Så otroligt mycket

Jag ramlar nästan ur den luggslitna soffan när någonting rycker mig ur min eftermiddagssömn. Vad var det som skrämde mig? Jag vet inte. Snabba rasslande ljud rör sig genom lägenheten. Scotty måste ha vält någonting inne i arbetsrummet. Helvete. Det är tredje gången den här veckan jag glömmer att jag inte kan lämna dörren ens på glänt in till rummet.

Hej gubben, vad har du hittat på för hyss nu? Han kollar alltid så dumt på mig, jag tror att det är någonting med den skotska terrierns ögon. De ser så tomma och oförstående ut. Ändå vet jag att han älskar mig så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Jag ser det.

Med stor ansträngning får jag ner Scotty från mitt bröst ner på det dammiga golvet. hade jag vetat att jag skulle skaffa hund hade jag aldrig målat golvet vitt. Små repor och hår precis överallt. Kaffekoppen har han också lyckats välta när jag sovit, jag tror det är han som är skyldig i alla fall.

Vattenskålen är tom. Varje droppe av vatten skriker i höga C när den lämnar kranen. Jag känner migränen smyga sig på. Var är mina huvudvärkstabletter? Måste sätta mig ner, sylvassa knivar slingrar sig djupare och djupare in i mitt huvud. Asken med tabletter ligger på bordet. Huvudet förbjuder mig från att ställa mig upp. Byxorna krasar över dammet och smutsen på golvet när jag drar mig framåt mot bordet.

Knivarna i huvudet retar mina ögon. Jag kan knappt se kartan med de små pillren i min hand. Hjärnan måste ha stängt av några sekunder, för nästa sak som når mina sinnen är vattnet som rinner längs min hals ner över den nu dammfärgade skjortan. Scotty kollar argt på mig. Förlåt, jag ska aldrig dricka ur din vattenskål igen. Jag lovar. Vi behöver inte berätta det här för någon, okej? Okej.

Sluta. Nej, gå inte.
Vad var det där för dröm? Herregud, det känns som att jag håller på att bli galen. Jag måste ha somnat om, eller svimmat av. Huvudet känns lite lättare nu. Genom köksdörren, på andra sidan hallen, ser jag dörren på glänt. Jag vill inte gå dit. Jag är rädd för rummet, mer rädd än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Jag är patetisk. Jag är omogen. Självklart är jag inte rädd för rummet, det är bara ett rum. Ett rum fyllt med tomma dukar; spensliga staflin; ihoptorkade tuber med färg. Och det där skrivbordet.

Du sitter på den bruna pianostolen. Är du verkligen där?
Stolen har stått tom i månader. Det vet jag mycket väl, ändå ser jag dig framför mig. Du sitter djupt försjunken i dina tankar. Ibland hör jag din penna bita i pappret framför dig. Jag behövde aldrig fråga dig vad det var du arbetade på, du berättade med dina tankar som så ofta lämnade ditt huvud förbi dina läppar. Kommer du ihåg när du blev så irriterad på mig för att jag målade samma bild som dig? Du trodde jag hade tjuvkollat över din axel. Det gjorde jag inte, jag målade efter dina ord du sa.

Varenda en av dina teckningar var så mycket mer än en bild. För mig var dem en historia. En saga. Det mesta av ditt arbete är borta, men jag har sparat de bästa sagorna. Mina favoriter.

Min hand skakar och jag har svårt att greppa dörrhandtaget. Med en lätt duns kysser dörrkarmen och dörren varandra.

Den slitna läderpärmen med dina teckningar flyger förbi i min ögonvrå. Blicken låser fast vid den. Någonting sveper in över mig och benen ger vika. Jag känner tårar rinna längs min kind och jag tar inte notis om bulan på mitt huvud som börjar växa där dörrhandtaget träffade mig i fallet.

Scotty kommer springande, han måste ha hört när jag ramlade ihop. Min kropp lyder mig inte, jag kan inte röra mig. Tårarna rinner alltjämt. Scotty försöker trösta mig och torka mina tårar bäst han kan.

Jag älskar honom så otroligt mycket, varför var han tvungen att försvinna ur vårt liv Scotty? Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant kort liv? Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Hur många tabletter åt jag? Jag kan inte komma ihåg…

 

Hon – obeskrivlig

Jag sitter i mörkret med ingen annan än mig själv som sällskap. Det kalla ljuset från datorskärmen bländar inte längre mina trötta kastanjbruna ögon. Jag stänger ögonen. Gnuggar dem med min tumme och pekfingret på min vänstra hand försiktigt. Ljudet av en lång, sorgsen och djup suck fyller rummet. Funderingarna över vad det är jag håller på med skjuter likt blixtar genom huvudet.

För en sekund attackeras ögonen av tusen sylvassa knivar av det kalla ljuset datorn skickar ut i min riktning. Det känns som ett hån mot min existens, skrikandes visar den kalla skärmen det kritvita arket med de få orden längst upp. Centrerade.

