Flashdance: the musical – låt oss smula en stund

Flashdance1

I torsdags bar det av hemifrån in till stan för att sakta men säkert genom kollektivtrafiken i den kära, och nu också kalla, huvudstaden för att slutligen landa utanför den klassiska byggnaden i vilken China teatern huserar. Med en nu nästan nittio år gammal historia har den privata byggnaden stått invid Berns klassiska salonger i Berzelii park. De kinesiska tecknen du kan se ovanför de joniska pelarna betyder ”det fulländade seendets hus”. Att få se en fulländad musikal under kvällen var vårt mål. Vi kom nästan i mål.

Flashdance3FLASHDANCE: THE MUSICAL
När jag satte mig uppe på vänstra mittbalkongen var det med en blandning av upprymdhet, förväntan, spänning, glädje, och irritation. Den höga positioneringen i lokalen gjorde mig nervös över att missa viktiga bitar av det som skulle komma. Inte kunde jag veta att det faktiskt går att se det allra, allra mesta även från de sämre platserna inne på teatern. Det här var ändå mitt första besök på teatern.

Upprymdheten, spänningen, och glädjen som fick mig att förbise anläggningens blygsamma benutrymme för oss som har en längd skrivet i våra pass som är större än 175 cm var minglet innan sista ringningen. Från att ha vankat fram och tillbaka i väntan på de inbjudna gästerna tog jag mig ett glas gott mousserande från Rotari och gick upp en våning. Därifrån kunde jag slå två flugor i en smäll – jag skulle ändå använde ingången till salongen därifrån samtidigt som jag fick en överblick av folksamlingen.

En folksamling som låste fast de glada förväntningar jag hade på musikalen. Sorlet. Skratten. Det spritta kroppsspråket från hajpade gäster spred sig över foajén upp över mina läppar och lämnade kvar ett leende.

”Greetings from Chicago” mötte mig på den stora projektorduken framför scenen när jag letade upp min plats. Rad 10. Stol 933. Salongen fylldes raskt och klockan tog sig fram till 19:30. Belysningen släcktes och musiken, de åttiotals-klassiska tonerna tog ljusets plats.

Trycket från musiken, framförd live i kanterna av scenen slog mig med överraskning. Det var en glad överraskning och det där leendet från foajén gjorde sig påmind igen. Skärmar och dukar kastade oss in i åttiotalets Chicago med en tur över staden där vi landar utanför stålverket. Orkestern tar i från tårna när ensemblen av dansare och sångare tar plats på scen och för oss tillbaka till nostalgiska stunder från trettio år tillbaka. För oss som var, eller är för unga för att få ha upplevt med excentriska modet och den episka musikeran tas snabbt tillbaka till första gången vi såg filmen och minns tillbaka utan problem.

Dansen imponerar och rösten från artisterna gör sitt bästa att överrösta orkestern. För på denna premiärkväll satt visserligen tonerna rätt på instrumenten såväl som hos de skönsjungande personerna, men ljudbilden blev förvriden av en dålig mix och från min plats högt upp på balkongen blev allt som inte var duett eller enkelstämmig sång ett virrvarr av grötigt skrål. On key, i och för sig, men likväl ett gröt. Synd för den, däribland jag, som kan låtarna men inte texterna utantill. Jag tappar någonting och får svårt att verkligen på riktigt svepa mig in i den neonfärgade vaggan de välkända tonerna och den peppande dansen omfamnar publiken i.

Det arbete som så ofta glöms bort och ställs undan i det mörka, dammiga hörnet är styrkan i Flashdance. Jag pratar om ljuset och videon. Tekniken har hunnit ikapp med teaterns äldre, analoga form och musikalen utnyttjar detta till fullo. Från den första djupa ”3D”-dykningen in i Chicago till de subtila projiceringarna längs scenerna de flesta av oss kommer låta gå omärkt förbi skapar en helhet till berättelsen som tidigare varit tillgänglig filmens värld.

