En första för året

bild 1

Sådär. Då var det gjort. Årets första löprunda. Det är måndag och även om det är röd dag i dag verkar det som att många sprungit, förmodligen motvilligt, tillbaka till kontor och arbete. Själv sprang jag ett varv runt industriområdet. Tar det som ett vuxet och moget val att springa en kortare runda i dag istället för den någotsånär sedvanliga mil-rundan. Jag menar, det var ändå flera veckor sedan sist.

Det tog emot. Det gjorde det. Ändock gick det bättre, och framförallt snabbare än jag trodde att det skulle gå. Knappt fyra kilometer på lite drygt 19,5 minuter. Jag är nöjd. Mot slutet fick jag ta i. Nackdelen med att bo på en höjd är att det är svårt att hitta rundor som inte börjar med nedförsbacke och uppförsbacke på sluttampen.

Och det här med att jag inte tidigare laddat ner RunKeeper till telefonen. Det gör ju allting så mycket lättare att hålla koll på och  absolut mycket lättare att berätta om för dig via. RunKeeper i telefonen är alltså min nya springkompis. Hälsa den välkommen! Det allra bästa är ju att den berättar för mig hur jag sprungit varje fem minut. Priceless!

I alla fall. Nu är veckan igång och allt som heter jul och nyår är bakom oss. Verkligheten har såldeles hunnit oss ikapp. Dags att bita ihop!

Och ja, självklart har jag reflex på mig även i dag.

DavidSpringa15

A man of my words

Häromdagen pratade jag om vikten att synas där ute i trafiken när man, du och jag, springer runt för vår egen hälsas skull. Då skrev jag också att jag inte var felfri; jag hade inte själv några reflexer på mig när jag var ute och sprang. Däremot så skrev jag att innan jag sprang nästa gång. I dag alltså.

Tidigare i kväll var jag ute i mörkret och sprang. En mil tog jag mig runt på lite drygt 52 minuter. Ett hyggligt tempo kan jag tycka. När jag stannade och hämtade andan kände jag mig fortfarande nöjd. Mitt mål för i dag var inte att slå nytt rekord, nej i dag handlade om att ta det lugnt och komma runt utan större svårigheter.

Sprang jag utan någon reflex? Nej, så klart gjorde jag inte det. Efter bion i dag sprang (figurativt) in i en butik och ryckte åt mig en väst. Lysande orange och lite för bred är det, men det gör ingenting. Det handlar inte om att springa en mil på någon catwalk. Det handlar om att synas. Plus att jag trixade och joxade lite så att den satt bekvämare vilket i sin tur gjorde att den också då satt snyggare. Den kostade mig ynka 49 kr och jag är tämligen säker på att för den som vill, har tid och energi går det nog att hitta västar för en än mindre peng.

bild 1-12

Säkerhet gynnar din hälsa monumentalt

Igår tog jag mig ut på den sedvanliga måndagsrundan. På grund av omständigheter hann jag inte ut förrän klockan slagit fyra på eftermiddagen och mer därtill. Solen hade redan gått ner och temperaturen sjunkit till en bra bit under nollan. När jag gick ut genom lägenhetsporten var det -6°C utomhus, när jag kom hem 33 minuter senare var det -8°C. Temperaturen faller snabbt nu när det mesta av värmen lagrat i berggrunden lämnat oss till solens skoningslösa cykel.

Direkt märkte jag hur halt det var under mina fötter. Varje steg tog lite mer kraft än vad det normalt brukar göra av den enkla anledningen att jag fick sikta var hälen kunde landa utan att jag skulle inta ett ofrivilligt horisontalläge. Kurvor var svårast. Flera gånger på min drygt sex kilometer långa runda fick jag snäva ut i trafiken (på tomma gator, jag kollade först) för att kunna ta kurvan med säkerhet. Andra gånger var det läskigare. Då var det trafik framför och bakom mig. Med de underkylda och frusna trottoarerna ingen på kommun eller stadskontor verkar bry sig om att sanda ännu var det läskigt att hålla inne riktningsförändringen. Det gick an, jag ramlade inte, men det var inte många steg under min tid ute i mörkret där fötterna inte släppte sitt grepp.

