Walking With Dinosaurs – en vacker besvikelse

Patchi är minstingen i kullen, men den absolut mest envisa. Efter att ha växt upp i motvind i skuggan av sin storebror kommer Patchi till att bli hjordens välbehövda hjälte på deras årliga vandringar från norr ner till varmare breddgrader över vassa bergspass och dalgångar fulla av lurpassande köttätare.

WalkingWithDinosaurs1

”Julens stora familjeäventyr”, kanske borde jag ha läst de orden lite tydligare. För det är det som tar sönder Walking With Dinosaurs för mig. Jag gick in i filmen i hopp om att få uppleva ett ovanligt vackert animerat äventyr om dinosaurier. Mina förhoppningar var att kunna hånskratta Jurassic Park rakt upp i ansiktet. Som du säkert förstår blev det inte på det här viset.

Istället satt jag under en timme och 27 minuter och tittade på ett, fortfarande vackert, äventyr om att växa upp som minstingen i kullen och överkomma faror från andra varelser lika ofta som från naturen själv. Jag fick hänföras av en datoranimering av dinosaurier jag tidigare inte skådat på den stora duken samtidigt som jag suckade långt och djupt varje gång filmen stannade upp för att berätta för mig vilken dinosaurie jag såg framför mig.

Jag fick se på när maktdynamiken i hjorden skiftade helt och hållet efter en skogsbrand och hungriga rovdjur när jag i samma veva irriterade mig på en infantil dubbning av det redan irriterande konceptet med voice over.

För i Walking With Dinosaurs pratar de inte. De låter, grymtar, vrålar och skriker precis som man kan tänka sig att de gjorde för alla de åren sedan. Över det har produktionen lagt röster. Det är alltså inget försök till läppsynk någonstans. Inte heller pratar alla; nej det är bara de karaktärer som är någorlunda viktiga för oss. Pluspoäng på det valet.

Walking With Dinosaurs är en fantastisk film som visas i 3D. Miljöerna är makalösa och animeringen mer därtill. Filmen är edukativ, vilket är mitt största problem. I en kommande DVD/BD-lanseringen håller jag tummarna för ett val att stänga av det edukativa såväl som alla röstspår.

Ge mig valet att se Walking With Dinosaurs som den naturfilm jag vill att den ska vara och jag kommer kola på den om och om igen. Som den är nu är det ett underhållande familjeäventyr som lekt runt med stora pengar och talangulle medarbetare.

WalkingWithDinosaurs2

Jag hade förhoppningar på Walking With Dinosaurs. Kanske har jag för höga förhoppningan. När eftertexterna började rulla kände jag mig snuvad på konfekten. Jag kände mig besviken. Inte på filmen i sig, nej. Allting landar på röstarbetet och att de valt barn som huvudsaklig målgrupp. Det här är en film jag ville se vara riktad till en äldre publik. Jag fick inte som jag ville.

Fredag 20 december är dagen som Patchi tar plats i Walking With Dinosaurs. Ett episkt äventyr om att växa upp i motvind och överkomma enorma faror.

YouTube Preview Image

Battle of the Year – dansfilmernas obligatoriska vals

Följ med den alkoholiserade baskettränaren som tar med sig den drömmande assistenten till en nedlagd ungdomsanstalt för att svetsa samman en grupp av hormonstinna och aggressiva grabbar som alla vill dansa för sig själva tillsammans i ett lag i Frankrike.

BattleoftheYear1

Manuset i Battle of the Year vill mer än vad skådespelarna kan frammana. Och ja, i många fall brukar det tyda på att manus har en styrka inom sig och en kvalitet att luta sig mot. Så är tyvärr inte fallet. Battle of the Year har ett manus fullt av klichéer och pinsamheter. Det är dialoger jag inte längre trodde att förstaårsstudenter på filmakademierna fick godkänt för. Och skådespelarna ger liv till orden på ett sätt som inte alls övertyger mig.

Battle of the Year är en dansfilm. En dansfilm som gör mig besviken. Jag älskar dans och dess filmer gör mig varm i hjärtat och alldeles glad. Förstå då min besvikelse när filmen istället blir en svag PR-kampanj för en dansstil som inte längre är väldigt populär, men fortfarande tillräckligt färsk i minnet för att bli pinsam i försöket till en revival. USA kom på dansstilen, nu vill de ta tillbaka titeln som bäst i världen.

Koreografin i Battle of the Year var vad jag såg fram emot mest. Även om skådespeleriet i dessa filmen gång på gång faller kort brukar de fantastiska dansscenerna väga tungt. Och upp. Ledsamt nog tröttnar jag snabbt på den upprepande koreografin som inte imponerar och bara gör om samma sak gång på gång. Det, tillsammans med ett soundtrack under all förväntan… jag är ledsen, Battle of the Year är inte en bra film.