China teaters initiativtagare skulle vara stolt över Flashdance. För i dag, snart nittio år efter konstruktionen av byggnaden som skulle husera teater och film i symbios, kan publiken sitta i den kinesiskt inspirerade arkitekturen med 20-talsklassicism och skratta, gråta, och njuta till de båda konstformerna. Samtidigt.

Hanna Lindblad, Katrin Sundberg, Siw Malmkvist, Per Eggers och alla de andra i drygt tjugo talanger starka ensemblen skapar en stämning väl värd sina pengar. Det är tre timmar av träffsäkra stämmor, nostalgiska toner. Allt till en berättelse som gör det svårt att inte ställa sig upp ur stolarna och dansa med i historien vi alla kan utantill.

Bonusen är och heter Siv Malmkvist. Intresserar inte Flashdance dig vill du ändå lägga tre timmar på den här glädjeshowen för att få se Malmkvist locka fram otaliga skratt med sina vältajmade one-liners och charmanta dansnummer.

Flashdance2

”Flashdance: the musical dansar dig ur din stol och sjunger dig ur vinterdepression”

Boka din biljett här

| Text & Redigering: David Sundgren | Foto: Camilla Käller |

Bamse och tjuvstaden – en ny kula

Efter att Bamse varit tillräckligt snäll mot Vargen och han blivit snäll följde resten av de dumma skurkarna efter. Alla förutom Reinard Räv. Reinard vill att de gamla skurkarna ska falla in i sina gamla vanor och hjälpa honom stjäla världens största godistransport. Skalmans kalas måste ställas in när Farmor försvinner med all dunder-honung. Bamse, Lille-Skutt, och Skalman måste hitta Farmor och rädda henne, även om det innebär att de måste korsa den läskiga Trollskogen.

Bamse2

För första gången springer Rune Andréassons värld med den starka björnen upp på biodukarna. Bamse och tjuvstaden känns med en gång som en berättelse där det nya möter det gamla. Då inte bara i själva berättelsen. Det första jag tänker på när jag sitter med anteckningsblocket i högsta hugg är att filmen ter sig blanda den nya digitala tekniken för att skapa de karaktärer vi alla känner igen med gamla handmålade bakgrunder och detaljer. Mötet är ett glatt möte för mig och teckningarna ger mig lika mycket glädje som den avskalade politiken.

Bamse har för mig alltid varit ett barnprogram med tydlig politisk tillhörighet. Tycka vad man vill om block hit och block dit, jag vill försöka undvika politik i barnens värld. I Bamse och tjuvstaden ser jag så gott som ingen politik. Uppenbarelsen skänker mig glädje till berättelsen, som jag tidigare nämnde. Istället har regissören Christian Ryltenius skopat in ännu fler moralkakor för samhällets små att lyssna och lära sig om.

Bamse och tjuvstaden är lika mycket en berättelse om grupptryck som det är om godistjuvar. Det är också en berättelse om öppenhet, förståelse, tålamod och förlåtelse. Vi får träffa alla gamla goda karaktärer, goda som onda. De stora skillnaderna är att skurkarna blivit goda; sjörövarna har blivit trädgårdsmästare, Knocke och Smocke driver bilskola, för att nämna ett par. Trollskogen återupplivas med klassiska jakter genom mörka grottgångar. Bamse och tjuvstaden är lika mycket en mysig nostalgitimme för de äldre som det är ett lagom avmättat äventyr.

Bamse1

Jag kan inte säga att jag inte satte mig i biosalongen tillsammans med en skepsis. Bamse är inte my cup of tea, Kalle har alltid varit min grej. Varför jag inte tycker om Bamse grundar sig i politiska-, såväl som personliga övertygelser och tankar. Bamse och tjuvstaden överraskade dock och under de 65 minuter filmen rullade på den stora duken var jag nöjd. Filmen gav mig mer än jag trodde att den skulle kunna, eller vilja, ge.

Och jag kan inte skriva den här texten utan att nämna hur bra det kändes när Knocke tyckte om sin förklädnad och valde att fortsätta ha klänning på sig och ingen annan skurk eller karaktär tyckte det var jobbigt eller fel på något sätt.