Jag läser det mumlande för mig själv; ”Hon – obeskrivlig”. Framför den sista obetydliga bokstaven blinkar markören hånfullt mot mig. Som om den vet, som om den har tagit reda på allting.

Hur vet markören vad det är som tynger mig? Har den verkligen kännedom eller är det enbart en kraft en ren ondska som leker med mig. Likt en femårig pojke leker med sina små leksaksbilar i sandlådan?

Markören vinner kampen. Jag slänger igen locket på datorn med en duns, slänger den gamla slitna skrivbordsstolen rakt bakut mot mitten av rummet. Jag vänder mig om.

Samtidigt i svängen fångar jag det halvtomma vinglaset med min vänsterhand och dess torra hud. Glaset är fyllt med ett billigt och blaskigt exemplar av den ljuva röda fruktsaftens jästa nektar.

Med dig drack jag bara bra vin. Kanske var det inte så. Däremot är det så mitt kärleksstinna minne kommer ihåg det. Kanske var det ditt sällskap som höjde smaken hos drycken upp till skyarna.

Jag vet inte, det enda jag vet är att med dig smakade vin himmelskt.

Allt förflyter i vindens hastighet. Jag märker inte av vinet som lättsamt skvätter över kanten på det ack så tunna vackra glaset. Med gravitationens ofrånkomliga hjälp landar de spridda dropparna på den ruggade malätna mattan med en sådan elegans att till och med självaste Michail Barysnjikov skulle stannat upp för att beundra händelseförloppet.

Med fumlande steg letar min kropp fram sig till balkongdörren. Muskelminnet i högerhanden finner handtaget och river upp den i blindo. Ett steg i taget. Ett staplande steg i taget för min kropp mig ut på balkongen, ut i mörkret.

Jag står ute på balkongen, allt som hörs är det öronbedövande ljudet endast en tyst urskog kan frambringa.

Jag gräver med högerhanden i kavajens vänstra innerficka, känner det nötta tyget sensuellt smeka min grova hand. Fiskar upp mitt paket Lucky Strike.

Jag tar fram en cigarett ur paketet med min mu. Samtidigt drar jag fram tändstickorna ur ena byxfickan på mina blekslitna jeans. Med en snabb rörelse mot det slitna jeanstyget flammar tändstickan upp. Jag känner värmen sprida sig mot mitt ansikte.

Lukten, svaveldoften från tändstickan.

Jag tappar den. Tändstickan faller i vad som känns som en evighet ner mot det slitna golvet av tall. En tår landar strax därefter bredvid tändstickan där på golvet.

Du pratade alltid om hur mycket du älskade doften av svavel. Berusande var ordet du så ofta valde att beskriva doften med.

Ett ögonblick av total tystnad fyller min kropp. Bilder av dig flyger förbi. Du var så vacker när du tände din cigarett. Tändstickan som lyste så varmt. Det flackande ljuset. Det avslöjade dina smilgropar du var så noga med att försöka dölja.

Jag älskade dina smilgropar. Jag älskar fortfarande dina smilgropar.

Jag försöker igen. Den här gången lyckas jag tända cigaretten. När tändstickan slocknar faller ännu en tår med den.

Jag lutar mig över kanten på balkongen. Slår frustrerat ut armarna efter hjälp och faller ned på knä.

Den ena handen är hårt sluten om balkongräckets kalla och ådriga trä i ett försök att hålla kvar det sista av min obetydliga värdighet som människa.

 

Ett patetiskt försök.

 

Min andra hand i ett fast grepp om mitt hår. En reflex du fick mig att lära in. En reflex jag lärde in för din skull. Du sa att du alltid, i alla lägen alltid ville kunna möta min blick, se mitt ansikte.

En huggande smärta griper tag om min själ. Ur min mun slipper ett gny ut, ett ynkligt patetiskt gny.

Med cigaretten i mungipan känner jag röken slingra sig upp längs mitt ansikte. Den smeker varje liten rynka, varje drag. Ett försiktigt försök att trösta mig.

Glöden falnar. Tårarna faller. Innan dig grät jag aldrig, du förändrade något inuti mig.

Jag reser mig försiktigt upp, greppar det nu trasiga vinglaset. Jag måste ha råkat slå omkull det. Med stapplande steg vinglar jag tillbaka in i stugan, tar upp stolen från golvet, drar den sakta över det gamla golvet tillbaka till skrivbordet.

Jag flyttade min dator och mitt arbete in i ditt gamla arbetsrum här uppe på övervåningen. Stolen. Soffan. Böckerna. Allt här inne är för evigt genomsyrade av din berusande och lockande doft.

Doften som för mig att vilja dö. Doften som får mig att fortsätta leva.

Händerna dammar av den dammiga, luggslitna gröna sammetsdynan.

Jag öppnar upp datorn och möts åter av det kalla ljuset från skärmen. Markören blinkar fortfarande lika hånfullt mot mig som tidigare. Med ett tungt huvud lägger jag ansiktet i mina händer.

Tänker. Minns. Känner andnöd.

