Tiden är knapp

wallpaper-2099647

Jag tycker väldigt sällan att jag själv är stressad. Att jag alltid är lugn som en filbunke och har allting under kontroll. Men så kommer de dagarna där den muren av självsäkerhet och självförtroende nås ikapp av verkligheten. När jag blir tillsagd och förklarad för att jag är stressad. Att jag försöker så mycket att ingenting fungerar och allting bara rasar.

”Tiden är knapp” tänker jag och vill att allting i mitt huvud ska bli klart på en och samma gång. Alla små, stora och mellanviktiga drömmar jag någonsin haft eller har vill jag ha nu. Och jag gör mitt bästa för att nå dem. Problemet är att jag landar kort när jag försöker mig på allting på samma gång. Lite ‘äta kakan och ha den’-problematik.

Jag har tänkt. Och jag har fått ärligheten berättad för mig, även om det inte var och är det mest njutbara men ändå väldigt viktigt att höra och se. Det handlar om att prioritera. Jag vet att jag kan klara av precis vad jag än vill klara av. Insikten att prioritering och planering är av ytterst vikt.

Så ja, jag kan få precis vad jag vill ha. Men nej, jag kan inte få det på en gång och inte på samma gång. Det är den biten som jag inte tidigare insett hos mig själv. Visst har jag någonstans insett det men då också struntat i det. Nu vet jag bättre, absolut inte helt och hållet, men jag vet bättre i dag än vad jag gjorde för en vecka sedan. Och att vara en bit på vägen är just det, en bit på vägen.

Planering och omprioritering är det som ligger först i kant nu i dagarna. Jag måste tänka ut och rada upp vad jag vill och göra en plan därefter. Och sedan inte bara kolla på den nämnda planen utan också utföra den. Jag måste få ordning på det här. Jag måste göra klart mitt nya CV. Jag måste söka jobb. Jag måste skaffa mig ett jobb. Jag måste jobba på ett jobb och mina drömmar och tankar om framtiden.

Tiden är inte knapp, det är bara jag som jäktar.

I källaren

Kaffet i muggen är nu tom och den bruna glasyren som täcker leran och gör den starkare än innan lyser igenom det tunna lagret av det svarta koffeinguldet. Vätskan är så ensammen att den inte längre står en chans mot kylan som tränger sig hårt tätt intill och bromsar ner alla atomer till en, för entropin själv, mer behaglig nivå. Jag står inte bakom den här fysikens lag. Mitt kaffe ska vara varmt. Inte för varmt; det ska gå att dricka utan att skålla tunga och gom.

Än värre när muggen är tom och halva chokladbollen ligger och retas med en där på fatet. Jag vet att dess choklad och andra smöriga ingredienser kommer få mig att hitta mig själv i ett läge där dryck står högst upp på priolistan.

skc3a4rmavbild-2011-02-12-kl-18-05-58

Den där känslan som kommer på besök

Ibland tror jag att jag är den på denna jord som uppskattar sitt liv minst av alla. Det är en känsla som upprymmer mig på de mest, i mitt tycke, dummaste tillfällen. Att känna sig värdelös på allting man gör och allt man har bakom sig och har i kikaren nära men också långt borta på horisonten. Den där gnolande värken, nej inte värk, bara en oro att det man lägger ner sin energi på; det jag lägger min energi på inte gangnar någon på något sätt någonstans. Men inte heller är det så. Det är bara den där känslan att jag inte vet vad det är jag håller på, även när det är det jag gör som jag vet varför jag håller på med. Ibland hälsar den här känslan på och jag kan inte göra någonting åt det. Den sköljer över mig med en kraft jag tror ingen man, kvinna barn eller ens övermäktig ande eller vilket ord man än helst vill använda kan rå på. Vad som händer innanför pannbenet kan inte annat än liknas med gravt överkokad risgrynsgröt. Och den där risgrynsgröten får mig att famla handlöst i ett mörker. Jag vet i skrivande stund var jag kan sträcka mig ut för att få en hand att hålla. Fan, jag vet precis var den här handen är just nu. Men risgrynsgröten tillåter mig inte. Inte just nu. Inte när jag nu stirrar på de här orden med avsky över mig själv. Ändå kan jag inte hjälpa mig själv. Jag sitter och vet inte vad jag håller på med. Kanske just för att jag vet vad det är jag vet att jag inte vet. Risgrynsgröten håller mig från att göra saker jag borde göra. Saker som kanske skulle sila bort det värsta. Låta mig åtminstone få, om en bara för en sekund snudda med en tå, en ynka tå, mot den säkra bottnen. Vad jag vet är att när jag väl vaknar imorgon, eller kanske ska vi använda orden ”senare idag” så kommer känslan ha vandrat vidare. Om känslan har bosatt sig hemma hos någon annan persons väsen eller bara irrar löst omkring kan jag inte veta. Jag vill nog inte ens veta. Det är nog också jag har så svårt att hantera när det här korta och tillfälliga tillståndet uppkommer. Det finns inte tid eller förnuft nog att hinna lära känna den och varje nytt tillfälle tvingar mig att börja om från ruta ett vareviga gång. Jag kommer inte kunna prata om det, det vet jag. Jag kommer inte att kunna sätta ord på det jag just nu försöker få ner i skrift. Så jag låter den här texten vara som den är. För känslans skull tillåter jag inte mig själv att läsa ett endaste ord av ovanstående text. Det är vad den är. Den kommer alltid vara vad den är och så kommer det att förbli. För precis som känslan är orden förbi.

