Kall mjölksyra

DavidSpringa11

Övertro och arrogans kan vara den värsta kombinationen av fiender en (läs: jag) kan ha ute i löpspåret. Igår tog det nämligen emot att springa den sista kilometern. Varför? Jo, för att jag kände mig stark och lätt i benen när jag började springa. Självklart öppnar jag därför med att springa första kilometerna på knappt fyra minuter. Det är snabbt, väldigt för snabbt. Ännu hade verkligheten inte kommit ikapp mig och jag fortsatte så i kanske fyrahundra meter till. Dumt David. Dumt. Sen tog det stopp, låren brände och den där onda knölen i sidan kom som på beställning. Needless to say gick det inte särskilt snabbt den sista biten. Usch vad jag inte tyckte om mig själv.

Men, jag kom runt i alla fall. Och det var ändå på en kortare runda, eftersom jag insåg att en tenta ska in på torsdag och att jag därför har ungefär två miljoner saker att hinna med innan dess, men det kommer att ordna sig.