SFF13: A Story of Children and Film – det stora ligger i det minsta

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

AStoryOfChildrenAndFilm1

Mark Cousins tar oss med på en resa ner i filmvärldens arkiv där film efter film varken du eller jag hört talas om väntar. Efter den populära tv-serien SVT sände står nu barnet i fokus.

Konstformen vi kallar film är bara 120 år gammal, give or take a few years. Redan från första början har barnet funnits där för att berätta, visa, skildra och förädla. Cousins slår fast snabbt i A Story of Children and Film att det är någonting speciellt med barn i film. Genom barn går det att berätta så mycket mer. Olika länder har, generellt sätt, blivit bättre på att skapa filmer där barn porträtteras på olika vis för att få fram känslor. Blygsamhet kommer fram som allra bäst och gripande i filmer från Japan. Belysning av klasskillnader har Storbritannien lyckats bäst med, USA de mest talangfulla (sång/dans) och Iran har de argaste barnen. Varför det är såhär? Det bara är så.

A Story kretsar kring Cousins två syskonbarn som han en helgmorgon spontant filmade. Det klistrar ihop dokumentärens olika delar på ett ovanligt och charmigt vis. Men samtidigt som det är en fördel för filmen är det också det som drar ner betyget. Känslan jag får från klippen är att idén till filmen kom just från den här morgonen och det som fastnade på linsen. Ibland känns A Story helt enkelt ganska improviserad. Flytet mellan de olika filmerna Cousins tar upp är från gång till gång svåra att binda ihop, svårare än i The Story of Film.

Gillar du film är A Story än dokumentär vilken automatiskt borde skrivas upp på måste se-listan. Insikten Irländaren har till film och kunskapen han sitter på är för alla cineaster och världen som helhet ovärderlig.

YouTube Preview Image

SFF13: Get The Picture – han gav oss sanningen

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter

GetThePicture1

Get The Picture är dokumentären om bildredaktören som jobbat med att välja ut bilder för världen att se innan andra världskriget bröt ut. I dag jobbar han inte som redaktör, men med 96 år under bältet har John G. Morris ännu inte gått i pension. I dag är han upptagen med att skriva artiklar, prata på seminarier och workshops. Men framförallt är han upptagen med att vara lycklig och kär.

John G. Morris har arbetat med några av samtidens mest erkända och mästerliga fotografer. Däribland finner vi namn som Robert Capa och Henri Cartier-Bresson. I dokumentären som sträcker sig från innan andra världskriget fram till i dag får vi skrapa på ytan till en man som sett mer än de flesta någonsin får se.

Trots alla hemskheter Morris upplevt och bevittnat är han i sin grund an obotlig optimist med fasta principer om vad som är rätt och vad som är fel. Enligt honom själv har det inte utkämpats ett krig sedan andra världskriget som går att rättfärdiga. Och det är den här vägen som Get The Picture tar; det blir nämligen en dokumentär som pratar om krig i alla dess namn från världens alla kontinenter med fotojournalisten som ankarpunkt, såklart.

Bilden är det sista ordet och ska i första hand vara sanning, sedan kommer skönhet. Det här har Morris och hans kollegor fått lära sig samtidigt som alltfler fallit offer för de kulor och bomber de under så många år rapporterat om. Under drygt tjugo är har ungefär 650 fotojournalister skjutits och dödats i konflikter världen över.

Get The Picture handlar lika mycket om dem och deras dedikation för att låta dig se sanningen om världen och människans brutalitet.

OBS En varning för starka och emellanåt magvridande bilder OBS

[Trailer ej tillgänglig]

SF13: The Armstrong Lie – den långsamma inblicken

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

TheArmstrongLie1

När sanningen om Lance Armstrong blev världen rosenrasande. Mannen som överlevde cancer och som i alla år blånekat alla anklagelser om doping och klarat hundratals prover kommer nu fram och berättar om sin karriär och drogerna som möjliggjorde den.

The Armstrong Lie ritar upp två bilder av världens mest kända cyklist. Å ena sidan är han den främsta bilden för modern sportcykling, men på andra sidan är han mannen som bedragit en hel värld i mer än ett decennium. Dokumentären om Armstrong svingar fram och tillbaka. Regissören Alex Gibney verkar inte kunna bestämma sig för om han kan släppa förebilden han satt upp på en sådan hög piedestal. Istället för att bli en objektiv dokumentär om en av de större dopingskandalerna i modern tid (vilket det i mångt och mycket är) blir The Armstrong Lie en chans för Gibney att under 122 minuter sträcka upp händerna och säga ”jag visste ingenting!”