Du var så vacker. Du är så vacker. Hur ska jag kunna skriva någonting alls? Vad som helst när jag först inte kan få ner i ord eller tanke, om endast för mig själv. Hur vacker du var. Hur vacker du är.

Anledningen. Nej, mer korrekt; anledningarna till varför du lämnade mig kommer jag aldrig att få veta eller förstå. Även om jag redan nu inom mig vet precis varför. Känslan att veta att jag inte vet är obeskrivlig. Precis som din skönhet.

 

Jag lägger mina fingertoppar lätt mot tangentbordets kalla stumma bokstäver. Sluter mina ögon och låter orden komma till mig.

Tiden som övergav mig

Det blir allt mörkare på himlen. Solen sjunker sakta ner bakom den sagolikt vackra rosenröda horisonten. Ner i det stora, mäktiga och mörka havet.

Solen kommer att återvända imorgon, det vet jag. Det är det enda jag är säker på. Den kommer tillbaka imorgon bitti, lika vacker, lika stark. Inte jag.

Vinflaskan som min högra hand lätt håller greppad blir allt lättare för varje minut som går. Mina vinbefläckade jordgubbsröda läppar vittnar om att det här inte är den första flaskan vars innehåll jag tömt.

Jag tittar noga och länge på min klocka med dess eleganta och minimalistiska design och bestämmer mig till slut för att den lilla visaren står på nio och den stora någonstans mellan fyran och femman.

Jag hör mig själv mumla någonting om att jag nästan spenderat en hel timme här, på samma plats. En öde strand.

Den ljumma sommarvinden fläktar varmt och skönt genom mitt hår och sanden känns fortfarande varm mellan mina tår.

Min make är som vanligt bortrest. På en paradislik exotisk ö i Västindien eller liknande. Förmodligen med någon mycket yngre och vackrare kvinna än jag själv. Han säger alltid att han måste resa bort för att hans arbete kräver det. Men jag litar inte på honom som jag gjorde förut. Inte efter det där underliga samtalet med kvinnorösten på hemtelefonen förra hösten.

Den lilla visaren står fortfarande på nian men närmare tian nu än förut. Den stora visaren har också flyttat på sig och står nu på tian.

Flaskan i min hand är tom. Jag skickar iväg den i en fin bana mot en sten och ser den splittras mot dess hårda skrovliga, oförlåtliga yta och går i tusentals bitar. Omöjlig att limma ihop igen. Jag stirrar på de tusenfaldiga bitarna av krossat glas som bara för några sekunder sedan var den vackra flaskan med en respekt som jag aldrig tidigare känt.

Vinflaskan symboliserar mitt liv. Mina tankar går om och om igen. Så solid, jämn, vacker och glänsande, vilket väder det än är. Var den än förvaras. Men lika lätt går den sönder och aldrig kommer den att lagas. Den är absolut. Oåterkallelig.

Är det jag  som har kastat mig själv mot livets hårda, råa oförlåtliga sten eller är det du?

Vem är jag som med långsamma vinglande steg stapplar mot det stora mörka vattnet? Är jag samma unga vackra fru till honom? Han som tog mig till sig med alla sina höga löften om ära och rikedom.

Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Även om han höll sina löften om ära och rikedom har mitt liv ingen nytta av alla dessa pengar när jag inte får dela dem med den och dem mitt hjärta tillhör.

I mitt liv innan honom var jag en fattig flicka från en fattig familj men med massor av nära vänner som älskade mig. Kanske älskar de mig fortfarande.

Så ofta vi hade råd gick vi i samlad trupp till någon av stadens nattklubbar och dansade. Vi dansade långt in på morgonen med massor av olika pojkar och män, unga som gamla.

Jag träffade honom en varm sommarkväll vilken var ganska snarlik denna afton. Jag var på en gång för evigt fast. Han hade någon speciellt över sig, något inga av de andra pojkarna hade. En magnetisk aura. Att han hade en stor hög med pengar hjälpte kanske också lite grann. Jag verkade förtrolla honom med mitt fylliga kastanjebruna midjelånga hår och mina mörkgröna rådjursögon.

Idag har jag inga av mina gamla vänner kvar i mitt liv. Han har förbjudit mig från att umgås med, som han säger, vildar. Det är något jag aldrig lärt mig att förstå. Han var ju själv en av dessa vildar en gång i tiden.

Det hugger fortfarande till i mitt hjärta. Det hugger till med en ilande styrka varje gång tanken på alla mina förlorade vänner viner likt en nordanvind genom mitt medvetande.

Nu står jag här.

 

Ensam.

 

I själen övergiven.

Med slutna ögon tar jag långsamt av mig mina strandskor med dess glada mönster av färger snirklandes fram och tillbaka över mockatyget och de beigefärgade kilklackarna. Jag ställer dem fint och prydligt bredvid mig. Försiktigt öppnar jag ögonlocken, spejar ut i oändligheten. Sedan tar jag några rädda steg en bit ut i det mörka vattnet.