Det överraskande familjeäventyret med världens starkaste björn har premiär 17 januari. Bamse och tjuvstaden är en fräsch nystart på en kär klassiker.

YouTube Preview Image

Walking With Dinosaurs – en vacker besvikelse

Patchi är minstingen i kullen, men den absolut mest envisa. Efter att ha växt upp i motvind i skuggan av sin storebror kommer Patchi till att bli hjordens välbehövda hjälte på deras årliga vandringar från norr ner till varmare breddgrader över vassa bergspass och dalgångar fulla av lurpassande köttätare.

WalkingWithDinosaurs1

”Julens stora familjeäventyr”, kanske borde jag ha läst de orden lite tydligare. För det är det som tar sönder Walking With Dinosaurs för mig. Jag gick in i filmen i hopp om att få uppleva ett ovanligt vackert animerat äventyr om dinosaurier. Mina förhoppningar var att kunna hånskratta Jurassic Park rakt upp i ansiktet. Som du säkert förstår blev det inte på det här viset.

Istället satt jag under en timme och 27 minuter och tittade på ett, fortfarande vackert, äventyr om att växa upp som minstingen i kullen och överkomma faror från andra varelser lika ofta som från naturen själv. Jag fick hänföras av en datoranimering av dinosaurier jag tidigare inte skådat på den stora duken samtidigt som jag suckade långt och djupt varje gång filmen stannade upp för att berätta för mig vilken dinosaurie jag såg framför mig.

Jag fick se på när maktdynamiken i hjorden skiftade helt och hållet efter en skogsbrand och hungriga rovdjur när jag i samma veva irriterade mig på en infantil dubbning av det redan irriterande konceptet med voice over.

För i Walking With Dinosaurs pratar de inte. De låter, grymtar, vrålar och skriker precis som man kan tänka sig att de gjorde för alla de åren sedan. Över det har produktionen lagt röster. Det är alltså inget försök till läppsynk någonstans. Inte heller pratar alla; nej det är bara de karaktärer som är någorlunda viktiga för oss. Pluspoäng på det valet.

Walking With Dinosaurs är en fantastisk film som visas i 3D. Miljöerna är makalösa och animeringen mer därtill. Filmen är edukativ, vilket är mitt största problem. I en kommande DVD/BD-lanseringen håller jag tummarna för ett val att stänga av det edukativa såväl som alla röstspår.

Ge mig valet att se Walking With Dinosaurs som den naturfilm jag vill att den ska vara och jag kommer kola på den om och om igen. Som den är nu är det ett underhållande familjeäventyr som lekt runt med stora pengar och talangulle medarbetare.

WalkingWithDinosaurs2

Jag hade förhoppningar på Walking With Dinosaurs. Kanske har jag för höga förhoppningan. När eftertexterna började rulla kände jag mig snuvad på konfekten. Jag kände mig besviken. Inte på filmen i sig, nej. Allting landar på röstarbetet och att de valt barn som huvudsaklig målgrupp. Det här är en film jag ville se vara riktad till en äldre publik. Jag fick inte som jag ville.

Fredag 20 december är dagen som Patchi tar plats i Walking With Dinosaurs. Ett episkt äventyr om att växa upp i motvind och överkomma enorma faror.

YouTube Preview Image

Hours – glöm inte att andas

Nolan anländer till sjukhuset mitt under stormen Katrinas förödande besök i New Orleans tillsammans med sin fru Abigail. Det som var tänkt att bli ett lyckligt minne, en dag av total lycka, vänder till att bli en sorgens dag. Tragedin är ett faktum och Nolan hittar sig själv i ett rum ensam tillsammans med sin nyfödda dotter i en kuvös. När elen går och sjukhuset evakueras börjar en lång kamp mot klockan och viljan att hålla sitt enda barn vid liv.

