Skrivkammaren: Tvinga inte fram det

Titeln säger egentligen allting. Vilket i sig är smått ironiskt eftersom det den säger är precis det jag egentligen inte behöver skriva här.

Det är onsdag och det är dags för ett nytt inlägg i serien vid namn Skrivkammaren.

~~~~~~

Det jag vill komma fram till är att ibland går det inte att skriva. Det finns ingen lust eller så kanske det inte finns tid. Och det är helt okej, så är det att skriva. Finns det ingenting att skriva, skriv då inte. Allt du får ur dig då kommer med största sannolikhet att skina igenom med varje ord.

Har du ingen kreativitet till ett nytt mästerverk. Tvinga inte fram det! 

———————-

Det var allt jag ville säga. För det är allt jag har att säga för den här gången. Ingen utmaning eller så den här veckan. Bara en uppmaning och ett försök till att ge insikt om att det är okej för oss som skriver att också inte skriva. På ett sätt kan det vara minst lika viktigt för skrivandet att inte skriva.

Skrivkammaren: Den röda tråden gömmer sig i lyriken

Som vanligt vid den här tiden på veckan är det onsdag och det innebär en ny utmaning från mig till dig i Skrivkammaren. Den här veckan tänkte jag att vi tittar närmare på hur det redan skrivna ordet kan gömma en så mycket större berättelse med hjälp av din högra hjärnhalva.

Lyriken i världens alla låtar är redan en form av konst. Det är korta och långa stycken av text som vill berätta någonting. Och det är någon med kontroll över sina tankar och ord som har mästerligt fört över dessa från tankens virrvarr ner på ett papper för att också få det att gå ihop med en melodi av toner i diskant och bas.

Som tidigare: väljer du att anta utmaningen och frige författaren i dig, kommentera länken till var du postat texten så jag får läsa och/eller gärna vad du tyckte om den.

~~~~~~

Välj en låt, en låt vars musik och text får dig att må dåligt; må bra; bli glad; bli ledsen. Det spelar ingen roll, så länge musiken som helhet får dig att känna. Det behöver inte ens vara en låt med text. Bara du känner något och får en bild inom ditt väsen. Ta den låten och lyssna på den ordentligt. Hör varje ord och ton.

Skriv.

Jag har valt Zac Brown Band – Colder Weather för att jag har en fallenhet att knyta mig an till country-låtar. Har du inte hör den förut rekommenderar jag dig att lyssna. Har du inte Spotify finns den också på YouTube.

————————-

Det är kallt i min luft

Om han bara tillät mig skulle jag ge upp mitt liv här i Colorado för hans skull. Jag skulle släppa allt jag håller kärt, bara han skulle låta mig följa med på resan ut i det okända.

Jag försöker vara den han behöver att jag ska vara. Mina tankar virvlar okontrollerat som snöstormen utanför den stängda dörren. Är jag tillräcklig för honom? Kan mitt varma hjärtas känslor hålla honom kvar? Jag stänger mina mossgröna ögon och väntar på svaret.

Ett ljud bryter genom stormens obönhörliga dån med timmerstugans kalla väggar. Genom glasrutans frostbelagda sken ser hon svaret. De två röda ljuskällorna som blir mindre och mindre för varje meter han styr bilen bort från mig. Bort från min otillräckliga kärlek.

Orden han sa till mig när jag låg i hans famn, de fick det största rummets eko att gunga i salighet. När jag hörde det stora hjärtat slå obevekligt och starkt gång på gång.

Han vill träffa mig igen. Men det är kallt, så kallt. Värmen kommer och det kommer att bli bättre, kanske redan i morgon.

Min mor varnade mig för dig. Hon sa att du var en man av vandrande blod. Varför lyssnade jag inte på dig, kära mamma? Din visdom och livserfarenhet slår min egen med milslånga mått.

Det är inte ditt fel att du lämnar mig. Det är i ditt blod att gå vidare.

 

Den stora neonskylten blinkar obehärskat i nattens dunkel invid den slitna vägrestaurangen mitt ute i ingenstans med sina mintgröna lädersoffor och bord i borstad aluminium. Kaffet i koppen framför honom är lika mörk som vägen utanför.