Så många

Så många ord som aldrig får se dagens ljus. Så många ofullständiga meningar som aldrig får en andra chans att bli vad de kan bli. De där tankarna som skjuter förbi i huvudet utom räckhåll för den osynliga håven. Tankarna som river i det som bygger personen bakom kroppen. 

Så många texter som inte blir lästa; som bara samlar damm. Rad efter rad med blod, svett och tårar ingen någonsin kommer att vila ögonen på. Historier om allt och inget. Karaktärer som kan förändra tankar och ångest. 

 

Det finns så många texter hos mig, både skrivna på papper, analogt som digitalt. Men också texter som aldrig lämnat mina tankar. Ibland är det bäst så, men oftast vet jag att de skulle må bättre av att visas upp. Att få sträcka på sina vingar. På sistone har de flesta texterna fått stanna i huvudet. Försöker att rannsaka mig själv i fråga om varför.

Brevet

I ögonvrån skymtade jag ett litet kuvert. Jag har inte öppnat det på år och dagar. Ändå vet jag precis vad det står i det. Det är fina ord och ord som lyfter mig när jag mår dåligt. De är skrivna med kärlek och bläck; författade av en väldigt god och nära vän. Eller hon var det förut i alla fall. Jag vet inte vad det var som hände men vi gled isär, och idag pratar vi knappt alls. Det grämer mig och och jag måste lite dåligt över det. Vi hade, och vi har, så mycket gemensamt. Alla de gånger vi har hjälpt varandra genom tunga perioder i livet bara vi kan förstå.

”Fina, kramiga, knasiga, härliga, roliga, smarta, mysiga, underbara David!

Du är liksom en såndär en på miljarden. En människa som är lite för bra för att finnas.
Man känner sig lite exklusiv när man får träffa dig, att få vara med dig.
Du har förmågan att alltid vara lika go’ och härlig och föra det vidare till de runtomkring dig.
Därför är det så galet underbart att ha dig i närheten. För du fyller alla de där lite mörkare delarna med ett stort leende, en kram och lite YouTube-klipp.

Fortsätt att vara du och glöm inte att den som haltar gär ändå!!!” 

Äntligen! Texterna är skrivna!

Arton månader har förflutit. Ett och ett halvt år sedan jag av en slump la ögonen på den redan då drygt två år gamla novellen vilken gav mig högsta möjliga betyg under arbetsområdet i Svenska A, första året på gymnasiet.

Idag bär den korta novellen fortfarande samma namn, Tiden som övergav mig. Historian om den ensamma, bortglömda kvinnan vid strandens kant. Ändå är orden nya, meningar har ändrat form, hela stycken har uppkommit där det bara fanns tomrum innan.

Resan har inte varit lätt. Tårar har stått i vägen för ögonens tappra försök att skilja på bokstav från bokstav. Berättelser har blivit till vänner. Många fortfarande bredvid den ledsamma kvinnan med vinflaskan i sin hand. Andra har försvunnit. Vissa följde med en stund, somliga längre än andra.