Mörka gator i vintertidI mörkret var det jag sprang. Under cirklar av ljus kastade av gamla gatlyktor tog jag mig fram i en så rak bana som möjligt. Jag mötte andra personer som var ute och gick, jag mötte dödsföraktande cyklister och fullkomligt osynliga fotgängare. Det är becksvart utomhus när klockan närmar sig fem på eftermiddagen.

Reflexer är viktigt. Jag vet att det inte är första gången du hör, ser, eller läser det. Jag säger inte heller att jag är mycket bättre. Mina vintertajts har tunna strimmor av reflex, that’s it. Jag skäms för att jag inte ser till att synas mer. Jag har sagt till mig själv att gå till Stadium, InterSport eller var som helst där de säljer reflexvästar. Det borde du också fundera över att köpa.

Nu påstår jag inte att varje fotgängare på stan behöver gå omkring och se ut som en förskoleklass, nej inte alls. Jag säger att om du är ute om sena eftermiddagar och kvällar med språng i ditt steg kan du enkelt slänga på dig en väst som inte kommer att förhindra dig på något sätt under din löprunda. Flera gånger har jag märkt hur sent bilister ser mig när jag springer över övergångsställen och på smala trottoarer. En enkel reflex hängandes från en ficka eller runt din handled kan rädda ditt liv, så enkelt är det.

Tycker du att det låter löjligt att dra upp döden-kortet? Tänk då istället på att reflex är artigt. Att bära reflex tyder på ett du tar ansvar för dig själv och respekterar dig själv lika mycket som dina medtrafikanter. Det gör ont att bli påkörd av en bil, men det gör personen bakom ratten minst lika illa.

Därför vädjar jag, ja, jag vädjar faktiskt, dig att gå och köpa en reflexväst, en reflex att hänga i blixtlåset, ett band att slå kring vristen eller handleden, mössa/vantar med insydda reflexer. Någonting i alla fall! Jag vet att jag har stora förbättringar att ordna hos mig själv, det sticker jag inte under stol med. Jag ska ta tag i det, innan min löprunda i morgon kommer jag att bära reflexväst, det är mitt löfte till dig.

Jag kommer inte be dig lova något, det kommer jag inte. Men jag ber dig att snälla, för allas skull bära reflexen nu i mörkret. Bilisten kommer se dig på över 120 meters avstånd istället för ynka 20 meter.

Och du, i dag är det plusgrader utomhus, men om några timmar kommer det att frysa på. Vägarna kommer bli snorhala och gångvägarna/trottoarerna inte mycket sämre. Håll det i huvudet på väg hem från jobbet eller ute i löpspåret. fundera på att kanske investera i dubbar eller skor anpassade för hala underlag? Det är inte bara bilar som behöver byta sulor nämligen.

Mina är undermåliga, det blir nog till att köpa dubbar för mig. Löpning och promenader är bra för din hälsa, att undvika bilar i rörelse är ännu bättre.

Joggingskor Under Armour

 

Kall mjölksyra

DavidSpringa11

Övertro och arrogans kan vara den värsta kombinationen av fiender en (läs: jag) kan ha ute i löpspåret. Igår tog det nämligen emot att springa den sista kilometern. Varför? Jo, för att jag kände mig stark och lätt i benen när jag började springa. Självklart öppnar jag därför med att springa första kilometerna på knappt fyra minuter. Det är snabbt, väldigt för snabbt. Ännu hade verkligheten inte kommit ikapp mig och jag fortsatte så i kanske fyrahundra meter till. Dumt David. Dumt. Sen tog det stopp, låren brände och den där onda knölen i sidan kom som på beställning. Needless to say gick det inte särskilt snabbt den sista biten. Usch vad jag inte tyckte om mig själv.

