Flashdance: the musical – låt oss smula en stund

Flashdance1

I torsdags bar det av hemifrån in till stan för att sakta men säkert genom kollektivtrafiken i den kära, och nu också kalla, huvudstaden för att slutligen landa utanför den klassiska byggnaden i vilken China teatern huserar. Med en nu nästan nittio år gammal historia har den privata byggnaden stått invid Berns klassiska salonger i Berzelii park. De kinesiska tecknen du kan se ovanför de joniska pelarna betyder ”det fulländade seendets hus”. Att få se en fulländad musikal under kvällen var vårt mål. Vi kom nästan i mål.

Flashdance3FLASHDANCE: THE MUSICAL
När jag satte mig uppe på vänstra mittbalkongen var det med en blandning av upprymdhet, förväntan, spänning, glädje, och irritation. Den höga positioneringen i lokalen gjorde mig nervös över att missa viktiga bitar av det som skulle komma. Inte kunde jag veta att det faktiskt går att se det allra, allra mesta även från de sämre platserna inne på teatern. Det här var ändå mitt första besök på teatern.

Upprymdheten, spänningen, och glädjen som fick mig att förbise anläggningens blygsamma benutrymme för oss som har en längd skrivet i våra pass som är större än 175 cm var minglet innan sista ringningen. Från att ha vankat fram och tillbaka i väntan på de inbjudna gästerna tog jag mig ett glas gott mousserande från Rotari och gick upp en våning. Därifrån kunde jag slå två flugor i en smäll – jag skulle ändå använde ingången till salongen därifrån samtidigt som jag fick en överblick av folksamlingen.

En folksamling som låste fast de glada förväntningar jag hade på musikalen. Sorlet. Skratten. Det spritta kroppsspråket från hajpade gäster spred sig över foajén upp över mina läppar och lämnade kvar ett leende.

”Greetings from Chicago” mötte mig på den stora projektorduken framför scenen när jag letade upp min plats. Rad 10. Stol 933. Salongen fylldes raskt och klockan tog sig fram till 19:30. Belysningen släcktes och musiken, de åttiotals-klassiska tonerna tog ljusets plats.

Trycket från musiken, framförd live i kanterna av scenen slog mig med överraskning. Det var en glad överraskning och det där leendet från foajén gjorde sig påmind igen. Skärmar och dukar kastade oss in i åttiotalets Chicago med en tur över staden där vi landar utanför stålverket. Orkestern tar i från tårna när ensemblen av dansare och sångare tar plats på scen och för oss tillbaka till nostalgiska stunder från trettio år tillbaka. För oss som var, eller är för unga för att få ha upplevt med excentriska modet och den episka musikeran tas snabbt tillbaka till första gången vi såg filmen och minns tillbaka utan problem.

Dansen imponerar och rösten från artisterna gör sitt bästa att överrösta orkestern. För på denna premiärkväll satt visserligen tonerna rätt på instrumenten såväl som hos de skönsjungande personerna, men ljudbilden blev förvriden av en dålig mix och från min plats högt upp på balkongen blev allt som inte var duett eller enkelstämmig sång ett virrvarr av grötigt skrål. On key, i och för sig, men likväl ett gröt. Synd för den, däribland jag, som kan låtarna men inte texterna utantill. Jag tappar någonting och får svårt att verkligen på riktigt svepa mig in i den neonfärgade vaggan de välkända tonerna och den peppande dansen omfamnar publiken i.

Det arbete som så ofta glöms bort och ställs undan i det mörka, dammiga hörnet är styrkan i Flashdance. Jag pratar om ljuset och videon. Tekniken har hunnit ikapp med teaterns äldre, analoga form och musikalen utnyttjar detta till fullo. Från den första djupa ”3D”-dykningen in i Chicago till de subtila projiceringarna längs scenerna de flesta av oss kommer låta gå omärkt förbi skapar en helhet till berättelsen som tidigare varit tillgänglig filmens värld.

