Tv-avgiften: samma pris, olika förutsättningar

Svt

Då var vi här igen. Jag har redan skrivit vad jag tycker och tänker om radio- och tv-avgiften, det vet jag. Men nu är debatten uppe igen och saker har förändrats. Förra gången var det om bomben kring att datorer nu ska inkluderas i avgiften som föll in i min verklighetsbild. Läser du det andra inlägget jag skrev för flera månader sedan (länken här uppe i texten) ser du snabbt var jag står i frågan om avgiften.

Vad jag däremot tyckte var bra och synnerligen logiskt var det att mobiltelefonerna inte var inkluderade i de nya reglerna. Det skulle blivit för mycket att ta in på samma gång om både datorerna och mobilerna skulle få den här käftsmällen på samma gång. Men gissa vad? Nu ska de smarta telefonerna inkluderas av den förbannade avgiften. *andas bort ilskan*

I dagens DN hittar du en artikel som berättar att flera mobilanvändare redan blivit tvungna till att betala. Och det bara för att de äger en TELEFON! Förra veckan satte Radiotjänst de nya reglerna i kraft. Det innebär alltså att du nu måste betala tv-avgiften om du har: en tv med kanaler; en tv utan kanaler; en tv som skärm till spelkonsol eller liknande; en dator med internetuppkoppling; en dator utan internetuppkoppling; en smart telefon utan dräglig dataplan eller en smart telefon med dräglig dataplan.

344729472

Så nu måste du betala om du har en dator eller en mobiltelefon av modern rang. Det spelar ingen roll om du kollar på Play-tjänsterna eller inte. Såhär står det på Radiotjänst.se om vad som definieras som tv-mottagare och vad som är avgiftspliktigt:

Utrustning som t ex en dator eller surfplatta med Internetuppkoppling är nu en tv-mottagare i juridisk mening och därmed avgiftspliktig. Sådan utrustning blev avgiftspliktig i och med att tv-sändningar blev tillgängliga på webben.

Som tv-mottagare räknas all utrustning som är avsedd för att ta emot tv-sändningar, oavsett mottagningssätt och även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lagen är teknikneutral i det avseendet. Därför kan utrustning som till exempel en dator eller surfplatta vara avgiftspliktig. Men för det krävs att:

  • Att man har en utrustning som är avsedd att ta emot en utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål.
  • Med utsändning avses en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst.
  • Med tv-program avses ett samlat schemalagt programutbud i form av hela programtjänster, till exempel hela SVT1 eller TV4.

När de tre kriterierna ovan är uppfyllda så är det frågan om en avgiftspliktig utrustning i juridisk mening. I juridisk mening är därför även s.k. smarta mobiltelefoner, som har möjlighet att ta emot tv-utsändningar via internet avgiftspliktiga. Det innebär att om du inte har någon annan tv-mottagare än en smart mobiltelefon i hushållet är du skyldig att anmäla innehav till Radiotjänst. Vi bedömer dock att detta berör ytterst få hushåll och därför avstår vi att explicit efterfråga smarta mobiltelefoner i samtal med presumtiva kunder.

Rätta mig om jag har fel, men är inte en dator till för att arbeta på; spela spel på; kolla mejlen på; för att jobba med olika former och dokument och program? Att en dator är ett verktyg för att vara avsedd till att göra otaliga saker som inte är tv. Blankar inte min hjärna nu i skrivande stund vill jag påstå att telefonens, smart eller inte, huvudsyfte är ett vara en enhet att kommunicera verbalt på via samtal och i skrift via sms. Det är så jag tänker, och att då införskaffa nya regler som därför i mina ögon motstrider lagen själv är för mig oförståeligt. Att datorn och mobilen nu har MÖJLIGHET ändrar inte plattformens avseende till användande.

Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

En annan sida på webbplatsen säger ungefär samma sak, men med lite skillnad. Det står det nämligen att en tv-mottagare är en sådan enhet som jag som konsument kan använda för att se en helt schemalagd tablå samtidigt som alla andra utan att behöva krångla genom särskilda portar. Men så är det ju inte, kollar på webben kommer jag i och för sig åt hela programutbudet, men den är inte schemalagd på samma sätt som i en faktiskt tv-sändning. Inte heller får jag tillgång till samma utbud samtidigt. Ta bara Melodifestivalen som exempel; ja, den sänds live fast ändå inte. För de som kollar på folkfesten via internet får dras med en fördröjning på trettio sekunder. Har dessa då otur kanske de får reda på vinnare och röstningar innan de sett det själva. Och hur kul är det?

avg1

Nu behöver jag inte betala någon avgift då mitt hushåll redan betalar avgiften och då inkluderas mina enheter. Så jag påverkas inte direkt av beslutet. Däremot drabbas det säkert av många där ute i landets stugor som inte kollar på tv utan bara använder sina datorer och mobiltelefoner på det sättet de är ämnade till att göra.

