Ett möte under nylon

Två paraplyer rör sig hastigt längs med tysta gator i den stora staden. Luften är tät och mörk. Klockan är bara strax efter lunchtid men ändå drar sig tankarna åt kvällshållet. Det tjocka molntäcket viskar genom vinden om ett annalkande regn. Än är trottoarkantens stockholmsgranit torr och blek.

Från sina olika stadsdelar, åtskilda av broar med epoklånga historier kring deras fästen försvinner sakta men säkert avståndet mellan de två. Hans breda, svarta paraply och hennes nätta i beige. Båda i nylon.

Det bestämda tillslaget i kullerstenen från hans hårda herrskor ekar melodiskt mellan de täta husen och ner i trånga gränder. Han lyfter inte sin blick, kollar bara någon meter framför tåspetsen. Sinnesbilden i huvudet berättar för honom var han är och hur han ska gå. Han följer sin näsa. Varför valde jag mina finaste mockaskor idag? snäser han frågvist ur sig när han likt en balettdansör väjer undan för det gamla paret i matchande huvudbonader och halsdukar. De rycker till av den överraskande frågan utan svar. Nu ser jag bara dum ut som går här med ett paraply över huvudet som en annan imbecill, fortsätter han. Orden försvinner ut i de tysta svarens ocean.

Hennes paraply rycker i vinden. Hon försöker vinkla sitt paraply för att skydda håret. En randig strykarkatt i svart och brunt hoppar framför hennes röda klackskor. Det oväntade mötet överraskar henne till den grad att balanssinnet åsidosätts för en bråkdels sekund. Den tunna spiran till klack hamnar på kanten mellan gatstenen. Hon ramlar. Knäet missar nätt och jämnt den olycksbringande katten som snabbt försvinner in under en mintgrön Volvo på andra sidan gatan. Den vitskrapade huden ändrar snabbt färg och runt strumpbyxornas upptrasade hål tar en ensam strimma blod fart ner mot ankeln.

Skärp dig nu, Annika, viskar hon med de pärlvita tandraderna tätt ihop. Ingen såg dig, du har inte tid att sitta här och lipa, upp med dig nu! fortsätter hon. Två kvarter längre fram skuttar hon smått haltande in i en butik och rycker snabbt åt sig ett par nya strumpbyxor. Hon fortsätter med ett bultande knä fram längs gator och torg.

Ödet drar dem närmare varandra. Ett steg i taget. Vinden i hans ansikte i samspel med den sluttande allén och dess täta aspar. Ett löv i mängden blåser loss från den låga grenen och fastnar på hennes läppar. Hon nyper fast det mellan fingrarna och viftar den gröngula brevduvan vidare på nya äventyr i universums vida rum.

Vaggande lyfter lövet över trädkronorna på höstens kalla vindar. Det faller ner och skjuter uppåt. Fortfarande framåt. Allt i sin jakt på nästa luftvirvel. Bussen bredvid skapar tillfället och de ovetande läpparnas avtryck rusar förbi träden, över bron.

Någonting viner förbi i ögonvrån, han lägger knappt märke till det innan lövet försiktigt men fortfarande bestämt lägger sig på kindbenet. En värme sprider sig genom ansiktet ner genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Han stannar upp förvånad. Lyfter sin blick och spejar ut över över Norrström, låter blicken glida vidare förbi Nationalmuseum ut mot Skeppsholmen. En kvinna fångar hans uppmärksamhet på andra sidan Strömbron, hennes paraply i beige som hon håller framför ansiktet smälter in i lövhögarna runtomkring henne.

Värmen i kroppen säger honom någonting, han förstår inte. Kvinnan har stannat upp vid brofästet på andra sidan vattnet, deras blickar möts för en sekund. Hon sänker huvudet.

Hej, tänker hon. Hej, men varför tittar du på mig? fortsätter hon. Jag ser dig, tänker han för sig själv. Jag vill höra dig, trösta dig, framkallas ofrivilligt i tankarna. Kom hit! Hennes ögon spänner fast i hans.

Mockaskorna återupptar sitt knäppande ljud när han tar bestämda kliv ut på bron. Möt mig halvvägs, trånar han för sig själv. Okej, svarar hon ljudlöst. De röda klackarna slår försiktigt mot den hårda stenen.

En kastvind fångar hennes paraply. Hon stannar tvärt och sträcker sig i panik ut över kanten för att fånga det. Utan att lyckas. I samma sekund han ser paraplyet ta flykt över vattnet rusar han fram. Annika, försiktigt! utbrister han. Hon vänder sig om, påtagligt förvirrad. Ve…Vem är du? Hur vet du vad jag heter? stammar hon fram. Jag vet inte hur jag vet det, jag bara vet, svarar han. Oj, ursäkta mig, säger han och lyfter bort armen runt hennes midja. Nej, håll den kvar, svarar hon.

Regndroppar börjar smattra på det svarta paraplyet. Var ska du? frågar han med ett snett leende. Nej, var ska vi? svarar Annika med ett säkert tonläge. Regnet öser ner över mötet under nylon.

Jag & Tiësto

Det är svårt att skriva det här. Jag har nära noll kontroll över min fingrar, händer, kroppen i helhet. Sitter här och skakar värre än det absolut darrigaste asplövet som någonsin existerat.

Jag och Cimon satt och arbetade på varsitt håll när han spänner upp ögonen och berättar att han som precis gick förbi, det var Tiësto. Först trodde jag honom inte. Sen när jag själv såg det. Då fanns det inget att göra, jag kunde inte låta den här chansen gå till spillo. Sagt och gjort sprang jag efter honom.

Han var väldigt tillmötesgående och trevlig när jag (på sämre nervös-engelska än aldrig förr) tog kontakt. Jävlar vad skakig jag var.

Nu har jag träffat Tiësto jag tror inte riktigt att jag själv förstår hur stort det är för mig. Sitter fortfarande och vet inte vad jag ska göra av mig själv. Det är så stort. För stort. Mitt i all nervositet glömde jag att be att få någonting, vad som helst, signerat. Sen när jag insåg att jag dagen till ära också har på mig t-shirten jag köpte på Ultra Music Festival så brast det. Hur fan-i-helvete kunde jag missa att få tröjan signerad?!

Fan.

Aja, hoppas det kommer fler tillfällen. Skulle Tiësto vara någon ni vill se en intervju med på Colin? Snälla säg ja, så jag har en anledning att få träffa honom igen.