Hälsningar från distrikten

I dag har portarna öppnats för dig, dig, dig och ja, faktiskt för dig också. The Hunger Games: Catching Fire har släppts ut på sitt grönbete och överallt i landet flockas fansen för att sätta sig i mörkret under två timmar och tjugosex minuter! Jag hoppas att du kommer iväg för att se Katniss och de andra, för det här är en verkligt underhållande film.

Jag har hittat en serie hälsningar till dig från de tolv olika distrikten som jag vill dela med dig. Så sätt dig ner en stund och lyssna. Kanske lär du dig vad de olika distrikten har för specialiteter!

Recensionen av Catching Fire hittar du här

vill inte spellistan fortsätta automatiskt – klicka på länken i videoklippet för att kolla vidare

The Hunger Games: Catching Fire – det hettar till i distrikten

Efter sin vinst i den 74e upplagan av Hungerspelen tror Katniss att hennes framtid är säkrad på alla plan möjliga. Capitolium är inte nöjda, Katniss och Peetas vinst har satt igång en rörelse ute i distrikten de börjar tappa kontrollen om. Samtidigt som Peeta och Gale kämpar om vem som ska få vara hennes sanna kärlek har huvudstaden och president Snow planerat den största hemligheten hittills. Katniss själv lägger mest energi på att hantera sitt tidigare trauma och att överleva för att se ännu en färgsprakande soluppgång.

HungerGamesCatchingFire2Den karga vintervärlden i distrikt 12 spär på känslan i Hunger Games: Catching Fire om Katniss post traumatiska stress syndrom från föregående års bravader. Aldrig tidigare har det varit så tydligt hur mycket folket i de många distrikten behövt någon att se upp till; någon som ger dem hopp. I huvudstaden spyr befolkningen upp maten för att orka smaka på allting samtidigt som folket ute i distrikten kämpar för att sätta mat på middagsbordet.

Det är tydligt hur president Snow och hans kompanjoner missbrukar sin makt för att få sin vilja igenom. Det märks som allra tydligast via de enorma insatser Snow lägger på att förtrycka de åsikter hans folk har inom sig. Allt som rör staden och spelen är genomsyrade av lurspel och rödridåer.

Hunger Games: Catching Fire gör ett fantastiskt jobb med att få mig och resten av den kommande publiken att bli emotionellt engagerad. Jag känner med Katniss, Peeta, Gale och alla andra. I min biostol kväver jag hulkningar när folket höjer sin hand med tre fingrar uppsträckta. Jag tänker tillbaka på Rue och biter mig själv i läppen.

Den tämligen välbehövda tempoväxlingen i och med spelets startskott kom som en frisk fläkt över Hunger Games: Catching Fire som strax innan blivit något långrandig med all karaktärsbyggande. För det är ett faktum; i den trilogi böckerna består av är Catching Fire mellanakten som ska ge oss en relation och en koppling till karaktärerna. Det är den här filmen som låser oss fast i magin.

Fotot i Hunger Games: Catching Fire har ingen speciell särprägel över sig, vilket är att vänta av en AAA-titel av det här slaget. Ändock har Francis Lawrence lyckats skapa den underbara känslan vi alla längtat efter så mycket sedan premiären av den första HungerGames: Hunger Games-filmen. Nu är det ett år kvar tills att vi får reda på (på bioduken) vad som kommer att hända härnäst!

HungerGamesCatchingFire1Catching Fire är en fruktansvärt underhållande film som griper tag emotionellt om sin publik. Det går inte att inte känna med Katniss, Peeta och de andra i deras kamp mot varandra och övermakten. Att filmen skulle ha klarat sig finfint med en nedklippning på ungefär tjugo minuter säger jag nu. Frågan är om jag kommer att känna likadant när jag sett filmen tre, fyra eller fem gånger om? För så bra är den faktiskt. Magin fastnar.

Och du, tar du lätt till tårar; bring ze tissues ‘cause you’ll need ‘em!

Hur äventyret i The Hunger Games: Catching Fire slutar kan du ta reda på i morgon onsdag 20 november varhelst i landet du sitter, ligger eller står och läser det här.

YouTube Preview Image

SFF13: Austenland – spretiga skrattsalvor

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

Austenland1

Det finns de som gillar Jane Austens verk och sedan finns det de som är något större fans. Jane Husell är snäppet förbi det andra steget. Hon är förmodligen förbi de flesta steg. När hon får en chans att åka till på en tematisk resa till det enda stället i världen där någon kan få uppleva Austens värld på riktigt finns det ingenting som stoppar Jane att åka över Atlanten till Austenland.