Ska avgiften inkluderas av datorerna och telefonerna i det här landet måste först vissa saker ordnas och fixas.

För det första drabbas mobilanvändarna av en extra kostnad då de måste betala en avgift för att (ha möjligheten att) använda datatrafik de redan betalar för till sin operatör. Kaka på kaka vill jag kalla det, även om de pengarna konsumenten betalar för att nå ut på det mobila nätet inte kommer i närheten av Radiotjänst. Det är nog här vi måste börja också. Radiotjänst får helt enkelt kräva operatörerna på pengarna. En mobiltelefon är ingen rättighet (ännu) så det kan bli svårt att gå in via det fönstret. För det är så enkelt att har du en telefon har du tillgänglighet till nätet du använder Internet genom. Och det har du tillgång till för att använda mobilen till, återigen, sitt huvudsyfte; det att kommunicera.

För det andra måste tekniken justeras så att livesändningarna faktiskt är live. Ska jag betala samma summa som en tv-tittare ska jag ha samma förutsättningar att få tjänsten. Så står det i deras officiella svar och jag kommer att förhålla mig till det. Har jag en fördröjning på någon sändning, vad det än må vara, kommer jag att åberopa ett hål i deras regler och håla det kortet hårt.

 

1 § Radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den ska finansieras med en radio- och tv-avgift enligt denna lag under förutsättning att
1. sändningstillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen (2010:696) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten, och
2. tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam. Lag (2011:1559).

SVT är, som vi vet, finansierat av tv-avgiften. Rätten att sända i allmänhetens tjänst kommer med ett pris. De får inte sända reklam, så står det i lagen. Däremot får SVT sända sponsorsmeddelanden i början och slutet av ett program. De utnyttjar detta till bristningsgränsen då de nyttjar detta vid byten av kanal vid längre sändningar. De här meddelandena räknas inte generellt som reklam och tillåts därför. Men (!), det finns inga definitioner om vad som är reklam och inte i den här frågan. Jag ställer mig instinktivt till att det är reklam. Det är av den enkla anledningen att det ska vara reklamfritt, och reklamfritt är det när det inte är några som helst meddelanden om företag. Företag som med sina pengar förmodligen har makten att bestämma i viss mån vad som sänds och hur det sänds, det låter för mig inte särskilt rätt och opartiskt. Men jag kanske har fel… Men vi slutar med det ändå tycker jag, okej SVT? Okej.