Hours1

Hours är intensiv och ihållande. De 96 minuterna är alla fulla av panik, ångest och den värsta av alla rädslor; den att förlora sitt barn. När sjukhusets nödgeneratorer översvämmas av vattenmassorna som tränger in i byggnaden måste Nolan hålla sitt barns respirator och kuvös vid liv på egen hand genom en handdriven generator. Det gamla och slitna batteriet måste laddas med den lilla ström den orkar hålla var tredje minut. Till en början. Mellan de utmattande laddningarna av batteriet som lyckas hålla kvar mindre och mindre ström i takt med en mer utmattad Nolan lär han känna sin dotter. Rörande monologer fyller hålrummen mellan de isbitande rädslan av sorg och kaos.

Det tar inte mycket för att känna paniken i Nolan när han lämnas kvar ensam på sjukhuset. allt han vill är att lära känna den lilla personen som ligger däri. Den lilla flickan vilken är hans enda länk kvar till hustrun han förlorade i operationsrummet. Innan chocken har lagt sig och Nolan insett att hans fru är borta tar han avstånd från sin lilla. Det sliter i hjärtat hus mig när kameran håller kvar i närbilden. Kampen inuti Nolan; kampen mellan den lycka han väntade sig med sjukhusbesöket och den sorg han nu står inför är lika vacker som den är just hemskt.

Fotot pendlar mellan de få men så välbehövliga tillbakablickarna hos Nolan och Abigail när de träffades för första gången, helgen de de förlovade sig och den glada parmiddagen i ett mjukt, lugnande gulstick som ställer sig i ett klart motstånd till sorgens grönstick innanför sjukhusets kalla väggar. Hours tar sig fram i de långa korridorerna med en kamera sällan över brösthöjd. Den låga kameran håller berättelsen spännande och thriller-genren gör sig väl påmind.

Hours2Paul Walker har tagit sig an rollen som Nolan och gjort den till sin egen. Ingenting är kvar av den unga killen vi sett så många gånger om i The Fast & The Furious-serien. Istället är det en man med breda, tunga känslor som berättar för oss om det värsta någon någonsin kan vara med om. Jag tror att alla föräldrar lätt kan känna igen sig i ångesten som sprider sig upp längs ryggraden. Hours tar paniken ett steg längre, du behöver inte ha barn för att dra efter andan i den här filmen. Nej, långtifrån. Flera gånger än jag kom ihåg att räkna satt jag och höll andan.

Jag är glad att Nolan har koll på sin dotters maskin, för när hon behöver mer ström för att fortsätta andas påminns också jag att jag behöver ett andetag då och då också.

Hours är den sista film som Paul Walker hann avsluta innan den tragiska olyckan. Det är aldrig förenat med lycka när någon tas ifrån oss för tidigt, men jag är glad att den här titeln är den avslutande biten i hans karriär.

Det här är en film som överraskade mig och är helt klart värd sin plats omslagen i papper och lagd under julgranar runtom i landet nästa vecka.

Hours släpps på DVD och Blu-Ray i Sverige 18 december. En perfekt nagelbitare för de mysiga hemmakvällarna med en film om benen och popcorn i knät.

YouTube Preview Image

Anchorman 2: The Legend Continues – stora skor blir fyllda

Med sjuttiotalet bakom sig lämnar det före detta nyhetsankaret San Diego för att vara med när historia skapas. Han får chansen att komma tillbaka världen där Ron Burgundy har snyggt hår och läser nyheterna. Denna gång i New York. Han samlar ihop sina gamla vänner för en återkomst världen aldrig hade väntat sig.

Anchorman21

Will Ferrell drar på sig mustaschen igen för att återvända till nyhetsvärlden. Den här gången lämnar vi sjuttiotalet bakom oss och siktar mot nya höjder. Det är dags för världen att lära känna nyhetskanalerna som aldrig slutar sända nyheter. Ron Burgundy har fått chansen att, tillsammans med ett nyhetsteam av eget val, återvända dit han hör hemma.

Anchorman: The Legend Continues är rolig, den får publiken att skratta. Den sköna, knäppa humorn vi alla kommer ihåg från föregången med kultstämpel från 2004 ligger kvar i luften. Adam McKay har lyckats samla det gamla gänget och gjort filmen till en fortsättning med tyngd i sig.