Austenland är en hysteriskt rolig romantisk komedi med årets spretigaste manus. Den meningen sammanfattar på det stora hela hur jag känner inför filmen. Jag tycker inte illa om berättelsen eller är besviken på den. Visst, jag hade högre förväntningar på den. Men som verkligheten ser ut går det inte alltid att ha rätt.

Keri Russell gör en gemytlig roll som den fanatiska beundraren som väljer fel resepaket och hamnar med tjänstefolket. Hennes lugna, blyga stil sätter sig i kontrast med Jennifer Coolidge..ska vi säga..bryska stil? Allt som allt lockar Austenland till många skratt. Berättelsen är full av hål och i många lägen blir komedin nästan smärtsamt obekväm, men det är vad filmen är. Det är smärtsam humor och förlöjligande av den engelska accenten och dittendatten.

Helt klart en värd film att se hemma en trött söndagseftermiddag. Underhållande, men långt ifrån fulländad.

YouTube Preview Image

SFF13: American Dream in China – Doyle till undsättning

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

AmericanDreamsInChina

De tre vännerna lär känna varandra under sina år på högskolan. Målet är att någon dag lyckas få ett visum för att få resa till USA och studera där. När inte allting går som planerat och det bara är Meng som får chansen att lyckas i det förlovade landet hankar de andra på hemma i Kina. Efter att blivit avskedad offentligt från skolan tar Cheng och Wang chansen att göra sin egen grej – de ska lära ut vad som krävs för att prata som, tänka som en amerikan för att få bli insläppt i landet.

American Dreams In China ter sig till en början som ett snyggt inslaget paket av cinemagrafen Christopher Doyle regisserat av Peter Hosun Chan. In bit in i historien känner jag inte att berättelsen har fattat något grepp om mig och för att vara en film om de juridiska problemen kring företaget och själva företagets födelse får jag se väldigt lite av det.

Istället behandlar filmen viljan hos kinesiska studenter att lämna landet för att få en ordentlig utbildning. USA målas upp som paradiset. När American Dreams In China inte sätter Staterna på en piedestal läggs det mycket energi på kärlekshistorier jag som publik bara får nosa på för att sedan inte gå vidare med.

Att American Dreams In China kan liknas vid en kinesisk version av The Social Network kan jag köpa till konceptet och fotot. Men hur berättelsen är som den är i dag kan jag inte säga annat än att det är ett försök till en kopia. Kudos skall dock ges för att på ett snyggt sätt visa en ny generation som vet vad den vill ha och är beredd att bända på lagar och regler för att nå dit.

YouTube Preview Image

SFF13: Autumn Blood – patriarkat och hagel

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
(slutsåld)

AutumnBlood1

16 år gammal lever den naiva Flickan med sin bror Pojken ensamma i enskildhet från den lilla bergsbyn. När den naiva Flickan blir brutalt våldtagen måste hon fly ut i skogen undan de tre bröderna. Med sin redan traumatiserade, efter att ha bevittnat sin pappa bli kallblodigt mördad, bror ut i skogen i hopp om att överleva den sadistiskt kvinnohatande trion.

Högt uppe i bergen står en väder-ruggad bondgård med några djur. Utanför de fallfärdiga staketen står bergstopparna i ett ståtligt antal. På gården är Flickan och Pojken ensamma utan någon som tar hand om dem. Autumn Blood är överröst med en gemytlig kornighet och avmättad dammighet i sina färger som för mig till 80-talet. Ändå är berättelsen nutida modern och samtidigt tidlös.

De trolska skogarna som aldrig verkar ta slut rymmer en syskonkärlek mellan Pojken och Flickan som aldrig hindrats av samhällets regler och normer. Det är en fri och genuin kärlek de känner till varandra. Därför vrider det extra hårt i magen när Pojken varken kan greppa allvaret eller hjälpa sin syster efter den brutala våldtäkten. Han står vid sidan om sängen, maktlös.

Autumn Blood är en visuellt slående berättelse med sparsam dialog. Istället har regissören Markus Blunder använt ljudscenen till sitt yttersta. Det visuella gifter sig magiskt med musiken. Samklanget skapar ett djup, mer dynamik och intensivare spänning än en enkel dialog skulle kunna ge. Dramat rör sig med tryckande scener mot thriller-genren när det korta skärpedjupet hindrar oss att se allting den snabba kameran flyr tillsammans med syskonen.