 

~~~~~~
avg2

 

Sen har vi avslutningsvis det här lilla guldkornet. Sitter jag hemma utan möjlighet till digital kabel-tv har jag alltså inte alls samma möjlighet som andra med digital kabel-tv till att se hela programutbudet jag betalar för. Hmm….nej, vi suger på den karamellen en stund till tror jag nog.

 

Att betala tv-avgift för en telefon är som att betala bensinskatt för möjligheten att köpa bensin.

Betala för något jag inte använder känns ju…bra

Ska vi ta en stund och prata om den, i mitt tycke, förlegade radio- och tv-avgiften? Nu är det som så att jag inte behöver betala den här avgiften eftersom jag inte har en egen bostad. De pengarna som (antar jag) min pappa betalar till Radiotjänsten räcker mig också eftersom lagen säger att det inte spelar någon roll hur många tv- och radiomottagare du har, du betalar en avgift per hushåll. Men när jag flyttar därifrån och skaffar mig ett eget boende säger lagen att jag måste betala avgiften; av den enkla anledning att jag har en tv. Inte för att jag kollar på tv, utan för att jag äger den här typen av hemelektronik.

Ska man vara petig och ordentlig säger lagen såhär: Alla hushåll/företag som äger, hyr eller lånar en tv-mottagare ska betala radio- och tv-avgift (enligt 2a § lag om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst). Det här gäller alltså alla, även om man inte använder tv:n för att kolla på just tv. Även om jag använder skärmen som förlängning till datorn för att kolla på film genom exempelvis tjänster som Netflix, Atflick eller valfri play-kanal måste jag betala avgiften.
Jag förstår logiken i att jag måste betala avgiften om jag kollar på tv även om jag kanske just inte använder kanalerna som omfattas av avgiften. Det på grund av den enkla anledningen till att jag har tillgång till dem.

Om vi antar att jag skulle bo i ett eget hushåll skulle jag alltså vara, enligt lag, tvungen att betala dessa 2076 per år. Detta, trots att jag inte har tillgång till tv-kanaler. Ja, jag kan komma åt basutbudet. Men varken digitalbox eller antennkabel är inkopplad i tv:n. Det enda min tv är för mig är en förlängning av min dator. Med en enkel hdmi-kabel kan jag se film och serier mer bekvämt och på större skärm. En fråga jag ställer mig är: om jag istället köper en (vad jag skulle kalla) datorskärm med en storlek i klass med den jag har på min tv idag, måste jag då betala tv-avgiften? Jag menar, den har ju inte möjlighet att ta emot tv-signaler. Men utan problem går det att på några sekunder koppla in en digitalbox när detta skulle vilja användas.

Nu är det inte så att jag aldrig kollar på tv. Det är bara så att jag inte kollar på tv där jag bor, och jag vet att jag inte heller kommer att titta på tv i den utsträckning som de flesta i det här samhället gör. Det jag vill se kan jag se på andra håll, som då exempelvis webb-kanaler. Jag vill inte betala för någonting som jag inte använder. De enda tillfällen som jag faktiskt kollar på tv är det hemma hos vänner. Och vid dessa tillfällen är det än mer sällan som det är de kanaler som avgiften berör.

Inte heller använder jag radio i den utsträckning så att jag känner att jag skulle behöva betala den här avgiften. för det första lyssnar jag oerhört sällan på radio. För det andra är det aldrig en kanal som omfattas av avgiften. För det tredje använder jag inte ens FM-bandet (vilket jag kan tänka mig tas om hand och repareras med hjälp av pengar från avgiften), jag lyssnar alltid via mobilen och därför via 3G-täckning eller wi-fi. Och den datamängden betalar jag redan till min operatör.

 

Varför tvingas jag till att betala någonting som jag inte använder? Det känns rätt och slätt fel. Om jag använder det, visst. Då skulle jag gladeligen betala. Just av den enkla anledningen att jag använder tjänsten, men jag vill inte betala för någonting som jag inte tar del av. För mig är det lika givande och logiskt som att fiska efter insjögädda i ett badkar; det vill säga rätt dumt och lönlöst.

Ja, jag vet att det är bra att ha ett alternativ till vinstbaserade produktioner och kanaler; att det är nyttigt för samhället att låta en oberoende mediekanal lyfta fram program från/om minoritetsgrupper som annars skulle tryckas ner i fördärvet och sedan snabbt försvinna under Hollywood-dravel. Utbildningsradion har en underbar grundidé och den behövs. Personligen är UR ingenting som jag har använt och jag vet inte om jag kommer att använda det i framtiden. Jag ser varför jag skulle kunna betala för UR (och allt annat avgiften inkluderar) men jag vill fortfarande inte betala för någonting jag inte använder.
Fortfarande tycker jag att det borde finnas någon version av den här avgiften som ger mig som person valfrihet. Någonting som möjliggör mig att äta en kaka utan att bli tvingad till att dricka en kopp kaffe till den här tidigare nämnda kakan.

