Tiden som övergav mig

Det blir allt mörkare på himlen. Solen sjunker sakta ner bakom den sagolikt vackra rosenröda horisonten. Ner i det stora, mäktiga och mörka havet.

Solen kommer att återvända imorgon, det vet jag. Det är det enda jag är säker på. Den kommer tillbaka imorgon bitti, lika vacker, lika stark. Inte jag.

Vinflaskan som min högra hand lätt håller greppad blir allt lättare för varje minut som går. Mina vinbefläckade jordgubbsröda läppar vittnar om att det här inte är den första flaskan vars innehåll jag tömt.

Jag tittar noga och länge på min klocka med dess eleganta och minimalistiska design och bestämmer mig till slut för att den lilla visaren står på nio och den stora någonstans mellan fyran och femman.

Jag hör mig själv mumla någonting om att jag nästan spenderat en hel timme här, på samma plats. En öde strand.

Den ljumma sommarvinden fläktar varmt och skönt genom mitt hår och sanden känns fortfarande varm mellan mina tår.

Min make är som vanligt bortrest. På en paradislik exotisk ö i Västindien eller liknande. Förmodligen med någon mycket yngre och vackrare kvinna än jag själv. Han säger alltid att han måste resa bort för att hans arbete kräver det. Men jag litar inte på honom som jag gjorde förut. Inte efter det där underliga samtalet med kvinnorösten på hemtelefonen förra hösten.

Den lilla visaren står fortfarande på nian men närmare tian nu än förut. Den stora visaren har också flyttat på sig och står nu på tian.

Flaskan i min hand är tom. Jag skickar iväg den i en fin bana mot en sten och ser den splittras mot dess hårda skrovliga, oförlåtliga yta och går i tusentals bitar. Omöjlig att limma ihop igen. Jag stirrar på de tusenfaldiga bitarna av krossat glas som bara för några sekunder sedan var den vackra flaskan med en respekt som jag aldrig tidigare känt.

Vinflaskan symboliserar mitt liv. Mina tankar går om och om igen. Så solid, jämn, vacker och glänsande, vilket väder det än är. Var den än förvaras. Men lika lätt går den sönder och aldrig kommer den att lagas. Den är absolut. Oåterkallelig.

Är det jag  som har kastat mig själv mot livets hårda, råa oförlåtliga sten eller är det du?

Vem är jag som med långsamma vinglande steg stapplar mot det stora mörka vattnet? Är jag samma unga vackra fru till honom? Han som tog mig till sig med alla sina höga löften om ära och rikedom.

Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Även om han höll sina löften om ära och rikedom har mitt liv ingen nytta av alla dessa pengar när jag inte får dela dem med den och dem mitt hjärta tillhör.

I mitt liv innan honom var jag en fattig flicka från en fattig familj men med massor av nära vänner som älskade mig. Kanske älskar de mig fortfarande.

Så ofta vi hade råd gick vi i samlad trupp till någon av stadens nattklubbar och dansade. Vi dansade långt in på morgonen med massor av olika pojkar och män, unga som gamla.

Jag träffade honom en varm sommarkväll vilken var ganska snarlik denna afton. Jag var på en gång för evigt fast. Han hade någon speciellt över sig, något inga av de andra pojkarna hade. En magnetisk aura. Att han hade en stor hög med pengar hjälpte kanske också lite grann. Jag verkade förtrolla honom med mitt fylliga kastanjebruna midjelånga hår och mina mörkgröna rådjursögon.

Idag har jag inga av mina gamla vänner kvar i mitt liv. Han har förbjudit mig från att umgås med, som han säger, vildar. Det är något jag aldrig lärt mig att förstå. Han var ju själv en av dessa vildar en gång i tiden.

Det hugger fortfarande till i mitt hjärta. Det hugger till med en ilande styrka varje gång tanken på alla mina förlorade vänner viner likt en nordanvind genom mitt medvetande.

Nu står jag här.

 

Ensam.

 

I själen övergiven.

Med slutna ögon tar jag långsamt av mig mina strandskor med dess glada mönster av färger snirklandes fram och tillbaka över mockatyget och de beigefärgade kilklackarna. Jag ställer dem fint och prydligt bredvid mig. Försiktigt öppnar jag ögonlocken, spejar ut i oändligheten. Sedan tar jag några rädda steg en bit ut i det mörka vattnet.

