Carrie – ny förpackning, lika mycket blod

Carrie White lever ett liv fyllt av mobbing. Varje dag blir hon retad, förödmjukad och fysiskt gjord till åtlöje. Hemma lever Carrie med sin fanatiskt religiösa mamma som närapå lever i sin egen värld. När Carrie upptäcker en ny sida hos henne, en sida endast ilska kan väcka till liv, förändras hela hennes liv och alla de kring henne. Ingen går säker när den inte längre blyga Carrie slår tillbaka med full kraft.

Carrie2

Ett matt, halvdammigt foto med urvattnade färger griper tag i publiken. De mörka skuggorna bygger en mystik runt den blyga flickan och skapar en ondska runt hennes skolkamrater och deras hat. Carrie White har inte gjort något mot dem, hennes mamma tillåts inte längre att hemskola henne. Hon är utanför, alla vet hur religiösa hon och hennes mamma är.

Väldigt tidigt in i Carrie är det svårt att inte känna med i hennes smärta, de långa bindande ögonkontakterna Chloë har med kameran kryper in under huden på dig efter att blivit arg på den rädda och pragrafryttande rektorn på skolan. Han vågar ingenting och skapar fler problem än han löser.

Julianne Moore spelar modern med den fanatiska, närapå psykotiska religiösa tron. Självskadebeteende och egoism står högt i hennes värld. Det går inte att hitta någon skådespelerska som skulle kunna axla den här rollen som Julianne kan. Chloë, vår stjärna i Carrie lever inte upp till förväntningarna. Kanske har det att göra med att stå bredvid en sådan stark insats som Julianne ger oss, jag vet inte. Men jag vet att Chloë Grace Moretz, som vi tidigare sett i Kick-Ass 1 & 2, kan bättre än hon stundvis är. Vilket är synd, för det känns verkligen hur hårt hon tar i för att verka så ondskefull och demonisk som möjligt. En kraftansträngning som blir för mycket och förstör…

Carrie1

Carrie är en klassiker som möjligtvis skulle ha blivit lämnad ifred, men det är svårt för mig att säga det med övertygelse. Jag gillar Chloë och Julianne är, som sagt, perfekt i rollen som modern. Och när Evil Dead i våras hade sin remake lanserades var jag mäkta imponerad och nöjd. Så jag vill säga att de skulle ha lämnat Carrie i sin klassiska form, men jag är också glad över att de inte gjorde det.

Den nya, visuellt uppfräschade versionen av Carrie har premiär 29 november. En blodfest med rötter i den klassiska skräckgenren.

 YouTube Preview Image

Välkomna, Mr Carson och Isobel Crawley

Afternoon Tea är alltid trevligt. Jag avnjöt en sådan eftermiddag i våras faktiskt. Då efter att ha kollat på nyfödda lamm. En bra dag, såhär när jag tänker tillbaka.

DowntonAbbey1

I dag var det dags för Afternoon Tea igen, dock utan lamm. Nej, istället så hade Unisphe bjudit in till fika och samtal. Sverige har nämligen besök av två skådespelare jag har alldeles för lite kännedom om. De spelar stora, och enligt utsago ytterst underbara roller, i serien jag sagt åt mig själv så länge att börja kolla på, men ännu inte kommit till skott om.

Jag pratar så klart om Downton Abbey. Snart börjar de spela in säsong fem i ordningen. I andra länder har säsong fyra redan sänts och många sitter säkerligen hemma i sina stugor och längtar efter mer. Här hemma i Sverige har vi dessvärre bara kommit en liten bit in på den fjärde rundan av tidigt 1900-tal i norra England. Fyra avsnitt om jag inte hörde tokigt.

Vi, de inbjudna, kom till ro och fick i oss varsin kopp kaffe och lite scones. Ja, det gick ner ett par småbakelser också, jag ska inte ljuga. Uppe i loungen på det vackra Hotell Diplomat stod vi vid höga bord och minglade i väntan på pressträffens höjdpunkt.

Mr Carson och Isobel Crawley årade oss nämligen med sin närvaro. De är i stan ett par dagar för att uppmärksamma tidigare nämnda fjärde säsong som i mitten av januari, 22 januari för att vara exakt, lanseras i Sverige.

Downton Abbey har snabbt vuxit till att bli världens mest populära tv-serie med över tolv (12!) miljoner tittare varje vecka. Bara här hemma i Sverige är det en (1) miljon som bänkar sig i TV-sofforna över hela landet varje vecka. Ja, om man låter bli att räkna med de som kollar på repriser och SVT-play.

