The Wolf of Wall Street – Scorsese har hållit sig i form

Jordan Belfort kommer från en familj utan mycket pengar. I ung ålder inser han att Wall Street är det ställe han måste till. Det är där pengarna finns. Efter en konkurs hittar Belfort pengar som ligger och väntar i kombinationen hos ”de dödligas” plånböcker och frimärkesaktier. Härifrån bygger han ett företag som kommer att växa sig stora. Stora nog att kasta småväxta på pricktavlor och vara tvungna att införa knullförbud på kontoret mellan nio och fem.

TheWolfofWallstreet2

Inte på länge har det varit så svårt att sitta med datorn framför mig på skrivbordet och komma på ord att skriva. The Wolf of Wall Street är en film så många moment, scener, händelser, skeenden och saker som försiggår att jag har svårt att hålla reda på dem. Inte för att de blandar in sig i varandra, nej. Det är svårt att hålla reda på dem för att komma ihåg i vilken ordning de alla kom.

Martin Scorsese är tillbaka efter ett par år ur långfilmsscenen sedan Hugo från 2011. Ett sug efter långfilmsformatet verkar varit stort. The Wolf of Wall Street är tre timmar lång och innehåller allt från lyxiga kläder, snuskiga mängder pengar, kontorsfester, knark av alla slag du kan tänka dig och lika många till. Filmen tar oss med på resan hos Jordan Belfort som inte vill något annat än tjäna pengar. Det lyckas han med, och mer därtill.

Berättelsen är ett solitt block av marmor med vilken Scorsese, DiCaprio, Favreau och de andra skådespelarna mejslat fram till att bli ett intensivt och intressant konstverk. Tre timmar må låta som en lång tid. Men i The Wolf of Wall Street flyger tiden förbi. Det går alltid att hävda att filmer borde klippas ner. Jag tycker ofta gärna det, och under den sista timmen av filmen började jag tänka i dem banorna. Så glad jag ändå blir att jag får följa med på den sista etappen av Belforts resa hos USAs finansiella 1 %.

Korruption i det finansiella Amerika är vad The Wolf of Wall Street visar oss. Och som vi älskar det. Det är intensivt. Det är välskrivet. Scenografin är tidsenlig och välsmaklig; precis som bilarna, kostymerna. En produkt av en erfaren regissörs talangfulla händer. The World of Wall Street kommer tillsammans med det nya året och förlänger dess extas och känsla av geniun lycka och framgång.

TheWolfofWallstreet1

Filmen kräver lite planering från din och min sida. Den är lång. Sörj för god flyktväg om stora mängder dryck intas i början. Du vill inte missa något av filmen, speciellt inte när DiCaprio beklagar sig över hur lätt hans dotter får det att se ut när hon kryper på golvet. Det går nämligen inte lika bra för honom själv i sin cerebrala-festfas.

The Wolf of Wall Street kommer till biograferna 10 januari. Ett datum som inte kan komma snabbt nog. Det här är intensivt och efterlängtat. Det här är värt alla sina pengar.

YouTube Preview Image

The Great Gatsby – extraordinary executed, old sport

Våren 1922 anländer Nick Carraway till New York med en ryggsäck fylld av drömmar om författarskap. Dekadensen och festerna är överallt och i överflöd, trots alkoholförbudet. Drömmar är svåra att hålla fast vid och Nick tar anställning som obligationsmäklare på ett blomstrande bolag på Wall Street. I sin lilla stuga ute på East Egg, Long Island blir han ovetande granne med någon. Någon som ställer till med de mest storslagna, roligaste och underhållande festerna i stan. Varje helg anländer gäster från hela staden ur alla samhällsklasser till herrgården utan inbjudan. Alla förutom Nick det vill säga. Ingen vet vem Gatsby är eller hur han ser ut. Den hemlighetsfulla mannen med festerna är Jay Gatsby, genom en rad snabba svängningar lär de två känna varandra och en nära vänskap växer fram.

Gatsby introducerar Nick in till en värld av extravagans, dekadens, omöjlig kärlek och mörka baksidor. En sida av världen den fattiga obligationsmäklaren och författaren aldrig annars fått se på annat sätt än i tidningarnas törstande artiklar. Nick dras allt djupare in i societetens härliga klor utan någon som helst konsekvensanalys.

gatsby1

Musiken, vi måste börja med musiken. Soundtracket är rysligt bra och de upphottade låtarna som fortfarande håller en känsla av det stiliga och modetrogna 20-talet kommer att få inte bara en eller två att börja sittdansa i biomörkret. Tillsammans med de vackra klänningarna och pricksäkra kostymerna lyfter musiken hela scener till en upplevelse av glädje jag så länge saknat i en film. Senast jag kände att musiken var en så viktig del av filmen var första gången jag såg 500 Days of Summer. Innan dess var och är nog Moulin Rouge den film som givit mig mest glädje via toner i melodi.

På tal om Moulin Rouge snuddar The Great Gatsby mot just den filmen i sitt berättande. När du väl slår dig ner i biosalongen kommer du att förstå precis vad jag menar. Det lovar jag dig. Fotot känns konceptuellt och nyskapande vilket är förträffligt i den gammalmodiga miljön och dess annars rätt propra karaktärer. Hand i hand med den tidsenliga, och samtidigt konceptuella designen i scenerna känns inredningen inspirerad av David LaChapelle och hans arbete i konstvärlden.

Om jag måste hitta någonting som jag inte tyckte satt mitt i prick är det att efter ungefär halva filmen försvinner en del av tempot. Festerna är inte en lika stor del av filmen och istället läggs mer fokus på att ge ett djup till karaktärerna och inte minst spä på och utveckla intrigen mellan Jay och Daisy. Det är ingenting att göra åt, det är precis samma sak som händer i originalet.

gatsby2

Under de senaste veckorna har jag blivit exponentiellt mer peppad till att se The Great Gatsby. Dock inte utan en rädsla för att den skulle falla platt mot originalet. Baz Luhrmann valde ett par stora skor att fylla ut. Alla som har sett versionen från 1974 vet vilket mästerverk det är, hur man än vänder och vrider på berättelsen. De uttänkta dialogerna, hemlighetsmakeriet och subtila signalerna som ger en vag aning om vad som kanske kommer att hända eller redan har hänt. Ja, The Great Gatsby är fulländad på så många sätt.

När eftertexterna började rulla var det en tanke som etsade sig fast i virrvarret av andra tankar i mitt huvud. ”Han lyckades, den här versionen är till och med bättre än originalet”. Okej, ska jag vara helt ärlig tänkte jag inte exakt så. Jag tampades inombords om den var bättre eller inte. Men nu, med lite tid i ryggen är jag säker på saken. 2013 års version av The Great Gatsby är bättre.
gatsby3

Att jag vill se den igen, nu på en gång vittnar om hur bra jag tycker att den var. Jag gillar att se om filmer, men med tid emellan för att hinna ”glömma bort” bitar och känsla. Det är synd att filmen har premiär nu, såhär tidigt på året för det suddar ut praktiskt taget alla chanser för DiCaprio att äntligen få gå hem från Dolby Theatre med en Oscars-statyett i handen.

 YouTube Preview Image

The Great Gatsby har premiär 17 maj i varje skrymsle och vrå. En klassisk historia i nyputsad tappning. Om den nya versionen inte är bättre än originalet är den bättre. Det här är ett måste att se.