Går det inte att hitta något annat sätt att finansiera den oberoende tv- och radioproduktionen? Är det en fråga om att jag ibland (läs: väldigt sällan) använder SVT Play som blir argumentet för att jag ska betala avgiften så kan jag säga att jag mer än gärna betalar en direkt avgift för den här tjänsten, precis som jag gör för Netflix. Kan vi kanske öronmärka vinstpengar från exempelvis Melodifestivalen? Att ta de pengarna för att säkerställa en diversitet från program i radio och tv där vinstintresse för detta program tagits ur ekvationen?

Jag vill betala för det jag använder, inte mer än så. Skulle du gå och handla mat tror jag inte att du skulle känna dig särskilt överlycklig om personen bakom kassan sa att du ska betala för personen bakom dig också, eller hur?

Så, vad kan vi hitta på för lösning istället? Diskutera i smågrupper.

Jag har en snopp, fritt fram att häckla

Idag är det internationella mansdagen. En dag som firas i fyrtiofyra länder på jordens alla kontinenter. Det är en dag som fått stöd och erkännande från Unescos direktör för kvinnor och fredskultur. Ofta firas dagen i samband med internationella barndagen som inträffar dagen efter. Alltså imorgon, den tjugonde november.

Jag tror på jämställdhet, även om jag med säkerhet kan säga att vi är långt ifrån ett fullständigt jämställt samhälle. Löner är ojämna, män favoriseras och utbildning går i första hand till män om man ser problemet på en global nivå. Många förbättringar finns kvar att göra överallt, både på global nivå men också på extremt lokal nivå. Jag pratar om jämställdhet inom hemmet tysta väggar.

I tv, radio, tidningar, skoldebatter, hemmafester diskuteras jämställdhet ofta. Och det är nästan uteslutande utifrån kvinnans synvinkel. Hur svårt det är att knipa den där chefspositionen när styrelsen bara består av gamla griniga gubbsjuka kostymnissar, eller orättvisan när Rickard på kontorsstolen bredvid gör precis samma jobb som Christina men tjänar flera tusen kronor mindre i månaden.
Att dessa orättvisor, och många andra, finns i vårt samhälle går inte att förneka. Jag lever i tron om att vi är på bättringsvägen, mycket talar för det. Det går inte att förändra samhällsbilden över en natt. Det kommer att ta tid, men en dag kommer vi stå där vid mållinjen och gratulera varandra. Jag längtar till den dagen. Jag vet inte om jag kommer att få uppleva den själv, inte den riktigt slutgiltiga mållinjen. Kanske mina barn kommer att få se den dagen, vem vet?

På Twitter har det under dagen diskuterats flitigt om mansdagen. Jag har sett tweet på tweet häckla och håna dagen. Vem som skrivit vad är oväsentligt. Av kanske hundra tweets kan jag räkna de med en positiv ton på en hand. Och de har alla författats av män själva. Resten är skrivna av kvinnor. Och det har varit rätt hårda ord. Utan att citera någon kan jag säga att mansdagen har hånats, förlöjligats och rakt ut fördömts av kvinnor av varierande ålder. På radio hör jag den retoriska frågan ”varför ska männen ha en egen dag? Kvinnan har sin dag och mannen har de resterande 364”. 

Redan där har vi ett problem. Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat med familj och nära vänner hur fel det blir i kampen mot den absoluta jämställdheten när kvinnor själva underkastar sig mannen. Så länge vi erkänner en maktskillnad hos könen kommer bilden av den undergivna kvinnan och den maktmissbrukande mannen leva kvar.
Mannen som kön äger inte alls de resterande 364 dagarna. Sedan 2009 har mannen en dag dedikerad till sig. Precis lika många dagar som kvinnan. Och lika många dagar som barnen. Resten av dagarna ‘tillhör’ båda könen. Så är det bara. Tycker du att det manliga släktet har äganderätt på alla de andra dagarna är det DU som tycker det, och bara du kan släppa den värderingen.

Den internationella mansdagen handlar inte om att lyfta mannen till skyarna och tillbedja snoppen som universalt maktvapen. Nej. Mansdagen lägger fokus på pojkars och mäns hälsa, jämställdhet, relationer, familjer och manliga förebilder. Ingeborg Breines, direktör för kvinnor och fredskultur på Unesco gav stöd till dagen med utlåtandet ‘This is an excellent idea and would give some gender balance’. Jag kan inte annat än, på en djupt personlig nivå, hålla med henne.

Ändå häcklas och hånas dagen utbrett. Mannen ska inte få ha en egen dag. Har du en snopp har du automatiskt lättare att ta dig framåt i livet verkar vara den allmänna bilden. Jag blir genuint ledsen och sårad när jag läser det. Inte bara för att jag tar åt mig det som skulle kunna klassificeras som mobbning personligt, utan jag blir också ledsen när jag ser att det är den här bilden som fortfarande existerar. Att män är överlägsna och kvinnan svag och ynklig.

