Only Lovers Left Alive – en ny tappning av blod

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.

 

YouTube Preview Image

Stockholm filmfestival: en sammanfattning – del 1

sff_logo_blackStockholm filmfestival hade i år ett program spetsat med lite drygt 180 filmer. Det är väldigt många titlar, fler än vad jag gissar att gemene man ser på ett år. De här filmerna visades flera gånger om under tolv dagar. Knappt 1 300 visningar om åtta salonger blev det i slutändan. Med så många visningar på så många olika biografer är det självfallet omöjligt att undvika oväntade tekniska problem. Det finns helt enkelt alldeles för mycket som kan (och kommer att) gå snett. Det är festivalens filmer och det däromkring jag kommer att blicka tillbaka på i den här miniserien i två delar.


Filmerna

Att ensam bevaka festivalen och dess filmer gör det fysiskt omöjligt att se alla 180 filmer. Jag gjorde dock mitt bästa att täcka den största möjliga ytan av programmet och samtidigt uppleva en sådan bred bild av filmer möjligt. När den sista eftertexten slutade rulla och jag skrivit den sista recensionen satt jag vid skrivbordet med 37 recensioner. 37 stycken på ungefär tre veckor. Högt tempo och långa dagar, absolut.

Besitter du lusten att vandra tillbaka i tiden och se vilka filmer jag sett, vad jag tyckte om dem och vilket betyg de finns gör du det lättast genom att klicka HÄR. För först och främst måste berättelsen The Selfish Giant få ett hedersomnämnande efter att ha vunnit juryns pris för årets bästa film på Stockholm filmfestival. Jag har sett den och gillade den starkt, helt klart en av mina favoriter från i år.

Vad gäller listan över de fem bästa, i min åsikt, filmer från i år är som följer, utan någon egentlig inbördes ordning:

  • The Selfish Giant – 8/10 – en berättelse om två unga pojkar som kastas ut från deras skola och snubblar in i ett kriminellt liv där de samlar in och stjäl koppar åt den lokala skrothandlaren. Premiär mars 2014
  • The Broken Circle Breakdown – 9,5/10 – en cowboy och en tatuerare hittar varandra i den vackraste kärleken. När deras barn blir sjuk sätts allt på prov. Premiär inom kort
  • Blackfish – 8,5/10 – dokumentären om Tilikum med fokus på händelserna efter hans tredje inblandning i en tränares död. Sätts i tårdrypande perspektiv på människans behov att fånga och spärra in vilda djur. I skrivande stund ingen svensk distributör
  • ABCD Any Body Can Dance – 9,5/10 – första 3D-filmen att lämna Bollywood. En koreograf tar två rivaliserande gatugäng och för dem samman för att visa resten av Indien att de är bäst på att dansa. I skrivande stund ingen svensk distributör
  • 12 Years A Slave – 9/10 – baserad på verkliga händelser om en fri svart man innan frigörelsen av slavarna i USA som kidnappas och säljs tillbaka in i bojornas land. Premiär 20 december

På det stora hela har kvaliteten på filmerna varit i de högre segmenten där det högsta betyget landade på 9,5 klockor och bottenskrapet gick hem med inte fler än 2 klockor. Jag vill inte komma här och hänga ut någon film, men jag kan inte förstå mig på filmen Luton. Har läst hos andra att de uppskattat filmen i ett par fall också landat som en favorit. Nej, jag förstår det bara inte. I genomsnitt fick festivalens filmer ett betyg på 6,82. I mina böcker är det ett bra genomgående betyg som visar på kvaliteten i festivalens program och därför också kan förklara varför den här festivalen har så gott rykte om sig globalt.

I programmets toppskikt ligger det filmer som i skrivande stund inte har skaffat sig en distributör i Sverige. Att detta kan komma att ändras på är självklart eftersom information för dessa filmer och vem som är kontaktperson vid att givet intresse finns att tillgå för distributörerna. Vi håller tummarna för att filmer som ABCD och Blackfish (för att nämna två) uppmärksammats tillräckligt och att det visade intresset under festivaldagarna varit tillräckligt för att få nå ut till en bredare publik Till SFs publik. Skjuter jag från höften uppskattar jag att hälften av de 180 filmerna har en svensk distributör och jag vill säga att hälften av de 90 filmerna är tillräckligt bra och breda för att håva in pengar runtom i landet via SF.

