Walking With Dinosaurs – en vacker besvikelse

Patchi är minstingen i kullen, men den absolut mest envisa. Efter att ha växt upp i motvind i skuggan av sin storebror kommer Patchi till att bli hjordens välbehövda hjälte på deras årliga vandringar från norr ner till varmare breddgrader över vassa bergspass och dalgångar fulla av lurpassande köttätare.

WalkingWithDinosaurs1

”Julens stora familjeäventyr”, kanske borde jag ha läst de orden lite tydligare. För det är det som tar sönder Walking With Dinosaurs för mig. Jag gick in i filmen i hopp om att få uppleva ett ovanligt vackert animerat äventyr om dinosaurier. Mina förhoppningar var att kunna hånskratta Jurassic Park rakt upp i ansiktet. Som du säkert förstår blev det inte på det här viset.

Istället satt jag under en timme och 27 minuter och tittade på ett, fortfarande vackert, äventyr om att växa upp som minstingen i kullen och överkomma faror från andra varelser lika ofta som från naturen själv. Jag fick hänföras av en datoranimering av dinosaurier jag tidigare inte skådat på den stora duken samtidigt som jag suckade långt och djupt varje gång filmen stannade upp för att berätta för mig vilken dinosaurie jag såg framför mig.

Jag fick se på när maktdynamiken i hjorden skiftade helt och hållet efter en skogsbrand och hungriga rovdjur när jag i samma veva irriterade mig på en infantil dubbning av det redan irriterande konceptet med voice over.

För i Walking With Dinosaurs pratar de inte. De låter, grymtar, vrålar och skriker precis som man kan tänka sig att de gjorde för alla de åren sedan. Över det har produktionen lagt röster. Det är alltså inget försök till läppsynk någonstans. Inte heller pratar alla; nej det är bara de karaktärer som är någorlunda viktiga för oss. Pluspoäng på det valet.

Walking With Dinosaurs är en fantastisk film som visas i 3D. Miljöerna är makalösa och animeringen mer därtill. Filmen är edukativ, vilket är mitt största problem. I en kommande DVD/BD-lanseringen håller jag tummarna för ett val att stänga av det edukativa såväl som alla röstspår.

Ge mig valet att se Walking With Dinosaurs som den naturfilm jag vill att den ska vara och jag kommer kola på den om och om igen. Som den är nu är det ett underhållande familjeäventyr som lekt runt med stora pengar och talangulle medarbetare.

WalkingWithDinosaurs2

Jag hade förhoppningar på Walking With Dinosaurs. Kanske har jag för höga förhoppningan. När eftertexterna började rulla kände jag mig snuvad på konfekten. Jag kände mig besviken. Inte på filmen i sig, nej. Allting landar på röstarbetet och att de valt barn som huvudsaklig målgrupp. Det här är en film jag ville se vara riktad till en äldre publik. Jag fick inte som jag ville.

Fredag 20 december är dagen som Patchi tar plats i Walking With Dinosaurs. Ett episkt äventyr om att växa upp i motvind och överkomma enorma faror.

YouTube Preview Image

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – ångerfri

Efter att minst sagt händelserikt liv har Allan Karlsson hamnat på ålderdomshemmet där han levt vidare i tron om att vara på sitt livs slutstation. På sin hundrade födelsedag ser han sin chans att fylla dagarna med äventyr och minnen. Genom fönstret försvinner den pigga hundraåringen. Nya vänskapsband, äventyr och aggregat-relaterade misstag står för dörren.

Hundraåringen1

Att ha Robert Gustafsson i rollen som en beresta och fortfarande pigga hundraåringen skrämde mig. Jag var rädd att filmen skulle bli en i raden av skräniga och tramsiga Gustafsson-sketcher. Rädslan var befogad, absolut. Däremot var resultatet på den stora duken inte illa alls. Gustafsson är sig själv, men i första rum är han den roliga hundraåringen. Vid väldigt få tillfällen känns Allan fånig eller tramsig som en följd av det (ändå solklara) skådespelarvalet.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är lättsinnig, proffsig och framförallt skrattvänlig. Känslan av Felix Herngren är närvarande från första till sista stund. Här har han stått med en ensemble av huvudkaraktärer som har lång erfarenhet i ena handen och en fantastisk berättelse från Jonas Jonasson i den andra. Tyglarna har varit avslappnade men bestämda. Filmen är en underhållande produktion vilken har plockat de flesta av guldkornen och visualiserat dem för att skratta till.

