Krishantering

I morse fick jag ett litet sms från Vian som varnade mig för att det var kaos på tunnelbanan. Ingenting fungerade tydligen. Det har var alltså innan klockan ens hade slagit nio på förmiddagen. ”Okej”, tänkte jag. Det är alltid bra att veta sådant så att man kan ta en buss tidigare för att dryga ut tidsbufferten.

Tur var väl det, för en resa som ska ta ungefär 35 minuter slutade med en tid på bara någon minut under timmen. Jag hann fram i tid, ingen fara med det. Men humöret…som mitt tålamod har ställts på prov i dag. Och vägen in mot stan var ingenting i jämförelse med hur det var att försöka komma hem. Även då med tidspress.

Först kan jag erkänna att det var dumt av mig att hoppa av röda linjen vid Slussen. Det skulle varit smidigare, och i dag säkert också snabbare, att åka ut till Liljeholmen och ta bussen därifrån. Men så långt tänkte inte David när allt han tänkte på var att vara hemma innan klockan fyra han hade sagt till budfirman att han skulle vara så att de kunde komma med mitt paket.

Men som sagt, så långt tänkte jag inte. Istället hoppar jag av röda linjen vid Slussen och tar reda på var dessa små, trånga och alldeles för få bussarna åkte från. Hur jag tog reda på det? Jag ställde mig i kön som började nere på Rysstorget, såklart. Var annars skulle jag ställa mig? Efter en jävla massa om och men där jag inte orkade bry mig om de runtomkring mig utan endast tänkte på mig själv satte jag mig på ett bussäte. Det är i dessa lägen Stockholmsarmbågarna kommer väl till pass.

Bussen tog mig från Slussen till Gullmars på ungefär lika lång tid som det tar att traska sträckan..suck. Trångt, varmt och jobbigt var det därtill. Nej, usch vad jag inte tycker att SL hanterade den här dagen.

1. En kabelbrand sätter stopp för trafiken över en hel (!) arbetsdag.
2. Ingen vidare hantering på var man skulle ta bussarna
3. Så gott som obefintlig information från SL själva.

Och det här med att de ändrade från att inga tåg kunde åka till att ytterst begränsad framkomlighet gällde. Kan någon förklara det för mig? Är det för rökigt för att förarna ska våga köra genom röken på spår som ligger stadigt om marken eller om det brinner kan jag förstå att allting stängs av. Likaså när det kommer till om rälsen ens kan få tillräcklig ström till tågen.

Men att bara släppa genom några få tåg är för mig bara konstigt. Antingen kan man köra eller så kan man inte. Om strömmen räcker för ett tåg utan där här brandbenägda kabeln är det väl bara att släppa på? De kommer ju ändå bara ett tåg åt gången.

Den här grejen med att skicka EN buss per tunnelbana känns ju också väldigt…..genomtänkt?

 

Nej, jag vet inte. Jag är bara arg, grinig och på allmänt dåligt SL-humör. Nu har jag fått spy ur mig lite, tack.

Fredagsläge

Belysningen är dimmad. Lamporna får stå otända, de få ljuskällor jag har är datorns via ljus och det tunga släpande ljuset från fönstrets halvöppna glipa. Datorns subtila susande fläkt överröstas endast av tonerna av Alex Clare ur högtalarna och regnets rasslande nedfall. Pulsen ligger lågt och den byggande hungerkänslan smyger sig sakteligen på. Tankarna rullar fram och tillbaka. Jobb, pitcher, artikelidéer, livet, kärlek, matval, film, vänner, framtiden, studier.

Regnet har en lugnande sensation över sig. Därför stannar jag kvar här under täcket så länge jag vill. För idag behöver jag inte flänga omkring på stan med hårda och odämpande skor mina fötter hatar så innerligt. Ingen skjorta måste strykas för att vara bemötlig i en offentlig miljö. Inga byxor måste matcha skjortan såväl som strumporna, skorna eller den för dagen regntåliga jackan.

Det stora täckets tyngd sveper sig kring min kropp. Stoppar den från att känna stress. En ro sköljer över jaget med varje gram dun och tyg vilken täcker min varelse. Värmen sprider sig långsamt runt. Vällusta för varje andetag som går. En lycka för varje hjärtslag. Kuddarnas mjukhet omfamnar mina tankar; viskar välmenande ord.

Ett rum, en säng, ett täcke, några kuddar, en dator, ett regn. En text. Tillfreds.

 

God morgon

Hej.

Ännu en morgon och den här dagen er det inte ut soma tt det kommer att hände särskilt mycket, inte i fråga om att röra sig runt på stan eller utomhus överhuvudtaget. Då och då har jag vaknat till under förmiddagen och varje gång insett att det regnar på rätt så bra där utanför fönstret.

Inte mig emot, faktiskt. Jag älskar regnet och ljudet av det är, för mig, väldigt lugnande. Därför tror jag att jag ska liga kvar här i sängen en stund till. Bara för att jag kan. Och för att när jag kikade nere i köket stod det att finna fikabröd. Så ‘frukost’ är redan avklarad. Kanske blir en bra fredag det här.

Ikväll tror jag att det bara blir en hemmakväll. Spara pengaroch bara ta det lugnt. Förhoppningsvis med en läsk och chips. Men jag lover ingenting. Det är alltid fullkomligt omöjligt att förutspå vad som kommer att hända.