Mandela: den långa vägen till frihet

Från den ensliga landsbygden i Sydafrika hela vägen till att bli landets första demokratiskt valda president kantades Nelson Mandelas liv av orättvisor genom den vita mannens apartheid och brutalitet. Genom sin kamp för folkets frihet blir Mandela inspärrad i fängelse med löftet att aldrig igen få röra en kvinna igen. Efter 27 år kom han att få röra en kvinna igen, och en hel värld i och med sitt arbete med att frigöra landet från dess maktherravälde

Mandela1

Hans namn betyder ”Troublemaker”. Att Mandela skapade problem är en underdrift, men problemen var inte bara för honom själv. Nej, världen har fått lära känna mannen som satte makthavarna i ett land på sin ända och krävde jämlikhet och frihet för folket i sitt land.

En kamp behöver ett ansikte att ansluta sig till, det har regissören Justin Chadwick insett och räds inte att leverera närbild på närbild i en film som har potential att vara väldigt landskapsberoende. De afrikanska slätterna används visserligen och kommer som en kanvas till Mandelas romanser och lycka utanför politiken. Fotot i Mandela: den långa vägen till frihet smusslar också in subtila toner av att lycka är frihet med öppna vidder där hans folk kan och får göra precis som de vill till skillnad mot de instängda, korta linserna med den vita mannen i fokus när berättelsen går runt ett hörn och möts av rasism och hat

Det är tydligt i Mandela: den långa vägen till frihet att Mandela inte är rädd att ta för sig av det han vill ha. Inte heller är han rädd att offra familjen för the greater good. Han offrar en stor del av sitt liv för att tillslut lyckas med det ingen i riket lyckats med tidigare; att störta apartheid och skapa ett demokratiskt land där allas röst är lika värd.

Idris Elba är en skådespelare vars karriär verkar fastnat i den bästa av uppåtspiraler nu, och det är inte av ren tur. Nej, Elba är en skådespelare som kan göra mycket mer än att hålla i ett stort svärd i Asgård. Elba kan också porträttera en av vår tids största hjältar och viktigaste förebilder i kampen mot rasism och frihet för alla på ett karriärspikande vis.

Alex Heffes har skrivit och komponerat ett score till berättelsen som förgyller och driver dig till ilska och glädje. Även soundtracket till Mandela: den långa vägen till frihet är av hög kvalitet. Så pass att de båda blivit nominerade till Golden Globes 2013.

Mandela2

Strax över två timmar kommer Mandela: den långa vägen till frihet att ta från ditt liv. Det är ingenting i jämförelse med den tid Mandela själv blev bestulen på. Och du kommer inte att känna dig bestulen på 139 minuter, du kommer känna dig glad, nöjd och belåten över minnet av att nu ha sett denna film.

Mandela: den långa vägen till frihet berör alla som ser filmen. En hyllning till mannen som gjort så mycket för så många har premiär 24 januari överallt i Sverige.

YouTube Preview Image

SFF13: Get The Picture – han gav oss sanningen

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter

GetThePicture1

Get The Picture är dokumentären om bildredaktören som jobbat med att välja ut bilder för världen att se innan andra världskriget bröt ut. I dag jobbar han inte som redaktör, men med 96 år under bältet har John G. Morris ännu inte gått i pension. I dag är han upptagen med att skriva artiklar, prata på seminarier och workshops. Men framförallt är han upptagen med att vara lycklig och kär.

John G. Morris har arbetat med några av samtidens mest erkända och mästerliga fotografer. Däribland finner vi namn som Robert Capa och Henri Cartier-Bresson. I dokumentären som sträcker sig från innan andra världskriget fram till i dag får vi skrapa på ytan till en man som sett mer än de flesta någonsin får se.

Trots alla hemskheter Morris upplevt och bevittnat är han i sin grund an obotlig optimist med fasta principer om vad som är rätt och vad som är fel. Enligt honom själv har det inte utkämpats ett krig sedan andra världskriget som går att rättfärdiga. Och det är den här vägen som Get The Picture tar; det blir nämligen en dokumentär som pratar om krig i alla dess namn från världens alla kontinenter med fotojournalisten som ankarpunkt, såklart.