De flesta av guldkornen ur boken är med i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men absolut inte alla. I filmen ges också ett stort utrymme till karaktärer jag gärna hade sett klippas ner till hälften. Allan har haft ett långt och händelserikt liv. Genom dessa minnen får vi träffa på personer som Stalin och Truman för att nämna ett par. I nutid jagas han och de nya vännerna av ett MC-gäng som tyvärr inte alls är lika bevandrade på skådespelets betesmark; något som förstör helhetskänslan av historien.

Jag blir lite ledsen när eftertexterna börjar rulla. Inte för att jag inte är nöjd med filmen, för det är jag. Nej, jag är ledsen därför att filmen är slut och jag inte har fått se allting jag ville se från boken!

Hundraåringen2

Berättelsen om Allan Karlsson och hans Forrest Gump-aktiga liv fick mig att skratta jag-vet-inte-hur-många gånger i sin bästsäljande bokform. När han nu är tillbaka i storbildsformat skrattar jag fortfarande och det är ett bra försök till att efterlikna boken. Men det är helt enkelt inte lika bra, som väntat.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en solid kandidat till biofilmsvalet under mellandagarna i år. Ett roligt äventyr som att inte vänta ut livet i ett litet tråkigt rum. Filmen har premiär 25 december.

YouTube Preview Image

Hobbit: Smaugs ödemark – långt och alldeles, alldeles…underbart

Bilbo, Gandalf och de tretton dvärgarna, ledda av Thorin Ekensköld fortsätter sin resa mot Ensliga berget och Erebor. På sin väg dit kantas bandets väg av vildsinta och mordlystna patruller av Orcher, jättelika spindlar i förhäxade skogar, skepnadsväxlande människor och mycket mer. De måste nå fram till berget innan Durins dag när hösten går över till vinter, annars kommer de aldrig hitta den gömda dörren. Innanför dörren väntar deras största och farligaste utmaning – draken Smaug.

HobbitSmaugsÖdemark1

Vi välkomnas tillbaka in i J.R.R. Tolkiens enorma magiska värld ännu en gång när vi nu får följa Bilbo och de andra i den andra etappen av den oväntade resan. Framför sig väntar stora faror, värre än Azog. En mörk kraft lurar i skuggorna i väntan på att återfå sin fulla styrka. En kraft som inte stannar för någonting.

Den nya stora antagonisten som kommer till att bli Sauron vi möter i Sagan om ringen-trilogin höljer Hobbit: Smaugs ödemark i en dimma av spänning och nyfikenhet. Trots att vi vet vem denna kraft är lyckas Peter Jackson skapa en spänning mellan de onda och de goda. Våra vänner är på ständig flykt och rör sig mer ofta än sällan i riktning bort från där de kom. De är jagade och deras bästa hopp är att springa vidare.

Peter Jackson har lyckats med att göra uppföljaren Hobbit: Smaugs ödemark till en bättre film. Ett bättre äventyr. 3D-effekterna används mer än i första, men på ett smak- och ansvarsfullt sätt. De förhöjer stämningen och bygger intensitet genom de många och långa stridsscenerna.

Bilder fortsätter i Hobbit: Smaugs ödemark att hålla hemligt om ringen han tog från Smeagol. Dess krafter må komma den lilla hobbiten till nytta, men till vilket pris? Orkar Bilbo med konsekvenserna som kommer med att använda ringen. De korta linserna och fria kameran maximerar känslan hos Bilbo och hans krackelerade inre.

Från att i första delen av filmen fokusera på de ljuvligt vackra miljöerna och landskapen i Tolkiens värld går Hobbit: Smaugs ödemark över till att fånga den mörkare essensen av världen med en kamera som utmanar publiken att hänga med på vad som är upp och vad som är ner.

De visuella effekterna i filmen lever upp till alla mina förväntningar på en produktion av dessa mått, och jag är säker på att de kommer känna detsamma. Även personerna bakom kostymarbetet och scendekoren förtjänar en applåd. Att skapa den värld vi får se är inte en uppgift för den lata och talanglöse.