DowntonAbbey2

En ytterst trevlig frågestund infann sig i lokalen där Jim Carter (Mr Carson) och Penelope Wilton (Isobel Crawley) svarade på frågor från moderatorn såväl som från publiken. Vi fick lyssna och skratta tillsammans med dem när de berättade om hur god en middagsscen kan se ut klockan åtta efter att ha suttit i sminkbåset sedan fem på morgonen för att transformeras till karaktärerna och hur…inte god.. den ser ut klockan sex på eftermiddagen efter en hel dags inspelning.

Isobel berättade om den energi produktionen lägger på detaljerna i kostymerna och sätten de använder kläderna. Allt ska vara så historiskt korrekt som möjligt, även om det inte till hundra procent möjligt. Exemplet om den färgade karaktären som tillkommer i säsong fyra nämndes i ordalag som att det visst i serien var ”en händelse” men att det i verkligheten med all sannolikhet skulle blivit till något mycket, mycket större.

Frågorna gick vidare och Jim berättade om sitt mest minnesvärda ögonblick från inspelningarna genom åren. Han berättade om den gången i första säsongen där de rika aristokraterna med sina röda jackor, hästar och blodtörstiga hundar gjorde sig redo för rävjakt. Strax innan kamerorna började rulla skymtade hundarna nämligen en riktig räv i snåren varpå de drog iväg i full fart. Tränarnas rop och vädjan till hundarna att återvända till dem var naturligtvis förgäves och det tog en timme att återsamla dem!

DowntonAbbey3Gruppen av skådespelare som tillsammans skapar denna älskvärda tv-serie har, enligt dem själva, blivit något av en familj. Fast inte en vanlig familj. En sådan familj som teatergrupper och större sällskap efter ett tag finner sig själva i. En familj ingen vill lämna.

Och så länge alla kommer överens vill jag att Downton Abbey ska fortsätta att leverera kvalitet och underhållning. Mest för att jag vill kolla ikapp säsongerna nu innan släppet den 22 januari och sedan få stämma in i kören som klämtar efter mer, mer, mer!

Diplomatkaffe och tunga väskor

I morse blev det stressigt, alldeles för stressigt för någons bästa. Det blev inte bättre av att jag, när bussen kom till hållplatsen, insåg att min plånbok låg i rocken som fortfarande låg hemma. Fick alltså, muttrande, gå tillbaka hem för att hmäta den och vänta på nästa buss. Den buss jag inte ville ta för att det skulle bli så stressigt att hinna till presseventet.

Det var nämligen så att två skådespelare från Downton Abbey var på besök här i stan och jag bjöd med mig Linda för att lyssna på dem prata om serien, vilken i skrivande stund är den mest populära..i världen. Vad vi pratade om tänkte jag att jag ska fippla ihop på tågot.

I skrivande stund sitter jag på Hotall Diplomat och har druckit en kopp god kaffe tillsammans med Linda. Hon håller på med sitt och jag väntar på att klockan ska ta sig till ”dags att röra sig mot centralen”. I helgen drar jag nämligen till Göteborg. Ska bli riktigt kul att komma ifrån stan och hitta på något annat för ett par dagar. Att få träffa Christofer är så klart en riktigt stor bonus det också.bild 2-6

Har den äran i dag, hipp hipp hurra

Jäger4I år är det trettiofem år sedan Jägermeister tog sig in på den svenska marknaden via fjälltossiga trendsetters som insåg starkspritslikörens potential.

I och med jubileet har Jägermeister grävt sig ner i arkivet hos sin egen historia och tagit fram den första etiketten. Etiketten som designades 1935 i Tyskland är nu tillbaka, denna gång på Systembolagets hyllor. Retroflaskan är det nya svarta och är här för att stanna.

Det krossäkra glaset har fortfarande sina ikoniska gröna färg men kommer nu med en annan struktur. En bucklig känsla för att minnas tillbaka till de äldre, inte lika raffinerade sätten att tillverka glas. Skruvkorken må vara kvar, men nu är den täckte av en gemytlig röd foliering. Självklart är den klassiska etiketten med den välkända hjorten kvar. Det är någonting som aldrig försvunnit från Jägermeisters grundtanke.

Drycken smakar fortfarande likadant, de 56 hemliga örterna ger den karaktäristiska smaken som du får shotta (eller testa Jäger i en ny tappning i drinkar som du kan läsa om HÄR) för samma prislapp som tidigare.

Jägermeister
(nr 749)
Alk. Vol. 35 %
Vol. 700 ml
Pris: 249 kr

Last Vegas – skratt och rynkade näsor

Med sextioårs-skivan väl bakom sig är det äntligen dags för Billy att slå sig till ro med sin trettio år yngre flickvän. Ett litet bröllop i Las Vegas planeras omgående. När Billys vänner Paddy, Archie och Sam får reda på den glada nyheten att det är ett bröllop i antågande och inte prostatacancer samlas gänget som varit bästa vänner sedan barnsben för en helg av svensexa.