Det är svårt, till och med omöjligt att jämföra årets filmer med föregående års program. Det är av flera anledningar där den största och första är att jag skrev om så få och inte betygsatte dem. Men i generella termer är jag lika nöjd med årets upplaga och ser fram emot vad festivalproducenterna och de programansvariga kan dra fram ur sina rockärmar till nästa år!

SFF13: Austenland – spretiga skrattsalvor

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

Austenland1

Det finns de som gillar Jane Austens verk och sedan finns det de som är något större fans. Jane Husell är snäppet förbi det andra steget. Hon är förmodligen förbi de flesta steg. När hon får en chans att åka till på en tematisk resa till det enda stället i världen där någon kan få uppleva Austens värld på riktigt finns det ingenting som stoppar Jane att åka över Atlanten till Austenland.

Austenland är en hysteriskt rolig romantisk komedi med årets spretigaste manus. Den meningen sammanfattar på det stora hela hur jag känner inför filmen. Jag tycker inte illa om berättelsen eller är besviken på den. Visst, jag hade högre förväntningar på den. Men som verkligheten ser ut går det inte alltid att ha rätt.

Keri Russell gör en gemytlig roll som den fanatiska beundraren som väljer fel resepaket och hamnar med tjänstefolket. Hennes lugna, blyga stil sätter sig i kontrast med Jennifer Coolidge..ska vi säga..bryska stil? Allt som allt lockar Austenland till många skratt. Berättelsen är full av hål och i många lägen blir komedin nästan smärtsamt obekväm, men det är vad filmen är. Det är smärtsam humor och förlöjligande av den engelska accenten och dittendatten.

Helt klart en värd film att se hemma en trött söndagseftermiddag. Underhållande, men långt ifrån fulländad.

YouTube Preview Image

Post-filmfestivalumsmorgon

bild-21Här till höger ser du en bild på mannen som trodde att han i dag, dagen efter Stockholm filmfestival skulle få unna sig en välbehövlig sovmorgon på måndagen efter att det sista officiella datumet passerat. Jag vill lägga tyngd på att det är en bild på mannen som trodde att han skulle få sova ut. Mest eftersom det inte är en bild på mannen som fick sova ut. Nej, det är en bild på mig och jag har inte fått sova ut. För i skrivande stund måste jag springa till bussen för att hinna med att börja veckan med en vanlig SF-film.

Det är remaken på 80-talsskräckisen Carrie med bland andra Julianne Moore och Kickass-tjejen Chloë i rollerna. Jag minns tillbaka på höstens remake av kultklassikern Evil Dead som jag verkligen uppskattade och går därför med huvudet högt och förväntningarna någorlunda höga.

Men som sagt, nu måste jag lämna datorn bakom mig och istället springa till bussen! Vi hörs i eftermiddag när det någorlunda stora arbete med att sammanfatta festivalen kommer att påbörjas!

Tills dess, ciao!

SFF13: American Dream in China – Doyle till undsättning

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

AmericanDreamsInChina

De tre vännerna lär känna varandra under sina år på högskolan. Målet är att någon dag lyckas få ett visum för att få resa till USA och studera där. När inte allting går som planerat och det bara är Meng som får chansen att lyckas i det förlovade landet hankar de andra på hemma i Kina. Efter att blivit avskedad offentligt från skolan tar Cheng och Wang chansen att göra sin egen grej – de ska lära ut vad som krävs för att prata som, tänka som en amerikan för att få bli insläppt i landet.

American Dreams In China ter sig till en början som ett snyggt inslaget paket av cinemagrafen Christopher Doyle regisserat av Peter Hosun Chan. In bit in i historien känner jag inte att berättelsen har fattat något grepp om mig och för att vara en film om de juridiska problemen kring företaget och själva företagets födelse får jag se väldigt lite av det.

Istället behandlar filmen viljan hos kinesiska studenter att lämna landet för att få en ordentlig utbildning. USA målas upp som paradiset. När American Dreams In China inte sätter Staterna på en piedestal läggs det mycket energi på kärlekshistorier jag som publik bara får nosa på för att sedan inte gå vidare med.