Vattnet når mig upp till knäna. Den luftiga sommarklänningen i tunt, vitt halvgenomskinligt linnetyg flyter obekymrat kring mina gyllenbruna sammetslena ben.

Jag kollar på klockan och ser att den lilla visaren nu har gått förbi tian och den stora visaren står mellan ettan och tvåan. Det finns ingenting inom mig förutom sorg och misär. Det är ett inre mörker av obeskrivlig karaktär.

Även nu, när jag står här i det böljande mörka vattnet med ingen annan än mig själv och min klocka. Jag tar ett djupt andetag och går ännu längre ut i det mörka svalkande vattnet.

Klänningen med sitt ljusa, nästan bleka blomstermotiv över det vita tyget har nu brett ut sig i midjehöjd runtomkring mig. De längsta lockarna av mitt hår vaggar långsamt med i vågornas rytm. Vill den, min vackra klänning, skydda mig från det mörka vattnet?

Stannar upp, sneglar tillbaka på mitt hus jag aldrig igen kommer att se. Huset jag aldrig igen kommer sätta min fot inuti, någonsin.

Jag kollar efter mina skor som står där helt ensamma på stranden. En känsla av vemod börjar att gro i min mage.

Vem är det som är ond i detta livets pussel? Är det han? Jag vill inte skylla på honom. Det är inte hans fel att jag står här i det mörka vattnet. Är det jag som är den onda brickan i livets märkliga pussel?

Det är inte jag som är ond. Mitt liv är fritt från onda gärningar. Det är fel att skylla ifrån sig, det vet jag. Men allting är tidens fel. Om tiden bara skulle stannat där vi var som lyckligast skulle det som komma skall, aldrig att inträffa.

Allt är den här klockans fel skriker jag och sliter bort den från min nätta handled. Klockan ligger stilla i min hand, helt oberörd av min ilska till den.

Min blick blir låst på den en liten stund. Blicken vandrar över det vackra uret vidare till dess små tunna visare av borstat aluminium som sakta rör sig utan att någonsin stanna. Utan att kolla upp. Utan att ta ett djupt andetag. Visarna säger att klockan snart är halv elva.

Kommer tiden någonsin att stanna? Kommer tiden aldrig att stanna upp och se vad den har ställt till med? All misär och alla krig?

Det kommer jag aldrig att få veta, för snart är det slut. Snart kommer min själ att lämna mig och aldrig mer kommer mina läppar igen forma orden ”jag älskar dig”.

Det är inte många som kommer att sakna mig. Det är jag säker på. Annars skulle jag inte vara här nu. Jag skulle inte må såhär. Jag skulle inte känna såhär, skulle inte göra det här.

En tår faller och likt vinflaskan splittras även den i oräkneliga bitar när den landar på det vackra uret. Tiden stannar inte för mig. Tiden stannar inte för någon.

Min nätta hand med de smala, kvinnliga dragen, är så hårt knuten runt klockan att mina knogar, vanligtvis med en livfull gyllene ton nu är vita. En livlös vit nyans av sorg och ilska.

Ännu en tår faller. Denna gång ner i det stora havet.Det mörka havet. Det böljande havet.

Jag kastar klockan så långt jag är kapabel till, rakt ut i vattnet. Vill inte se tiden längre. Tiden har förstört mitt liv.

Jag stänger mina mörkgröna rådjursögon och går sakta, ack så sakta längre ut i det ljumma vattnet tills mina fötter inte längre når bottnen.

Med slutna ögon simmar jag med mjuka, bestämda simtag rakt ut mot den varma sagolika horisonten.

Jag öppnar ögonen och möts av den aldrig tidigare så vackra rosenröda solnedgången.

Alla muskler i min kropp slappnar av och jag sjunker. Sjunker sakta. Stillsamt.

Det blir tyst runtomkring min verklighet och sedan blir allting mörkt.

Jag känner inte längre solens sista värmande strålar i mitt aktsamt sminkade ansikte.

Jag simmar inte mot ytan, vill inte ha med tiden att göra längre. Det är tyst och allting är mörkt. Becksvart.

 

Min klocka är stannad, jag har stannat min tid.

Bakom lyckta glasdörrar I

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en tyst och lugn villaförort till Sveriges ack så vackra huvudstad Stockholm.

Där lever pojken med sitt barnsligt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre bror. Med sin stora, starka, oövervinneliga och modiga pappa som kan klara av precis vad som helst. Och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus säkra boning som andra barns mammor gör.

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar i sträck. Det händer att hon måste stanna kvar i sjukhusets kalla, tysta, allvarliga och deprimerande korridorer och rum veckovis för sin behandling. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men ändå är hon inte riktigt där.

Pojkens mamma är sjuk. Hon har cancer. Det är bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Exakt hur många år hans mamma har kämpat vet inte pojken. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

Numera ligger mamman mest i den breda, mjuka sängen. Svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Kurerna med strålning och doserna av cellgiftsbehandling har ordnat det.

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

Orken att visa ett friskt och kärleksfullt ansikte utåt fanns fortfarande kvar hos henne.