Drama-thrillern är ett praktexempel på hur set design, kroppsspråk, musik och kamerateknik tillsammans stänger ute behovet av det orala språket. Autumn Blood talar inte bara lite engelska, Autumn Blood talar människa. En berättelse som visar viljan att överleva när makt över kvinnan tar form av våld.

YouTube Preview Image

 

SFF13: Ömheten – ett bra koncept och idé

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

Ömheten1

När fyra ungdomar ska ta steget ut i vuxenlivet är det inte bara deras liv som skakas om. Nej, marken under dem bokstavligen skakar samtidigt som de på egen hand måste lista ut sina osäkerheter och sig själva.

Ömheten är en vackert handhållen berättelse om osäkerhet och rädsla inför framtiden av Sofia Norlin. Kiruna är i en del av sin historia där drömmen om ett bättre liv med den närliggande gruvan ruckats på; staden måste nämligen flytta. I denna osäkerhet var nästa stora spricka i marken kommer bryta upp blir Marcus utkastad ur skolan och måste ta jobb i gruvan där hans pappa slutade att andas. Zerin vill förstå som omvärld genom kamerans sökare och Daniel bryter loss från sitt gäng för att möta sig själv i vildmarken.

Berättelsen är kall och oberäknelig, Ömheten känns som en naturalistisk kärleksförklaring till Kiruna där fjällens stora vidder och oändliga frihet möts av den nya generationens drömmar. En intelligent och vacker comin of age-film. Tyvärr används inte gruvan fullt ut till att vara den antagonist filmen börjar att berätta. Istället låter Norlin rädslan för gruvan glida mellan fingrarna och ebba ut som lätta skakningar ingen verkar bry sig om särskilt mycket.

Det är inte bara gruvan som bygger upp en spänning i berättelsen för att sedan rinna ut i sanden; och det är där Ömheten faller. Filmen är vacker i sitt foto och manus. Idén och konceptet är underbart, men ibland träffar man stolpe ut helt enkelt.

YouTube Preview Image

SFF13: Manuscripts Don’t Burn – se mer än vad som visas

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ManuscriptsDontBurn1

Två agenter till staten beordras att ta hand om författaren. Men inte innan alla kopior av manuset hittats och beslagtagits. I det intellektuella samfundet finns tankar och åsikter som vill ut, men inte tillåts. Det är farligt att ta sig förbi och runt censuren. En risk somliga är beredda att ta, trots risken för sitt eget och de i ens närhets liv.

Jag ska vara ärlig och säga det absolut första jag tänkte när filmen tog slut. Jag tänkte nämligen ”den var bara sisådär bra, hur ska jag säga det på ett bra sätt?”. Det kan låta konstigt att uttrycka sig så, men jag menar det i den meningen att filmen inte höll upp till mina förväntningar och i och med känsliga ämnet blev jag lite rädd för att trampa på tår.

Manuscripts Don’t Burn flyter lugnt men bestämt som en flod fram med ett naturtroget foto med korta linser. Det som händer är vad vi tillåts se i fokus. Hierarkin mellan de två agenterna, vänskapen mellan författarna porträtteras vackert och tydligt för oss att förstå. Censuren i landet hindrar tankar och åsikter att komma upp till ytan, Manuscripts Don’t Burn lyfter problemet till just ytan och belyser detta på ett väl genomtänkt vis.

Som publik förstår jag frustrationen att inte få publicera sina verk. Jag känner rädslan när det tar hus i helvete. Jag ser att bödeln lyder order; det är ett jobb. Manuscripts Don’t Burn är skickligt framförd av den hyllade regissören Mohammad Rasoulof. Frågan som lägger sig framför alla andra frågor är ändå varför jag inte får en lättare ingång i det komplicerade ämnet. Jag känner mig i omgångar utelåst för att jag inte läst på innan jag satte mig i biostolen.

YouTube Preview Image

SFF13: A Story of Children and Film – det stora ligger i det minsta

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

AStoryOfChildrenAndFilm1

Mark Cousins tar oss med på en resa ner i filmvärldens arkiv där film efter film varken du eller jag hört talas om väntar. Efter den populära tv-serien SVT sände står nu barnet i fokus.

Konstformen vi kallar film är bara 120 år gammal, give or take a few years. Redan från första början har barnet funnits där för att berätta, visa, skildra och förädla. Cousins slår fast snabbt i A Story of Children and Film att det är någonting speciellt med barn i film. Genom barn går det att berätta så mycket mer. Olika länder har, generellt sätt, blivit bättre på att skapa filmer där barn porträtteras på olika vis för att få fram känslor. Blygsamhet kommer fram som allra bäst och gripande i filmer från Japan. Belysning av klasskillnader har Storbritannien lyckats bäst med, USA de mest talangfulla (sång/dans) och Iran har de argaste barnen. Varför det är såhär? Det bara är så.