China teaters initiativtagare skulle vara stolt över Flashdance. För i dag, snart nittio år efter konstruktionen av byggnaden som skulle husera teater och film i symbios, kan publiken sitta i den kinesiskt inspirerade arkitekturen med 20-talsklassicism och skratta, gråta, och njuta till de båda konstformerna. Samtidigt.

Hanna Lindblad, Katrin Sundberg, Siw Malmkvist, Per Eggers och alla de andra i drygt tjugo talanger starka ensemblen skapar en stämning väl värd sina pengar. Det är tre timmar av träffsäkra stämmor, nostalgiska toner. Allt till en berättelse som gör det svårt att inte ställa sig upp ur stolarna och dansa med i historien vi alla kan utantill.

Bonusen är och heter Siv Malmkvist. Intresserar inte Flashdance dig vill du ändå lägga tre timmar på den här glädjeshowen för att få se Malmkvist locka fram otaliga skratt med sina vältajmade one-liners och charmanta dansnummer.

Flashdance2

”Flashdance: the musical dansar dig ur din stol och sjunger dig ur vinterdepression”

Boka din biljett här

| Text & Redigering: David Sundgren | Foto: Camilla Käller |

Bamse och tjuvstaden – en ny kula

Efter att Bamse varit tillräckligt snäll mot Vargen och han blivit snäll följde resten av de dumma skurkarna efter. Alla förutom Reinard Räv. Reinard vill att de gamla skurkarna ska falla in i sina gamla vanor och hjälpa honom stjäla världens största godistransport. Skalmans kalas måste ställas in när Farmor försvinner med all dunder-honung. Bamse, Lille-Skutt, och Skalman måste hitta Farmor och rädda henne, även om det innebär att de måste korsa den läskiga Trollskogen.

Bamse2

För första gången springer Rune Andréassons värld med den starka björnen upp på biodukarna. Bamse och tjuvstaden känns med en gång som en berättelse där det nya möter det gamla. Då inte bara i själva berättelsen. Det första jag tänker på när jag sitter med anteckningsblocket i högsta hugg är att filmen ter sig blanda den nya digitala tekniken för att skapa de karaktärer vi alla känner igen med gamla handmålade bakgrunder och detaljer. Mötet är ett glatt möte för mig och teckningarna ger mig lika mycket glädje som den avskalade politiken.

Bamse har för mig alltid varit ett barnprogram med tydlig politisk tillhörighet. Tycka vad man vill om block hit och block dit, jag vill försöka undvika politik i barnens värld. I Bamse och tjuvstaden ser jag så gott som ingen politik. Uppenbarelsen skänker mig glädje till berättelsen, som jag tidigare nämnde. Istället har regissören Christian Ryltenius skopat in ännu fler moralkakor för samhällets små att lyssna och lära sig om.

Bamse och tjuvstaden är lika mycket en berättelse om grupptryck som det är om godistjuvar. Det är också en berättelse om öppenhet, förståelse, tålamod och förlåtelse. Vi får träffa alla gamla goda karaktärer, goda som onda. De stora skillnaderna är att skurkarna blivit goda; sjörövarna har blivit trädgårdsmästare, Knocke och Smocke driver bilskola, för att nämna ett par. Trollskogen återupplivas med klassiska jakter genom mörka grottgångar. Bamse och tjuvstaden är lika mycket en mysig nostalgitimme för de äldre som det är ett lagom avmättat äventyr.

Bamse1

Jag kan inte säga att jag inte satte mig i biosalongen tillsammans med en skepsis. Bamse är inte my cup of tea, Kalle har alltid varit min grej. Varför jag inte tycker om Bamse grundar sig i politiska-, såväl som personliga övertygelser och tankar. Bamse och tjuvstaden överraskade dock och under de 65 minuter filmen rullade på den stora duken var jag nöjd. Filmen gav mig mer än jag trodde att den skulle kunna, eller vilja, ge.