Bilden är det sista ordet och ska i första hand vara sanning, sedan kommer skönhet. Det här har Morris och hans kollegor fått lära sig samtidigt som alltfler fallit offer för de kulor och bomber de under så många år rapporterat om. Under drygt tjugo är har ungefär 650 fotojournalister skjutits och dödats i konflikter världen över.

Get The Picture handlar lika mycket om dem och deras dedikation för att låta dig se sanningen om världen och människans brutalitet.

OBS En varning för starka och emellanåt magvridande bilder OBS

[Trailer ej tillgänglig]

SFF13: 12 Years A Slave – mer än bara slaveri

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

12_Years_A_Slave1

Det går att säga mycket om 12 Years A Slave. Så mycket att jag sitter med all information jag tog in under visningen och inte riktigt vet vad jag ska göra av med det eller var jag ska börja. För hur börjar man att berätta om en film så mastig och vi viktig som 12 Years A Slave? Hur börjar man att prata om en film som tar upp slaveri på ett sådant brutalt ärligt och rått sätt utan att vandra in i subjektivitetens land? Det går inte, men jag hoppas att jag kan komma att berätta om filmen på ett sätt att du vill gå och se den. Och det utan att jag avslöjar alltför mycket.

Solomon Northrups liv som respekterad violinist i såväl vita som svarta sammanhang luras efter en blöt kväll på stan och vaknar upp i bojor. Såld in i slaveriets hårda värld efter att ha varit en fri svart man med en fri svart familj försvinner de goda tiderna. Timmer ska sågas, bomull plockas och sockerrör skäras. Allt under hotet och förtrycket från den vita mannen.

12 Years A Slave är baserad på verkliga händelser. Berättelsen baseras nämligen på den biografiska boken med samma namn; skriven av Solomon Northrup själv. På bokens 160-årsjubileum för hela världen nu ta del av de tolv hårda åren som Solomon, eller Platt som hans slavnamn blir, får uthärda innan rättvisan når fram.

Det går att skriva en bok om filmen, regisserad av Steve McQueen, själv. Det är en mastig historia om slavhandeln under 1800-talets USA. Den belyser problemet som fanns med fria svarta personer som kidnappades för att säljas tillbaka in i slaveriet. Filmen tar upp de brutala förhållandena slavarna levde och arbetade under. Samtidigt visar 12 Years A Slave att bland alla rötägg fanns det också de som trodde på jämlikhet och inte behandlade slavarna som egendom. Inte bara som egendom i alla fall.

Skulle jag inte säga att 12 Years A Slave är en emotionellt laddad film är det ingen mening med att skriva någonting alls om den. Det är nämligen så att filmen rakt igenom är laddad med så mycket känslor genom det uppenbart mästerliga regisserandet, det övertygande skådespeleriet från den breda ensemblen till det intelligenta fotot.

Filmens foto berättar mer än man först kan tro. Ta exempel det faktum att när Solomon, någon annan slav eller ingen alls är i bild visas gärna himmel upp. När slavarna visas i grupp eller på annat sätt riktar in sig på dem försvinner allt som heter himmel och därmed också allt som heter hopp.

12 Years A Slave är också den filmen som för första gången fått mig att må snudd på illa under en ”pisknings-scen”. Filmen är på det stora hela brutal men också vacker och underbar att kolla på!

YouTube Preview Image

Red Obsession – utan bubblor i en bubbla

I hundratals år har jorden som romarna var först med att plantera vinrankor i producerat världens mest exklusiva viner. Bourbeaux har i lika många år varit synonymt med klass och kvalitet. Tiden har gått och förändringens vindar blåser in starkt över områdets gårdar. Vinmarknaden har tagit fart på en nivå ingen kunde förutspå för femtio år sedan. Priserna har trissats upp så många gånger om att vinerna i dag nästan är för värdefulla för att öppna, dricka och njuta av. Efter två makalösa och historiska år 2009-2010 står det franska området inför en bubbla på sin bristningsgräns.