Innehållsmässigt är faktiskt dokumentären givande och ger publiken mer information än vad man kunnat ana. Och det är från båda sidor. För The Armstrong Lie klandrar och skuldbelägger Armstrong (och sporten som helhet) lika mycket som det förklaras och diskuteras om det faktiskt är så illa som alla verkar få det att vara. Vare sig doping är bra eller inte läggs i dina händer såväl som i den tuffa byråkratins lagförda värld.

YouTube Preview Image

SFF13: Blackfish – människans falska makt

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
Nästa visning slutsåld, passa på innan sista visningen säljs slut också!

Blackfish1

För fyra år sedan chockades världen av den provokativa dokumentären om den blodröda viken vilken till dags dato i mitt huvud representerar delfinjakten i Japan. Nu kommer Blackfish, en annan dokumentär skapad för att väcka debatten om människan och djuren.

Blackfish handlar om den ökända späckhuggaren Tilikum. Han lever (fortfarande) i dag på SeaWorld i Florida och hålls i stort sett i ensamhet dagarna i ända. Det är hans ”fängelsestraff” efter tre händelser där Tilikum varit involverad i när tränares liv har gått förlorade.

Dokumentären går på djupet och söker svaret på varför späckhuggare har en sådan aggressiv historia i fångenskap när det vilda beståndet aldrig visat samma beteende. Vi får också följa med ner i arkivfilmerna och förfäras och förargas av officiella bortförklaringar från djurparkerna. Regissören Gabriela Cowperthwaite har tillsammans med producenten Manuel Otezya skapat ett sanningssökande och debattskapande verk som är ett måste för dig som någongång i ditt liv tänkt en god tanke om djur.

Om någon fångade dig när du var två år gammal, kidnappade dig från din familj och la dig i becksvarta små lådor om natten och tvingade dig att umgås med personer som mobbar och misshandlar dig – skulle inte du också bli lätt psykotisk?

YouTube Preview Image

The Summit – svindlande fara

Berget K2 i Himalaya har ett blodigt rykte kring sig och anses hos de allra flesta bergsbestigare vara det svåraste berget i världen. De första 48 timmarna av augusti 2008 skulle skrivas in i historieböckerna som de allra dödligaste någonsin. 25 erfarna klättrare begav sig upp från basläger 4 och attackerade toppen på en dag med perfekt väder. Elva stycken kom aldrig tillbaka.

TheSummit2Världens näst högsta berg. En trailer som utlovar action, mystik och intensitet. Visst låter det bra? Det tycker jag också. Men det är trailern det. Filmen är långrandig och den spänning trailern innan byggt upp försvinner inte ens. Nej, den är borta och glömd innan den dokumentära berättelsen ens har satt igång.

The Summit, regisserad av Nick Ryan ger sken av att på ett så fartfyllt sätt som möjligt återberätta, beskriva och hypotetisera runt de mystiska dygnen när så många liv sorgligt nog avslutades. Filmen handlar om mycket mer än de faktiska händelserna, absolut. Ryan vill belysa de moraliska dilemman som bergsklättrarna ställdes inför när vänner till höger och vänster försvann och dog.

Problemet är att det inte finns någon spänning i The Summit. Jag kan inte lyckas upprätta någon koppling till överlevarna och deras berättelser. De olika delarna av dokumentären blandas ihop till ett virrvarr av intervjuer, återberättelser som sedan motsäger sig själva blandat med förstklassiga iscensättningar och autentiska bilder och videoklipp från händelserna. Förvirringen är total, jag måste lägga ihop pusselbitarna själv för att orka hänga med och därför hinner jag inte känna efter hur bergsklättrarna måste ha känt där uppe i ”dödens zon (<8000 möh)”.

TheSummit1Fotot i The Summit är i sina iscensättningar snyggt och väl genomförda. Helikopterturer förbi berget med sin svarta sten mot den kritvita snön och klarblå himmel snor gärna åt sig din anda. Likaså bergets skugga sedd från toppen som sträcker sig jag-vet-inte-hur många mil in in Kina. Mäktigt, minst sagt. Är du inte personligen insatt eller intresserad av bergsklättring är det för dessa scener och sekvenser som du vill se The Summit.

YouTube Preview Image

The Summit kanske inte når sin pik den 1 november, men det är åtminstone datumet för dokumentärens premiär på bio såväl som VOD.

