Det här med att rensa huvudet

bild-11Efter sju timmar i en stol med fingrarna hårt knackande på tangentbordet för att skriva den där första tentan jag tjatat så mycket om i dag och tidigare i veckan tog jag mig ut i löpspåret. Hela texten var, och är, klar. Allt som behöver göras är att gå igenom för att leta efter stavfel, type-O’s och annat fiffeliplippel innan det är dags att skicka in den. Det behövdes en runda för att rensa skallen med frisk luft, japp.

Det är inte lika varmt ute, det går inte att skjuta undan det under mattan nu. Hösten är här och det är krispigt i luften. Nu när jag var ute kändes det som att det bara om någon vecka är tvunget att ta på sig lite mer om kroppen när jag ska ut och springa. Speciellt händerna börjar ta stryk. Hur som helst tog jag den korta rundan i dag också, dock med lite justering. Istället för att springa till en punkt, vända där och springa samma väg tillbaka som jag vanligtvis gör tog jag samma runda fast med den lilla omvägen att ”springa runt kvarteret” istället. Kvarteret i fråga är ett industriområde modell mindre. När jag nu mätte hur mycket extra den här justering gav var det bara hundra meter ungefär. Aja, det kändes bra i kroppen och på grund av att det inte är lika varmt ute är det lättare att undvika överhettning.

Jag kände mig stark i dag där ute på gång- och cykelbanorna. Jag kände mig bra. Klockade in på ett exakt 5 minuterstempo också, vilket inte är pjåkigt alls med tanke på hur fräsch jag kände mig när jag stannade.

Shine through the reload

bild 2-8

Fredag innebär såklart veckans sista träningspass. Sedan är det kort uppehåll för helgen. Inte bara för att det finns så mycket annat som är mycket roligare på helgen. Nej, jag tycker att helgen också är ett bra tillfälle att få vila en extra dag och låta kroppen ta igen sig lite. Relativt trött i kroppen tog jag mig alltså ändå ut. Tog den korta rundan för att..ja, för att jag ville det helt enkelt. Blev en helt okej tid, lite långsammare än tidigare i veckan, men bara med några sekunder. Ändå ser jag det som en bra runda, med ett undantag! På väg tillbaka hemåt hände det som inte får hända, det bara får inte det. Batteriet i mina hörlurar tog slut! Musiken bara försvann och inte nog med det, kraften tog slut mitt under den viktigaste låten under rundan: Reload av Ingrosso. Låten som ger mig ny energi och som jag alltid försöker få till i spellistan så att den kommer igång när det är 1-2 kilometer kvar. Jädrar vad fart den sätter i sulorna. Så, ja. Det tog emot att springa sista biten, men det gick rätt hyfsat ändå.

Öppna starkt, avsluta starkare

bild1Huahua. I dag gick det fort, i alla fall den första kilometern och de två sista. Däremellan gick det lagom fort. Det är bekvämt att ha en kilometermarkering så tydlig som jag har på den här rundan. När jag springer förbi rondellen har jag antingen sprungit en kilometer eller har lika långt kvar tillbaka. 4:33 gick den första ”kalla” kilometern på vilket kan erkännas vara i överkant på vad som är bra som uppvärmning och kraftdisponering.

Men ingenting att göra åt saken. Saktade bara in och höll mig runt 5:30 fram till den näst sista där jag lyckades klämma fram en nästan blank femma bara för att spöa mig själv sista biten och med den misshandeln springa en kilometer snabbare än jag gjort på många, många år. Lyckades komma under fyra minuter. 3:41 landade de tusen metrarna på. Mycket nöjt men också slutkörd la jag mig på gräset och kände hur kroppen min fick tillbaka en nivå av syre i musklerna den kunde tolerera.