Unga män knuffas undan idag till förmån av kvinnor eftersom det är så mediabilden är idag. Männen är starka och känslolösa, de kommer ta sig vidare i livet ändå. Kvinnorna behöver hjälp, de behöver lyftas fram extra mycket och få all hjälp möjlig för att ens ha en chans att nå dit en man, tydligen, kan ta sig med sitt kalla målmedvetna jaktsinne. I vissa fall kanske det här stämmer, det vet jag inte och kan inte säga med säkerhet. Men vad jag däremot vet, det är att det finns hundratals, tusentals killar ute i landet och i världen som är rädda, känsliga och vet inte hur de ska föra sig. De kan och/eller vill inte forma sig efter den machonorm som existerar idag. Och ändå drar dessa unga man över en kam tillsammans med de som tar sig an normen och flyter på i den bild som idag står fast, om än med sprickor i fasaden.

Män måste få se att det är okej att vara stolt över sitt kön. Att man inte ska skämmas och hålla sig i bakgrunden bara för att man inte har bröst. Från alla möjliga håll uppmuntras kvinnor till att vara stolta, stå upp sin sitt kön och bekämpa patriarkatet. Det är hur bra som helst, men tryck inte ner och håna mannen när han gör detsamma.
Historien har haft sin gång och mannen har varit framträdande som makthavare, men slå inte undan benen för den mannen som vågar ta plats i en värld där endast respekt och tankar om en jämlik framtid står att finna. För då slår du bara undan benen på dig själv.

Alla kan göra ett val. Frågan är vilket val du tar. Att främja jämställdheten? Eller att häckla och håna någonting som arbetar för att främja just detta?

Jag kommer aldrig skämmas för att vara en man. Jag kommer aldrig backa undan och ge plats för en kvinna. Men jag kommer heller aldrig att smutskasta eller fälla krokben för den kvinna som kämpar för att springa om mig i livets hårda lopp. Vill du ha någonting måste du kämpa för det. Den som kämpar hårdast och visar sig bäst lämpad kommer att ta sig dit den vill. Det spelar ingen roll vilket kön som norpar tjänsten (eller vad det nu än må vara).

Kvinnodagen existerar, mansdagen måste få existera i samförstånd. Annars kommer vi aldrig nå jämställdhet.

Läs- och tänkvärda ord

Det finns många texter runtom överallt som har fått lite extra tid på sig att mogna innan de publiceras. Vare sig det är i tryckt form eller direkt här på den massiva plattformen Internet har kommit till att bli. (Försök att tänka dig en värld idag utan Internet! Och ja, Internet ska stavas med stort ”I”. Det lärde jag mig på någon väl betrodd webbplats (för så heter det tydligen också. En webbplats har en hemsida, uppenbarligen. Det lärde jag mig på Poppius)) …alla dessa småregler man aldrig får lära sig.

Men för att komma tillbaka till ämnet.

Vissa av de här lite mer betrodda och genomarbetade texterna sticker fortfarande ut i mängden. De tar upp någonting så uppenbart men ändå främmande och undangömt. När du låter ögonen svepa fram och tillbaka över de väl valda orden rad efter rad sticker det till i kroppen. Sanningen, den hårda och genomträngande sanningen står och skriker dig, rakt in i huvudet. Det kan göra ont, men det är bara bra. Då vet du att det då läser faktiskt betyder någonting. Kanske för dig själv, men också för din familj, dina vänner, din omvärld. Det är en text som inte bara är läsvärd. Den är också, för dig, tänkvärd.

Jag stötte på en av dessa texter från lite mer än en vecka sedan. Det var en text skriven av min absolut, i särklass, favoritbloggare och krönikör Fredrik Backman. Den slog hårt på flera nivåer. Sakligt handlar djupdykningen om alkohol, dess sociala effekter och hur lätt den kan förstöra allt. Inte bara din kropp, det vet nog gemene man idag. Men hur mycket mer som påverkas, arbetet, vännerna, familjen. Och inte bara alkoholen. Fredrik tar också upp knarket. Problemet, eller snarare problemen finns runt oss, oftast och förmodligen mycket närmare än vad vi vågar tro.

För att läsa det här fruktansvärt viktiga tillägget i ämnet och debatten som är svensk alkoholkultur,
Klicka på bilden

 

Tjocka ögon

Det drabbar säkert fler än jag själv vet om. Att inte kunna somna om kvällen. Att natt efter natt ligga sömnlös och stirra i taket; snegla mot klockan och räkna ut exakt hur många minuter man får sova om man somnar NU; testa att räkna får katter, hundar, enhörningar eller you-name-it. Det handlar inte om att inte kunna sova, utan att ha svårigheter med att somna. Det är stor skillnad, i alla fall för mig. Men det verkar som att det inte är så många där ute som verkligen förstår vad skillnaden är.

Jag är trött på de pikande ‘tipsen’ och de manande orden om att ‘det bara är att stänga av tv:n och sluta ögonen. Säg inte så. Det är inte så lätt, när du säger så vill jag spy i ditt ansikte.

Det är ingenting som är roligt. Varken att prata om eller att uppleva. Men ändå är det så få som faktiskt pratar om det. Många säger att de har problem och att få svaret ‘jag är trött, annars bra’ på frågan om hur någon mår har på något vis blivit praxis de senaste åren. I alla fall när jag ser till mig själv och även min umgängeskrets.

Vad är det som får så många, till min vetskap stor del unga, att vara uppe halva natten, om inte hela, utan att få sig en blunder. Under tonåren går det att skylla på hormoner som stökar fram och tillbaka. Därefter går det att skylla på gener (ja, det är vetenskapligt bevisat att du kan skylla på dina föräldrar). Men även den ursäkten har sina begränsningar, det har till och med jag insett.