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Kan han förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

Pappan väcker honom för skolan, ser till att John Blund släppt greppet om hans yngsta son ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern innan han går upp till det stora, nyrenoverade badrummet och hoppar in i morgonrutinens obligatoriska dusch.

Väl vaken kliver pojken ur sängen med sömndruckna ögon och håret åt alla håll. Med tunga, släpande steg tar sig pojken upp för den stora hörntrappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger under samma eftermiddag.

De yrvakna stegen för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för honom att hans pappa fortfarande står i duschen när yoghurten fyller den enkla skålen tillsammans med krispiga flingor och sylt.

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och yoghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar denna morgon. Det finns ingen anledning för honom att göra det, ty han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

Det susande ljudet från duschen har försvunnit. Ljudet från badrumsdörren när den öppnas letar sig in i köket. Pojkarnas pappa kliver ut över tröskeln med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner stolt, slänger iväg ett ”God morgon” samtidigt som han stegar in mot sitt och sin älskade hustrus sovrum.

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter tyst tillsammans och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen.

De båda bröderna rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem från föräldrarnas sovrum.

Deras frågande blickar möts av pappans förstörda blick. Där står han. Deras stora, starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan.

En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands uråldriga skogar.

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

Pojken själv gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa. Sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är för pojken okänd, känslan skrämmer honom.

Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast. Han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna milda vintermorgon.

Pojkarnas pappa stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

Orden är få. De behövs inte. De är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.