Att American Dreams In China kan liknas vid en kinesisk version av The Social Network kan jag köpa till konceptet och fotot. Men hur berättelsen är som den är i dag kan jag inte säga annat än att det är ett försök till en kopia. Kudos skall dock ges för att på ett snyggt sätt visa en ny generation som vet vad den vill ha och är beredd att bända på lagar och regler för att nå dit.

YouTube Preview Image

SFF13: Autumn Blood – patriarkat och hagel

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
(slutsåld)

AutumnBlood1

16 år gammal lever den naiva Flickan med sin bror Pojken ensamma i enskildhet från den lilla bergsbyn. När den naiva Flickan blir brutalt våldtagen måste hon fly ut i skogen undan de tre bröderna. Med sin redan traumatiserade, efter att ha bevittnat sin pappa bli kallblodigt mördad, bror ut i skogen i hopp om att överleva den sadistiskt kvinnohatande trion.

Högt uppe i bergen står en väder-ruggad bondgård med några djur. Utanför de fallfärdiga staketen står bergstopparna i ett ståtligt antal. På gården är Flickan och Pojken ensamma utan någon som tar hand om dem. Autumn Blood är överröst med en gemytlig kornighet och avmättad dammighet i sina färger som för mig till 80-talet. Ändå är berättelsen nutida modern och samtidigt tidlös.

De trolska skogarna som aldrig verkar ta slut rymmer en syskonkärlek mellan Pojken och Flickan som aldrig hindrats av samhällets regler och normer. Det är en fri och genuin kärlek de känner till varandra. Därför vrider det extra hårt i magen när Pojken varken kan greppa allvaret eller hjälpa sin syster efter den brutala våldtäkten. Han står vid sidan om sängen, maktlös.

Autumn Blood är en visuellt slående berättelse med sparsam dialog. Istället har regissören Markus Blunder använt ljudscenen till sitt yttersta. Det visuella gifter sig magiskt med musiken. Samklanget skapar ett djup, mer dynamik och intensivare spänning än en enkel dialog skulle kunna ge. Dramat rör sig med tryckande scener mot thriller-genren när det korta skärpedjupet hindrar oss att se allting den snabba kameran flyr tillsammans med syskonen.

Drama-thrillern är ett praktexempel på hur set design, kroppsspråk, musik och kamerateknik tillsammans stänger ute behovet av det orala språket. Autumn Blood talar inte bara lite engelska, Autumn Blood talar människa. En berättelse som visar viljan att överleva när makt över kvinnan tar form av våld.

YouTube Preview Image

 

SFF13: Ömheten – ett bra koncept och idé

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

Ömheten1

När fyra ungdomar ska ta steget ut i vuxenlivet är det inte bara deras liv som skakas om. Nej, marken under dem bokstavligen skakar samtidigt som de på egen hand måste lista ut sina osäkerheter och sig själva.

Ömheten är en vackert handhållen berättelse om osäkerhet och rädsla inför framtiden av Sofia Norlin. Kiruna är i en del av sin historia där drömmen om ett bättre liv med den närliggande gruvan ruckats på; staden måste nämligen flytta. I denna osäkerhet var nästa stora spricka i marken kommer bryta upp blir Marcus utkastad ur skolan och måste ta jobb i gruvan där hans pappa slutade att andas. Zerin vill förstå som omvärld genom kamerans sökare och Daniel bryter loss från sitt gäng för att möta sig själv i vildmarken.

Berättelsen är kall och oberäknelig, Ömheten känns som en naturalistisk kärleksförklaring till Kiruna där fjällens stora vidder och oändliga frihet möts av den nya generationens drömmar. En intelligent och vacker comin of age-film. Tyvärr används inte gruvan fullt ut till att vara den antagonist filmen börjar att berätta. Istället låter Norlin rädslan för gruvan glida mellan fingrarna och ebba ut som lätta skakningar ingen verkar bry sig om särskilt mycket.

Det är inte bara gruvan som bygger upp en spänning i berättelsen för att sedan rinna ut i sanden; och det är där Ömheten faller. Filmen är vacker i sitt foto och manus. Idén och konceptet är underbart, men ibland träffar man stolpe ut helt enkelt.

