Kvällar

Det finns olika typer av kvällar. Det finne de där du umgås med alla runtomkring dig och hela världen är underbar till den punkt att du själv inte förstår vad det är som gör den så bra.

Sen finns det kvällar där du fortfarande är med alla de som du håller kär. Ändå känns livet piss och du vill bara försvinna. De är kanske inte allt lika vanliga, men de finns.

Därtill finns det kvällar hemma. Utan någon vid din sida. De kvällarna där det inte finns någon att luta huvudet emot. Ingen att diskutera tankarna med. De kvällarna där det känns så skönt att inte behöva vara till lags för någon. Att bara få vara den man är. Utan att behöva fixa håret, ta på sig ett par byxor eller ens behöva rota fram ett par rena strumpor. Få sitta framför datorn; ligga i sängen; sitta i soffan. Och bara andas.

Utöver dessa kvällar finns det en annan sorts kväll. Den kvällen där du är ensam hemma. ”Fast” i boningen med en annan själ du ändå inte umgås med. För du vill inte, du vill inte vara med någon annan. Ändå är det sällskap du vill ha. Framför dig står det ett glas vin ur ett vinglas för fyrahundra kronor med ett kritikerrosat vin däruti. En kväll där, även om berusningen är knappt märkbar, hela tiden, varje sekund, ekar i universum. Där varje liten tweet, sms, de uteblivna samtalen brusar upp sig och får havet att storma. Kvällen du inte vet hur den kommer sluta.

Låtar ur spellistan du inte lyssnat på sedan flera månader tillbaka skriker gamla tankar till liv. Så kan det vara. Så är det just nu.

Flätade världar

Utan någon ljuskälla i handen vandrar jag mödosamt över det ljumna fältet. Månljuset lyser upp vägen för mig och visar mig vad som väntar mig längre fram. Allting går med en hastighet utan enhet. Världen flyger förbi, vidare mot varmare breddgrader i skydd från vinterns annalkande framtåg.

Skogen med sitt isande mörker väntar längre fram. Ett hålrum fyllt med ingenting nära på gränsen till att sprängas av överflöd. Det finns ingenting som ger mig någon garanti. Det har varit varmt och det har varit ledsamt. Kylan gör sig påmind och lyckorusen står på rad.

 

Gårdagen är historia – lär dig av den
Morgondagen är ett mysterium – sukta efter den
Idag är en gåva – ta vara på den

Värmländska skogar

Bland tomtar och troll i barrskogens magiska ljus begav vi oss av. Längs med motorvägen på den, förutom oss, ödelagda gångvägen. Solen bländande oss båda innan granarnas och tallarnas fylliga skrud stoppade de bitska solstrålarna från att reta våra hornhinnor.

Det magiska ljuset som ändå tog sig genom kvist och gren satte eld på buskarna kring oss och stigen skorna tilläts resa på mellan stock och sten.

Vi var aldrig ensamma i naturens oändliga rum. Förutom att vara i varandras sällskap höll skogens hela djurliv oss sällskap med fågelskri på avstånd och det knäckande ljudet från en kvist, studsande mellan bergväggar någonstans bortom vad vi kunde se.

Trädet bredvid oss knackade om lov till vår uppmärksamhet. Hackspetten förberedde sig för vintern och satte med sin starka näbb en melodi till vår marsch upp för bergssidan.

Träden ställde sig mer allt större mellanrum och innan vi visste ordet av möttes vi av den stilla ån intill järnvägen. Vassen stod ännu högt och ståtligt för att insupa varje liten energi möjlig från dagens sista molnande solstrålar.

En vattenmassa utan ljud, ack väl så majestätisk i sin tystnadens vrål.

På spåret utan ett lok i sikte. Med träd omkring på bristningsgränsen till att självantända i höstens smekande färger. En klarblå himmel ut i det annars om natten oändliga tomma intet in i galaxens kittlande okända.

Hand i hand följde vi ån tills det den avvek från vår bana vidare mot en annan destination. Istället öppnade sig åter den trollska granskogen framför oss. Ljuset som lekfullt dansade på den tjocka stjärnmossen.

Det blev en, till fullo, ypperligt mysig promenad genom dessa värmländska skogar och landskap. Det enda som skulle satt körsbäret på toppen vore om vi redan innan och inte under promenaden inse hur underbart det skulle ha varit att ta med några mackor och varm choklad för att med dessa slå oss ned på en solsmekt berghäll och bara vara.

 

Ett verb, en känsla. Så abstrakt

När min blick möter din bländas mina blå ögon av din än mer klara blåa nyans och gråa fläckar. Våra ögon blir låsta i en trans.

Jag tittar i dina ögon och det är någonting som inte känns normalt. Ner från magen sprider sig en varm känsla. Den tar sig upp genom bröstet, kniper åt allt den drar förbi. Luften ur lungorna pressas ur mig utan att jag har någon kontroll över det. Du tar bokstavligt luften ur mina lungor

Känslan drar luften ur mig och fyller det skapade tomrummet med någonting annat. Något som inte är av denna värld. Det behöver inte syre. Det behöver inte näring. Inte den näring vi annars behöver. Den livnär sig på din blick; dina ord; dina rörelser och din värme.