RedObsession1Franrike har en lång och anrik historia. De har alltid älskat sitt vin och är nog en av de saker med sitt land, förutom språket i sig självt, de är som mest stolta över. Vi kan anta att Napoleon Bonaparte uppskattade sitt glas med rött när det begav sig. Det var han som gav order om att utvärdera och gradera de olika slottens vin. Av över hundra stycken var det bara fem stycken som fick bemärkelsen Grand Cru. Dessa bedömningar håller sig fast fortfarande i dag och dessa fem gårdar och deras vin klassas i dag mer som konstverk än dryck.

Priserna har stigit exponentiellt sedan 1982 och dess legendariska årgång. Ett år som det året kan man räkna med fem, kanske sex gångar per hundrade år. När 2009 och 2010(!) klarade av att sticka ut ur mängden som två minst lika legendariska årgångar exploderade priset samtidigt som nyrika kineser upptäckt dryckens utsökta egenskaper och smaker. Att dricka vin, och speciellt dyra viner från franska Bordeaux har blivit en statussymbol i världens starkaste ekonomi. Prisbubblan står för dörren när efterfrågan överstiger utbudet med alldeles för stora marginaler..marknaden står och balanserar på kanten med naiva kineser på ena sidan och franska vinhantverkare på andra sidan. Vem får ger med sig och kommer att dra med sig den andra?

RedObsession2Red Obsession är rysligt vacker med ett foto som fångar mig i biostolen. De svepande vyerna över rad efter rad av urgamla vinrankor. Magnifika vinklar över hundratals år gamla slott och gods som får mig att vilja lämna salongen, ta bussen ut till Arlanda och ta första bästa flyg för att se dem med mina egna ögon. Regissörerna David Roach och Warwick Ross har fångat de gamla anorna på ett modern och nytänkande sätt. Genom bildrutorna får jag följa med på en vågad resa som fångar underhåller mig.

YouTube Preview Image

Red Obsession är dokumentären om vinkulturen och dess nya marknad, vad som händer med den och farorna som väntar framöver. Ett fantastiskt vackert och nytänkande porträtt om en dryck Europa druckit i årtusenden och Kina i några år. Premiär på bio och VOD 25 oktober

 

Jag kallas Ernesto – undangömd modernhistoria

Juan återvänder med sin familj till Argentina efter en lång tid av exil. De har återvänt under falska namn för att kunna delta i den militanta kampen mot landets diktaturregim. I skolan kallas Juan för Ernesto. Varje dag måste han vara försiktig så att han inte ska bli avslöjad och sätta sig själv, familjen och kampen i fara. När kärlekens söta nektar slår sig fast hos Ernesto vill han inget annat än att åka iväg med Maria och starta ett liv på egen hand. Ett liv utan att behöva gömma sig och leva i konstant skräck.JagKallasErnesto1

Argentina skickar Jag kallas Ernesto till Oscarsgalan 2013 och dramat är baserat på regissören Benjamin Ávilas egen uppväxt. Berättelsen tar oss med i ett liv med rädsla för att antingen bli skjuten eller arresterad. ”Ernestos” föräldrar smugglar allt möjligt för att hjälpa kampen mot landets styre. Ernesto hamnar mitt i allting utan att ha någonting att säga till om.

Jag kallas Ernesto är ett tungt drama som låter dig följa med in i en värld det sällan pratas om. Berättelsen om barnet som bara vill vara kär i flickan i klassen, inte smuggla människor över gränsen. De gråa kyliga tonerna sätter känslan för hur det måste vara för Ernesto att hålla sin mask för alla han träffar på. Värmen finns ändå där, inte i det vackra fotot men i det om än långsamma men välskrivna manuset. Ávila fångar upp den värmen familjen har till varandra utan att göra det till någonting som tar tid ur berättelsen.

När du går och ser det här tunga men välgjorda och intressanta dramat vill du spänna upp öronen extra mycket till musiken som används. De vackra låtarna fungerar som sin egen berättelse tillsammans med Ernestos.

YouTube Preview Image

Jag kallas Ernesto har premiär 11 oktober och är den film du vill se när du tröttnat på Hollywoods mainstreamfilmer och vill se en lite mer annorlunda indiefilm.