Jag älskar att sova. Det är något av det bästa som finns och jag har inga problem att sova, absolut inte. De timmar jag drar av med stängda ögonlock är många. Att få vara med sig själv och ingen annan i en magisk värld där vad som helst kan hända under otaliga timmar är något av det bästa. Sen att jag inte kan komma ihåg ett jota av mina drömmar i samma sekund jag (oftast) dragits ur denna underbara värld, det är en helt annan femma.

Jag hatar att vakna. Fråga mer eller mindre vem som helst som under min uppväxt varit i min närhet de första timmarna efter att jag har blivit tvingad ur sängen innan kroppen själv valt att göra just detta. Att försöka påstå att jag är världens trevligaste och mest genuint trevliga person vore något av en lögn (såvida jag inte känner dig bra, då finns det filter att slå på). Ofta tar det emot hårt att gå upp ur sängen även om kroppen fått vakna på egen hand. Kroppen vill helt enkelt stanna kvar i sängen.

Det är vansinnigt svårt att somna. Först och främst sitter det nog i huvudet. Är jag trött en vardagskväll runt 22-snåret kan jag inte gå och lägga mig. Det fungerar inte för mig. Det är då allt det roliga händer. Det är då alla är vakna och är som mest aktiva överallt. Sen är jag pigg som en jag vet inte vad vid midnatt och det håller i sig länge, väldigt länge. Det går inte att bara stänga av tv:n och alla datorer. Det är inte så enkelt. Så snälla, du som vet att du säger så till någon som berättar att de har problem med att somna: säg inte så. För om det är något som hugger är det just den meningen. Att få höra ‘ja, men stäng av tv:n och slut ögonen så kommer du att somna’ är ungefär lika konstruktivt och trevligt som att bli spottad i ansiktet. Det går inte att räkna hur många djur ur den verkliga och påhittade faunan jag har räknat genom åren. Även antalen varv jag har snurrat i min säng är för många för att ens våga gissa.

Har du inte upplevt det själv är det nära på omöjligt att beskriva den ångestliknande panik-känslan som växer fram i kroppen när det inte går att somna. När du känner med varje cell i din kropp hur minuterna glider iväg och för varenda av dessa minuter du grubblar över detta är en minut närmare till det oundvikliga morgonalarmet.

Jag vill försöka måla upp bilden för dig men det är svårt. Varje gång är unik, ändå är de så otroligt lika varandra. De högljudda suckarna, de enstaka knytnävarna mot närmast belägna kudde. Det aggressiva ryckandet i täcken och lakan. Ångerfulla blickar på klockor. Tankar på behovet att kissa eller inte kissa. Även om du var och kissade för mindre än fem minuter sedan. Ångesten vid insikten över hur samhällsnormligt trasig du är som person, hur du är så förstörd och trasig att du inte ens kan somna. Skruden av skam som ligger tungt kring än. Hur patetisk man är.

Jag kräver inte att du ska förstå. Verkligen inte, jag är inte ens säker på att jag vill att du ska förstå. Men jag vill att du ska veta. Att inte kunna somna är inte ett felstavat ord i blyerts på ett papper du kan sudda bort och rätta till utan vidare ansträngning.

Det är svinjobbigt, jag vill kunna somna utan problem. Vissa kvällar klarar jag av det, oftast sover jag inte själv de nätterna. När jag är med någon annan som inte delar mina problem blir det på någon vänster att jag inte vill sitta vid datorn själv med denna någon bredvid mig i sängen, sovandes. Men sedan finns det nätter som den jag precis tagit mig igenom. Jag har försökt att somna kanske tio gånger under natten. Alltid med samma resultat. Det går bara inte. Filmer blir min ‘medicinering’ för att försöka dämpa den känsla vilken infinner sig när det är omöjligt att somna.

Nu sitter jag här, ensam i mitt rum med tjocka och trötta ögon. Men kroppen är vaken och hjärnan verkar inte ha några planer på att vilja vila. Jag har hört talas om att somliga av oss inte lever med en biologisk klocka på tjugofyra timmar. Istället för den vanliga dygnsrytmen går kroppen efter något som är närmare, låt oss säga, trettiosex timmar. Det är någonstans där jag tror att jag är.

Jag har inte varit hos någon läkare för att prata om det här eller för att försöka, på ett professionellt sätt, lösa problemet. Men jag har piller jag fick av en vän förra vintern. Dock har jag aldrig tagit dem, läste på Internet och bieffekterna från detta pillar var inte nådiga. Har därför valt att inte förtära dem, av rädsla alltså.

Allting går i vågor. Just nu har jag fallit ner i en dal dit sömnen inte når.

Reklamen som går mig på nerverna

Reklam i all ära. Det är vad som får så många företag och dylikt att gå runt i dagens snabba informationssamhälle. Även om jag själv sällan klickar på reklam ser jag den och blir både medvetet och omedvetet påverkad av den.

