Only God Forgives – ett konstprojekt

Only God Forgives är en mörk berättelse om den kriminella undervärlden i Bangkok. Julian driver en träningslokal för thai-boxning som en front för familjen hoptrasslade narkotikakartell. Julians bror Billy förlorar våldsamt sitt liv och deras hårdkokta, känslolösa mor Crystal åker ner för att hämta sin förstfödde sons kropp. Väl i Bangkok inleder Crystal en mansjakt på personen bakom Billys död. Hon tvingar med Julian i jakten på den skyldige samtidigt som en ökänd sheriff med oortodoxa rykten närmar sig dem.8717_onlygodforgives_glo_other_acc_98a0_bb_4Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn har tillsammans skapat en ny film som skiljer sig från resten av filmer på marknaden. Only God Forgives är mörk, långsam och fruktansvärt vacker i sin råa brutalitet. Precis som i Drive där vi fick lära känna duon för första gången är musiken fantastisk, fotot är utdraget och stillsamt vilket ger en kontrast mot grovheten i vad som faktiskt händer.

Only God Forgives är inte som alla filmer. Den är svårare än normalt, men den är inte sämre för det. Att Only God Forgives är en filmfestival-film är inte en stämpel som behöver överdrivet långdragen motivering. Men den är också mer en det. Den är intensiv, mystisk och ger dig som tittare stort utrymme för att tolka in egna åsikter och tankar. Det är ett levande konstprojekt som lätt är värd en plats på MoMa eller liknande museum.

Precis som i Drive är orden från Gosling också få men valda med stor omsorg. Jag räknade till hela 103 ord under de nittio minuter som filmen varade. Efter vad jag har hört via likasinnade är dessa ord utspridda på femton repliker. Det är mindre än en tredjedel från Drive där gosling enligt utsago ska ha haft ungefär femtio stycken repliker. Istället för att berätta allting för sina medkaraktärer och till dig och mig i publiken låter Refn oss veta vad vi behöver genom tystnaden fyllande sötma och genom de andra karaktärerna som emellanåt pratar åt Gosling.

8717_onlygodforgives_glo_other_acc_98a0_bb_9Jag har ingenting emot det, snarare tvärtom. Det ger utrymme åt det underbara soundtracket att skapa en atmosfär som väldigt få filmer lyckas göra. Samtidigt som Only God Forgives föll mig i smaken förstår jag att det har varit spridda skurar av ris som ros från recensenter och biopublik världen runt. 

YouTube Preview Image

Only God Forgives är ett vackert skådespel för dig som uppskattar mer än blockbuster-filmerna och letar efter något djupare att sätta tänderna i. Datumet för det här konstprojektet är 31 maj.

Sådärja

Då var det klart. I alla fall med att sitta i mörkret och känna träsmak i en gluteus maximus. Det blev tre i rad såhär på en tisdag. Det i sig självt är inte så ovanligt men åtminstone det vanligaste. Speciellt inte med tanke på att alla tre filmerna visades i samma salong. Det blev, som Rasmus påpekade, en känsla av filmfestival. Den känslan köper jag, även om de mest intensiva minnena från Stockholm filmfestival som jag har är det eviga springandet kors och tvärs stan och bristen på tid att äta under två veckors tid. Men absolut, lite festivalkänsla har det allt varit i dag. Den goda sidan.

Kort kan jag säga att Only God Forgives var väldigt speciell och det är verkligen en film som man antingen älskar eller hatar. eller det tredje alternativet som jag lutar mig mot; förvirringsälskar den. Jurassic Park 3D var, som jag också redan nämnt, precis som jag hade väntat mig. Jag menar, det är ju ingen ny film. Den nya får vi vänta på tills 2015. Det var ett episkt äventyr som fortfarande håller måttet trots att den har en mogen ålder till sin titel. 3D-effekterna…ja, de var där, men inte mycket mer än så. Sen var det då Hangover – part III som jag såg fram emot men inte visste om jag skulle kunna se (det är en helt annan historia). Hur som helst var den kul, precis som väntat. Den fick mig att skratta men inte att sätta den som den bästa i trilogin.

Mer utförliga och genomtänkta texter kommer så snart, snart! Stay tuned och allt det där.

tisdagfilm