BattleoftheYear2

Som det framgår och som jag tidigare nämnt: Battle of the Year var en film jag såg fram emot väldigt mycket och hade förhoppningar om att bli nästa bra dansfilm. Världen är en orättvis plats och jag kan inte vara ledsen länge för att det inte blev som jag hade hoppats.. Tycker du om B-boying kommer du säkert hitta coola saker! Jag gör inte det och gjorde det inte heller.

Battle of the Year har premiär 6 december här hemma i Sverige och visas i vanlig 2D. En matt dansfilm med klichéer och halvhjärtade insatser.

YouTube Preview Image

SFF13: ABCD Any Body Can Dance – årets dansfilm

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ABCDAnyBodyCanDance1

Den som säger att dansfilmen nådde sin pik under 1980-talet är bara inte väldigt dåligt informerad utan också helt fel. Det har alltid kommit dansfilmer och i början av 2000-talet kom det en smärre uppsving från USAs håll. I år kommer den första 3D-filmen från landet som producerar mer film än någon annan. Dansfilmen ABCD Any Body Can Dance är ett lycko- och skrattpiller från första stund.

Koreografen och nationella superstjärnan Vishnu säger upp sig och får sparken från sitt jobb som tränare för den starka dansgruppen JDC. Med ingenting kvar hamnar han hos sin vän Gopi där han genom ödets vingslag träffar två gäng, drivna av hämnd och rivalitet. De två kan dansa och har potential att bli bäst. Det är Vishnus jobb att lyckas föra dem samman och skapa magi på dansgolvet.

ABCD är en fantastiskt rolig film och får hela publikhavet att stämma i kör och skratta gång på gång. Med en speltid på nära 2,5 timmar är det överraskande hur lätt det är att sitta stilla i stolen. Förmodligen mest på grund av att det inte går att sitta stilla. De vackra färgerna och den glada musiken gör det omöjligt att inte, mer eller mindre försiktigt, dansa med i varje låt.

Dansfilmen om gänget från slummen som ger sig på den stora, rika dansgruppen är Bollywoods första 3D-film och det märks tydligt hur Remo D’souza vill visa publiken den nya tekniken. Koreografin i ABCD är ett lyckopiller i sig själv och den stora ensemblen av dansare sätter sina rörelser utan anmärkning.

Dansfilmen har dramatiska inslag som skulle sitta ännu hårdare om skådespeleriet legat ett eller två snäpp högre än vad det gör. Men det spelar ingen roll, för ABCD är så underhållande och gripande att det inte gör någonting. Faktiskt!

YouTube Preview Image

Bakom biobuken – Cosmonova

I ett försök att få en lugn stund och hinna hämta andan beslöt jag mig för att i dag ta mig ut till universitetet och vidare med den korta promenaden över till Naturhistoriska riksmuseet. I stora hallen väntade Camilla på mig tillsammans med sin son. Väl där mötte vi upp med Björn som är maskinist på Cosmonova. Vi fick gå in i projektorrummet…och mer därtill!

Cosmonova – 750 m² bioduk med ett ljudsystem på 15 000 watt, en analog projektor med lampa på lika många watt och dubbla digitala 2K-projuektorer med 3D-kapacitet för 259 personer. Sveriges största IMAX-biograf i OmniMAX-format.20131031-102920.jpg

Rummet må vara på en någorlunda ansenlig mängd kvadratmeter. Men det spelar inte så stor roll när de enorma rullarna ligger utplacerade på hyllor med stora vindor på. Valsarna var många och även om Björn fick det att se lätt ut skulle jag inte våga mig på att försöka ladda en film på korrekt vis utan övervakning. Mest också för att om filmen går sönder har jag inte 200 000 kronor till att skicka efter en kopia.
Cosmonova3

Rullarna är enorma. Större än jag någonsin sett förut. Rullen nedanför är för en film á cirka fyrtio minuter och väger i runda slängar sjuttio kilo. Ingenting man vill tappa på tårna alltså. När filmen rullar på går det åt ungefär 24 bildrutor per sekund. Hur lång den här filmrullen är får du dra fram gamla dammiga matematikkunskaper själv för.Cosmonova2

Den stora projektorn hissas upp ett par meter från golvet och sticker ut sitt objektiv genom en liten lucka ut i salongen för att lysa upp den enorma duken. I salongen hörs projektorn inte alls. Men bakom kulisserna låter det överallt, och det låter överraskande mycket. Det är främst lufttryck som skapar ljudet när filmen ska matas fram och läggas rätt. Besten är för övrigt vattenkyld. Det känns tämligen rimligt med tanke på värmen dess lampa måste alstra!Cosmonova5 Cosmonova4 Cosmonova1

