Jag vill inte ge upp oss

Fingrarna har startat ett krig. Ett horribelt krig mot det sunda förnuftet. Det är absolut inte ett intelligent krig, det är ingen bra idé kampen grundar sig på. Fastlåst på samma plats i sinnet och på platsen.

Allt ordnar sig säkert snart. Det är tron tankarna ankrar sig vid. När förnuftet säkert har förtöjt i sanitetens hamn, får jag då ringa dig?

Ditt sätt att vara är vad som vådaskjuter mig. Ett beteende, en känsla jag känner igen så väl. början på de destruktiva tankegångarna.

Det skrämmer mig. Du skrämmer mig. Jag är förskräckt.

Du får mig att tvivla på mina handlingar, på mina tankar. För dig vill jag lägga benen på ryggen och springa. Springa så långt det går. Bortom horisontens förrädiska kant.

Det finns inget hellre jag vill än att hålla dig i min famn, att inte röra mig en millimeter. För evigt vara där för dig.

Det sista jag vill är att ge upp dig. Ändå är det att försvinna instinkterna dras till. Det är så svårt när jag inte vågar. Vad är det med dig gör mig så svag? När jag tittar in i dina ögon försvinner alla mina ord, alla mina meningar. Alla kunskaper om språk och kommunikation är som bortblåsta. Du gör mig till ett barn.

Du har gjort så mycket, sett så mycket.

 

Känslan att se dig stå där i trappan. Väntande. Det gör mig snurrig. Jag blir berusad av dig. Den bästa berusningen världen inte känner till. En kväll med dig är en kväll stenad till sjunde himlen.

Att läsa dig är smått omöjligt. Du svänger, jag kränger efter vingligt och oerfaret.

 

Varje dag är du i mina tankar, det spelar ingen roll hur högt musiken spelas, hur många filmer jag kollar på. Allt jag gör för mina tankar till dig. Ändå vet jag knappt vem du är.

Får jag ringa dig? Allt jag vill är att basunera: kom hit, kom hit, kom hit! Jag vill att du blir min! Att du blir vi.

 

 

Jag vill inte ge upp oss.

Två personer

En önskvärd tanke; på ett berg på en liten grekisk ö med total tystnad och papper och penna. Det enda ljudet som hörs är havet, fåglarna, vinden och två personers andetag.

Tonight, I am all alone.

 

Dessa fina ord kom för ett tag sedan från en läsare. De säger så mycket mer än det de faktiskt säger. Tankarna jag snurrar runt med när jag läser orden är så otroligt många fler än de som de faktiskt är.

Det vet inte riktigt vad mer jag vill säga.

Det är underbara ord. Det är vackra ord. Det är ledsamma ord. Det är verkliga ord.

I am still standing

Att älska är det bästa som finns. Kärlek är livets energikälla.
Att älska gör ont. Sårbarheten är där. Lurkande i skuggorna, iaktagande.
Det är nästintill omöjligt att undkomma det svåra, det jobbiga.
Men bakom det onda gömmer sig det fina, hopkrupen och skräckslagen.
Våga titta förbi det dåliga. Sträck ut din hand.

Tillåt det glada sträcka på sig. Räta ut sin starka rygg.
Tillåt motsatserna glädjas åt varandra i samspel. I harmoni.

I’ve been there. I am there.
I will fall back. I must return.
I’ll discover the beauty. I must accept the sorrows.
Still, I love to love. Still, I get hurt.
Yet I am still standing, breathing.
Yet I am still live.

Håll om mig

Jag är svag för dina ögon. Dina blå ögon. Rädda mig när din spegel till själen fångar mig. Rädda mig med din röst när jag drunknar i den hypnotiserande, djupa blå färgen.

Håll om mig med din blick när jag är rädd. Berätta för mig att allting kommer bli bra. Ordna sig.

 

Låt mig vara svag för dina ögon. Dina blå ögon. Fånga mig med speglarna till din själ när jag är rädd. Låt mig drunkna i den blå färgen när din röst för mig ner i den djupaste trans.

Håll om mig med din blick när jag är rädd. Berätta för mig att allting kommer bli bra. Ordna sig.