HobbitSmaugsÖdemark2

Att jag ska behöva vänta i ett drygt år, ändå till 17 december för att få fortsätta äventyret gör mig ont. Jag vill veta vad som kommer att hända. Jag vill få reda på konsekvenserna av dvärgarnas; Bilbos; Orchernas; Gandalfs och alla de andras handlingar. Jag vill se mer och höra mer av Smaugs ljuvliga röst.

Ungefär 280 biodukar runtom i landet kommer att visa Hobbit: Smaugs ödemark från och med 11 december i 2D och 3D. Mellanakten av den tredelade episka resan för den lilla hobbiten väntar på dina trånande ögon.

YouTube Preview Image

Hälsningar från distrikten

I dag har portarna öppnats för dig, dig, dig och ja, faktiskt för dig också. The Hunger Games: Catching Fire har släppts ut på sitt grönbete och överallt i landet flockas fansen för att sätta sig i mörkret under två timmar och tjugosex minuter! Jag hoppas att du kommer iväg för att se Katniss och de andra, för det här är en verkligt underhållande film.

Jag har hittat en serie hälsningar till dig från de tolv olika distrikten som jag vill dela med dig. Så sätt dig ner en stund och lyssna. Kanske lär du dig vad de olika distrikten har för specialiteter!

Recensionen av Catching Fire hittar du här

vill inte spellistan fortsätta automatiskt – klicka på länken i videoklippet för att kolla vidare

The Hunger Games: Catching Fire – det hettar till i distrikten

Efter sin vinst i den 74e upplagan av Hungerspelen tror Katniss att hennes framtid är säkrad på alla plan möjliga. Capitolium är inte nöjda, Katniss och Peetas vinst har satt igång en rörelse ute i distrikten de börjar tappa kontrollen om. Samtidigt som Peeta och Gale kämpar om vem som ska få vara hennes sanna kärlek har huvudstaden och president Snow planerat den största hemligheten hittills. Katniss själv lägger mest energi på att hantera sitt tidigare trauma och att överleva för att se ännu en färgsprakande soluppgång.

HungerGamesCatchingFire2Den karga vintervärlden i distrikt 12 spär på känslan i Hunger Games: Catching Fire om Katniss post traumatiska stress syndrom från föregående års bravader. Aldrig tidigare har det varit så tydligt hur mycket folket i de många distrikten behövt någon att se upp till; någon som ger dem hopp. I huvudstaden spyr befolkningen upp maten för att orka smaka på allting samtidigt som folket ute i distrikten kämpar för att sätta mat på middagsbordet.

Det är tydligt hur president Snow och hans kompanjoner missbrukar sin makt för att få sin vilja igenom. Det märks som allra tydligast via de enorma insatser Snow lägger på att förtrycka de åsikter hans folk har inom sig. Allt som rör staden och spelen är genomsyrade av lurspel och rödridåer.

Hunger Games: Catching Fire gör ett fantastiskt jobb med att få mig och resten av den kommande publiken att bli emotionellt engagerad. Jag känner med Katniss, Peeta, Gale och alla andra. I min biostol kväver jag hulkningar när folket höjer sin hand med tre fingrar uppsträckta. Jag tänker tillbaka på Rue och biter mig själv i läppen.

Den tämligen välbehövda tempoväxlingen i och med spelets startskott kom som en frisk fläkt över Hunger Games: Catching Fire som strax innan blivit något långrandig med all karaktärsbyggande. För det är ett faktum; i den trilogi böckerna består av är Catching Fire mellanakten som ska ge oss en relation och en koppling till karaktärerna. Det är den här filmen som låser oss fast i magin.

Fotot i Hunger Games: Catching Fire har ingen speciell särprägel över sig, vilket är att vänta av en AAA-titel av det här slaget. Ändock har Francis Lawrence lyckats skapa den underbara känslan vi alla längtat efter så mycket sedan premiären av den första HungerGames: Hunger Games-filmen. Nu är det ett år kvar tills att vi får reda på (på bioduken) vad som kommer att hända härnäst!

HungerGamesCatchingFire1Catching Fire är en fruktansvärt underhållande film som griper tag emotionellt om sin publik. Det går inte att inte känna med Katniss, Peeta och de andra i deras kamp mot varandra och övermakten. Att filmen skulle ha klarat sig finfint med en nedklippning på ungefär tjugo minuter säger jag nu. Frågan är om jag kommer att känna likadant när jag sett filmen tre, fyra eller fem gånger om? För så bra är den faktiskt. Magin fastnar.