Men, jag kom runt i alla fall. Och det var ändå på en kortare runda, eftersom jag insåg att en tenta ska in på torsdag och att jag därför har ungefär två miljoner saker att hinna med innan dess, men det kommer att ordna sig.

Bästa milen i mitt liv

Fredag vet vi vad det innebär. Det innebär veckans sista tur ute på söderorts gator och torg med David som springer så snabbt han orkar efter en given sträcka. I dag var inget undantag. Lagom sent på eftermiddagen, strax innan solen började slicka horisonten kom jag ut med skorna knutna och mina nya vintertights på under shortsen.

David112Ja, för jag var förbi på Löplabbet och köpte ett par tights som kommer hjälpa mig att kunna springa utomhus under vintern. De sitter grymt och värmde riktigt bra. Kanske till och med lite väl varma när det fortfarande är närmare tio grader än mot nollan. Hur som helst tycker jag att det gick ganska bra. Mest för att jag satte nytt personbästa på milen. Inte bästa för veckan eller ens det här året. Nej, jag är väldigt säker på att min tid i dag är den bästa tid jag någonsin sprungit på sträckan tio kilometer. 46:32 tog det från start till mål. En kilometertid på 4:39. Väldigt snabbt, även i mina egna mått mätna. Det tog emot och det gjorde ont många gånger. Speciellt i den där jävla uppförsbacken som förstör allt vad lycka heter.

De få gånger jag sprungit uppåt i den backen nu har fått mig att inse: jag måste byta ut ett långpass i veckan till ett intensivpass. Jag tänker att man joggar till backen vilket blir en lagom uppvärmning på 2-3 kilometer. Sen intervaller en stund uppför. Sen är det bara att jobba hem igen. Japp, så får det ta och bli.

Jag är glad. Jag har slagit ett riktigt rekord hos mig själv och jag är ett steg närmare milen på fyrtio blankt. Men först är målet att klara av milen på den här tiden utan att vilja begå självmord. Och att lära musklerna i lår och vad att tolerera en högre nivå mjölksyra.

…Och du, ignorera den till synes pensionsgamla David på bilden som inte har orkat trimma till spretet på hakan.

Första steget till att förlänga shorts-säsongen

bild-18Kallt, kallt, kallt. Det är temat för dagen känns det som. För inte nog med att det var kallt på väg till stan i dag, när jag var i stan i dag och när jag var på väg hem från stan. Nej, när jag dragit på mig löparutstyrseln var det sex grader utomhus och när jag kom hem var det närmare tre. Lätt krispigt och uppfriskande, minst sagt.

Men det gick bra i dag. Mycket har jag med alla sannolikhet att tacka för de där sakerna om knäna som du ser på bilden (kommer aldrig ihåg vad de har för officiellt namn). De värmde och stärkte upp knäna ordentligt. Så pass att jag faktiskt direkt kände skillnad, inte bara i känslan i dem utan också hur väl jag kunde prestera trots att det var bitande kallt i luften. Det här med bitande kände jag direkt när jag stannat och kom innanför dörren. För då, då jävlar började det bränna om låren, haha!

Tempomässigt är jag riktigt nöjd också. La om banan lite och landade på 9,9 kilometer. Visst det är inte tio kilometer blankt men jag vet precis hur jag ska göra för att få till de där sista hundra. Den största skillnaden i dag är ändå att det tillkommit en riktigt nasty uppförsbacke som känns ordentligt i vaderna redan nu. Slutade alltså på en nöjd tid; nämligen 4:56 per kilometer. Yes, jag är nöjd! Mitt mål är att ligga under fem minuter under vinterhalvåret och sen om våren kanske sätta målet till milen på fyrtio.

Jag ska springa utomhus hela vintern och jag kommer att behöva långa löpartights, men än så länge gör de här knägrejerna så att min shorts-säsong kan förlängas med i alla fall ett par, tre veckor.