Känslan skrämmer mig halvt till döds, men samtidigt gör den mig säker till lags och ger mig en exalterad sinnesro.

I ärlighetens namn vet jag verkligen inte vad det är jag känner. Men jag vet vilken sorts man jag vill vara.

Jag behöver dig.

Bland bäckar och tjärn

Tåget har lämnat sin temporära granne av gråbetong och rödmålade takbärande stolpar.

De härdade stålhjulen slår emot de små hålrummen mellan de olika bitarna vilka tillsammans bildar den svenska järnvägen.

Utanför mitt ensamma fönster susar ett till synes oändligt hav av färger. Höstens färger på skogens alla träd. Granens täta skrud av mörkgrön barr; hängbjörkens ståtliga klänning, krampaktigt och uthålligt håller den kvar sin klorofyll; ekens magnifika stam och de brinnande gula löven; lönnens palett från somrigt grönt till den djupaste nyans av rött.

Jag vet inte var jag är någonstans. En glänta uppenbarar sig, bryter av trädtopparnas mystiska horisont. I gläntan skymtar jag det lilla tjärnet. Lika snabbt som vattnet glider vidare över stock och sten o forsen är gläntan förbi. Det spegelblanka vattnet är mig förbi.

Det jag däremot, med all säkerhet mitt jag kan uppbringa, är att jag inte är kvar i din säng. Inte längre känner jag din varma hud mot min. Ditt långa, blonda hår kittlar mig inte i ansiktet med varje andetag vi tar i takt.

Vad som väntar mig hemma är inget annat än en större säng, en bredare säng att vara ensam i. En säng utan dina fingrar sammanflätade med mina. Ett täcke jag inte försöker dela rättvist med dig. Några kuddar jag helt på egen hand får bestämma placering om.

Bäcken rinner längs den gamla stenmuren. Vattenmassan ser ut att stå still jämte tågets makalösa hastighet. På samma sätt som tiden bredvid dig på förmiddagen.

Mannen i vagnens raspiga högtalarsystem berättar att det, i tågets mitt, nu finns kaffe kokat och klart för den sugna. Jag fick inte dricka kaffe med dig idag. Inte fick jag lägga ditt huvud på mitt bröst när inget annat än den kalla sumpen fanns kvar i den vita muggens botten.

Jag vill inte dricka det statliga företagets utspädda, brända kaffe. Jag vill ha ditt kaffe med dig bredvid mig. Att få sukta efter en påtår samtidigt som boken med sakprosa gör allt i sin makt att fånga mitt intresse. snärja mina tankar till sig själv istället för dig.

Inte ett endaste ting glömde jag kvar i din lägenhet. Allt mitt följde med tillbaka inuti min ryggsäck. Det grämer mig till viss del. Men någonting kvar hemma hos dig kunde jag tänka att jag är där med dig. Det kan jag inte nu.

Vi behöver inte sakna.

Men sakna är precis det jag vill göra, det är omöjligt att inte göra det. I mitt huvud hör jag ditt skratt varje gång jag säger någonting dumt. Med ett tomt stirrande in i väggen framför mig ser jag ditt ansikte spricka upp i det bredaste leendet, bara för att jag kollar in i dina vackra ögon.

Jag måste sakna.

Om ett par timmar rullar loket in på stationen i min stad. Även om jag försöker inse att jag får se dig snart igen vet jag att jag i samma sekund mina fötter rör vid huvudstadens kalla vägar och trottoarer kommer min saknad ta faktisk form och skapa ett hålrum i mitt bröst till den sekund jag igen får se dig, känna dig, höra dig.

Lyckades döda min älsklingar

Det gick lättare än beräknat att döda min små älsklingar jag så hårt slitit med att skapa. JAg är redan klar och har klarat min deadline med råga. Det känns så skönt.

Uppgiften var att följa en skrivövning i boken jag läste med ögonen i kors tidigare idag. Det gick bra och jag är nöjd med resultatet.

——————

Flickan i blått

Den näst intill sexuella njutningen av pommes frites tillsammans med den utsökta bearnaise-såsen kittlar fortfarande mitt medvetande och synapserna kräver mer, mer! Det är en smakupplevelse i klass med pundarna kring Sergels torgs sökande efter nästa sil.

I soffan bredvid mig ligger min vän, lätt halvsovande efter den spontana middagens snabbmat från den farligt närliggande restaurangen. Kvällens sista soltrålar bryter igenom de smälta sandkornen intill den vitmålade väggen lika enkelt som den irländska arbetaren letar sig in i den mörka baren för en kall öl efter en lång dag av lastande av båtar nere i hamnen. Dammkornen ligger överallt på det svarta soffbordet. Vinkeln från vår närmaste stjärna får de att tillsammans med dess kusiner som hänger i luften att gnistra som diamanter. Skuggan från den deprimerat sloknande solrosen på fönsterbrädan av marmor lägger sig tung över den svarta mattan som elegant och försiktigt, likt en gentleman i London år 1863, bryter av modigt med bestämt mot den ömma elegans de vita sofforna sjunger om i höga, ljuva stämmor.