Skenet av neon dansar vals över bordet när servitrisen glider fram till hans bord. Blicken i hennes mossgröna ögon drar ned honom i minnesbrunnen hela vägen tillbaka till Colorado och flickan han lämnade ensam i den kalla timmerstugan den där stormiga natten.

Han berätta om sin önskan att se henne igen. Kanske i morgon, om värmen återvänder och telefonen låter honom slå hennes nummer.

Det är inte hans fel att hon blev lämnad. Det är i hans blod att gå vidare.

 

Vägen är snirklig och smal när du är vilsen och bortglömd. Snåren håller din kärlek på avstånd från mitt flyende hjärta. Jag älskar dig och jag måste lämna dig. Jag vill vill inte ha dig men jag behöver dig.

Du vet att det är du som drar mig tillbaka. Det är du som håller i mina vandrande trådar.

Jag vill träffa dig igen. Få känna din varma hud mot min och känna de kalla rysningarna springa intervaller längs min ryggrad när dina mjuka läppar ömt möter mina nariga läppar.

Jag kommer aldrig förändra mig. Det är i mitt blod att gå vidare.

 

Det spelar ingen roll var i världen jag är. Varje gång ögonlocken sluter sig över mina ögon är det bilden av dig jag ser framför mig. Jag känner din parfym överallt i världen.

Snart blir det varmt igen, och jag kan inte vänta mer.

————————

Så kan det se ut när man skriver om en låt. Den blir fylligare. Den blir din. Samtidigt ligger den röda tråden från låten och gäckar. Det går att skriva hur utvecklat som helst, den här gången blev det ganska enkelt och jag höll mig väldigt nära ursprungstexten.

Det finns inga krav på att man ska följa texten i kronologisk ordning. Jag har hoppat lite fram och tillbaka i raderna för att det ska passa ihop på det sättet jag vill.

~~~~~~

Nu är det din tur. Testa! Det skapas en spännande berättelse över förväntan. Hur den här typen av text tar någonting gammalt och skapar någonting helt nytt.

En bild säger mer än tusen ord. Ett ord gömmer en egen berättelse, bara för dig att upptäcka.

Skrivkammaren: Närma dig från olika håll

Det är onsdag och det innebär att det är dags för en ny del av Skrivkammaren. Förra veckans uppgift gick hur bra som helst och den respons jag fick var både hjärtvärmande och välskriven.

Men det är nu i det förgångna. En ny vecka är anländ och med den nya utmaningar. Den här veckan vill jag ta upp hur det går att sätta ton på en text utifrån hur du närmar dig den. Allt handlar om infallsvinkel.

Allting du skriver har en vinkel. Det är omöjligt att till hundra procent vara objektiv i en berättelse. Vare sig det är medvetet eller omedvetet kommer dina åsikter, värderingar och tankar prägla dina ord. Att en text är präglad är absolut inte ett dåligt eller ont ting, absolut inte. En text med åsikter som väcker känslor kan te sig flera gånger mer trovärdig och läsvärd än en tråkig och rabblande text.

~~~~~~

Så, gnugga de kreativa knölarna. Koka en kopp kaffe, häll upp en stor varm kopp te. Vad du än behöver.

Tänk på en händelse, något du kan göra. Vad det är spelar ingen roll. Det kan vara hur du fattar tag om skeden till morgongröten; dina duschrutiner; hur du fiskar upp plånboken ur fickan. Vad som helst! 

