpande ljuset från fönstrets halvöppna glipa. Datorns subtila susande fläkt överröstas endast av tonerna av Alex Clare ur högtalarna och regnets rasslande nedfall. Pulsen ligger lågt och den byggande hungerkänslan smyger sig sakteligen på. Tankarna rullar fram och tillbaka. Jobb, pitcher, artikelidéer, livet, kärlek, matval, film, vänner, framtiden, studier.

Regnet har en lugnande sensation över sig. Därför stannar jag kvar här under täcket så länge jag vill. För idag behöver jag inte flänga omkring på stan med hårda och odämpande skor mina fötter hatar så innerligt. Ingen skjorta måste strykas för att vara bemötlig i en offentlig miljö. Inga byxor måste matcha skjortan såväl som strumporna, skorna eller den för dagen regntåliga jackan.

Det stora täckets tyngd sveper sig kring min kropp. Stoppar den från att känna stress. En ro sköljer över jaget med varje gram dun och tyg vilken täcker min varelse. Värmen sprider sig långsamt runt. Vällusta för varje andetag som går. En lycka för varje hjärtslag. Kuddarnas mjukhet omfamnar mina tankar; viskar välmenande ord.

Ett rum, en säng, ett täcke, några kuddar, en dator, ett regn. En text. Tillfreds.

 

God morgon

Hej.

Ännu en morgon och den här dagen er det inte ut soma tt det kommer att hände särskilt mycket, inte i fråga om att röra sig runt på stan eller utomhus överhuvudtaget. Då och då har jag vaknat till under förmiddagen och varje gång insett att det regnar på rätt så bra där utanför fönstret.

Inte mig emot, faktiskt. Jag älskar regnet och ljudet av det är, för mig, väldigt lugnande. Därför tror jag att jag ska liga kvar här i sängen en stund till. Bara för att jag kan. Och för att när jag kikade nere i köket stod det att finna fikabröd. Så ‘frukost’ är redan avklarad. Kanske blir en bra fredag det här.

Ikväll tror jag att det bara blir en hemmakväll. Spara pengaroch bara ta det lugnt. Förhoppningsvis med en läsk och chips. Men jag lover ingenting. Det är alltid fullkomligt omöjligt att förutspå vad som kommer att hända.

Nederbörd i överflöd

På någon vänster slutar det alltid med att man måste ut i extrema väderlekar när just dessa inträffar. Så även idag, för inte kunde det vara fint väder bara för att jag var t ungen att springa upp till centrum och handla lite snabbt, nej nej. Självklart ska det ösa ner regn som aldrig förut.

Jag har absolut ingenting emot regn. Snarare tvärtom, att få ligga inomhus och lyssna på regnet utanför är nära oslagbart, särskilt om det åskar, vilket det gjort av och till idag.

Det fanns inget annat val än att bylsa på sig och leta fram ett paraply och bege sig upp mot COOP. en sbann vända upp och ner. Inte så mycket att klaga på, förutom att skorna blev så in i bomben blöta. Regnet kom ner i en sådan kvantitet att dagvattenbrunnarna inte hade någon chans i Vintergatan att hinna föra undan vattnet.

Fick hoppa över halva vägen, bara för att landa i lika djupt vatten. Med converse…

Nu är det hur som helst ordnat och jag kan återgå till att lyssna på regnet istället för att försvinna i det. Söndagen ter sig utvecklas till en lugn dag. Ungefär som hela helgen dessförinnan varit. Har inte gjort mycket alls. Kanske lika bra det.

Imorgon ska jag tillbaka och vikariera på gamla jobbet. Ska bli hur kul som helst! Det är på en grundskola och jag ska få arbeta med en av mina gamla klasser, nämligen förra årets förskoleklass. Om ni läser i Aftonbladet om en fritidsledare som kramade sönder en eller två elever på grund av saknad frånsäger jag härmed mig själv allt ansvar redan nu.