Och jag kan inte skriva den här texten utan att nämna hur bra det kändes när Knocke tyckte om sin förklädnad och valde att fortsätta ha klänning på sig och ingen annan skurk eller karaktär tyckte det var jobbigt eller fel på något sätt.

Det överraskande familjeäventyret med världens starkaste björn har premiär 17 januari. Bamse och tjuvstaden är en fräsch nystart på en kär klassiker.

YouTube Preview Image

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – ångerfri

Efter att minst sagt händelserikt liv har Allan Karlsson hamnat på ålderdomshemmet där han levt vidare i tron om att vara på sitt livs slutstation. På sin hundrade födelsedag ser han sin chans att fylla dagarna med äventyr och minnen. Genom fönstret försvinner den pigga hundraåringen. Nya vänskapsband, äventyr och aggregat-relaterade misstag står för dörren.

Hundraåringen1

Att ha Robert Gustafsson i rollen som en beresta och fortfarande pigga hundraåringen skrämde mig. Jag var rädd att filmen skulle bli en i raden av skräniga och tramsiga Gustafsson-sketcher. Rädslan var befogad, absolut. Däremot var resultatet på den stora duken inte illa alls. Gustafsson är sig själv, men i första rum är han den roliga hundraåringen. Vid väldigt få tillfällen känns Allan fånig eller tramsig som en följd av det (ändå solklara) skådespelarvalet.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är lättsinnig, proffsig och framförallt skrattvänlig. Känslan av Felix Herngren är närvarande från första till sista stund. Här har han stått med en ensemble av huvudkaraktärer som har lång erfarenhet i ena handen och en fantastisk berättelse från Jonas Jonasson i den andra. Tyglarna har varit avslappnade men bestämda. Filmen är en underhållande produktion vilken har plockat de flesta av guldkornen och visualiserat dem för att skratta till.

De flesta av guldkornen ur boken är med i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men absolut inte alla. I filmen ges också ett stort utrymme till karaktärer jag gärna hade sett klippas ner till hälften. Allan har haft ett långt och händelserikt liv. Genom dessa minnen får vi träffa på personer som Stalin och Truman för att nämna ett par. I nutid jagas han och de nya vännerna av ett MC-gäng som tyvärr inte alls är lika bevandrade på skådespelets betesmark; något som förstör helhetskänslan av historien.

Jag blir lite ledsen när eftertexterna börjar rulla. Inte för att jag inte är nöjd med filmen, för det är jag. Nej, jag är ledsen därför att filmen är slut och jag inte har fått se allting jag ville se från boken!

Hundraåringen2

Berättelsen om Allan Karlsson och hans Forrest Gump-aktiga liv fick mig att skratta jag-vet-inte-hur-många gånger i sin bästsäljande bokform. När han nu är tillbaka i storbildsformat skrattar jag fortfarande och det är ett bra försök till att efterlikna boken. Men det är helt enkelt inte lika bra, som väntat.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en solid kandidat till biofilmsvalet under mellandagarna i år. Ett roligt äventyr som att inte vänta ut livet i ett litet tråkigt rum. Filmen har premiär 25 december.

YouTube Preview Image

Marshmallows, snart är väntan över

VeronicaMars1

I våras, den 13 mars för att vara exakt, frågade Rob Thomas, skaparen av TV-serien Veronica Mars, om några fans därute någonstans ville vara med på ett Kickstarter-projekt för att ta den älskade serien och återuppväcka den på den stora bioduken. Stödet var enormt och den efterfrågade summan för att filmen skulle vara finansiellt möjlig att genomföra nåddes snabbt och flera gånger om.

Nu är ett premiärdatum satt. Passande nog är det på (så gott som) ettårsdagen av projektet. Filmen om Veronica Mars är nämligen planerad att ha premiär 14 mars nu i vår. Alla vi som sett serien väntar med spänning på filmen som rätt och slätt döpts till Veronica Mars.