Ta nu den händelse du har valt och skriv. Skriv om det här med kärlek, närma dig detta som om det vore det mest romantiska och/eller viktigaste världen vet. Lev dig in i berättelsen och insup varje liten detalj. Skriv inte bara om det, bli det. Låt det fylla hela dig så att den som läser det också får vara där. Vara där på riktigt och mikroskopiskt nära.

~~~~~~

Min dator och jag
I

Surret från datorn fyller rummet i samma sekund min högra hands pekfinger vidrör den stora svarta knappen av det förföriskt rödvita chassit som ståtligt vilar under skrivbordet. Det är ett ihärdigt, obevekligt ljud som bryter igenom även den mest tryckta tystnad.

Framför mig på det svartbetsade skrivbordet står monitorn. 21 tum av högkvalitativ LCD-skärm som från sin blankpolerade tunna ram skimrar i regnbågens alla färger ljuskällor runtomkring förser den med. Den blyga orangea knappen i det nedre högra hörnet byter obekymrat och nonchalant färg till den klaraste blå när grafikkortet ger ifrån sig ett kort pip av njutning i sin rapportering till min medvetenhet att även den nu är vaken. På skärmen viner meddelanden från moderkortets BIOS-system förbi i rasande fart. Det går snabbare än jag kan ens försöka läsa.

Med varje meddelande flyger tankar fram och tillbaka till den tid när datorns primära och mest värdefulla hårddisk var av den traditionella tekniken med små, noggranna mekaniska läsare och roterande skivor. Idag låter jag min dator, mina egna händers skapelse, vakna och arbeta från den nya SSD-tekniken. Hårddisken på snidade kretsar och franskt designad hölje i mjuka former.

Jag minns mitt trånande efter de stora siffrorna. Läshastigheten aldrig tidigare skådad på denna jord, skrivhastigheten jag inte i mina vildaste fantasier vågat drömma om.

Skärmen stannar upp för några sekunder. Det är en systemkoll. Processorfläkten ökar i hastighet för att skydda sin själsfrände därunder från att gå upp i lågor av smärta. Mina ögon vilar på det utsökta moderkortet och dess subtila men ack så framträdande felsökningsdisplay. Siffrorna flyger fram och tillbaka i melodi till kretsarnas klickande och knäppande.

Operativsystemets logga träder fram, BIOS är färdig för den här gången. Den lämnar ömt över sin stav av ansvar till Windows. Jag vet att den, med sina primala instinkter försiktigt kommer ligga och halvsova i bakgrunden. Aldrig riktigt, likt björnmamman vakar över sina små, på riktigt somna och slappna av.

Jag möts av välkomstskärmens vänliga ord och jag vet att det snart är dags. Min skapelse och älskling är vilken sekund som helst redo att utföra allt jag ber henne om.

Nu, jag ser den. Min noga utvalda bakgrundsbild. Allt är klart. Nu är vi inte längre två, inte människa och maskin. Nu är vi en och samma.

——————-

Min dator och jag
II

I samma sekund min överanvändna högerhands pekfinger vidrör den gräsliga, svarta överdimensionerade knappen på det pråliga datorchassit med dess skrikiga rödvita lack börjar den eländiga processorfläkten att skrika sitt outtröttliga och obönhörliga avgrundsvrål. Det fyller hela rummet utan nåd. Aldrig håller den käft, den bara fortsätter i alla evighet med samma hemska, hjärtskärande ton.

Ett bitskt och aggressivt pip ljuder från grafikkortet i sitt bekräftelsebehov och uppmärksamhetssjuka beteende. Den vill berätta att även den har vaknat. Jag vet redan det. För på mitt billigt svartbetsade skrivbord står den 21 tum stora och skrymmande monitorn. Det tidigare mjuka orangea ljuset är borta tack vare grafikkortet. Istället skjuter knappen i det nedre högra hörnet ut den kalla livlösa tonen av blått mina ögon aldrig kan lägga fokus på. Den anorektiskt smala och blankpolerade ramen bländar mig när den retfullt skickar tillbaka alla ljuskällor den kan hitta.

På skärmen visar BIOS upp meddelanden jag så gärna vill läsa med en rask takt, endast för att gå mig på nerverna. Den nya snabba SSD-hårddisken är så snabb att jag inte längre tillåts nöjet att följa med i det initiala arbetet. Stora siffror hit och dit. Vad spelar det för roll hur snabbt den kan läsa och skriva information om jag inte får vara med i processen. Om jag inte får vara så delaktig jag kan vara.

Maskiner har ingen empati, ingen empati så långt ögat når.

Det överflådiga moderkortet retas mig med det knäppande och klickande ljudet av kretsar som slås av och på under systemkontrollen. Ett extra hån, bara för att jag i just detta skede hinner läsa meddelandet på skärmen. Felsökningsdisplayen kunde lika gärna varit en laser på en dansgolv i en sunkig håla någonstans i Dalarna, fram och tillbaka skiftar den mellan olika siffror. Bestäm dig någon gång!

BIOS är klar och operativsystemets taniga loggar hägrar på datorskärmen. Fyfan för Windows, varför använder jag systemet när jag vet att det bara krånglar, kraschar och skapar problem?

Den billiga välkomsktskärmen berättar utan inlevelse att den snart är dags för mig att få uppleva sega program och epoklånga svarstider.

Nu, jag ser den. Bakgrundsbilden jag sagt åt mig själv så länge att byta ut. Allt är ”klart”, det är bara ett tjugotal program som inte avslutat sitt morgonkaffe vilka måste starta först. Människa mot maskin. De kommer aldrig bli en, det är ett oändligt krig mellan de två.