Det går inte att kalla Anchorman: The Legend Continues för en rumsren film. Nej, på den stora bioduken får vi bland annat se hur det skämtas med hudfärg såväl som vad en person har mellan benen. Filmen lyckas ändå med att få dessa dåliga bitar att smälta in i berättelsen på ett sätt så att jag som publik kan fortsätta med mina två timmar av eskapism och bara få skratta en stund. Jag vet att Burgundy är inkompatibel till ett samhälle, men han får mig att skratta.

Brick hem filmen åt mig, det gör han verkligen. Hans repliker, kroppsspråk. Ja, egentligen allt han gör är för mig fantastiskt roligt, och det faktum att det är Steve Carrell som kliver i samma roll gör mig så glad.

Anchorman: The Legend Continues har lyckats med den sak de säger att de ska göra; de för legenden vidare.

Anchorman22

Det här är en film som jag sett fram emot personligen väldigt länge. Jag älskar den första filmen vilken jag tycker har uppnått en nivå av modern kultklassiker. Uppföljaren kommer kanske inte att leva kvar i filmhistorien på samma sätt som sin föregångare, men den fyller ändå i skorna väldigt väl!

20 december snörar nyhetsteamet i Anchorman: The Legend Continues på sig skorna igen. Skor som de fyller med humor och galenskap under 119 minuter.

YouTube Preview Image

The Wolf of Wall Street – Scorsese har hållit sig i form

Jordan Belfort kommer från en familj utan mycket pengar. I ung ålder inser han att Wall Street är det ställe han måste till. Det är där pengarna finns. Efter en konkurs hittar Belfort pengar som ligger och väntar i kombinationen hos ”de dödligas” plånböcker och frimärkesaktier. Härifrån bygger han ett företag som kommer att växa sig stora. Stora nog att kasta småväxta på pricktavlor och vara tvungna att införa knullförbud på kontoret mellan nio och fem.

TheWolfofWallstreet2

Inte på länge har det varit så svårt att sitta med datorn framför mig på skrivbordet och komma på ord att skriva. The Wolf of Wall Street är en film så många moment, scener, händelser, skeenden och saker som försiggår att jag har svårt att hålla reda på dem. Inte för att de blandar in sig i varandra, nej. Det är svårt att hålla reda på dem för att komma ihåg i vilken ordning de alla kom.

Martin Scorsese är tillbaka efter ett par år ur långfilmsscenen sedan Hugo från 2011. Ett sug efter långfilmsformatet verkar varit stort. The Wolf of Wall Street är tre timmar lång och innehåller allt från lyxiga kläder, snuskiga mängder pengar, kontorsfester, knark av alla slag du kan tänka dig och lika många till. Filmen tar oss med på resan hos Jordan Belfort som inte vill något annat än tjäna pengar. Det lyckas han med, och mer därtill.

Berättelsen är ett solitt block av marmor med vilken Scorsese, DiCaprio, Favreau och de andra skådespelarna mejslat fram till att bli ett intensivt och intressant konstverk. Tre timmar må låta som en lång tid. Men i The Wolf of Wall Street flyger tiden förbi. Det går alltid att hävda att filmer borde klippas ner. Jag tycker ofta gärna det, och under den sista timmen av filmen började jag tänka i dem banorna. Så glad jag ändå blir att jag får följa med på den sista etappen av Belforts resa hos USAs finansiella 1 %.

Korruption i det finansiella Amerika är vad The Wolf of Wall Street visar oss. Och som vi älskar det. Det är intensivt. Det är välskrivet. Scenografin är tidsenlig och välsmaklig; precis som bilarna, kostymerna. En produkt av en erfaren regissörs talangfulla händer. The World of Wall Street kommer tillsammans med det nya året och förlänger dess extas och känsla av geniun lycka och framgång.

TheWolfofWallstreet1

Filmen kräver lite planering från din och min sida. Den är lång. Sörj för god flyktväg om stora mängder dryck intas i början. Du vill inte missa något av filmen, speciellt inte när DiCaprio beklagar sig över hur lätt hans dotter får det att se ut när hon kryper på golvet. Det går nämligen inte lika bra för honom själv i sin cerebrala-festfas.