Andra sorters projektorer och högtalare står utplacerade bakom Sveriges största bioduk. Duken själv är gjord av aluminiumplåt; perforerad för att släppa fram ljudet från de fem kanalerna och basenheten. 15 000 watt går det att klämma fram, men det är väldigt sällan om ens någonsin det behövs så mycket ljud. Personligen håller jag möjligtvis inte med, men barnfamiljerna kanske inte sitter på samma åsikt.Cosmonova6 Cosmonova7 Cosmonova8

Innan vi begav oss ut bakom skärmen skickades frågan ”är någon av er rädd för höjder?” ut i rummet. Alla slog ifrån sig frågan. När man däremot klättrade i så gott som lodräta trappor och gick på inte helt och hållet stillestående gångar 15 meter upp i luften är det inte lika självklart. Kanska inte rädsla, men om något en väldans respekt för betonggolvet nedanför.Cosmonova10 Cosmonova9

One Direction: This Is Us är bättre än väntat

1D3D_S_07Berättelsen om det brittiska popbandet färd från ingenting till globala pseudogudar är vad One Direction: This Is Us handlar. Vi får följa med pojkarna på sin ”Take Me Home”-turné som avslutas i den kända arenan O2 i London. Det är kring den här spelningen som filmen sluter sig kring och det är härifrån som vi får följa med tillbaka till tiden under X Factor när de alla var solo-artister. Vi får också en inblick i vardera medlems familjeliv tillsammans med en fullkomligt oöverraskande porträttering av deras fans.

Jag har svårt att ta den här dokumentären seriöst av flera anledningar. Den första för att jag inte tycker om deras musik, jag har aldrig gjort det och jag vet inte om jag kan säga att jag någonsin kommer att göra det. Därför är det svårt för mig att ställa mig i något hörn förutom skeptikerns när det kommer till This Is Us. Jag behöver inte höra musiken och jag har svårt att få någon koppling till grabbarna i pojkbandet.

This Is Us är en harmlös liten dokumentär som förvånar mig och det har till största del att göra med att Morgan Spurlock (Supersize Me) har stått bakom kameran och försökt styra upp det här skeppet. Det, tillsammans med att filmen har sina stunder av snygga men minst lika kliché-aktiga 3D-effekter gör This Is Us till någonting harmlöst. Det är en film som kunde blivit mycket sämre men som med hjälp av duktiga filmskapare bakom kulisserna styrt upp projektet till någonting som faktiskt går att lägga över mot.

Det är en dokumentär som kommer dra in stora pengar. Det är en dokumentär som kommer flyga upp till biotoppar över hela världen. Men det är inte på grund av att det är en givande, fantastisk dokumentär. Nej, det är för att pojkbandsgruppen har bland de mest hängivna fansen som finns att få tag på och de kommer att gå och se den här igen, och igen, och igen, och igen.

För att avsluta på en god not tyckte jag om valet att spela in This Is Us i 3D. Först var jag skeptiskt, men en bit in i filmen insåg jag vilket härligt djup det gav när kameran pekade ut över det skrikande publikhavet. Mindre trevligt var det däremot att få deras mikrofoner upptryckta i ansiktet gång på gång.

YouTube Preview Image

One Direction: This Is Us har premiär i dag, den 28 augusti lite varstans i landet för dig att gå och se. En dokumentär om fem killar som inte vann ett TV-program utan istället vann hela världens hjärta.

 

Det episka äventyret Jurassic Park

Tjugo är har gått sedan Jurassic Park gick upp på den stora vita bioduken. Två årtionden av teknisk utveckling. Nya skådespelartalagner har hunnit komma och gå. Ändå är den episka berättelsen om John Hammonds unika nöjespark lika bra nu som då. Det är ingenting annat än bevis på det mästerverk Steven Spielberg skapade.
2422_TP_00014RAlan Grant och Ellie Sattler bjöds med av magnaten och visionären John Hammond för en helg på hans nya skapelse; en nöjespark utöver det vanliga. En nöjespark världen aldrig tidigare skådat. På den lilla ön strax utanför Costa Ricas kust är parken belägen och dess attraktioner och invånare slår Alan och Ellie med obeskrivlig häpnad. Dinosaurierna går på jorden igen. Aldrig hade någon av dem trott att få se livs levande dinosaurier och det är inte förrän förhandstitten spårar ur som deras åsikt om parken ändras från det positiva till, ja, mindre positivt.