I samma sekund som mitt pekfinger klickar på den överdimensionerade knappen på det skrikiga rödvita datorchassit börjar den eländiga processorfläkten skrika i mina öron. Aldrig håller den käft, den bara fortsätter och fortsätter i samma hemska, hjärteskärande ton. Ett bitskt pip tjuter från grafikkortet när det startar och byter datorskärmens mjuka orangea ljus till den avskyvärda blåa tonen mina ögon aldrig kan fatta fokus på.

Samma ton den lilla flickan hade på sin mössa när hon oskuldsfullt hoppade på en osynlig hage. Samma aggressiva, lekfullt retande ton godispappret hånade mig med när det ivrigt klängde sig fast i den fuktiga asfalten med hjälp av det fuktiga underlaget.

Den lilla flickan älskar sitt liv. På samma sätt jag älskar att få vakna av mobilens vibration en sen vardagsmorgon. När jag ännu en gång vaknar som en människa. En människa, djuret med det logiska tänkandet; det rationella beteendet och människan med det oändliga valet av lunch en mulen onsdag vid Skeppsbrokajen.

——————–

 Ibland blir det bättre än man räknat med. Det är en av alla saker jag älskar med att skriva. Jag vet aldrig om det jag skriver på kommer att bli bra eller inte. Det blir vad det blir.

Det firar jag med att hälla upp ett nytt glas vin, det förtjänar jag.

Det handlar om att vara utan hämningar

Att vara en öppen person är något, i min värld, som alla i denna värld strävar efter. Jag kan inte vid mitt förstånd förstå hur någon individ i detta samhälle, detta land, denna kontinent, denna planet skulle medvetet sträva efter att vara stängd och bitter.

Det går inte ihop för mig. Vad jag däremot kan förstå är att alla någongång kommer att känna sig instängd, låst, nere, deprimerad. Och det är okej att känna så. För hur känner vi oss glada om vi aldrig får vara ledsna.

 

Värdesätter min tid och de handlingar dessa innehåller försöker jag alltid att göra. Att vid varje ord känna höstens bitande vind klistra fast meningarna i mitt minne. Låta dem tillsammans skapa den strosande promenaden längs söder mälarstrand en mulen septemberdag i mitt sinne.

En del av dessa promenader är bättre än de andra. Det är okej.

Inte en promenad alla gånger; med täckets skyddande tyngd och kuddarnas värmande stöd dela djupa tankar, tankar utan eftertanke. Ord utan redaktörens petiga fingrar vilka lämnar strupens samhällsnormliga censurfilter, vidare genom munhålans bräckliga innanmäte sakta smekande tungans ensamma dans.

Att känna kroppsvärmen från den anförtroddas bröst sprida sig längs kroppens alla skrymslen och vrår. Höra hjärtats puls slå i takt, en ceremoniell takt för ögats hjärteknipande uppoffring av värdefullt salt. Ett offer till ärligheten; en gåva till världen. Den världen bara två kan uppleva, tätt inpå varandra.

 

Jag vandrade i den världen en septembernatt inte länge sedan alls. Jag försvann i det universum vi skapade tillsammans: hud mot hud; fingrar genom hår, slarviga improviserade flätor utan eftertanke; naglar försiktigt sökande efter nervcentra att stimulera längs ryggen; ben och fötter ihoptrasslade lika naturligt som trädens rötter.

Allt hörde samman och allt var ärligt. Det var skönhet och jag var lycklig.

Styrka

Styrka är inte bara muskler. Styrka är inte bara intellekt. Styrka är inte att i alla lägen vara starkast.

Styrka är också att vara svag. Det är snuskigt läskigt att vara svag. Och det är nog just därför att i ögonblick av svag är det svårt att inse; att ha insikten om att det faktiskt är just nu du är stark. Just nu är du modig.

Jag har absolut ingen aning om vem jag är. Men det är fortfarande okej. Jag är ung, jag är dum. Att få vara dum är viktigt, hur annars kan jag inse vad som är smart?

Jag är rädd, är så fruktansvärt rädd.

 

Att bemästra andra är styrka. Att bemästra sig själv är att bli orädd.

Inga ord

Jag sa att tidigare att jag skulle samla mina tankar från helgen för att på något sätt få dessa utspridda meningar och minnen att lugna sig, tillåta sig att bli tämjda till något vackert, något med röd tråd.

Inser nu att jag inte kommer att klara av denna uppgift. Det som hände i helgen var något mellan två personer, fyra ögon, fyra öron, två själar.

Det kommer inte komma något inlägg om vilka händelser som utspelade sig de dagarna tre. Det kommer inte att stå att finna en redogörelse för vad som blev sagt, vilka händer som höll vilka, vilka fingrar som kliade vilken rygg.

 

Det här var en helt jag inte hade väntat mig, och en helg jag inte var beredd på. En helg jag delar med denna, och det är bara vi två som vet vad som egentligen hände. Om ens det.

Den här helgen behåller jag för mig själv.