Oh knees, why are you forsaking me..?!

bild-14Okej, så det börjar bli kallare ute, det vet vi allihopa. Nej, jag kanske inte har justerat min klädsel årstidsmässigt till hundra procent. Ja, jag kanske borde i alla fall ha någonting om knäna om jag fortfarande vill springa med shorts, det förstår ju jag också. Men det är inte alltid så lätt att komma ihåg allting när man blir taggad på att gå ut och springa. Det vet nog du också. Ja, jag har knägrejer att dra över knäna för att få lite bättre stabilitet och också värme men nu är det kanske så att jag kom på att jag glömde dessa i dag efter ungefär 1,5 kilometer. Då går det inte riktigt bara att vända.

Det är alltså knäna som jag beskyller det dåliga känslan för i dag. Det gick rätt bra efter att de blivit tillräckligt varma och allting. Men sen efter ungefär sju kilometer började de ömma och bli lite större. Känns som en klassisk reaktion på känslig mänsklig kroppsdel som möter kyla under press för en längre tidsperiod.

Sen var det där jävla hållet i högersidan som jag under ett par kilometer kämpade med att få kontroll på inte det roligaste heller. Nej, det lovar jag dig. De här två i kombination gjorde att jag faktiskt valde att korta ner från de tänkte 10,6 till 9,3 kilometer. Såhär i efterhand är jag glad att jag gjorde det för den där sista sträckan skulle nog bara gjort mer ont än nytta.

Ett bra tempo höll jag i vilket fall som helst. Förra veckan när jag sprang landade jag på ett 5:23-tempo. Målet för i dag var att komma ner på ett jämnt och bra tempo om fem minuter per kilometer. Tyvärr lyckades jag inte helt och hållet. Men med tanke på knäna och hållet är jag ändå förhållandevis nöjd med mitt 5:08-tempo. Med det sagt är jag ändå arg på mig själv och mina krämpor för att jag inte lyckades hålla mitt eget löfte.

Men nästa gång, då jävlar!

Trötta ben framför datorn

bild 2-13Klockan är strax efter 18 och det är först nu som jag verkligen har kunnat sätta mig ner och fippla med datorn.

Vad jag har gjort mer än att se en bra film på förmiddagen som har trollat bort tiden? Kul att du frågade. Jag åkte ut till Tyresö för att hämta lite kläder, annat krimskrams (läs: mobilräkning) och egentligen ingenting mer. Däremot så fastnade jag framför TVn till något program om krokodiler. Tycker det var ganska rättfärdigat.

Sen åkte jag tillbaka hem och så gott som bara studsade rakt ut i löparspåret. Det blev den där rundan jag sprang i måndags på 10,6 kilometer. Målet för i dag var att skrapa av ett par minuter nu när jag visste precis var jag skulle springa och ungefär var vilka backar skulle komma.

Resultatet blev en förbättring med dryga 23 sekunder per kilometer. Jag är nöjd. Det kändes att jag sprang snabbare, men också att jag kunde nog ha tagit i lite, lite mer ändå. Får fixa det på måndag istället. Jag vill ta den här rundan under femtio minuter utan att vilja begå självmord efteråt. Eller ja, egentligen vill jag kuna ta rundan på jämna fyrtio, men det är en bit dit, det känner till och med jag.

Sprang med ett par andra shorts i dag. De kändes skönare att springa med. Lite lättare är de nog men framför så flänger de inte fram och tillbaka överallt lika mycket som de andra. Tänker att den ändringen kan ha att göra med kanske en, två sekunder per kilometer, haha! Insåg just nu att min löparoutfit helt och hållet består av Under Armour. Tröjor, shorts såväl som skor…borde ta kontakt med dem och be om spons. Nä, skämt åsido. Jag gillar bara deras grejer. Gjort det sedan jag fick reda på dem och fick testa lite plagg när jag spelade amerikansk fotboll. Bra skit helt enkelt.

I dag är det fredag men eftersom jag kom igång med ”viktiga” saker så sent måste jag försöka mig på ett ordentligt ryck nu innan Vian kommer hem så att jag kan slå igen datorn och ta ledigt för resten av kvällen i alla fall, hur låter det? Jag tycker att det låter bra.