I skrivande stund vet jag inte med mig att någon svensk distributör plockat upp filmen för lansering på biografer här i Sverige. Så fort jag får reda på mer kommer jag naturligtvis att uppdatera, men jag förmodar att filmen med stor sannolikhet kommer gå direkt till DVD/BD här hemma.

Smaug – vem är han?

Smaug är den stora draken som vaktar den enorma skatt vilken vilar innanför Eredors stängde portar i det Ensliga berget. Stora delar av Hobbit: Smaugs ödemark cirkulerar om just honom, som namnet hintar om. Bakom den datorgenererade besten hittar vi Benedict Cumberbatch. Han ger den enorma och inte minst enormt förmögna draken en fantastisk röst och också dess ansiktsuttryck.

Smaug är den rikaste karaktären i J.R.R. Tolkiens magiska värld, men hur rik är han och vem är han egentligen? Mer än en drake då alltså. Varning för små, små spoilers inför nästa film som har premiär julen 2014. Ingenting som egentligen förstör. Det tar bara bort lite av överraskning.

Recension av Hobbit: Smaugs ödemark finns att läsa HÄR.

'The Hobbit' & Secrets of Smaug the Dragon: Is Benedict Cumberbatch the Most Wicked Character in the Upcoming Film?
Originally published at http://www.financesonline.com | Author: Julia Trello | Our Google+

Hobbit: Smaugs ödemark – långt och alldeles, alldeles…underbart

Bilbo, Gandalf och de tretton dvärgarna, ledda av Thorin Ekensköld fortsätter sin resa mot Ensliga berget och Erebor. På sin väg dit kantas bandets väg av vildsinta och mordlystna patruller av Orcher, jättelika spindlar i förhäxade skogar, skepnadsväxlande människor och mycket mer. De måste nå fram till berget innan Durins dag när hösten går över till vinter, annars kommer de aldrig hitta den gömda dörren. Innanför dörren väntar deras största och farligaste utmaning – draken Smaug.

HobbitSmaugsÖdemark1

Vi välkomnas tillbaka in i J.R.R. Tolkiens enorma magiska värld ännu en gång när vi nu får följa Bilbo och de andra i den andra etappen av den oväntade resan. Framför sig väntar stora faror, värre än Azog. En mörk kraft lurar i skuggorna i väntan på att återfå sin fulla styrka. En kraft som inte stannar för någonting.

Den nya stora antagonisten som kommer till att bli Sauron vi möter i Sagan om ringen-trilogin höljer Hobbit: Smaugs ödemark i en dimma av spänning och nyfikenhet. Trots att vi vet vem denna kraft är lyckas Peter Jackson skapa en spänning mellan de onda och de goda. Våra vänner är på ständig flykt och rör sig mer ofta än sällan i riktning bort från där de kom. De är jagade och deras bästa hopp är att springa vidare.

Peter Jackson har lyckats med att göra uppföljaren Hobbit: Smaugs ödemark till en bättre film. Ett bättre äventyr. 3D-effekterna används mer än i första, men på ett smak- och ansvarsfullt sätt. De förhöjer stämningen och bygger intensitet genom de många och långa stridsscenerna.

Bilder fortsätter i Hobbit: Smaugs ödemark att hålla hemligt om ringen han tog från Smeagol. Dess krafter må komma den lilla hobbiten till nytta, men till vilket pris? Orkar Bilbo med konsekvenserna som kommer med att använda ringen. De korta linserna och fria kameran maximerar känslan hos Bilbo och hans krackelerade inre.

Från att i första delen av filmen fokusera på de ljuvligt vackra miljöerna och landskapen i Tolkiens värld går Hobbit: Smaugs ödemark över till att fånga den mörkare essensen av världen med en kamera som utmanar publiken att hänga med på vad som är upp och vad som är ner.