YouTube Preview Image

SFF13: The Priest’s Children – gummi och satir

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ThePriestsChildren1

Don Fabijan anländer till den lilla ön i det Adriatiska havet. I sin roll som ny Pater för det lilla samhället är Fabijan besatt av att få upp antalet födda barn. För att nå sitt mål samarbetar han med den lokala kioskägaren som säljer kondomer till befolkning – nu med hål i.

The Priest’s Children är en berättelse från Kroatien och Serbien om två stora ämnen: sex och kyrkan. Filmen hoppar ner i grytan med en generös mängd satir och rak humor. Vi får se filmen ur ett berättarperspektiv när Fabijan bekänner sina synder och berättar sin historia som sjukhuspatient för en ung Pater.

I Sverige blir The Priest’s Children en ren tvättäkta komedi med några små onödigt stereotypa sekvenser. Däremot anar jag att filmen i sina hemländer har väckt och kommer att väcka många åsikter. Berättelsen sätter två stora, och i många fall känsliga, ämnen och rör runt i dem på ett modigt vis.

En satir och en törn i sidan på den katolska kyrkan och öppen komik om sex och dess konsekvenser. Den vackra stenbyn vid havet och det vackra landskapet binder en rosett runt The Priest’s Children som helt klart gör den sevärd.

YouTube Preview Image

Ett, tu, tre och tre igen

Om tjugo minuter börjar nästa film. Jag trodde att den här dagen skulle bli lagom lugn men det är tydligen lätt att ta sig igenom en dag med den övertygelsen trots att man ibland har fel.

Började hur som helst dagen med en intervju tillsammans med regissörerna till den svenska filmen Losers vilken jag skrev om förra veckan. Överraskande trevligt samtal som tog slut alldeles för snabbt. Först var jag rädd för att inte kunna fylla ut min halvtimme, istället blev jag knackad på axeln och ombedd att runda upp det hela eftersom det stod andra på tur och väntade.

Efter den bra starten på dagen hann jag klämma in i komedi från Kroatien som jag känner mig väldigt ambivalent till i skrivande stund. Har inte riktigt kunnat bestämma mig för om det bra och roliga i filmen trumfar över det dåliga.

Sen snabbt som attan över till Viktoria för att se Ömheten, Sofia Norlins film som utspelar sig i Kiruna. Den första filmen skapad med finansiering från Stockholm filmfestivals långfilmsstipendium.

Nu hoppas jag att det inte ska bli några problem att komma in på Autumn Blood. Jag ska ha en stol, men vi får se hur det blir med det.

SFF13: Manuscripts Don’t Burn – se mer än vad som visas

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ManuscriptsDontBurn1

Två agenter till staten beordras att ta hand om författaren. Men inte innan alla kopior av manuset hittats och beslagtagits. I det intellektuella samfundet finns tankar och åsikter som vill ut, men inte tillåts. Det är farligt att ta sig förbi och runt censuren. En risk somliga är beredda att ta, trots risken för sitt eget och de i ens närhets liv.

Jag ska vara ärlig och säga det absolut första jag tänkte när filmen tog slut. Jag tänkte nämligen ”den var bara sisådär bra, hur ska jag säga det på ett bra sätt?”. Det kan låta konstigt att uttrycka sig så, men jag menar det i den meningen att filmen inte höll upp till mina förväntningar och i och med känsliga ämnet blev jag lite rädd för att trampa på tår.

Manuscripts Don’t Burn flyter lugnt men bestämt som en flod fram med ett naturtroget foto med korta linser. Det som händer är vad vi tillåts se i fokus. Hierarkin mellan de två agenterna, vänskapen mellan författarna porträtteras vackert och tydligt för oss att förstå. Censuren i landet hindrar tankar och åsikter att komma upp till ytan, Manuscripts Don’t Burn lyfter problemet till just ytan och belyser detta på ett väl genomtänkt vis.

Som publik förstår jag frustrationen att inte få publicera sina verk. Jag känner rädslan när det tar hus i helvete. Jag ser att bödeln lyder order; det är ett jobb. Manuscripts Don’t Burn är skickligt framförd av den hyllade regissören Mohammad Rasoulof. Frågan som lägger sig framför alla andra frågor är ändå varför jag inte får en lättare ingång i det komplicerade ämnet. Jag känner mig i omgångar utelåst för att jag inte läst på innan jag satte mig i biostolen.

YouTube Preview Image