Förresten, ska vi starta någon vadslagningspool om hur lång tid det kommer ta innan jag halkar där ute i spåret? För i dag var det bra nära att löven got the best of me!

Första milen på år och dar

De senaste två veckorna har jag, igen, varit så hiskeligt dålig på att snöra på mig löparskorna och ta mig ut för att springa. I dag däremot tänkte jag att nu jävlar får det vara nog med lathet. Det är oktober, och den här månaden håller jag på med, efter inspiration från en vän, #upgradeoctober. Kort sagt innebär det att man under en månad, alltså oktober, utmana sig själv. Att våga ta i mer ute i löparspåret, lägga på lite mer vikter, träna en extra gång. Ja, du förstår säkert hur jag menar. Som sagt, det handlar om att utmana sig själv och inse att man oftast klarar mer än man först tror!

NostalgiRunda1Dagiset. Första huset i Tallkrogen. Huset i Stureby. Andra huset i Tallkrogen. Fräsch löpare.

Därför tänkte jag om lite i dag och istället för att bara ta den korta eller långa sträckan tänkte jag ut en rimlig tid att springa. Eftersom jag aldrig springer längre än i fyrtio minuter kändes en jämn timme lagom. Så fick det bli. Jag sprang ut mot enskede och tog mig på en riktig nostalgitripp när jag sprang förbi båda husen i Tallkrogen, huset i Stureby, ett par parker jag lekt i som liten, parken där jag bröt armen första gången, mitt dagis och massa andra småställen. Så himla kul och underbart att se de ställen jag gick förbi varje dag för mer än ett decennium sedan och fortfarande hitta utan några problem alls.

Hastighetsmässigt gick det inte så snabbt. Eftersom jag visste att jag skulle hamna någonstans runt milen tog jag det lugnt i början efter två veckors uppehåll. Efter ett litet tag kunde jag öka takten något, men ändå höll jag mig tillbaka. Mantrat var att njuta av vädret, omgivningen och tiden jag sprang. Inte bara hur långt. När jag kom tillbaka hem kände jag mig fortfarande fräsch i benen och efter en check på distansen.se kom jag fram till att jag sprang 10,6 kilometer på en tid av 59:46. Det blir ungefär ett 5:45-tempo. Inte ett idealtempo, men absolut drägligt!

Det här med att rensa huvudet

bild-11Efter sju timmar i en stol med fingrarna hårt knackande på tangentbordet för att skriva den där första tentan jag tjatat så mycket om i dag och tidigare i veckan tog jag mig ut i löpspåret. Hela texten var, och är, klar. Allt som behöver göras är att gå igenom för att leta efter stavfel, type-O’s och annat fiffeliplippel innan det är dags att skicka in den. Det behövdes en runda för att rensa skallen med frisk luft, japp.

Det är inte lika varmt ute, det går inte att skjuta undan det under mattan nu. Hösten är här och det är krispigt i luften. Nu när jag var ute kändes det som att det bara om någon vecka är tvunget att ta på sig lite mer om kroppen när jag ska ut och springa. Speciellt händerna börjar ta stryk. Hur som helst tog jag den korta rundan i dag också, dock med lite justering. Istället för att springa till en punkt, vända där och springa samma väg tillbaka som jag vanligtvis gör tog jag samma runda fast med den lilla omvägen att ”springa runt kvarteret” istället. Kvarteret i fråga är ett industriområde modell mindre. När jag nu mätte hur mycket extra den här justering gav var det bara hundra meter ungefär. Aja, det kändes bra i kroppen och på grund av att det inte är lika varmt ute är det lättare att undvika överhettning.

Jag kände mig stark i dag där ute på gång- och cykelbanorna. Jag kände mig bra. Klockade in på ett exakt 5 minuterstempo också, vilket inte är pjåkigt alls med tanke på hur fräsch jag kände mig när jag stannade.