Plattform elva

Det du om några sekunder sätter tänderna i är en text jag skrev som en uppgift i skolan för några veckor sedan. Vill dela den med dig, den betyder mycket för mig även nu. 

~~~~

Ljudet av folkmassa växer sig starkare och starkare med varje steg jag tar upp för den sjuttiotalsinfluerade och brungula trappan upp till plattform elva. Min blick möts av en förvånansvärt rymlig, kall och grå plattform på Stockholm Central en oktoberdag.

Luften är sval av den ännu inte alltför sena timmen på dagen. Det adaptiva luktorganet mina förfäder utvecklat över årtusenden bearbetar varje liten luftmolekyl lungorna snärjer. Det går att smaka på den intensiva atmosfären. Jag undviker höstvinden vilken biter mig i kinderna och gräver sig rakt igenom den gråspräckligt stickade koftan under min rakt skurna, svarta rock.

 

Ofrivilligt ryser jag till av kylan.

 

Det hårt behandlade gula träet mina sittmuskler nu gör sig bekant med omgärdas försiktigt av det Faluröda vindskyddet i trä, stål och plexiglas. Bredvid mig sitter mannen med det yviga lockiga håret i sin mörkgröna funktionsjacka. Också han har hittat skydd från den skoningslösa vinden.

 

Mina smilgropar blottas när jag ser att även han ryser till. Smittar jag?

 

Från vänster hörs på avstånd ett ivrigt klickande ljud från klackarna den äldre damen för dagen valt att bära. Med en påtaglig känsla av obekvämlighet smiter hon emellan min väska och den brunhåriga kvinnan i skinnjacka med sin 30-litersväska från Haglöf ergonomiskt fastspänd kring sin rygg.

En ventil från det tidigare tysta monstret till tåg ger ifrån sig att kort och upphetsat stön som får alla kring mig att rycka till överraskat. Jag hade inte lagt märke till besten i silver och grått som redan innan jag satte mig i det röda vindskyddet måste stått där lugnt väntande. Väntande på den där minuten då loket får varva upp sin motor och försiktigt rulla bort från perrongens kalla betong.

 

På avstånd hörs kyrkklockor lugnt och bestämt slå rena toner för mässa.

 

Tåget är redo. Djupa och fylliga andetag ljuder över plattformens all små sprickor och vrår. Ett till pysande ljud från den okända ventilen når mina öron när de stora dörrarna sensuellt drar till sig varandra och med ett dovt duns förseglar själarna ombord inom sig.

De två kollegornas dialog ett par meter ifrån mig försvinner i dånet från det tunga tågets första ryckande rörelse. Jag försöker höra vad det är de pratar om men det går inte. Inte ens när jag igen hör deras ord kan jag greppa samtalets ämne. Tonläget är allvarligt. Viktiga, framtidsavgörande beslut ska tas.

Doften av bränd el och stadsluft fyller mina lungor och jag ser plattform tio från min placering mellan den lockiga mannen i mörkgrön funktionsjacka och den äldre damen i klackarna. Det var där jag sa farväl till dig förra gången vi sågs. Förra gången du var här hos mig.

Gruppen med de tre kvinnorna i övre medelåldern jag inte lagt märke till tidigare frågar varandra gång på gång när tåg 643 mot Arvika via Karlstad rullar in på plattformen. De tre, enligt utsago, mycket nedkylda tidigare nämnda kvinnorna vill in i värmen kupén utlovar.

Blicken skiner upp i hon med neongrön tröja i. Det är allt jag behöver veta, tåget är här vilken sekund som helst. Jag lyfter upp mig själv och min väska från marken. Min bakdel får aldrig en chans att på ett moget sätt ta farväl till den gula bänken.

 

Nu är det min tur att åka till dig. Din tur att möta mig på din stads tågstation.

Allt är perfekt

 Han går längs den torra kullerstensbelagda trottoaren, nästan dansande i innerstadens kvava luft och brännande solstrålar. Leendet på hans läppar går inte att ta miste på. Även för den oinvigde, för den som aldrig älskar är det ett leende som bara utstrålar en sak och ingenting annat; lyckligt kär.

Alla människor han möter längs den fyllda trottoaren fylls av lycka och välmående. I denna unga mans kropp finns inte ett uns av ambivalens. Säkerhet och självförtroende är vad som utstrålas från den leende munnen med de lätt rosa läpparna, de lätt missfärgade tänderna, de kisande ögonen av lycka. Till och med fasaderna på sekelskiftsbyggnaderna verkar ta till sig och suga upp all utstrålad lycka. Den pudergula fasaden tycks skifta i färg till solrosgult. Sprickorna i den solblekta röda fasaden formar sig till leenden, leenden flera meter breda.

 

Han är kär.

 

Sommaren har knappt börjat och ändå, ändå är han den lyckligaste personen i världen. Ett rödljus stoppar hans lyckomarsch.

Bredvid honom står ett gammalt par. Hon i en klänning prydd av blom och spets tillsammans med en vit slokhatt med svarta band knutna med omsorg i en stor vacker rosett. Han i grå kostym, finskor och en mörk stor lila fluga, perfekt matchat till hennes nätta klackar. Rödljuset slår om, han tar sin dams hand och för henne över gatan. Han gör det på samma sätt som han gjorde när de träffades för första gången den där blåsiga oktoberkvällen för så många år sedan.

 

De är fortfarande kära.

 

De går längs gatan, hand i hand. Den grönskande parken går att skymta från dr de är just nu. Dess läskande gräsmattor och blommfyllda buskar sökandes efter uppmärksamhet och beundran. Blommorna får vänta. Gräsmattorna får vänta. För i hans värld behövs inget mer än vad han redan har. Hans kärlek till sin hustru är allt han behöver, hon är hans kärleks och livets blomma. Långsamt ack så långsamt tar de sig framåt längs den varma sommargatan. Inget mål i sikte. Han stannar upp, vänder henne till sig, stryker hennes kind med sin hand, tittar henne djupt i ögonen.

Inga ord behövs.