Och du, tar du lätt till tårar; bring ze tissues ‘cause you’ll need ‘em!

Hur äventyret i The Hunger Games: Catching Fire slutar kan du ta reda på i morgon onsdag 20 november varhelst i landet du sitter, ligger eller står och läser det här.

YouTube Preview Image

Thor: The Dark World – it’s out of this world

Thor kämpar för att återställa ordning i det kaos som efterföljde händelserna i New York med Avengers-gänget. Alla De Nio världarna föll i kaos och krig. Alltmedan Jane Foster väntar på Thors återkomst vaknar en fiende, äldre än universum själv, till liv. Den forntida rasen går till krig mot Asgård och hela kosmos med Malekith i spetsen. Thor måste offra allt för att rädda universum och alla däri, Jane Foster inkluderad.Thor21

Thor: The Dark World kan vara en av höstens största och kanske mest hajpade film. Kort och gott når den upp till sina förväntningar. Stilen är densamma och det går att väldigt snabbt känna sig hemma i miljöerna vi fick lära känna i den föregående filmen. Hål mellan de två olika berättelserna fylls igen och sys ihop på ett sätt som inte tar ifrån vad som komma skall. Det är rakt igenom en bra film och ännu en succé från Marvel som inte kan sluta spotta ur sig världsapokalyptiska superhjältefilmer numera. Inte mig emot dock.

Det är svårt att säga om Thor: The Dark World är bättre än sin föregångare. Båda har sina guldstunder som gör dem bra på sina egna sätt. Vad som gör skiljer dem åt som mest och som jag samtidigt gillar och uppskattar är att den här filmen har en lättare och mer skämtsam ton i sig. Regissören Alan Taylor har hämtat med sig element ur Iron Man-serien som visat sig vara så lyckat. Skämten är små men många, de sitter perfekt och är sådär lagom syrliga och ibland ren och ram satir. Dessutom är syskondynamiken i Thor: The Dark World något som jag älskar att se. Thor och Loke tvingas samarbeta för att rädda universum och de gör det genom att vara det de uppfostrades till att vara: syskon. Och som alla vet är det inte alltid frid och fröjd mellan syskon…

Musiken är, precis som i ettan, fantastisk. Skriven av samma man bakom Iron Man 3 är stråksymfonin avvägd och mäktig tillsammans med de oändliga vyerna över Asgård, Svartalfheim, Midgård och de andra världarna. Soundtrack finns tillgängligt på Spotify HÄR.

Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Natalie Portman. Alla gör sitt jobb helt till min tillfredsställelse och jag är ledsen när eftertexterna börjar rulla. Jag vill se mer av Thor. Jag vill se både filmerna på rad nu på en gång.

Thor22

Tidigare i år fick vi den första filmen i omgång två av Avengers-serien. Iron Man var först ut med sin tredje film och nu får vi den andra i form av Thor: The Dark World. De är båda större än de tidigare och framförallt snyggare. Det får mig att undra och drömma hur stor och vacker Avengers 2 kommer att vara när vi får se den 2015…

YouTube Preview Image

Thor: The Dark World tar över den här världen och alla andra 25 oktober. Gillar du superhjältar och/eller stora explosioner eller kanske bara fornnordisk mytologi eller bara Chris Hemsworth eller kanske Tom Hiddleston – missa inte den här!

PS. Sitt kvar tills allt är slut. Det kommer mer än bara scenen mid- end credits. Tänkte bara så att du vet. DS.

 

 

Turbo – en 70-sträcka

Theo vill inte jobba bland tomatplantorna. Han vill följa sin dröm om att bli den bästa racingföraren i världen. Till hans ansvarsfulla brorsan Chets förtret, såklart. Efter en tumultande episod med den ondskefulla gräsklipparen sätter Theo och hans bror på ett oväntat och högoktanigt äventyr efter att Theo mirakulöst skaffar sig supersnabbhet! Tillsammans, igen till Chets förtret, sätter de av mot Theos största och enda dröm – att få köra tillsammans med världens bästa förare i Indy 500.Turbo1Turbo är en underhållande berättelse som jag tyckte om att vila ögonen mot. Så är det. Men i jämförelse med de tyngre titlarna i den animerade familjefilmsgenren sticker inte berättelsen ut. Det finns ingenting som tillför någonting nytt. Även om jag aldrig tidigare har tittat på en snigel som kan ta vänstersvängar i över 300 km/h så är det fortfarande med en ”ryckande axlar”-känsla jag följer med på Theo och hans vänners äventyr.