~~~~~~

Precis som träden i bilden är de två texterna ovan är helt och totalt olika. Ändå berättar de exakt samma historia. Det är det jag vill komma åt och visa. Allt du skriver kan vändas emot dig. Du kan själv vända den mot sig själv.

Nu är det din tur. Skapa en text där du omfamnar en vardaglig händelse med all kärlek i universum. Och vänd den sen mot sig själv. Upplev den absoluta förändring av något mondant detta skapar utan att förlora sin ursprungliga mening.

Väljer du att ge dig på den här utmaningen, skriv och länka i en kommentar så lovar jag att läsa din skapelse så fort jag kan. Kommentarer om utmaningens form eller bara tips hur jag kan förbättra den här serien mottages självfallet med största nöje.

Tills vi ses igen, låt pennan glöda med samma intensiva flamma som din glädje till ordet.

Skrivkammaren: Varför?

Varför en författare; skald eller skribent skriver är, och kan, vara den viktigaste frågan denna kan ställa sig. Det är en stor fråga, nära till omöjlig att ta ett fast grepp runtom. Ändå är den oundviklig att smyga runt och glömma bort. Alla som någon gång författat en text har ställt sig frågan.

Samtidigt är frågan värdelös och ingenting annat än energikrävande. Den tar tid och glädje. Frågans vida spann med svar öppnar för självtvivel. Därför är det viktigt att närma sig frågan på rätt sätt.

Vilket sätt som är rätt är smått omöjligt att veta. Det är någonting var och en måste upptäcka själv. Att svaret ska vara tydligt och rutigt kan med lättja klassas som idioti. Självklart kommer det vara svårt att förstå varför jag skriver. Varför du skriver. Varför någon överhuvudtaget skriver.

Det finns otaliga sätt att närma sig en uppgift, jag växlar titt som tätt emellan dem. Allt handlar om vad det är som ska författas; hur vädret beter sig; hur jag mår mentalt. Ja, du förstår. Den här uppgiften närmade jag mig genom att första klottra ner en snabb mening för att utefter den bygga upp någonting nytt. Någonting vackert.

Folk kommer alltid att prata, så varför inte ge dem någonting att prata om.

——————————————–

Någonstans måste jag börja. Som nämnt började jag den här med en snabb nedklottring av ord. Då vet jag att jag inte kommer glömma dem. Varje gång jag läser raderna kommer jag automatiskt att komma tillbaka till kvällen när orden skrevs.

sekunder blir till minuter,
minuter blir till timmar,
timmar blir till dagar,
dagar blir till veckor,
veckor blir till månader,
månader år,
år blir till ord.

Det är varför jag skriver.

—————

Här har jag en början på någonting. Ännu är jag inte säker på vad det blir. Jag sitter ogärna och planerar vad en text ska handla om, såvida jag inte har ett givet tema. I annat fall lever jag med en fallenhet att låta tankar skapa det som kommer att i framtiden existera för all evighet.