Korta och långa. Tunga och lättvindiga. Alla finns där och väntar på ett par ögon av nyfikenhet. En blick och en vilja i själen att våga gå vidare till nästa ord.

Precis som vid alla historiska slag faller kombatanter från båda sidor vemodigt ner i den leriga åkern under deras fötter. Vänner jag har skapat med fingertopparna mot tangentbordets livlösa plast, fiender jag kokat ihop i huvudet har fått känna knivseggen sakta och sensuellt tränga igenom hudens tunna skyddsrustning.

Allt här i världen har sitt slut. Och jag är nära mitt. Texterna är färdigställda. Otaliga gånger har de synats under lupp i jakten på revor och misstag. En stor genomgång står kvar innan vinstens fanfar mödosamt hoppar över slagfältets tunga dimma.

Jag förbereder mig. Armén förbereder sig. Det är snart dags för nästa batalj. Det största, svåraste och mest skräckinjagande  slagfältet står fortfarande framför mig…

Ett kapitel

Jag har sugit på det här inlägget sedan innan den nu gångna helgen. Mina fingrar vet inte hur de ska föra sig över tangentbordet för att tala om det jag så innerligt vill få ur mig. Tankarna i huvudet är där, ändå är jag långt ifrån i närheten av att snudda vid vad de säger mig.

Det jag vet är att ett kapitel nu har kommit till sitt slut. Den sista punken är nedpräntad. Kapitlet var fortfarande rykande färskt, så rykande hett att det inte ens hade lämnat tryckeriet. Visst, några få förunnade fick chansen att läsa i förväg, få se på avstånd och känna, tycka, kanske till och med skapa sig en åsikt.

Vilka misstag man gör eller vilka felsteg man tar är omöjligt att hålla koll på. Likväl är det tankar som dessa vilka fyller mina nätter. Vad gjorde jag? Gjorde jag något? Skulle jag inte sagt det där? Skulle jag kommenterat på ett annat sätt? Varför sa jag nej till det där? Skulle jag ha varit mer aggressiv? Var jag inte tillräckligt gentil? Har jag glömt bort hur man på riktigt fångar en prinsessa med fina ord och gester? Är mina gentlemanliga färdigheter som bortblåsta?

Kanske gjorde jag inte något fel alls?

Ja, frågorna är många och jag vet inte. Vad som däremot kan sägas med säkerhet är att det är slut. Över. Finito. Fast det innebär att det innan måste ha existerat något. För mig gjorde det det. Hur E kände vet jag inte riktigt. Jag kan ana och jag kan lägga pussel utefter vad hon har sagt, men därefter är det bara gissningar.

Jag har gissningar. Var är min fakta? Var är mina logiskt hållbara resonemang? De finns inte, så fort det kommer till den punkten att jag måste gissa står jag där på det öppna fältet med vinden i mitt hår som smeker mina ansiktslinjer och skrattar hånfullt i mina öron. Som sticker i mina ögon med det senapsgula gräset kring mina mocka-omfamnade fötter.

I huvudet mitt var det här mer än bara en liten flört. Det var inte bara en person jag föll pladask för och sedan sprang vidare ifrån för att hitta nästa, i brist på rådande kreativitet, kjoltyg. Jag trodde verkligen att det här var något mer, det var ett ömsesidigt utbyte av säkerhet, trygghet och känslor på ett högre plan. Men uppenbarligen inte.

 

Nu är jag lite buckligare, några fler törnar i min sida. Det kommer att bli bra, det vet jag. Men just nu, jag vet inte. Allt var så bra, hela livet gick i en uppåtspiral. Sen kommer livet och spottar en rakt i ansiktet.

Skriva gör mig lycklig, men oren har varit få. Viljan och lusten till det skrivna ordet har lyst med sin frånvaro.

 

Fick jag fram det jag ville med den här texten? Nej, jag missade med flera mil. Men det känns bättre att faktiskt få ner i alla fall någonting i ord.

Ytspänning

Testa nya saker. Våga utmana dig själv och sätt dig i situationer du tidigare inte funnit dig själv i. Det är bara här du hittar dina gränser, och samtidigt inser att gränsen går att flytta längre fram. Endast för att igen flyttas än längre fram.

Ibland går det inte som tänkt. Bra. Vet du inte hur du inte ska göra något, vad ska hindra dig från att göra samma sak igen?