SFF13: Blackfish – människans falska makt

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
Nästa visning slutsåld, passa på innan sista visningen säljs slut också!

Blackfish1

För fyra år sedan chockades världen av den provokativa dokumentären om den blodröda viken vilken till dags dato i mitt huvud representerar delfinjakten i Japan. Nu kommer Blackfish, en annan dokumentär skapad för att väcka debatten om människan och djuren.

Blackfish handlar om den ökända späckhuggaren Tilikum. Han lever (fortfarande) i dag på SeaWorld i Florida och hålls i stort sett i ensamhet dagarna i ända. Det är hans ”fängelsestraff” efter tre händelser där Tilikum varit involverad i när tränares liv har gått förlorade.

Dokumentären går på djupet och söker svaret på varför späckhuggare har en sådan aggressiv historia i fångenskap när det vilda beståndet aldrig visat samma beteende. Vi får också följa med ner i arkivfilmerna och förfäras och förargas av officiella bortförklaringar från djurparkerna. Regissören Gabriela Cowperthwaite har tillsammans med producenten Manuel Otezya skapat ett sanningssökande och debattskapande verk som är ett måste för dig som någongång i ditt liv tänkt en god tanke om djur.

Om någon fångade dig när du var två år gammal, kidnappade dig från din familj och la dig i becksvarta små lådor om natten och tvingade dig att umgås med personer som mobbar och misshandlar dig – skulle inte du också bli lätt psykotisk?

YouTube Preview Image

The Summit – svindlande fara

Berget K2 i Himalaya har ett blodigt rykte kring sig och anses hos de allra flesta bergsbestigare vara det svåraste berget i världen. De första 48 timmarna av augusti 2008 skulle skrivas in i historieböckerna som de allra dödligaste någonsin. 25 erfarna klättrare begav sig upp från basläger 4 och attackerade toppen på en dag med perfekt väder. Elva stycken kom aldrig tillbaka.

TheSummit2Världens näst högsta berg. En trailer som utlovar action, mystik och intensitet. Visst låter det bra? Det tycker jag också. Men det är trailern det. Filmen är långrandig och den spänning trailern innan byggt upp försvinner inte ens. Nej, den är borta och glömd innan den dokumentära berättelsen ens har satt igång.

The Summit, regisserad av Nick Ryan ger sken av att på ett så fartfyllt sätt som möjligt återberätta, beskriva och hypotetisera runt de mystiska dygnen när så många liv sorgligt nog avslutades. Filmen handlar om mycket mer än de faktiska händelserna, absolut. Ryan vill belysa de moraliska dilemman som bergsklättrarna ställdes inför när vänner till höger och vänster försvann och dog.

Problemet är att det inte finns någon spänning i The Summit. Jag kan inte lyckas upprätta någon koppling till överlevarna och deras berättelser. De olika delarna av dokumentären blandas ihop till ett virrvarr av intervjuer, återberättelser som sedan motsäger sig själva blandat med förstklassiga iscensättningar och autentiska bilder och videoklipp från händelserna. Förvirringen är total, jag måste lägga ihop pusselbitarna själv för att orka hänga med och därför hinner jag inte känna efter hur bergsklättrarna måste ha känt där uppe i ”dödens zon (<8000 möh)”.

TheSummit1Fotot i The Summit är i sina iscensättningar snyggt och väl genomförda. Helikopterturer förbi berget med sin svarta sten mot den kritvita snön och klarblå himmel snor gärna åt sig din anda. Likaså bergets skugga sedd från toppen som sträcker sig jag-vet-inte-hur många mil in in Kina. Mäktigt, minst sagt. Är du inte personligen insatt eller intresserad av bergsklättring är det för dessa scener och sekvenser som du vill se The Summit.

YouTube Preview Image

The Summit kanske inte når sin pik den 1 november, men det är åtminstone datumet för dokumentärens premiär på bio såväl som VOD.

 

 

Läskigaste drogen i världen?

Scopolamine, har du hört ordet förut? Inte jag heller, inte tills för lite mer än en halvtimme sedan det vill säga. Kollade precis på en kortdokumentär via YouTube om just Scopolamine. Det är en drog, en drog som absolut skulle kunna klassas som den läskigaste i världen. Tydligen så stängs den fria viljan av hos personen som får i sig det vita pulvret. Det används bara i syfte för att förstöra och skapa kaos. En roofie x1000. Det går inte att se på en person att den är under påverkan av Scopolamine. Man är klar i huvudet från utåt sett och man håller med och gör vad helst någon ber än om. Vare sig det handlar om att tömma hela sin lägenhet, maxa ut kreditkortet vid närmsta bankomat eller gå framför en bil. Börjar bilden klarna om hur läskig drogen verkar? Jo, jag tycker det i alla fall. Om man ska vara glad för någonting verkar det inte som att drogan lämnat ursprungslandet Colombia i stora mängder och att bli utsatt för Scopolamine här i Sverige känns försvinnande liten. Pheew! 