LastVegas2

Jag var tvungen att kolla på Last Vegas en andra gång för att släppa på mina tankar om att komedin inte var någonting annat än en berättelse om fyra gubbar som saknar ungdomen och hur det kändes att vara friska, starka och ha raka ryggar och inte ett endaste receptbelagt medel med sig i resväskan.

Vid en första anblick är Last Vegas just det. Skämten är inte speciellt rumsrena, vilket i många fall kan vara okej, men det blir i sin kontext och utförande gubbsjukt. Första gången jag lämnade biosalongen efter att ha sett filmen var jag lite ledsen. För den sista halvtimmen av filmen knyter ihop säcken med bra värderingar och ett och annat fint ögonblick.

Last Vegas står stadigt med en ensemble av legender inom skådespelaryrket. Med det sagt finns det ingenting hos dem att klaga på när det gäller ett annars tamt manus.

Filmen är en rolig berättelse med onödiga inslag. Sådana inslag som lätt skulle kunna klippas bort utan att förstöra någonting. Ja, jag pratar om den hipp som happ anordnade bikini-tävlingen.

LastVegas1Det här är ingen speciell film. Den har little-to no chanser att kamma hem priser, allra minst på Oscarsgalan. Det är inte heller målet med Last Vegas. Det här är en komedi som ska underhålla och locka till skratt. Det lyckas den med, men på bekostnad av att bli en film om ett Las Vegas där vi får följa föra Sköna Snubbar™ á la gubbsjuka.

Last Vegas må ha sina svaga punkter och brister i grundläggande jämställdhet. Ändock är det en komedi som sätter fyra legender i ett nytt ljus och lockar till fler än ett skratt. Dansa iväg med Morgan Freeman och de andra från och med 29 november.

YouTube Preview Image

Stressångestdämpande

Har sedan klockan nio i morse suttit med näsan i böckerna för att sniffa fram det allra viktigaste och mer därtill från den här kursens tunga titlar. För ikväll är det deadline för en forumanalys i kursen Sociala medier. Det är ångest och det är stress inför den här uppgiften.

Det är nämligen större än vad jag hade väntat mig att det skulle vara, och den kom från ingenstans. Jag vill inte säga att det var dålig planering från min sida, för det tycker jag inte att det var. Faktum är att jag hade börjat gräva mig genom litteraturen till den här uppgiften, men  då i en takt som skulle vara lagom för en deadline sent nästa vecka, ungefär. Så det handlar inte om dålig planering från min sida lika mycket som det har varit dålig uppmärksamhet.

I alla fall så har jag suttit med näsan i böckerna, med undantag för de lilla stund när John försökte hjälpa mig med en annan skolsak och vi istället kom fram till att tekniken jag skulle visa färdighet i inte används alls i någon utsträckning av branschfolk. Men men, det är bara att göra’t liksom. Därifrån stack jag faktiskt till Pretto PR för att höja humöret som följdes av en promenad från Gamla stan över city ner till SF Grand.

Ska se på filmen Only Lovers Left Alive som jag tyvärr missade under festivalen. Ska bli riktigt spännande att se, har nämligen hört gott om den och jag känner att även om promenaden sköljde bort det mesta stressen och den ökande ångesten behöver jag stänga av skolan för ett par timmar och se kvalitetsfilm istället.

Bubbelafton

bild 2-5Häromaftonen gick jag och Vian till den lilla lokala restaurangen som tillagar och serverar dumplings med en smak över förväntan. Förväntan lagd i och med den lilla lokalen alltså. Jag vet inte varför, men jag förväntar mig mer av restauranger med större golvyta. I alla fall, det var det inte jag ville komma till.

När vi kom tillbaka tog hon fram det bubbel som hade fått (i hemlighet) kylas ner i frys och kyl. Det var nämligen så att det var exakt ett år sedan vi träffades för första gången. Det var också kvällen där jag fick min första puss av henne. På kinden, visserligen, men ändå. En bra mustaschfest!

Det blev en supermysig kväll med champagne, bubbel och Buffy the Vampire Slayer. Dock inte lika mycket Buffy som det blev ett parti av Monopol. Jag som trodde att jag skulle vinna enkelt (eftersom jag gjorde det förra gången vi spelade) blev tagen på sängen och fick erkänna mig själv vara bankrutt efter cirka tre timmars spel och två flaskor dryck senare.

Ett år har alltså gått sedan vi såg varandra för första gången, det dröjer lite drygt en månad till vi började träffas ordentligt och någon månad därtill innan vi har vår ettårsdag som par. Men jag är säker på att de datumen kommer att komma i springande fart. Jag menar, det var för mer än en månad sedan som jag tog steget att adressändra och flytta in ”officiellt” hos henne. Sambos alltså, det är en första för mig. Men det är bra med ”första”-saker.