Nu är det dags att utveckla, fylla på. Gå vidare. Även om texten ovanför skulle klara sig på det den redan nu är det viktigt att våga bryta igenom. Går det åt fanders finns det alltid ånger-knappar.

~~~

En sekund med dig, ett ögonblick tillsammans med dig. Minuter springer förbi och skapar oordning.
Minuter blir till timmar i den tysta skogen, ljudet av en hund i nära fjärran kämpar sig mellan trädtoppar och kärr.
Alla våra minnen blandas ihop över timmarna, ihop till en minnesdeg i dagarnas ära.
Gänget med dagarna slår sig samman, de formar en gängverksamhet av veckor.
Månaderna med ögonblicken oss emellan.
Åren som skapades tillsammans, alla minnen av den ensamma sekunden.
Den sekunden vilken försvann lika fort som den kom, den är där för evigt. Åren har skapat sekunden ett ord, en mening, ett syfte.

Det är varför jag skriver.

~~~

Så, någonstans måste man börja med utvecklingen. Detaljer kan nu implementeras i de små raderna. Bygga upp en scen för läsaren. Det behöver inte vara logiskt uttänkta beskrivningar. Skit i den norm-bestämda syntaxen. Försök att tänka utanför ramarna, hitta på en meningsföljd i fullt förlöjligande syfte. Beskriv omgivningen och dina meningar med disporata ord.
Egentligen kan man redan här stanna upp och vara nöjd, och i förlängning kunde man redan varit nöjd med hur den absolut första idén såg ut på papper. Men det är inte det som är målet just nu.
De meningarna jag utvecklade är längre och lite mer detaljerade. Superbra, men det känns kladdigt och ogenomtänkt. Det är därför läge att verkligen försöka gå radikalt på texten. Göra den intressant, få dina läsare att fastna i ditt spindelnät av bokstäver och kommateringar.
—————
Ögonblicken jag fick tillsammans med dig. De små korta sekunderna i ditt sällskap på gångvägen under paraplyet. Varje klafsande ljud från sulorna på våra skor mot det genomblöta underlaget av grova flisor sågspån under oss. Det är våra minuter.
Den uråldriga skogen, fylld till bredden och mer därtill av kungliga granar; ståndaktiga tallar och odödliga ekar, är ödsligt tyst. De klafsande minuterna blir till timmar i tystnadens värld av ögonblick. En hund ger skall över trädtopparnas tjocka bladskrud och hörs på långt håll.

Den ojästa degen av våra timmar av minnen blandar upp sig till en sötsliskig lösning, redo för ugnens obevekliga värme att spara till en dag. Flera dagar. Dagar av ögonblick.

Dagarna med dig, till din ära, går ihop tätt. En brottslig verksamhet efter kärlekens alla obefintliga obefintliga lagar och regler skapar veckorna. Veckorna med våra ögonblick. Våra sekunder.

Veckorna går till månader och jag får behålla mina minnen av dig. Det är ännu tystare i skogan nu. Bara klafset från mina skor når mitt hörselsinne. Vi har våra minnen. Jag har bara mig själv.

Åren som skapades tillsammans, alla minnen av den ensamma sekunden. Där ett plus ett inte blir två. Inte heller tre, utan precis vad vi ville att det skulle bli.

Den sekunden vilken försvann lika fort som den kom, den är där för evigt. Åren har skapat sekunden ett ord, en mening, ett syfte.