 

 

Red Obsession – utan bubblor i en bubbla

I hundratals år har jorden som romarna var först med att plantera vinrankor i producerat världens mest exklusiva viner. Bourbeaux har i lika många år varit synonymt med klass och kvalitet. Tiden har gått och förändringens vindar blåser in starkt över områdets gårdar. Vinmarknaden har tagit fart på en nivå ingen kunde förutspå för femtio år sedan. Priserna har trissats upp så många gånger om att vinerna i dag nästan är för värdefulla för att öppna, dricka och njuta av. Efter två makalösa och historiska år 2009-2010 står det franska området inför en bubbla på sin bristningsgräns.

RedObsession1Franrike har en lång och anrik historia. De har alltid älskat sitt vin och är nog en av de saker med sitt land, förutom språket i sig självt, de är som mest stolta över. Vi kan anta att Napoleon Bonaparte uppskattade sitt glas med rött när det begav sig. Det var han som gav order om att utvärdera och gradera de olika slottens vin. Av över hundra stycken var det bara fem stycken som fick bemärkelsen Grand Cru. Dessa bedömningar håller sig fast fortfarande i dag och dessa fem gårdar och deras vin klassas i dag mer som konstverk än dryck.

Priserna har stigit exponentiellt sedan 1982 och dess legendariska årgång. Ett år som det året kan man räkna med fem, kanske sex gångar per hundrade år. När 2009 och 2010(!) klarade av att sticka ut ur mängden som två minst lika legendariska årgångar exploderade priset samtidigt som nyrika kineser upptäckt dryckens utsökta egenskaper och smaker. Att dricka vin, och speciellt dyra viner från franska Bordeaux har blivit en statussymbol i världens starkaste ekonomi. Prisbubblan står för dörren när efterfrågan överstiger utbudet med alldeles för stora marginaler..marknaden står och balanserar på kanten med naiva kineser på ena sidan och franska vinhantverkare på andra sidan. Vem får ger med sig och kommer att dra med sig den andra?

RedObsession2Red Obsession är rysligt vacker med ett foto som fångar mig i biostolen. De svepande vyerna över rad efter rad av urgamla vinrankor. Magnifika vinklar över hundratals år gamla slott och gods som får mig att vilja lämna salongen, ta bussen ut till Arlanda och ta första bästa flyg för att se dem med mina egna ögon. Regissörerna David Roach och Warwick Ross har fångat de gamla anorna på ett modern och nytänkande sätt. Genom bildrutorna får jag följa med på en vågad resa som fångar underhåller mig.

YouTube Preview Image

Red Obsession är dokumentären om vinkulturen och dess nya marknad, vad som händer med den och farorna som väntar framöver. Ett fantastiskt vackert och nytänkande porträtt om en dryck Europa druckit i årtusenden och Kina i några år. Premiär på bio och VOD 25 oktober

 

Dirty Wars upprör, förmedlar och berör

DirtyWars1

Jeremy Scahills kommer tillbaka starkt efter sin första bok, tillika dokumentär och avslöjande Blackwater: Mord som affärsidé med hans nya halvdokumentär Dirty Wars. I filmen får vi som publik följa med Jeremy på ett äventyr och en granskning som tar sig fullkomligt oväntade former. Jeremy tar upp jakten på hemligheterna som rör de nattliga räderna utförda av hemliga insatsstyrkor som fått fria tyglar långt utanför lagens vanliga ramar. Dirty Wars är otroligt aktuell och tar upp den sida av amerikansk patriotism-filmer vi sällan får se. Snabbt står det klart att Jeremys resa mot sanningen inte bara är svår och full av inhemska blockader utan också kantad av talibaner såväl som hjärteknipande berättelser.

Dirty Wars upprör mig som person när jag genom dokumentären med actionfilmslika inslag berättar och informerar mig om saker jag aldrig tidigare ens tänkt att en krigsmakt kan göra och komma undan med. Berättelsen förmedlar känslostorm efter känslostorm när jag får höra hur amerikanska soldater grävt kulor ur nyligen avlidna, civila (och oskyldiga) offer.

Trots att filmen är skapad, regisserad och redigerad, från den ena av konfliktens sida stör det mig inte alls lika mycket som vid tidigare dokumentärer. Jag blir inte lika illa berörd av vinklingen därför att berättelserna är så absurda, brutala och backas upp av bevis den amerikanska regeringen inte vill ska existera.

Dirty Wars är en inblick i en grävande reporters framgångar i ett synliggöra det dolda krig USA utkämpar mot långt många fler länder via hemlighetsstämplade listor och elitsoldatförband än du anar.

