Hon – obeskrivlig

Jag sitter i mörkret med ingen annan än mig själv som sällskap. Det kalla ljuset från datorskärmen bländar inte längre mina trötta kastanjbruna ögon. Jag stänger ögonen. Gnuggar dem med min tumme och pekfingret på min vänstra hand försiktigt. Ljudet av en lång, sorgsen och djup suck fyller rummet. Funderingarna över vad det är jag håller på med skjuter likt blixtar genom huvudet.

För en sekund attackeras ögonen av tusen sylvassa knivar av det kalla ljuset datorn skickar ut i min riktning. Det känns som ett hån mot min existens, skrikandes visar den kalla skärmen det kritvita arket med de få orden längst upp. Centrerade.

Jag läser det mumlande för mig själv; ”Hon – obeskrivlig”. Framför den sista obetydliga bokstaven blinkar markören hånfullt mot mig. Som om den vet, som om den har tagit reda på allting.

Hur vet markören vad det är som tynger mig? Har den verkligen kännedom eller är det enbart en kraft en ren ondska som leker med mig. Likt en femårig pojke leker med sina små leksaksbilar i sandlådan?

Markören vinner kampen. Jag slänger igen locket på datorn med en duns, slänger den gamla slitna skrivbordsstolen rakt bakut mot mitten av rummet. Jag vänder mig om.

Samtidigt i svängen fångar jag det halvtomma vinglaset med min vänsterhand och dess torra hud. Glaset är fyllt med ett billigt och blaskigt exemplar av den ljuva röda fruktsaftens jästa nektar.

Med dig drack jag bara bra vin. Kanske var det inte så. Däremot är det så mitt kärleksstinna minne kommer ihåg det. Kanske var det ditt sällskap som höjde smaken hos drycken upp till skyarna.

Jag vet inte, det enda jag vet är att med dig smakade vin himmelskt.

Allt förflyter i vindens hastighet. Jag märker inte av vinet som lättsamt skvätter över kanten på det ack så tunna vackra glaset. Med gravitationens ofrånkomliga hjälp landar de spridda dropparna på den ruggade malätna mattan med en sådan elegans att till och med självaste Michail Barysnjikov skulle stannat upp för att beundra händelseförloppet.

Med fumlande steg letar min kropp fram sig till balkongdörren. Muskelminnet i högerhanden finner handtaget och river upp den i blindo. Ett steg i taget. Ett staplande steg i taget för min kropp mig ut på balkongen, ut i mörkret.

Jag står ute på balkongen, allt som hörs är det öronbedövande ljudet endast en tyst urskog kan frambringa.

Jag gräver med högerhanden i kavajens vänstra innerficka, känner det nötta tyget sensuellt smeka min grova hand. Fiskar upp mitt paket Lucky Strike.

Jag tar fram en cigarett ur paketet med min mu. Samtidigt drar jag fram tändstickorna ur ena byxfickan på mina blekslitna jeans. Med en snabb rörelse mot det slitna jeanstyget flammar tändstickan upp. Jag känner värmen sprida sig mot mitt ansikte.

Lukten, svaveldoften från tändstickan.

Jag tappar den. Tändstickan faller i vad som känns som en evighet ner mot det slitna golvet av tall. En tår landar strax därefter bredvid tändstickan där på golvet.

Du pratade alltid om hur mycket du älskade doften av svavel. Berusande var ordet du så ofta valde att beskriva doften med.

Ett ögonblick av total tystnad fyller min kropp. Bilder av dig flyger förbi. Du var så vacker när du tände din cigarett. Tändstickan som lyste så varmt. Det flackande ljuset. Det avslöjade dina smilgropar du var så noga med att försöka dölja.

Jag älskade dina smilgropar. Jag älskar fortfarande dina smilgropar.

Jag försöker igen. Den här gången lyckas jag tända cigaretten. När tändstickan slocknar faller ännu en tår med den.

Jag lutar mig över kanten på balkongen. Slår frustrerat ut armarna efter hjälp och faller ned på knä.

Den ena handen är hårt sluten om balkongräckets kalla och ådriga trä i ett försök att hålla kvar det sista av min obetydliga värdighet som människa.

 

Ett patetiskt försök.

 

Min andra hand i ett fast grepp om mitt hår. En reflex du fick mig att lära in. En reflex jag lärde in för din skull. Du sa att du alltid, i alla lägen alltid ville kunna möta min blick, se mitt ansikte.