De visuella effekterna i filmen lever upp till alla mina förväntningar på en produktion av dessa mått, och jag är säker på att de kommer känna detsamma. Även personerna bakom kostymarbetet och scendekoren förtjänar en applåd. Att skapa den värld vi får se är inte en uppgift för den lata och talanglöse.

HobbitSmaugsÖdemark2

Att jag ska behöva vänta i ett drygt år, ändå till 17 december för att få fortsätta äventyret gör mig ont. Jag vill veta vad som kommer att hända. Jag vill få reda på konsekvenserna av dvärgarnas; Bilbos; Orchernas; Gandalfs och alla de andras handlingar. Jag vill se mer och höra mer av Smaugs ljuvliga röst.

Ungefär 280 biodukar runtom i landet kommer att visa Hobbit: Smaugs ödemark från och med 11 december i 2D och 3D. Mellanakten av den tredelade episka resan för den lilla hobbiten väntar på dina trånande ögon.

YouTube Preview Image

Philomena – Judi Dench briljerar

Martin Sixsmith blir kontaktad av en kvinna efter att hon fått reda på en femtio år gammal hemlighet från sin mamma. Som ung kvinna i ett katolskt Irland födde hon ett barn utanför äktenskap. Ett barn som adopterad ifrån henne och hon aldrig lyckats hitta igen. Philomena flyttade sedan till England där hennes liv fortsatte men minnet bestod. Nu behöver hon Martins hjälp för att hitta sin son.

Philomena2Att i ett strikt religiöst land föda ett barn utanför äktenskapet var enkelbiljetten för Philomena till närmaste klosterhem. Där fick hon ha kvar sin son i tre år innan ett amerikanskt par adopterade hennes son och försvann över Atlanten. Philomena är berättelsen om att förlora sitt barn och jakten på att återfinna sin kärlek.

Judi Dench gör sin rolltolkning av den äldre kvinnan Philomena och gör henne magisk. Känslorna i de återberättande monologerna lämnar sällan ögonen torra och med en käck tant-charm bjuder hon in till skratt strax därpå. Philomena är tragedi med en rosett av humor som fungerar perfekt till manuset vilket berättar en varm och övertygande berättelse från ett kallt och kargt land.

Philomena tar en mörkare sväng mot slutet av sin speltid och förvandlar sig själv från att varit ett trevligt till något som jag vill kalla PRO-thriller. Ta det för vad det är och njut av en film du kommer vilja se igen, och igen.

”Var snäll mot dem som är på väg uppåt, du kan möta dem när du är på väg ner”, – Philomena om medmänsklighet, respekt och allmän hövlighet.

Philomena1Philomena må inte vara vintern gladaste film, men det är en av de allra mest välspelade och välskrivna. Trots den dystra tonen genom berättelsen är det en feel good-film där Judi Dench får visuellt och konstnärligt utrymme att visa oss, dig och mig, att hon är så mycket mer än Q.

Det här härliga och välskrivna dramat kommer få dig att brista ut i skratt och kanske lämnar du biografen efter att ha fällt en tår eller två. Philomena har premiär 6 december.

YouTube Preview Image

Last Vegas – skratt och rynkade näsor

Med sextioårs-skivan väl bakom sig är det äntligen dags för Billy att slå sig till ro med sin trettio år yngre flickvän. Ett litet bröllop i Las Vegas planeras omgående. När Billys vänner Paddy, Archie och Sam får reda på den glada nyheten att det är ett bröllop i antågande och inte prostatacancer samlas gänget som varit bästa vänner sedan barnsben för en helg av svensexa.

LastVegas2

Jag var tvungen att kolla på Last Vegas en andra gång för att släppa på mina tankar om att komedin inte var någonting annat än en berättelse om fyra gubbar som saknar ungdomen och hur det kändes att vara friska, starka och ha raka ryggar och inte ett endaste receptbelagt medel med sig i resväskan.