Vattnet når mig upp till knäna. Den luftiga sommarklänningen i tunt, vitt halvgenomskinligt linnetyg flyter obekymrat kring mina gyllenbruna sammetslena ben.

Jag kollar på klockan och ser att den lilla visaren nu har gått förbi tian och den stora visaren står mellan ettan och tvåan. Det finns ingenting inom mig förutom sorg och misär. Det är ett inre mörker av obeskrivlig karaktär.

Även nu, när jag står här i det böljande mörka vattnet med ingen annan än mig själv och min klocka. Jag tar ett djupt andetag och går ännu längre ut i det mörka svalkande vattnet.

Klänningen med sitt ljusa, nästan bleka blomstermotiv över det vita tyget har nu brett ut sig i midjehöjd runtomkring mig. De längsta lockarna av mitt hår vaggar långsamt med i vågornas rytm. Vill den, min vackra klänning, skydda mig från det mörka vattnet?

Stannar upp, sneglar tillbaka på mitt hus jag aldrig igen kommer att se. Huset jag aldrig igen kommer sätta min fot inuti, någonsin.

Jag kollar efter mina skor som står där helt ensamma på stranden. En känsla av vemod börjar att gro i min mage.

Vem är det som är ond i detta livets pussel? Är det han? Jag vill inte skylla på honom. Det är inte hans fel att jag står här i det mörka vattnet. Är det jag som är den onda brickan i livets märkliga pussel?

Det är inte jag som är ond. Mitt liv är fritt från onda gärningar. Det är fel att skylla ifrån sig, det vet jag. Men allting är tidens fel. Om tiden bara skulle stannat där vi var som lyckligast skulle det som komma skall, aldrig att inträffa.

Allt är den här klockans fel skriker jag och sliter bort den från min nätta handled. Klockan ligger stilla i min hand, helt oberörd av min ilska till den.

Min blick blir låst på den en liten stund. Blicken vandrar över det vackra uret vidare till dess små tunna visare av borstat aluminium som sakta rör sig utan att någonsin stanna. Utan att kolla upp. Utan att ta ett djupt andetag. Visarna säger att klockan snart är halv elva.

Kommer tiden någonsin att stanna? Kommer tiden aldrig att stanna upp och se vad den har ställt till med? All misär och alla krig?

Det kommer jag aldrig att få veta, för snart är det slut. Snart kommer min själ att lämna mig och aldrig mer kommer mina läppar igen forma orden ”jag älskar dig”.

Det är inte många som kommer att sakna mig. Det är jag säker på. Annars skulle jag inte vara här nu. Jag skulle inte må såhär. Jag skulle inte känna såhär, skulle inte göra det här.

En tår faller och likt vinflaskan splittras även den i oräkneliga bitar när den landar på det vackra uret. Tiden stannar inte för mig. Tiden stannar inte för någon.

Min nätta hand med de smala, kvinnliga dragen, är så hårt knuten runt klockan att mina knogar, vanligtvis med en livfull gyllene ton nu är vita. En livlös vit nyans av sorg och ilska.

Ännu en tår faller. Denna gång ner i det stora havet.Det mörka havet. Det böljande havet.

Jag kastar klockan så långt jag är kapabel till, rakt ut i vattnet. Vill inte se tiden längre. Tiden har förstört mitt liv.

Jag stänger mina mörkgröna rådjursögon och går sakta, ack så sakta längre ut i det ljumma vattnet tills mina fötter inte längre når bottnen.

Med slutna ögon simmar jag med mjuka, bestämda simtag rakt ut mot den varma sagolika horisonten.

Jag öppnar ögonen och möts av den aldrig tidigare så vackra rosenröda solnedgången.

Alla muskler i min kropp slappnar av och jag sjunker. Sjunker sakta. Stillsamt.

Det blir tyst runtomkring min verklighet och sedan blir allting mörkt.

Jag känner inte längre solens sista värmande strålar i mitt aktsamt sminkade ansikte.

Jag simmar inte mot ytan, vill inte ha med tiden att göra längre. Det är tyst och allting är mörkt. Becksvart.

 

Min klocka är stannad, jag har stannat min tid.