YouTube Preview Image

Stone Roses: Made of Stone

Stone Roses: Made of Stone är dokumentären om den brittiska gruppen Stone Roses. Dokumentären är recenserad av Shane Meadows (This Is England) och berättar historien om Manchesterbandets återförening och dess historia. Det är ett porträtt om grabbgänget som inte lyckades hålla sig över ytan på åttiotalet och vill försöka igen.StoneRoses1

Säg och tyck vad du vill om gruppen och deras musik. Stone Roses: Made of Stone är inte en musikdokumentär som går till historien som en av de bästa. Nej, det är en feg dokumentär som känns felriktad med en sovande regissör. Vi får springa genom en rockpunkgrupps uppgång och fall utan att lära känna någon av bandmedlemmarna. Vi får veta att de hittade varandra genom musiken och inte genom skolan. De byggde skotrar och blev lurade av sin manager och sitt skivbolag. Sen har det gått tjugo år och det är dags att fylla på bankkontot.

Grabbarna, som nu är i övre medelåldern, återförenas och annonserar sin kommande världsturné för presskåren. Deras fans, som är en riktigt trogen skara människor, sluter upp utan tvekan när bandet värmer upp inför sin uppvärmningsturné med en liten gratisspelning. Personer springer för att få en av de tusen platserna, de överger jobb, barn och ljuger för sina chefer. Bara för att få se bandet spela för första gången på många, många år.

Det är fansen jag vill se mer av i Stone Roses: Made of Stone. Nu är dokumentären en lam och missriktad berättelse om en liten grupp män som vill få in lite pengar och minnas sina livs glansdagar. Publikhavet känner en eufori de aldrig trott sig kunna känna, artisterna lunkar runt på scen. När jag får se dedikationen och kärleken deras fans sitter, står och dansar med inser jag att filmen är missriktad. Det här ska inte vara en dokumentär om Stone Roses. Det här ska vara en dokumentär om deras publik. Det är de, och inge andra som ser till att fylla varje konsert med glädje, svett och tårar.

Regissören Shane Meadows står bakom dokumentären, men inte mycket mer. När saker utvecklas och ändrar ton under uppvärmningsturnén ger han upp. Han vill inte inkräkta på privatliv eller vara i vägen när saker tar emot. Det var sista spiken i kistan för mig. Hur ska jag; hur ska någon ta Stone Roses: Made of Stone när inte regissören vågar göra en dokumentär om återföreningen av ett av Englands mest hyllade band?

YouTube Preview Image

Den efterlängtade dokumentären Stone Roses: Made of Stone har premiär den 6 september. En musikfylld film för redan insatta fans.

Filmhistoriesöndag

TheStoryOfFilmSöndagen i soffan, det är vad det är i dag. Eller jag mer eller mindre halvligger ner. Vian sitter upp i alla fall. På TVn rullar The Story of Film. En dokumentärserie om filmens historia. Har bara sett ett avsnitt av de femton som finns, så det kommer ta en stund. Men det kommer att bli kul, har redan lärt mig en del nya saker. Som det faktum att världens första close up var på en katt som blev matad. Vem hade trott det liksom? Eller det att världens första filmstjärna hette Florence Lawrence. Hon tog livet av sig med myrgift, hoppsan.

Ja, det är massor av små mumsbitar kunskap och information att lyssna på och lära sig! Därför måste jag återgå och kolla på avsnitt nummer två!

PS på SVT Play finns avsnitt nio till 14 om du är intresserad! DS

Dox: Buck

Förra veckan sände svt en dokumentär vid namn ”Buck”. Den handlar om mannen i sina medelår. Hästar är hans liv och han förespråkar ett alternativt sätt att rida in unga hästar på ett humant sätt.

Nu är jag inte väldigt insatt i hur det går till vanligtvis men efter vad jag kunde förstå allt eftersom dokumentären fortlöpte har det historiskt sett (och än idag?) är en brutal och smärtsam process där hästen tränas till lydnad genom skrämseltaktik och smärta. Så gör inte Buck; han hanterar hästar med respekt. Liknelsen mellan hur det är att att uppfostra ett barn används flitigt.

För, tänk på det, mutar du ett barn till att prestera bra kommer du sluta med en person (eller häst) som är bortskämd och respektlös. Kritiserar du för hårt utan konkreta pedagogiska förslag för att överkomma problemen stängs allting ner. Skrämmer du att barn till uppfostran kommer detta barn att, med största sannolikhet, leva ärrad för resten av livet.

Buck talar också om hur hästen är en spegel till ägarens själ. En osäker och rädd häst har med största sannolikhet en osäker och rädd ägare. På sina fyradagars-kurser lär sig ryttarna minst lika mycket om sig själv som de lär sig om sin häst.

 

Jag har aldrig varit intresserad av hästar genom min uppväxt. Min första erfarenhet på en hästrygg var förra hösten. Ändå rekommenderar jag den här dokumentären. Den är hjärteknipande och vackert uppbyggd. Väldigt amerikansk, men fin. Historien om en man med en uppväxd fylld av misshandel; fysisk och psykisk.

Passa på så länge Svt låter oss kolla på den. Det är väl investerade (ca) 90 minuter, även om du inte är en hästperson. Kilcka på länken nedanför för att ta dig vidare till filmen.

SVT Play – Buck