Det här var så mycket bättre än i måndags, och jag är glad. Jag är glad att jag kan springa så snabbt om jag vill, även om det gör ont och är så in i bomben jobbigt. En minut till vill jag skrapa av den här rundan. En minut som försvinner för alltid och inte bara för en dag eller två, sen ska vi börja arbeta på milen. Det ser jag fram emot! 

Tog ut steget lite för långt

IMG_8409Du trodde väl inte att jag började den här veckan med att fortsätta fusket med löpningen? Nej, icke då! Jag kom ut i vad som var varmare väder än vad jag trodde att det skulle vara. Sen tänkte jag ännu mer än vanligt på att springa med rätt hållning. Lägg på att jag också tänkte på att sträcka ut höften (som jag annars aldrig gör sådär mycket). Spritsla sedan på ett övermod som höjde tempot lite extra.

Blanda allting och snöra på smeten ett par skor så har du mig och hur min löptur var igår. Det gick bra, jag tyckte verkligen det. Enda tills dess att jag tog en bild i språnget. Det var då jag märkte att jag möjligtvis höll ett liiiiite för högt tempo. Inte sådär farligt för högt, men fortfarande för högt. Det här var alltså snudd på halvvägs runt rundan. Så jag tänkte mig för och saktade ner, men det hjälpte inte. För när det bara (!) var ungefär 1,5 kilometer kvar gick det inte längre. Eller alltså det gicks, bokstavligt talat, för jag kunde inte springa mer. Var tvungen att stanna för att inte gå sönder. Kändes nästan som om att jag var på väg att ramla flera gånger. Fast ändå kanske inte, vill tro att jag överdriver det en del i huvudet. Jo, så är det nog.

Så det var inte så himla roligt att behöva gå. Jag hatar att gå när jag är ute och springer. Det är inte rätt och jag känner mig besviken. Jag sviker mig själv och min envishet. Usch som jag hatar det! Jag kom i varje fall runt och jag känner mig redo för en ny runda i morgon. En runda som jag inte kommer att gå på. En runda som inte kommer gå makalöst mycket snabbare än de tidigare, men en runda som kommer gå glidandes lätt (kanske).

Lugnt och jobbigt

IMG_8213Tredje passet – check! Som jag skrev fick jag sällskap, och som det som oftast blir när man springer tillsammans med någon så går det lite långsammare. Dock inte så långsamt att det blev lätt, nej nej. Svetten började rinna och det tog emot i slutet, det lovar jag dig.

Rutten som jag har smulat fram är tre kilometer lång. Eller jag trodde att den var det fram tills för en liten stund sedan. Tog mig nämligen tiden att kolla upp noggrant längden och faktiskt är det så att min sträcka är 3,6 kilometer, inte tre! Det här förändrar min planering lite. Från att ha levt i tron om att jag sprang i ett 6:20-tempo är det faktiskt så att jag har sprungit i ett 5:20-tempo. Så att komma ner till mitt mål em tempo på fem minuter är närmare än jag trodde. Absolut kommer att ta emot att komma ner de sista tjugo sekunderna. Men ändå, det känns bra att veta att jag fortfarande är någorlunda snabb där ute i spåret.

Så om jag springer tre gånger i veckan och håller mig till den här rutten borde jag kunna skrapa av den där sista minuten på min tid på en vecka, max två. Eller vad tror du?

Med den här nya informationen och det faktum att jag känner mig fräschare efter turen närmar jag mig att faktiskt kalla mig själv en glad löpare!

Mitt i veckan

Onsdagssovmorgon kan det kallas, alternativt namn på morgonen och förmiddag skulle vara ”semesterhängstid”. Man får välja lite som man själv vill. Och vilket namn du än väljer att använda har jag nu tagit mig ur sängen och sitter vid datorn med ett glas yoghurt i förberedelse till dagens löptur. Det ser ut som att jag får med mig sällskap ut i spåret också. Roligt, eller hur?!

blogrunningprogJag kan tyvärr inte säga att löpspåret vi är på väg ut till kommer att se ut såhär. Det vore något det…