Det är varför jag skriver.

~~~

Nu börjar det hända någonting. En röd tråd kan skymtas mellan dessa träd. Beskrivningen är mer tydlig och genomarbetad. Var inte rädd för att byta ut något helt och hållet, ibland är det precis det som måste göras. Våga också byta plats på ord och meningar. Det är inte farligt, ingenting dumt kommer att hända. Det är din text, och din text endast. Du för göra precis vad du vill med den, inte bara vad alla andra kan tycka att du ska göra.

 

Alltid när jag börjar känna mig någorlunda nöjd med en text fallar jag tillbaka på det estetiska. Kommateringen av styckesindelningen. Jag vet att jag inte kommer att ändra mycket mer i texten nu. Just därför att jag redan nu har delat in i ordentliga stycken.

—————

Och faktiskt är det som så. Jag är klar. Fel, jag är inte klar. Jag kommer aldrig bli klar. Det är texten som är klar. Fel, texten är inte klar. En text är aldrig klar. Det finns alltid någonting att lägga till, ta bort, byta ut eller förbättra. Men en text kan bli tillräckligt klar. Och det är precis vad den är.

Tillräckligt klar.

Nu är det din tur. Försök tänka ut hur det kommer sig att du skriver. Skriver du för att bli sedd? För att bli bekräftad? För att du har något att säga? För att du inte har någonting att säga? För att lätta på hjärtat?

Vilken anledning du än må ha. Försök att med hela ditt hjärta hitta denna anledning och få ner den på papper. Då blir den verklig, verklig på riktigt.

När du har gjort det, länka gärna mig här i kommentarsfältet så jag och alla andra får möjlighet att avnjuta dina vackra ord.

Spånar och smular

~

Det är dags att fylla det tomma arket med nya erfarenheter, nya kunskaper och mer kärlek.

~

Kaffet vid min sida är för sedan länge slut och den stackars ‘lilla pojken’ längst ner i koppen har varit iskall än längre. När jag jag sitter här och lyssnar på Bob Marley kom några tankar tillbaka. Tankar vilka flög förbi mig igår om aftonen. Tankar om en ny serie för bloggen.

Jag vill tro att det är någonting alla skulle uppskatta. Det handlar om att skriva. Inte nödvändigt vis att skriva bra eller ens halvbra. Men att skriva, skriva, skriva. Och kanske någonstans på resan inse att alla faktiskt kan skriva, det gäller bara att hitta sin röst.

Därför är idén att ha lite av en skrivarskola här. En serie inlägg där vi tillsammans utvecklar vårt skrivande. Idén kom till mig igår efter att jag blev klar med mina uppgifter till skolan. Jag insåg någonstans mitt i mitt skrivande att det här är någonting som alla skulle må bra av att lära sig. Oavsett vilken nivå du vill skriva på.

I min bok jag läste ut, boken fylld med skrivävningar fick mig att förstå; det går att skriva bra, även om man inte först inser det själv. Där uti läste jag också någonting i stil med ”Lär ut för att lära dig själv”. Det är det jag är ute efter.

Ibland tryter kreativiteten och det känns som att det verkligen inte finns någonting alls att skriva om, inte ett uns har hänt i världen värt att knattra ner för hela världen att se. Då kommer den här serien också väl till pass. För när du sitter hemma vid skrivbordet, ligger i soffan framför en dålig B-rulle eller halvsover i din säng kommer det alltid att finnas ett ämne att skriva om. Nämligen den övningen jag har valt att dela med dig.

Varje vecka kommer jag därför att välja ut någon övning jag själv gjort i mina studier och dela denna eller dessa med dig, och låta dig också testa. Det är fantastiskt hur man ser en text ta form utan att förstå hur den lyckas växa sig stor, stark och orädd.

Att jag är bättre än någon annan här vill jag inte alls påstå. Jag vill visa att det med små knep går att få till en helt annan text än tidigare trott.

Så det här blir inte bara en chans att utveckla sig själv inombords och upptäcka sin verkliga potential. Det blir en chans att ha någonting att skriva om. Åtminstone en gång i veckan.

 

Min synapser exploderar i smulandet och orden innanför pannbenet på mig tänker att när du väljer, om du väljer, att genomföra en övning så länkar du tillbaka den till mig (och alla andra i förlängning) i kommentarsfältet så jag och alla andra får läsa era vackra ord.

Hur låter det? Det här kan vara någonting, det känner jag på mig.

—————————————-

Det här får betraktas som en introduktion och förklaring av upplägget. Det kommer med allra största sannolikhet ändras allteftersom. Det är viktigt att låta något så levande som detta få utrymme att utvecklas, byta ut bitar och lägga till nya element.

Den första delen i serien laddas upp i morgon under förmiddagen.

Välkommen till Skrivkammaren.