Röstvalet till birollerna intresserade mig väldigt mycket och med målgruppen i åtanke gjorde jag en lek av det. Vem var det som pratade? Det var ganska många och jag lyckades lista ut alla förutom en eller två av de minsta rollerna. Mest överraskande var det att mötas av Samuel L. Jackson och Snoop Dogg som två av Theos vänner. Det blev så tydligt att det var deras röster som hörde ihop med karaktären då de designats med röstens utseende i åtanke.

Jag ser Turbo som Dreamworks svar till Pixar’s Bilar (och Flygplan) där de har lagt in element av The Fast and the Furious för att krydda till stämningen lite. Det lyckas de verkligen med, faktiskt. I sina stunder är filmen snäppet bättre än bra och får mig att ryckas med i racingtävlingarna.

Och konceptet med det lysande NO2-blå skalet är ett stort plus i kanten. Riktigt snyggt! Det är roligt och för den tänkte målgruppen är Turbo diskutabelt en av årets bästa film. Men för mig var den inte mer än en film som gör det den ska och inte mer än så.

YouTube Preview Image

Turbo är perfekt för dig med barn, barnasinne eller helt enkelt älskar animerad film. Stoppskylten slår om till grönt 25 oktober över hela landet! Ett roligt och animerat äventyr med enorm matinépotential. En sjuttiosträcka, månne; men ingen söndagskörning inte!

Mortal Instruments: stad av skuggor – en Twilight, fast bra

Clary blir vittne till ett hemskt mord mitt på dansgolvet till en klubb i New York. Mördarnas bär underliga tatueringar och dödar med svärd, ändå trumfas underligheten av att det tydligen bara är Clary själv som kan se dem. Dagen efter den mystiska kvällen försvinner hennes mamma spårlöst och en av mördarna uppenbarar sig för henne. Det visar sig att Clary är skuggjägare, och för att hitta sin mamma igen måste hon hitta hemligheten hennes mamma gömt inuti Clarys undermedvetna måste hon hjälpa skuggjägarna bekämda underjordiska demoner och vampyrer.
MortalInstruments1 Mortal Instruments: stad av skuggor är baserad på den första boken i en serie av sex skrivna av Cassandra Clare. Filmen är ett fantasy-äventyr för tonåringar, det går inte att undkomma. Filmen är skapad för att ge Twilight-vibbar. Och det skulle jag störa mig på grovt, om det inte var för att filmen ändå höll mig underhållen och jag gillade den. Jag vill alltså kalla Mortal Instruments: stad av skuggor en ny och bättre version av Twilight. Varför den är bättre är av en enkel anledning och det är att triangeldramat mellan Clary, Jace och Simon inte porträtteras som att pojkarna ska bestämma sig för vem som ska få Clarys hand genom att prata om det sinsemellan och lämna Clary utanför det hela.

Sen det faktum att vampyrerna är ordentligt onda gör mig glad och att varulvarna håller sig på sin kant hjälper mig att vilja rekommendera Mortal Instruments: stad av skuggor. Det som sätter sista spiken i kistan för en rekommendation är att det är Clarys äventyr och mål som ligger i fokus för filmen. Det spelar ingen roll om Jace eller Simon försöker uttrycka sin kärlek till henne, hon ska hitta sin mamma. Det är prio nummer ett! Den prioriteten ger Clary som karaktär självförtroende att förmedla till publiken att man inte behöver lyssna på någon om man känner sig ha bättre saker för sig.

MortalInstruments2Vi får följa med på små sidospår för att hitta Clarys mamma och det är här som filmen verkligen växer och gör sig till någonting eget. Det är de små sakerna som skapar den stora bilden, och på tal om det är det i stort format Mortal Instruments: stad av skuggor ska avnjutas. De stora effekterna och demonerna är välgjorda. Jag fastnade speciellt för demonernas ursprungliga form och deras sätt att förflytta sig. Det var både ruskigt snyggt och ganska nytänkande.