När en av parkens rundtursbilar attackeras av den väldiga och ursinta T-rexen sätter Alan, tillsammans med Hammonds barnbarn, på en resa i överlevnadens tecken tillbaka till turistcentret genom parkens inhängnader. Sida vid sida om de tidigare utdöda livsformerna. 65 miljoner år av utveckling mellan dem bävar för problem, och problem stöter de på. Gång på gång.
2422_TP_00064R

Jurassic Park är en episk berättelse i tungviktsklassen. Det är svårt att försöka göra den rättvis i en kort summering när en summering är för de allra flesta fullständigt onödig. Jag älskar den här filmen på alla sätt och vis. Jag har växt upp med den även om den de första gångerna gav mig mardrömmar. Den har format en generation och både skapat och bibehållit en fascination för dinosaurier världen över i alla åldrar.

Nu är de tillbaka på den stora duken och även om berättelsen är densamma är det med nya ögon vi får se parken. Alla de klassiska scenerna och replikerna har gått tillbaka in i studion för att bearbetas till att ge oss en ny upplevelse i 3D. Som alltid när det är en konvertering är effekterna inte lika slående som en film där 3D varit med redan i produktionen. Ändå känns det annorlunda. Det är nygammalt och fräscht. De tillfällen som 3D-effekterna kommer till rätta gör Jurassic Park 3D till en film för alla som har sett filmen en, två, fem eller femtio gånger tidigare värd att se igen.

2422_FPT_00215R

Om du, som jag, var för ung för att se Jurassic Park på bio när det hade premiär i september 1993 får du inte missa den nu. Det är en klassiker. Den är grym och det är helt enkelt ett måste!

YouTube Preview Image

Möt T-rex, Veloricaptorerna, Triceratopsen och de andra välbekanta ansiktena som hör till Jurassic Park den 5 juni. Nu med ett större djup och risken att bli biten av 3D-effekterna.

Jurassic Park – en smygtitt tjugo år senare

I år fyller den klassiska Steven Spielberg-filmen Jurassic Park tjugo år. Filmen som satte dinosaurierna på karten hos gemene man för kanske all framtid skulle nu, om den varit en riktig person och inte en film fått gå och köpa sen en flaska vin på egen hand för att fira tillfället! Med tre vinster på Oscarsgalan och en hel drös med andra nomineringar och priser gick den hem hos folket. Jag menar, du har sett filmen. Har du av någon oförklarlig anledning inte gjort det har du säkerligen en tämligen god uppfattning om vad som händer i den.

Vad du kanske inte har sett är bilder från produktionen på ön Kaua’i i Hawaii? Inte? Bra, för det är precis vad jag tänkte dela med mig av till dig. De är inte många men likväl värmande att se såhär tjugo år senare. Jag hade ingen chans att få tag på bilder som dessa då. Så bättre sent än aldrig, visst är det så man säger? Se bilderna som en omvänd present från Jurassic Park och Steven Spielberg till dig. På en personlig not tycker jag verkligen om att se Spielberg såhär ”ung”.2213_00003R 2213_00089R 2213_01489R 2213_01505R 2213_01960R 2213_02276R_CROP 2213_MC_0006R_CROP

 

Sådärja

Då var det klart. I alla fall med att sitta i mörkret och känna träsmak i en gluteus maximus. Det blev tre i rad såhär på en tisdag. Det i sig självt är inte så ovanligt men åtminstone det vanligaste. Speciellt inte med tanke på att alla tre filmerna visades i samma salong. Det blev, som Rasmus påpekade, en känsla av filmfestival. Den känslan köper jag, även om de mest intensiva minnena från Stockholm filmfestival som jag har är det eviga springandet kors och tvärs stan och bristen på tid att äta under två veckors tid. Men absolut, lite festivalkänsla har det allt varit i dag. Den goda sidan.

Kort kan jag säga att Only God Forgives var väldigt speciell och det är verkligen en film som man antingen älskar eller hatar. eller det tredje alternativet som jag lutar mig mot; förvirringsälskar den. Jurassic Park 3D var, som jag också redan nämnt, precis som jag hade väntat mig. Jag menar, det är ju ingen ny film. Den nya får vi vänta på tills 2015. Det var ett episkt äventyr som fortfarande håller måttet trots att den har en mogen ålder till sin titel. 3D-effekterna…ja, de var där, men inte mycket mer än så. Sen var det då Hangover – part III som jag såg fram emot men inte visste om jag skulle kunna se (det är en helt annan historia). Hur som helst var den kul, precis som väntat. Den fick mig att skratta men inte att sätta den som den bästa i trilogin.

Mer utförliga och genomtänkta texter kommer så snart, snart! Stay tuned och allt det där.

tisdagfilm