En Yorkshire terrier nosar nyfiket mot det äldre paret. Kvinnan i andra änden rycker lätt i det mörkbruna läderkopplet och den lilla hunden skuttar lyckligt vidare utan ett bekymmer i sitt liv. Parken är nära, båda vet det. Hon tittar på sin älskade fyrfotade vän, brister ut ett litet fniss. Hon torkar bort tårarna i ansiktet. Hon tittar på sin hands rygg, ser att mascaran hon så ömt applicerade tidigare i eftermiddag kapitulerat från sin naturliga befästning på de långa ljuvliga ögonfransarna. Skulle vilken man som helst på denna gjord få sitt sagt skulle allesammans säga samma sak; De där ögonen behöver ingen förbättring av något slag, någonsin. Hon sätter sig ner på huk och rufsar till den mjuka, lena pälsen. Hon vänder sig om, ser hans rygg gå åt andra hållet.

 

Hon är sårad.

 

De är framme i parken. Hon sätter sig ner vid en gammal skrovlig ek, tar loss kopplet. Hennes älskade vän springer inte iväg och leker i gräset och bland buskarna utan kryper ihop mot sin mattes ben och lägger sitt huvud i hennes knä för att trösta på det sättet endast en hund kan göra.

Hennes rödgråtna ögon möter deras blick.

De går med sin barnvagn tillsammans, skrattandes, pratandes. Hon nickar glatt men förstående mot henne där hon ligger och drar, smeker sina fingrar genom sin trofasta väns lena päls. Barnvagnen med sina vita hjul och sin mörkblåa textil gör sig perfekt i den gröna parken. Han säger åt henne att vänta precis, precis här. Efter en liten stund återvänder han med två kulglassar suktandes med dess sötma, retsamt vilandes i den nygräddade gyllene våfflan. Hon skiner upp i ett brett leende. Glassen i hans högra hand smeter han ut i hennes ansikte. Det är svårt, men det går fortfarande att urskilja ett leende under all glass. Han räcker över en bunt med servetter, tidigare gömda i hans bakficka.

 

De är lyckliga.

 

Hennes plötsliga ansiktsuttryck av chock på grund av den plötsliga attacken från glassens kyla byts snabbt ut och blir till höga skratt. Allt han ville var ju att dela sin glass med henne.

Den unga kvinnan i höga klackar såg de på håll.

Hon hade redan skrattat klart för sig själv åt paret när deras vägar tillslut möttes där på grusgången. Hon hälsade artigt och lyckligt på dem när de möttes, utan en tanke på att de aldrig sett varandra tidigare.

Gruset krasade med ett friskt krispigt ljud under skorna. Någonstans djupt inne bland tankarna påminde knastret henne om en tid av bekymmersfrihet, en tanke om barndomen. En tid då allting var så enkelt.

I maklig takt fortsätter hon genom parken med ett leende på läpparna. Hennes vita sommarklänning fladdrar i den ljumma sommarvinden. De höga klackarna i rött går perfekt ihop med hennes långa perfekt fallande bruna hår och körsbärsrött målade läppar. I kanten av parken står hennes väninna. Vid anblicken av varandra skiner de upp och rusar mot varandra.

En kram.

De går vidare. Hon berättar om paret i parken. De skrattar. De strosar lätt nedför den varma gatan.

 

De är vänner för livet.

 

De två vännerna sitter på caféet och skrattar. Vännen i den vintagegula knälånga sommarklänningen får ett samtal.

Hon svarar med en obeskrivligt lycklig ton och anlete. Hon pratar i telefonen, drar sin ena hand genom sitt guldblonda hår, lägger på telefonen. Reser sig upp. Säger hejdå, mumlar snabbt någon improviserad ursäkt.

Går raskt i sina vita ballerinaskor mot honom. Leendet på hennes lätt rosa läppar är obeskrivlig men samtidigt så uppenbar och enkel att avläsa för vem som helst.

Han står på hörnet. Han kan inte hålla sig mycket längre. Han ler fortfarande lika mycket, om inte mer. Hans lätt missfärgade tänder syns fortfarande. I sin ena hand håller han försiktigt en enkel vit prästkrage. Hennes favorit. I andra handen gömmer han den lilla asken, den anspråkslösa lilla asken med ringen inuti. Han är så nervös och så lycklig att hela kroppen skakar. En tår av lycka rinner från hans kisande ögon längs hans kind. Även på avstånd kan man se hans hjärta slå. Man ser det rätt igenom den ljusblå Oxford-skjortan.

 

De älskar varandra.

 

Hon smyger upp bakom honom. Viskar i hans öra: ”Jag är din för alltid”. Han vänder sig om. Går ner på ett knä, tittar sig nervöst omkring. Små svettpärlor bildas kring hårfästet på pannan.

Längre upp på gatan ser han det gamla paret som vänt om och är på väg tillbaka samma väg.

De ser honom.

På andra sidan gatan ser han en kvinna med sin hund stanna upp, ta sig för ansiktet med sin fria hand vid synen av hans mod.

Bakom kvinnan ser han ett par med sin barnvagn. De pekar mot honom och de lyfter upp sitt barn, omfamnar varandra i vad som endast kan beskrivas i ord som en gest av den renaste formen av lycka uppnåelig av den mänskliga arten.

Bakom sin älskade ser han hennes väninna som följt efter henne av nyfikenhet, nu i storgråt av lycka med sommarklänningen lätt viftandes omkring hennes röda klackar.

En vindens lyckönskning. En naturens välsignelse.

 

Han tar ett djupt andetag. Stänger ögonen.

Allt är perfekt.

Ett möte under nylon

Två paraplyer rör sig hastigt längs med tysta gator i den stora staden. Luften är tät och mörk. Klockan är bara strax efter lunchtid men ändå drar sig tankarna åt kvällshållet. Det tjocka molntäcket viskar genom vinden om ett annalkande regn. Än är trottoarkantens stockholmsgranit torr och blek.

Från sina olika stadsdelar, åtskilda av broar med epoklånga historier kring deras fästen försvinner sakta men säkert avståndet mellan de två. Hans breda, svarta paraply och hennes nätta i beige. Båda i nylon.