Jag tycker att det är bra att reklam finns. Det är faktiskt ett bra sätt att bli informerad om saker du annars kanske skulle gått miste om. Som när det kommer till Spotify. Spotify Premium har varit givet för mig sedan mer eller mindre dag ett. Att slippa reklamen var mer av en bonus eftersom jag ville komma åt den högre kvaliteten och möjligheten att ta med mig musiken var jag än är som var den största, bidragande faktorn till att jag varje månad betalar pengar till tjänsten.

På Facebook har jag de senaste månaderna aktivt klickat bort reklam jag inte är intresserad av för att istället låta den globala sociala plattformen lära känna mina mönster och intressen för att ge mig den bästa reklamen möjligt. Det är sällan jag nu om dagarna kan klicka bort någonting. För även om just den reklamen de visar just då inte intresserar mig direkt är de ändå i en kategori som jag vill fortsätta följa.

Men(!) den ska inte bli uppkörd i ansiktet som en käftsmäll. Nej, då blir jag bara irriterad och vill få bort den så fort som möjligt. För ibland göra somliga sajter på detta viset. De sätter upp en skärmfyllande banner med en mikroskopiskt liten ruta i något hörn för mig att leka ”Indiana Jones och jakten på det försvunna krysset”.

Annonser av den här typen får min mage att vända sig ut och in.
Jag trodde bättre om dig Expressen, låt bli sådant här och överlämna det åt Aftonbladet eller någon annan istället.

Det går inte att ta det seriöst

YouTube Preview Image

Ramlade över det här videoklippet för ett par dagar sedan och jag har verkligen ingen aning om hur detta kan vara ett (till synes) seriöst framträdande. Kvinnan på bilden ar uppenbarligen åtagit sig en självproklamerad bild som expert på det manliga könet.

Jag vill skratta åt henne. Jag vill gråta för henne. Jag vill sänka hennes argument mot henne själv.

Det är sju dryga minuter, fyllda med fördomar, generaliseringar och i mitt huvud en hel massa hittepå. Just det här är vad jag och många i min direkta omgivning vill ska försvinna. Denna föreställning om att män är dumma i huvudet och inte vet någonting. Att vi som män inte är komplicerade eller har känslor.

Det är precis det vi har. Vi är minst lika komplicerade som kvinnor. Vi överanalyserar minst lika mycket. Vi kan också bli irriterade på allt för påträngande personer.

Nej, jag vet inte vad jag vill skriva längre. Det gör mig bara mer och mer arg för varje ord jag skriver om det här. Kolla gärna på klippet själv och tänk till. Är det såhär det ser ut ”där ute”? Jag vill tro att denna kvinna är ett undantag, en sällsynt typ av person.

Hua hua… kan vi inte bara inse att alla är människor med tankar och känslor?

Magi = ?

Den här videon är från Belgien och de slumpmässigt inbjudna personerna tror sig få sina tankar lästa. Men vad gömmer sig bakom magin? Kan den här excentriska mannen verkligen läsa deras tankar eller finns det något mer? Något de inte är medvetna om?

YouTube Preview Image

Hur mycket vet personer i din omgivning om dig själv? Vad lägger du ut på internet för hela världen att se?

Förmodligen finns det ofantligt mycket mer information om dig på internet än vad du vet om, och utöver den lättillgängliga informationen finns det människor med kunskapen att gräva ännu djupare. Ta sig in dig bara du har tillträde.

 

Vi lever i ett informationssamhälle där allt går fort. Ibland för fort. Vi spenderar mer och mer tid på internet och samtidigt delar vi med oss mer och mer eftersom det blir allt lättare att göra detta.

I många fall är det jättebra att kunna dela bilder, information och vad du än kan tänka dig med familj, vänner, bekanta och även främlingar. Men var drar vi gränsen för vad som får synas och inte?

Själv är jag väldigt restriktiv med mitt mobilnummer. Ska jag ge ut mitt nummer idag är det antingen i att professionellt eller absolut privat syfte. Att ha mitt nummer ute, helt öppet, på exempelvis Facebook finns inte på min världskarta.

Jag har, i och med att jag numera bloggar och arbetar redaktionellt för Colin blivit mer öppen till var någon kan mejla. Det krävs inte många försök på Google för att hitta min mejl och jag skyltar med den öppet här på bloggen som exempel.

 

Vad personer, vare sig de har ont uppsåt eller inte, kan komma åt vill jag inte veta. Ändå vet jag till viss del vad det är de kan komma åt. Och det är lite skrämmande. Det är det faktiskt.

Spärrarna är inte farliga, enligt utsago

Läser en artikel ur dagens Metro. Det är SL:s VD Anders Lindström som uttalat sig om spärrarna media pratat om fram och tillbaka den senaste tiden. Det har varit resenär efter resenär som har gjort sig illa. Dörrarna i spärren stänger sig när folk tar sig igenom.

Jag förstår lite när Lindström berättar att det inte har med spärrarna att göra. Det är de som tar sig igenom spärrarna som i något led gör fel. Men sen tänker jag att jag inte kan förstå vad det är som dess personer gör fel. Jag menar: du lägger kortet vid läsaren, dörrarna öppnar sig, du går igenom, klart. Var i denna process kan det gå fel?