Vid en första anblick är Last Vegas just det. Skämten är inte speciellt rumsrena, vilket i många fall kan vara okej, men det blir i sin kontext och utförande gubbsjukt. Första gången jag lämnade biosalongen efter att ha sett filmen var jag lite ledsen. För den sista halvtimmen av filmen knyter ihop säcken med bra värderingar och ett och annat fint ögonblick.

Last Vegas står stadigt med en ensemble av legender inom skådespelaryrket. Med det sagt finns det ingenting hos dem att klaga på när det gäller ett annars tamt manus.

Filmen är en rolig berättelse med onödiga inslag. Sådana inslag som lätt skulle kunna klippas bort utan att förstöra någonting. Ja, jag pratar om den hipp som happ anordnade bikini-tävlingen.

LastVegas1Det här är ingen speciell film. Den har little-to no chanser att kamma hem priser, allra minst på Oscarsgalan. Det är inte heller målet med Last Vegas. Det här är en komedi som ska underhålla och locka till skratt. Det lyckas den med, men på bekostnad av att bli en film om ett Las Vegas där vi får följa föra Sköna Snubbar™ á la gubbsjuka.

Last Vegas må ha sina svaga punkter och brister i grundläggande jämställdhet. Ändock är det en komedi som sätter fyra legender i ett nytt ljus och lockar till fler än ett skratt. Dansa iväg med Morgan Freeman och de andra från och med 29 november.

YouTube Preview Image

Farväl till maffian – medioker ilskehantering

Familjen flyttar till den lilla staden i den franska regionen Normandie, känd för landstigningen och Calvados. Det är FBI som gjort i ordning en bostad till den tysta staden Cholong-sur-Avre. Pappa Fred skriver en bok om landstigningen som egentligen handlar om något annat medan mamma Maggie ägnar sig åt välgörenhet. Barnen är fortfarande unga nog att börja i den lokala skolan. Fred heter egentligen Giovanni och gömmer sig undan maffian efter att ha tjallat på dem. När verkligheten kommer tillbaka inser de snart att det är svårt att bryta gamla konflikthanteringsmönster.

TheFamily1De lätta korallfärgade tonerna i fotot till Farväl till maffian skapar ett. för familjen, välbehövligt lugn med låga kontraster. Den nya starten har inte gjort det lättare för dem att vara öppna om sina liv när det knappt hinner gå en dag innan de börjar hålla mer eller mindre stora (olagliga) hemligheter från varandra.

Farväl till maffian är en nutida berättelse som äger rum runt millenieskiftet. Franska francs är fortfarande valutan, som sonen Warren tar beslag på genom diverse tjänster och räder. Dottern Belle försvinner in i musikens värld genom sin Walkman efter att upptäcka sig själv och kärlekens starka krafter. Och möjligtvis efter att ha tagit reda på hur många revbensslag ett tennisracket av trä klarar.

Filmen är en tvättäkta fredagsfilm där inte mycket tankekraft måste användas för att hänga med. Det finns action, skämt, cynism, kärlek, sex. Ja, det finns helt enkelt det mesta av det mesta. Det är Farväl till familjens styrka men också dess största svaghet.

Och den omöjliga gåtan om filmens namnbyten, den tänker jag inte gå in på. Däremot tänker jag berätta för dig att det här är en film vars originaltitel är Malavita men fick en amerikansk titel vid namn The Family som nu i Sverige går under namnet Farväl till maffian. Malavita är för övrigt namnet på familjens hund.

TheFamily2Det här känns som ett försök att slänga in stora namn med enorm erfarenhet kopplat till talang blandat med några nya element för att på det viset komma fram till någon magisk gryta där ett uttjatat koncept ska återupplivas och ta publiken med storm. Tyvärr blir det inte så. Istället blir Farväl till maffian en halvfjärs high school-romkom-gangsterfilm.

Med premiär 22 november är Farväl till maffian inte vad man hade hoppats på, men det är alltid kul att se Robert DeNiro spöa på folk med basebollträ.

YouTube Preview Image