The Wolf of Wall Street kommer till biograferna 10 januari. Ett datum som inte kan komma snabbt nog. Det här är intensivt och efterlängtat. Det här är värt alla sina pengar.

YouTube Preview Image

Only Lovers Left Alive – en ny tappning av blod

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.

 

YouTube Preview Image

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – ångerfri

Efter att minst sagt händelserikt liv har Allan Karlsson hamnat på ålderdomshemmet där han levt vidare i tron om att vara på sitt livs slutstation. På sin hundrade födelsedag ser han sin chans att fylla dagarna med äventyr och minnen. Genom fönstret försvinner den pigga hundraåringen. Nya vänskapsband, äventyr och aggregat-relaterade misstag står för dörren.

Hundraåringen1

Att ha Robert Gustafsson i rollen som en beresta och fortfarande pigga hundraåringen skrämde mig. Jag var rädd att filmen skulle bli en i raden av skräniga och tramsiga Gustafsson-sketcher. Rädslan var befogad, absolut. Däremot var resultatet på den stora duken inte illa alls. Gustafsson är sig själv, men i första rum är han den roliga hundraåringen. Vid väldigt få tillfällen känns Allan fånig eller tramsig som en följd av det (ändå solklara) skådespelarvalet.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är lättsinnig, proffsig och framförallt skrattvänlig. Känslan av Felix Herngren är närvarande från första till sista stund. Här har han stått med en ensemble av huvudkaraktärer som har lång erfarenhet i ena handen och en fantastisk berättelse från Jonas Jonasson i den andra. Tyglarna har varit avslappnade men bestämda. Filmen är en underhållande produktion vilken har plockat de flesta av guldkornen och visualiserat dem för att skratta till.

De flesta av guldkornen ur boken är med i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men absolut inte alla. I filmen ges också ett stort utrymme till karaktärer jag gärna hade sett klippas ner till hälften. Allan har haft ett långt och händelserikt liv. Genom dessa minnen får vi träffa på personer som Stalin och Truman för att nämna ett par. I nutid jagas han och de nya vännerna av ett MC-gäng som tyvärr inte alls är lika bevandrade på skådespelets betesmark; något som förstör helhetskänslan av historien.

Jag blir lite ledsen när eftertexterna börjar rulla. Inte för att jag inte är nöjd med filmen, för det är jag. Nej, jag är ledsen därför att filmen är slut och jag inte har fått se allting jag ville se från boken!

Hundraåringen2

Berättelsen om Allan Karlsson och hans Forrest Gump-aktiga liv fick mig att skratta jag-vet-inte-hur-många gånger i sin bästsäljande bokform. När han nu är tillbaka i storbildsformat skrattar jag fortfarande och det är ett bra försök till att efterlikna boken. Men det är helt enkelt inte lika bra, som väntat.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en solid kandidat till biofilmsvalet under mellandagarna i år. Ett roligt äventyr som att inte vänta ut livet i ett litet tråkigt rum. Filmen har premiär 25 december.

YouTube Preview Image

Mandela: den långa vägen till frihet

Från den ensliga landsbygden i Sydafrika hela vägen till att bli landets första demokratiskt valda president kantades Nelson Mandelas liv av orättvisor genom den vita mannens apartheid och brutalitet. Genom sin kamp för folkets frihet blir Mandela inspärrad i fängelse med löftet att aldrig igen få röra en kvinna igen. Efter 27 år kom han att få röra en kvinna igen, och en hel värld i och med sitt arbete med att frigöra landet från dess maktherravälde

Mandela1

Hans namn betyder ”Troublemaker”. Att Mandela skapade problem är en underdrift, men problemen var inte bara för honom själv. Nej, världen har fått lära känna mannen som satte makthavarna i ett land på sin ända och krävde jämlikhet och frihet för folket i sitt land.