En huggande smärta griper tag om min själ. Ur min mun slipper ett gny ut, ett ynkligt patetiskt gny.

Med cigaretten i mungipan känner jag röken slingra sig upp längs mitt ansikte. Den smeker varje liten rynka, varje drag. Ett försiktigt försök att trösta mig.

Glöden falnar. Tårarna faller. Innan dig grät jag aldrig, du förändrade något inuti mig.

Jag reser mig försiktigt upp, greppar det nu trasiga vinglaset. Jag måste ha råkat slå omkull det. Med stapplande steg vinglar jag tillbaka in i stugan, tar upp stolen från golvet, drar den sakta över det gamla golvet tillbaka till skrivbordet.

Jag flyttade min dator och mitt arbete in i ditt gamla arbetsrum här uppe på övervåningen. Stolen. Soffan. Böckerna. Allt här inne är för evigt genomsyrade av din berusande och lockande doft.

Doften som för mig att vilja dö. Doften som får mig att fortsätta leva.

Händerna dammar av den dammiga, luggslitna gröna sammetsdynan.

Jag öppnar upp datorn och möts åter av det kalla ljuset från skärmen. Markören blinkar fortfarande lika hånfullt mot mig som tidigare. Med ett tungt huvud lägger jag ansiktet i mina händer.

Tänker. Minns. Känner andnöd.

Du var så vacker. Du är så vacker. Hur ska jag kunna skriva någonting alls? Vad som helst när jag först inte kan få ner i ord eller tanke, om endast för mig själv. Hur vacker du var. Hur vacker du är.

Anledningen. Nej, mer korrekt; anledningarna till varför du lämnade mig kommer jag aldrig att få veta eller förstå. Även om jag redan nu inom mig vet precis varför. Känslan att veta att jag inte vet är obeskrivlig. Precis som din skönhet.

 

Jag lägger mina fingertoppar lätt mot tangentbordets kalla stumma bokstäver. Sluter mina ögon och låter orden komma till mig.

Bakom lyckta glasdörrar I

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en tyst och lugn villaförort till Sveriges ack så vackra huvudstad Stockholm.

Där lever pojken med sitt barnsligt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre bror. Med sin stora, starka, oövervinneliga och modiga pappa som kan klara av precis vad som helst. Och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus säkra boning som andra barns mammor gör.

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar i sträck. Det händer att hon måste stanna kvar i sjukhusets kalla, tysta, allvarliga och deprimerande korridorer och rum veckovis för sin behandling. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men ändå är hon inte riktigt där.

Pojkens mamma är sjuk. Hon har cancer. Det är bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Exakt hur många år hans mamma har kämpat vet inte pojken. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

Numera ligger mamman mest i den breda, mjuka sängen. Svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Kurerna med strålning och doserna av cellgiftsbehandling har ordnat det.

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

Orken att visa ett friskt och kärleksfullt ansikte utåt fanns fortfarande kvar hos henne.

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Kan han förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

Pappan väcker honom för skolan, ser till att John Blund släppt greppet om hans yngsta son ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern innan han går upp till det stora, nyrenoverade badrummet och hoppar in i morgonrutinens obligatoriska dusch.

Väl vaken kliver pojken ur sängen med sömndruckna ögon och håret åt alla håll. Med tunga, släpande steg tar sig pojken upp för den stora hörntrappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger under samma eftermiddag.

De yrvakna stegen för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för honom att hans pappa fortfarande står i duschen när yoghurten fyller den enkla skålen tillsammans med krispiga flingor och sylt.

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och yoghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar denna morgon. Det finns ingen anledning för honom att göra det, ty han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

Det susande ljudet från duschen har försvunnit. Ljudet från badrumsdörren när den öppnas letar sig in i köket. Pojkarnas pappa kliver ut över tröskeln med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner stolt, slänger iväg ett ”God morgon” samtidigt som han stegar in mot sitt och sin älskade hustrus sovrum.

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter tyst tillsammans och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen.

De båda bröderna rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem från föräldrarnas sovrum.

Deras frågande blickar möts av pappans förstörda blick. Där står han. Deras stora, starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan.

En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands uråldriga skogar.

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

Pojken själv gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa. Sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är för pojken okänd, känslan skrämmer honom.

Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast. Han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna milda vintermorgon.

Pojkarnas pappa stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

Orden är få. De behövs inte. De är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.