Det bestämda tillslaget i kullerstenen från hans hårda herrskor ekar melodiskt mellan de täta husen och ner i trånga gränder. Han lyfter inte sin blick, kollar bara någon meter framför tåspetsen. Sinnesbilden i huvudet berättar för honom var han är och hur han ska gå. Han följer sin näsa. Varför valde jag mina finaste mockaskor idag? snäser han frågvist ur sig när han likt en balettdansör väjer undan för det gamla paret i matchande huvudbonader och halsdukar. De rycker till av den överraskande frågan utan svar. Nu ser jag bara dum ut som går här med ett paraply över huvudet som en annan imbecill, fortsätter han. Orden försvinner ut i de tysta svarens ocean.

Hennes paraply rycker i vinden. Hon försöker vinkla sitt paraply för att skydda håret. En randig strykarkatt i svart och brunt hoppar framför hennes röda klackskor. Det oväntade mötet överraskar henne till den grad att balanssinnet åsidosätts för en bråkdels sekund. Den tunna spiran till klack hamnar på kanten mellan gatstenen. Hon ramlar. Knäet missar nätt och jämnt den olycksbringande katten som snabbt försvinner in under en mintgrön Volvo på andra sidan gatan. Den vitskrapade huden ändrar snabbt färg och runt strumpbyxornas upptrasade hål tar en ensam strimma blod fart ner mot ankeln.

Skärp dig nu, Annika, viskar hon med de pärlvita tandraderna tätt ihop. Ingen såg dig, du har inte tid att sitta här och lipa, upp med dig nu! fortsätter hon. Två kvarter längre fram skuttar hon smått haltande in i en butik och rycker snabbt åt sig ett par nya strumpbyxor. Hon fortsätter med ett bultande knä fram längs gator och torg.

Ödet drar dem närmare varandra. Ett steg i taget. Vinden i hans ansikte i samspel med den sluttande allén och dess täta aspar. Ett löv i mängden blåser loss från den låga grenen och fastnar på hennes läppar. Hon nyper fast det mellan fingrarna och viftar den gröngula brevduvan vidare på nya äventyr i universums vida rum.

Vaggande lyfter lövet över trädkronorna på höstens kalla vindar. Det faller ner och skjuter uppåt. Fortfarande framåt. Allt i sin jakt på nästa luftvirvel. Bussen bredvid skapar tillfället och de ovetande läpparnas avtryck rusar förbi träden, över bron.

Någonting viner förbi i ögonvrån, han lägger knappt märke till det innan lövet försiktigt men fortfarande bestämt lägger sig på kindbenet. En värme sprider sig genom ansiktet ner genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Han stannar upp förvånad. Lyfter sin blick och spejar ut över över Norrström, låter blicken glida vidare förbi Nationalmuseum ut mot Skeppsholmen. En kvinna fångar hans uppmärksamhet på andra sidan Strömbron, hennes paraply i beige som hon håller framför ansiktet smälter in i lövhögarna runtomkring henne.

Värmen i kroppen säger honom någonting, han förstår inte. Kvinnan har stannat upp vid brofästet på andra sidan vattnet, deras blickar möts för en sekund. Hon sänker huvudet.

Hej, tänker hon. Hej, men varför tittar du på mig? fortsätter hon. Jag ser dig, tänker han för sig själv. Jag vill höra dig, trösta dig, framkallas ofrivilligt i tankarna. Kom hit! Hennes ögon spänner fast i hans.

Mockaskorna återupptar sitt knäppande ljud när han tar bestämda kliv ut på bron. Möt mig halvvägs, trånar han för sig själv. Okej, svarar hon ljudlöst. De röda klackarna slår försiktigt mot den hårda stenen.

En kastvind fångar hennes paraply. Hon stannar tvärt och sträcker sig i panik ut över kanten för att fånga det. Utan att lyckas. I samma sekund han ser paraplyet ta flykt över vattnet rusar han fram. Annika, försiktigt! utbrister han. Hon vänder sig om, påtagligt förvirrad. Ve…Vem är du? Hur vet du vad jag heter? stammar hon fram. Jag vet inte hur jag vet det, jag bara vet, svarar han. Oj, ursäkta mig, säger han och lyfter bort armen runt hennes midja. Nej, håll den kvar, svarar hon.

Regndroppar börjar smattra på det svarta paraplyet. Var ska du? frågar han med ett snett leende. Nej, var ska vi? svarar Annika med ett säkert tonläge. Regnet öser ner över mötet under nylon.

Sovmorgon

Jag vet att det inte är sådär riktigt okej. Men jag vill ändå säga ”god morgon!”. För även om du har varit uppe sedan soluppgången och fått njuta av förmiddagens outtalade magi valde jag att somna om. Sov kvar hemma hos Christofer, det blev bäst så. Inte bara för att klockan var mycket utan för att hans säng är så fantabulös.

Jag älskar min säng, mitt täcke är i många lägen oslagbar. Ändå är det någonting med hans täcke, kanske är det kombinationen av de inhumant fluffiga kuddarna. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fastnade i sängen cirka fem timmar längre än beräknat.

Så nu sitter jag i köket och ska klä på mig för att åka hem. Idag är nämligen inte en dag att kasta bort. Nej nej.

Om ett par timmar ska jag vara, uppklädd och snofsig samt befinna mig på Södermalm för att gå på bröllop! Två av mina bra vänner sluter det heliga förbundet (borgligt, i och för sig, men ändå).

Är så lycklig för deras skull. Det här kommer att bli en helt magisk eftermiddag och fortsatt kväll in i det sista.

 

Men nu måste jag få i ordning på hela jag! Vi hörs senare.

Tårdrypt

Här sitter jag och jobbar sent. Skriver på framtida texter. Ikväll fokuserar jag på filmer då jag fick annat gjort under dagen. Att bilden ovanför är suddig är inte av en slump. Jag ordnade så att den blev på det viset.

Varför? Av två enkla anledningar. För det första är det inte superkul om jag avslöjar allting i förväg. För det andra är det ungefär såhär mycket jag såg av, låt oss höfta till med, ungefär halva filmen. Första gången jag såg den dog jag lite inombords av hur vacker den var. Nu, en andra gång gick det aldrig att hålla tillbaka tårarna. Det är så mycket kärlek. Så mycket tillgivenhet.

Hur någon kan älska en annan så innerligt, så ärligt. Utan att någonsin be om någonting tillbaka.