En kamp behöver ett ansikte att ansluta sig till, det har regissören Justin Chadwick insett och räds inte att leverera närbild på närbild i en film som har potential att vara väldigt landskapsberoende. De afrikanska slätterna används visserligen och kommer som en kanvas till Mandelas romanser och lycka utanför politiken. Fotot i Mandela: den långa vägen till frihet smusslar också in subtila toner av att lycka är frihet med öppna vidder där hans folk kan och får göra precis som de vill till skillnad mot de instängda, korta linserna med den vita mannen i fokus när berättelsen går runt ett hörn och möts av rasism och hat

Det är tydligt i Mandela: den långa vägen till frihet att Mandela inte är rädd att ta för sig av det han vill ha. Inte heller är han rädd att offra familjen för the greater good. Han offrar en stor del av sitt liv för att tillslut lyckas med det ingen i riket lyckats med tidigare; att störta apartheid och skapa ett demokratiskt land där allas röst är lika värd.

Idris Elba är en skådespelare vars karriär verkar fastnat i den bästa av uppåtspiraler nu, och det är inte av ren tur. Nej, Elba är en skådespelare som kan göra mycket mer än att hålla i ett stort svärd i Asgård. Elba kan också porträttera en av vår tids största hjältar och viktigaste förebilder i kampen mot rasism och frihet för alla på ett karriärspikande vis.

Alex Heffes har skrivit och komponerat ett score till berättelsen som förgyller och driver dig till ilska och glädje. Även soundtracket till Mandela: den långa vägen till frihet är av hög kvalitet. Så pass att de båda blivit nominerade till Golden Globes 2013.

Mandela2

Strax över två timmar kommer Mandela: den långa vägen till frihet att ta från ditt liv. Det är ingenting i jämförelse med den tid Mandela själv blev bestulen på. Och du kommer inte att känna dig bestulen på 139 minuter, du kommer känna dig glad, nöjd och belåten över minnet av att nu ha sett denna film.

Mandela: den långa vägen till frihet berör alla som ser filmen. En hyllning till mannen som gjort så mycket för så många har premiär 24 januari överallt i Sverige.

YouTube Preview Image

Sune på bilsemester – var är närmaste avfart?

Sune och hans familj beger sig ut på Europas vägar ner mot Sydtyrolen för att finna rikedom. En tavla de haft sittande hemma i tjugo år efter pappa Rudolfs och mamma Karins bröllopsresa dit visar sig vara värd mycket. Synd bara att den saknar signering. Ett äventyr med bil, maskerad som en repris på föräldrarnas bröllopsresa tar dem genom Europa. Så klart inte utan svårigheter, tokigheter och oskyldiga serieoffer.

SunePåBilsemester2

Ska jag skratta eller gråta. Jag vet verkligen inte. Sune på bilsemester börjar rulla på duken framför mig och jag förstår efter ett par minuter att det kommer bli en lång resa. Inte helt olik en bilsemester brukar kännas. Film presenterar den pengablinda fadern, den känslostyrda modern, dum-impulsiva Håkan, tonårsstereotypa dottern Anna och såklart den alltid så obekväma Sune.

Sune på bilsemester gör mig väldigt intresserad av insidan av min hand. Flera gånger. Det undermåliga manuset kryllar av scener av obekvämligheter som gör ont att bevittna. Skådespeleriet och regin påminner mig om varför jag i alla år suttit med i skepsis-gängets hörn till svensk filmindustri.

Att den stackars norrlands-rockaren råkar ut för familjen gång på gång genom filmen är ett försök att hålla ”formen” av Sune-filmer kan jag köpa. Dock så fungerar det inte längre. Regissören Hannes Holm försöker skaka liv i en stil av svensk film vilken fungerade ypperligt under åttiotalet och tidigt nittiotal. Nu, not so much.

SunePåBilsemester1

På juldagen har barnen runtom i landet redan glömt bort hälften av sakerna de fick på julafton och tröttnat på den andra hälften. Då är det bra att en film som Sune på bilsemester går upp på biodukarna i landet för barnen att skratta ett par gånger åt bajshumor och ett par fåniga situationer. Föräldrar, ni kan se fram emot 95 minuter av avkoppling i form av mörk biosalong.

Sune på bilsemester har premiär på juldagen, 25 december. En komedi om att åka bil med en tokig familj genom Europa i jakt på pengar och pling-plong.

YouTube Preview Image