YouTube Preview Image

Denna gripande dokumentär Dirty Wars är om det dolda världskrig som sprider sig likt en skogsbrand över världen har premiär på bio och video on demand simultant 25 okbober.

Stone Roses: Made of Stone

Stone Roses: Made of Stone är dokumentären om den brittiska gruppen Stone Roses. Dokumentären är recenserad av Shane Meadows (This Is England) och berättar historien om Manchesterbandets återförening och dess historia. Det är ett porträtt om grabbgänget som inte lyckades hålla sig över ytan på åttiotalet och vill försöka igen.StoneRoses1

Säg och tyck vad du vill om gruppen och deras musik. Stone Roses: Made of Stone är inte en musikdokumentär som går till historien som en av de bästa. Nej, det är en feg dokumentär som känns felriktad med en sovande regissör. Vi får springa genom en rockpunkgrupps uppgång och fall utan att lära känna någon av bandmedlemmarna. Vi får veta att de hittade varandra genom musiken och inte genom skolan. De byggde skotrar och blev lurade av sin manager och sitt skivbolag. Sen har det gått tjugo år och det är dags att fylla på bankkontot.

Grabbarna, som nu är i övre medelåldern, återförenas och annonserar sin kommande världsturné för presskåren. Deras fans, som är en riktigt trogen skara människor, sluter upp utan tvekan när bandet värmer upp inför sin uppvärmningsturné med en liten gratisspelning. Personer springer för att få en av de tusen platserna, de överger jobb, barn och ljuger för sina chefer. Bara för att få se bandet spela för första gången på många, många år.

Det är fansen jag vill se mer av i Stone Roses: Made of Stone. Nu är dokumentären en lam och missriktad berättelse om en liten grupp män som vill få in lite pengar och minnas sina livs glansdagar. Publikhavet känner en eufori de aldrig trott sig kunna känna, artisterna lunkar runt på scen. När jag får se dedikationen och kärleken deras fans sitter, står och dansar med inser jag att filmen är missriktad. Det här ska inte vara en dokumentär om Stone Roses. Det här ska vara en dokumentär om deras publik. Det är de, och inge andra som ser till att fylla varje konsert med glädje, svett och tårar.

Regissören Shane Meadows står bakom dokumentären, men inte mycket mer. När saker utvecklas och ändrar ton under uppvärmningsturnén ger han upp. Han vill inte inkräkta på privatliv eller vara i vägen när saker tar emot. Det var sista spiken i kistan för mig. Hur ska jag; hur ska någon ta Stone Roses: Made of Stone när inte regissören vågar göra en dokumentär om återföreningen av ett av Englands mest hyllade band?

YouTube Preview Image

Den efterlängtade dokumentären Stone Roses: Made of Stone har premiär den 6 september. En musikfylld film för redan insatta fans.

One Direction: This Is Us är bättre än väntat

1D3D_S_07Berättelsen om det brittiska popbandet färd från ingenting till globala pseudogudar är vad One Direction: This Is Us handlar. Vi får följa med pojkarna på sin ”Take Me Home”-turné som avslutas i den kända arenan O2 i London. Det är kring den här spelningen som filmen sluter sig kring och det är härifrån som vi får följa med tillbaka till tiden under X Factor när de alla var solo-artister. Vi får också en inblick i vardera medlems familjeliv tillsammans med en fullkomligt oöverraskande porträttering av deras fans.

Jag har svårt att ta den här dokumentären seriöst av flera anledningar. Den första för att jag inte tycker om deras musik, jag har aldrig gjort det och jag vet inte om jag kan säga att jag någonsin kommer att göra det. Därför är det svårt för mig att ställa mig i något hörn förutom skeptikerns när det kommer till This Is Us. Jag behöver inte höra musiken och jag har svårt att få någon koppling till grabbarna i pojkbandet.

This Is Us är en harmlös liten dokumentär som förvånar mig och det har till största del att göra med att Morgan Spurlock (Supersize Me) har stått bakom kameran och försökt styra upp det här skeppet. Det, tillsammans med att filmen har sina stunder av snygga men minst lika kliché-aktiga 3D-effekter gör This Is Us till någonting harmlöst. Det är en film som kunde blivit mycket sämre men som med hjälp av duktiga filmskapare bakom kulisserna styrt upp projektet till någonting som faktiskt går att lägga över mot.