A Story kretsar kring Cousins två syskonbarn som han en helgmorgon spontant filmade. Det klistrar ihop dokumentärens olika delar på ett ovanligt och charmigt vis. Men samtidigt som det är en fördel för filmen är det också det som drar ner betyget. Känslan jag får från klippen är att idén till filmen kom just från den här morgonen och det som fastnade på linsen. Ibland känns A Story helt enkelt ganska improviserad. Flytet mellan de olika filmerna Cousins tar upp är från gång till gång svåra att binda ihop, svårare än i The Story of Film.

Gillar du film är A Story än dokumentär vilken automatiskt borde skrivas upp på måste se-listan. Insikten Irländaren har till film och kunskapen han sitter på är för alla cineaster och världen som helhet ovärderlig.

YouTube Preview Image

SFF13: Harlock: Space Pirate – en universomsegling över haven

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

HarlockSpacePirate1

Den unga mannen Logan lyckas övertyga de ökända piraterna om en chans att göra rätt för sig på skeppet Acardia. Under ledningen av galaxens mest eftersökta och efterlysta person; den odödliga piratkaptenen Harlock reser besättningen runt i universum för att starta om allting och ge mänskligheten en andra chans på jorden.

Den anrika filmstudion Toei Animation har lagt ner rekordstora mängder pengar på Harlock: Space Pirate, 30 miljoner dollar har skapat den episka berättelsen om rymdpiraten, den mest efterlysta mannen i hel galaxen. Med rötter i den berömda manga-serien är den animerade upplevelsen banbrytande.

Gamla personliga aningar och teorier i hörnet kring om vi i framtiden kommer behöva mer än röstskådespelare dammas av i Harlock: Space Pirate. Med en slående kvalitet i sin animering från största planet till minst hudimperfektion vattnas det i munnen.

Filmen har segment vilka drar ner helhetsintrycket. Det första är bilden av de få kvinnorna i filmen. I enlighet med den närliggande spelindustrin är kropparna i Barbie-format med sina former framhävda av tätt åtsittande kläder. De två kvinnorna vi får träffa på spelar stor roll för berättelsen och är vad som håller ihop det annars torra manuset. Synd, i min mening, att de därför måste målas upp på det här förlegade viset.

För det andra är Harlock: Space Pirate lika mycket ett härligt science fiction-äventyr som det är en maktstämpel från Toei för att visa resten av marknaden hur mycket pengar de har att kasta omkring. Det är trist att de här två (för det finns fler saker) förstör än annars episk film med otaliga explosioner och vapen större än de flesta planeter i vårt solsystem.

YouTube Preview Image

SFF13: Get The Picture – han gav oss sanningen

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter

GetThePicture1

Get The Picture är dokumentären om bildredaktören som jobbat med att välja ut bilder för världen att se innan andra världskriget bröt ut. I dag jobbar han inte som redaktör, men med 96 år under bältet har John G. Morris ännu inte gått i pension. I dag är han upptagen med att skriva artiklar, prata på seminarier och workshops. Men framförallt är han upptagen med att vara lycklig och kär.

John G. Morris har arbetat med några av samtidens mest erkända och mästerliga fotografer. Däribland finner vi namn som Robert Capa och Henri Cartier-Bresson. I dokumentären som sträcker sig från innan andra världskriget fram till i dag får vi skrapa på ytan till en man som sett mer än de flesta någonsin får se.

Trots alla hemskheter Morris upplevt och bevittnat är han i sin grund an obotlig optimist med fasta principer om vad som är rätt och vad som är fel. Enligt honom själv har det inte utkämpats ett krig sedan andra världskriget som går att rättfärdiga. Och det är den här vägen som Get The Picture tar; det blir nämligen en dokumentär som pratar om krig i alla dess namn från världens alla kontinenter med fotojournalisten som ankarpunkt, såklart.

Bilden är det sista ordet och ska i första hand vara sanning, sedan kommer skönhet. Det här har Morris och hans kollegor fått lära sig samtidigt som alltfler fallit offer för de kulor och bomber de under så många år rapporterat om. Under drygt tjugo är har ungefär 650 fotojournalister skjutits och dödats i konflikter världen över.

Get The Picture handlar lika mycket om dem och deras dedikation för att låta dig se sanningen om världen och människans brutalitet.

OBS En varning för starka och emellanåt magvridande bilder OBS

[Trailer ej tillgänglig]