Fast i och för sig, har du en stor väska som är lite knepig att ta igenom kan jag förstå att det tar lite längre tid än vad det kanske är tänkt. Men kan man inte då ta och välja den ingången anpassad för barnvagnar och dylikt? Det skulle jag göra i alla fall.

Sen kan man ha oturen och hamna vid en spärr som inte känner sig riktigt kry. Den där spärren som vaknade på fel sida. Då kan det bli krångligt. Jag har oräkneligt många gånger hamnat vid en spär som inte öppnat sina dörrar när kortet blivit läst, bara för att när jag backar tillbaka öppna sig och sedan försöka stänga när jag går igenom.

Hur undvikar jag då att få dörrarna på mig? Jo, jag håller en hand om en av dörrarna i deras öppna läge. Motorn som för dessa glasdörrar fram och tillbaka har inte det bästa vridmomentet och det krävs inte mycket kraft alls för att hålla dem tillbaka. (det här är också ett knep för de som passar på att smita in bakom någon betalande)

 

För några veckor sedan läste jag en riktigt välskriven debattartikel i frågan. Kontentan var att skribenten ville att SL skulle ställa spärrarna i sitt öppna läge fram till att någon bra lösning hade kommit fram. Varför? Jo, för att om det här problemet hade hänt på någon annan plats i företagsvärlden hade facket hoppat emellan och tvingat SL att göra detta då det är en arbetsskaderisk. Och ja, hans metodik var inte helt dum. Den håller i mångt och mycket, vi som åker med SL är också med och betalar för att den ska fungera, lite som en delägare om man kollar över den långa horisonten. Så varför ska vi inte betraktas som dessa när vi använder tunnelbanan?

 

Jag har absolut ingen aning om vad jag ill få ut med dessa ord. Det fanns en röd tråd i mina tankar innan jag satte mig och började skriva. Men uppenbarligen tappade jag den för längesen.

Summa summarum kan jag väl säga som såhär: ha lite vett, tänk efter och du kommer inte att göra dig illa. Men SL måste också se över hur det fungerar. Båda parter måste hjälpas åt.

Tvångstankar

Alla sitter vi säkert inne på någon liten tvångstanke. Kanske är det att spola vatten i kranen några sekunder innan man kan få för sig att hälla upp den kalla, livsbejakande vätskan. Eller kanske hur saker står ställda i diskmaskinen. Det där systemet du har utvecklat till perfektion under åren.

De små egenheterna är säkert fler än du först kan tro. Och även om de inte behöver vara utstuderade besvär i det vardagliga livet kan det fortfarande bli någonting du obehärskat måste lägga ner tid på i ditt vardagliga liv.

Jag vet att jag har ett härligt litet gäng med småsaker jag måste göra för att andra saker ska ha möjlighet att bli gjorda. Det här är de tre största, de som följt med mig längst tid.

  1. A- och K-brunnar: Ja, faktiskt. Den gamla godingen. I mitt minne finns det inget speciellt datum för när jag började med detta. Inte heller någon månad; årstid eller era av min uppväxt. Det är en sådan sak som alltid funnits där med mig. K-brunnar är någonting man ska gå på. För då får man tur i kärlek och i livet.
    A-brunnar för inte med sig något annat än otur och misär. Därför gör jag vad som helst för att undvika dem. Det spelar ingen roll hur mycket parkour jag är tvungen att lära mig på bråkdelen av en sekund för att undvika låta sulan av min sko nudda denna djävulska avloppsöppningen.
  2. Bädda sängen först: Det kan låta banalt men den här tvångstanken är nog den som står sig som mest tydlig hos mig själv. Den oförbätterliga tankegången går ut på att om jag ska städa. Vare sig det handlar om att damma av bokhyllan; dammsuga golvet; vika och hänga upp kläder eller rensa onödiga filer och program i datorn så MÅSTE sängen först vara bäddad. Inte nödvändigtvis bädda rent med nya lakan men kuddarna måste ligga på sin rätta plats (i rätt ordning) och täcket ska slätas ut för att därefter täckas med överkastet. När det här är gjort, då kan jag börja med att städa. Gör jag inte det så händer heller ingenting. Då sitter jag bara vid datorn och häckar eller kollar på någon film.
  3. Spotta vid spolning: En rätt så udda grej, även efter mina egna mått. Efter att ha besökt porslinstronen, i vilket syfte det än må vara, måste jag spotta ner i virveln under själva spolandet. Visst, det händer att jag inte gör det. Men jag vågar lova att jag gör det här 99 gånger av hundra. Det spelar ingen roll om jag är hemma eller på krogen eller hos en vän. Det är någonting som har växt sig fast i toalettbesökets ritual.

 

Så, ja. Det här är mina tre största tvångstankar. Enligt mig själv är det inte mycket energi i mitt vanliga liv från dag till dag som tar skada av det här beteendet. Men jag vet att det finns där och jag kan inte annat än att fortsätta göra det. Att ingenting farligt skulle hända om jag missar dessa rutiner är jag väl medveten om. Men det är där skon klämmer. Det är ju inte (direkt) mitt medvetna som gör det här. Det vet ju om det. Det är det undermedvetna som styr dessa reflexer. Och det undermedvetna verkar inte vara helt på banan.