YouTube Preview Image

Mortal Instruments: stad av skuggor en fantasyfilm som inte sveper undan mattan, men berättelsen håller och intresserar från första början hela vägen till slutet. Ser fram emot uppföljaren! Filmen har premiär 23 augusti.

Percy Jackson: Monsterhavet – godkänt äventyr

Halvguden Percy Jackson är tillbaka för ett nytt äventyr. Tillsammans med Annabeth, Grover och sin till nyligen okända halvbror Tyson beger dem sig efter det enda som kan rädda dem själva och de andra halvgudarna från titanerna. För att rädda sina vänner måste de hitta det gyllene skinnet. Det är det enda som kan hela trädet som skapar den ogenomträngliga barriären kring deras läger. Titanen Luke förgiftade inte bara trädet och förstörde barriären via en tämligen förbannad bronstjur. Han är, som våra äventyrare, ute efter det gyllene skinnet. Skillnaden dem emellan är vad de vill använda skinnets hela förmåga till. Luke vill väcka någonting gammalt. Någonting ont.Luke vill väcka Kronos.
PercyJacksonMonsterhavet1Percy Jackson: Monsterhavet underhåller och är, tack och lov, en uppgradering från sin föregångare. Även om det vid en första anblick bävar för att uppföljaren är en fantastisk film faller den kort på sig själv. De faktiskt fina undertonerna som genomsyrar äventyret kommer i skymundan bakom händelserika scener som egentligen inte innehåller någonting.

Det tar inte lång tid in i berättelsen innan jag förstår vad som kommer hända, hur det kommer sluta och ungefär hur resan dit kommer att te sig. Manuset klänger sig fast vid förvånansvärt bra skådespelarinsatser från det unga gänget. De tar sig fram genom historien och träffar på älskvärda karaktärer på vägen mot slutmålet; monsterhavet, karaktärer jag vill se mer av. Karaktärer som skulle ge Percy Jackson: Monsterhavet ett djup och emotionella handtag. Nu faller den kort över sina egna fötter.

Jag ser en berättelse som visar och berättar om acceptens, vänskap, mod och en gnutta kärlek samtidigt som jag ser klichéer inklämda i skämt som manuset utan tvekan skulle ha överlevt utan. Med det sagt är Percy Jackson: Monsterhavet en underhållande berättelse som med effekter och mytologi ändå underhåller mig som publik.

YouTube Preview Image

Med det ur mitt bröst rekommenderar jag Percy Jackson: Monsterhavet till dig som tyckte om föregångaren och till dig som vill se något lätt och underhållande. Ett fantasy-äventyr med godkänt betyg, kort och gott. Ute på bio nu!

The Fall – en historia om allt och ingenting

261224_351520861634842_745098248_n

Den unga amerikanske stuntmannen Roy drar en riktig rövarhistoria för den lilla flickan Alexandria. Allt i syftet att lura henne att stjäla medicin åt honom. En episk historia tar form. Banditer, slavar, kärlek, skurkar, andar och djur. Allt finns med och beskrivs med en fantastisk detaljrikedom.

Orden och äventyret målas upp fantastiskt. Fotot i filmen är lika magiskt som innehållet. De djupa färgerna, vinklarna som fångar upp varje liten skavank i den vackra världen. Alexandria följer med Roy längre ned i sin depression. Historien ändrar riktning. Det är någonting som inte står rätt till. Varför vill inte Roy leva? Varför lurar han den lilla mexikanska flickan att stjäla medicin åt honom?

På sin knackiga engelska berör hon ändå Roy. Och han i gengäld skapar en verklighet åt Alexandria. En värld fylld av äventyr där utanför sjukhuset. Hur ska sagan sluta? Hinner Roy avsluta sagan för henne innan tabletterna tar tag i hans styrka och låter honom sova, sova länge? Så länge det går?

Filmen slog mig med ambivalenta känslor. Jag är svag för filmer som rör sig mot fantasy-hållet. Men jag kunde släppa hur dåligt Roy betedde sig mot lilla rara Alexandria. Hur han utnyttjade hennes oskuld gentemot det hemska i världen och rakt igenom ljög henne rakt upp i ansiktet. Utpressning.

TheFall1

 

I vilket fall som helst är den värd att se. Om inte för historien i sig, så i alla fall för det vackra fotografiet och scenerna.

YouTube Preview Image