Det är en dokumentär som kommer dra in stora pengar. Det är en dokumentär som kommer flyga upp till biotoppar över hela världen. Men det är inte på grund av att det är en givande, fantastisk dokumentär. Nej, det är för att pojkbandsgruppen har bland de mest hängivna fansen som finns att få tag på och de kommer att gå och se den här igen, och igen, och igen, och igen.

För att avsluta på en god not tyckte jag om valet att spela in This Is Us i 3D. Först var jag skeptiskt, men en bit in i filmen insåg jag vilket härligt djup det gav när kameran pekade ut över det skrikande publikhavet. Mindre trevligt var det däremot att få deras mikrofoner upptryckta i ansiktet gång på gång.

YouTube Preview Image

One Direction: This Is Us har premiär i dag, den 28 augusti lite varstans i landet för dig att gå och se. En dokumentär om fem killar som inte vann ett TV-program utan istället vann hela världens hjärta.

 

We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks – en frisk sensommarfläkt

Av vissa är han hyllad till skyarna med snudd på helgonförklaring. För andra är han en förrädare, terrorist och våldtäktsman. Hur man än vill se på den vithårige australiensaren kommer framtiden berätta om webbplatsen han gav världen. Webbplatsen som möjliggjorde för en ensam och deprimerad soldat inom den amerikanska armén att läcka nära en halv miljon hemliga dokument. We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks (hädanefter WikiLeaks) är berättelsen organisationen och dess mediala ansikte.WikiLeaks2

Dokumentären om WikiLeaks är en dokumentär för den stora massan. Det är inte en smalfilm som endast insatta samhällsdebatörer eller kultureliten kan älska eller hata. Nej, WikiLeaks är gjord för alla. Den är för dig som inte vet ett dyft om WikiLeaks historia, uppgång och (potentiella) fall. Den är till dig som varit en daglig besökare på sajten sedan dag ett. Den är till dig som läst löpsedlarna om Assanges rättssituation. Helt enkelt är WikiLeaks till för oss alla.

Vi får följa med i historien hela vägen. Från långt innan Assange skapade sajten som skulle komma att bli världskänd. Genom utsökt grafik börjar vi hos Nasa när de blev hackade av bland annat Assange. Ganska kort och sammafattat får vi en inblick i vem den här personen är och faktiskt tycker jag att regissören Alex Gibney, Oscarsvinnare förvisso, kunde ha gett de tidiga åren mer uppmärksamhet.

Därefter får vi följa starten av WikiLeaks, från att vara ett ensamprojekt till en dynamisk duo och vidare till den mindre grupp som kom att avslöja korruptionen och insideraffärerna som pågick hos de isländska bankerna innan deras fall. Ju längre in i WikiLeaks vi får följa med försvinner organisationen från våra ögon. Istället läggs fokus på den unge vicekorpralen Chelsea (i dokumentären: Bradley. Se längst ner*) Manning, hennes liv och vilja till att dela med sig av hundratusentals hemlighetsstämplade dokument. Det här fördjupas det i, sida vid sida om Assange samarbeten med stora nyhetsbyråer för att få ut informationen på ett bra sätt. I all ärlighet läggs det för mycket tid på just det här. Visst är det något av det allra viktigaste och tyngsta när det kommer till organisationen själv. För dokumentären skapar det en stiltje som gärna går och nosar på tråkighetens dystra äng.

Som en tredje akt i WikiLeaks fokuseras det på Assange själv, hans rättssituation här i Sverige och också hur han måste gömma sig undan; sätta sig i asyl. En del av dokumentären som måste vara där, trots att det per se inte handlar om organisationen. Assange har nästlat in sig så djupt i sin egen organisation att det inte går att skilja dem åt.

WikiLeaks1Förutom det uppenbara faktum att det är en av de absolut snyggaste dokumentärerna jag har sett (Searching For Sugarman är fortfarande en klar vinnare) tycker jag att WikiLeaks är en bra film. Den är någorlunda välplanerad och är, förutom det tradiga mittenpartiet en dokumentär som griper tag publiken och håller den kvar (ja, mittenpartiet är också gripande, faktiskt). Jag tycker att Alex Gibney har lyckats forma filmen runtom Assange och hans organisation på ett sätt som gör den trovärdig och bra, vare sig man hatar eller älskar honom. Det är den aspekten, att den är ger vad alla vill ha, tillsammans med den uppenbara källan till information för gemene person som gör WikiLeaks till en stark och sevärd dokumentär.

YouTube Preview Image

We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks har premiär den 23 augusti och kommer som en frisk fläkt över biosalongernas blockbusters från sommaren.

*Artikel – Bradley Manning: I want to live as a woman