Lovelace – djupt gripande

När Chuck Taynor kommer in i unga, vackra och naiva Linda Boremans liv ser hon det som en chans att komma ifrån sin strikt katolska mor. Genom Chuck kommer Linda i kontakt med en värld som tidigare varit främmande för henne. En värld som tar henne steg för steg närmre porrbranschen. Linda sitter på en oanad talang, en talang som skulle göra henne världsberömd. Det glamorösa livet med fester, kändisskap, tidningsomslag och bedåran skymmer för den trasiga flickan och hennes vacklande steg i en skugga som lutar sig över henne med hårda slag bakom stängda dörrar.

Lovelace1

Lovelace berättar den sanna historien om den unga kvinnan som hamnade i en bransch under 17 dagar. Två och en halv vecka som skulle komma att ge henne berömmelse och en stämpel för resten av sitt liv. Till en lön på drygt 8 000 kronor. Linda Boreman bytte namn till Linda Lovelace i och med sin nya karriär i porrbranschen. Hennes orala specialitet spelade in 600 miljoner dollar. Pengar som gick rakt förbi henne ner i äldre mäns redan djupa fickor.

Amanda Seyfried ger rollen Linda ett ärligt och levande ansikte. En fantastisk insats från en skådespelerska som tidigare briljerat i bl.a. Les Miserables. Hennes förmåga att fånga glädjen i att vara ung och fri kommer lika enkel och övertygande som skräcken i hennes ögon glödgar sig i mig när hon ensam och liten inte kan försvara sig mot sex fullvuxna män. Eller en, för den delen.

Det korniga fotot från ett regi av Rob Epstein kommer som ett brett fönster in i en värld som utspelade sig för fyrtio år sedan när livet var enkelt, glatt och fyllt av nyliberalism i sina startgropar. Kostymarbetet i Lovelace är för mina ögon oklanderligt tillsammans med en övertygande scendekor. Sträcker du fram handen i biosalongen är det inte långt från att de kan ta på 1970-talet.

Lovelace2Lovelace är ett vackert porträtt om en industri som fullkomligt exploderade i och med Lindas insatser. Men det är ett viktigare vittne om den kvinnobild som figurerade då (och fortfarande i dag) där kvinnor var mannens egendom.

29 november går Lovelace upp på biografer i hela landet. Ett ärligt drama med noir-vibbar om 17 dagar som skulle komma att forma ett helt liv.

YouTube Preview Image

Kall mjölksyra

DavidSpringa11

Övertro och arrogans kan vara den värsta kombinationen av fiender en (läs: jag) kan ha ute i löpspåret. Igår tog det nämligen emot att springa den sista kilometern. Varför? Jo, för att jag kände mig stark och lätt i benen när jag började springa. Självklart öppnar jag därför med att springa första kilometerna på knappt fyra minuter. Det är snabbt, väldigt för snabbt. Ännu hade verkligheten inte kommit ikapp mig och jag fortsatte så i kanske fyrahundra meter till. Dumt David. Dumt. Sen tog det stopp, låren brände och den där onda knölen i sidan kom som på beställning. Needless to say gick det inte särskilt snabbt den sista biten. Usch vad jag inte tyckte om mig själv.

Men, jag kom runt i alla fall. Och det var ändå på en kortare runda, eftersom jag insåg att en tenta ska in på torsdag och att jag därför har ungefär två miljoner saker att hinna med innan dess, men det kommer att ordna sig.

Vad har Lockhart och Thor gemensamt?

Den frågan var du kanske inte väldigt förberedd på att få i det här livet, i den här dimensionen i den här galaxen, eller hur? Men nu är den ställd – vad har Gilderoy Lockhart och filmen Thor gemensamt? Ja, förutom att de båda vandrar runt med fabulöst blonda lockar, det vill säga. Svaret på denna outgrundliga fråga finns efter att du mött två mäns sug i blicken.

KennethThor1Jo… Mannen till höger, Kenneth Branagh, spelade Gilderoy Lockhart i den andra filmen av serien Harry Potter som skulle komma att bli åtta stycken magiskt magiska och underbara filmer. Vi alla hatade honom i filmen (har du inte sett den eller om du inte håller med mig: VA?!), men ibland är det så att människor har fler saker på sin tallrik samtidigt.

Kenneth är en sådan person som har flera saker på sin tallrik. Visste du till exempel att Kenneth inte bara är duktig på att få en hel generation att hata honom i sin roll som den förvirrade bedragaren, han är också en tämligen duktig regissör. Så duktig är han på att regissera att en av hans filmer landade som favorit bredvid Iron Man i uppladdningen till den första Avengers-filmen.

Börjar bilden klarna nu? Visst är det svårt att greppa? Det gör lite ont?

Det gör ingenting, jag var tvungen att läsa om flera gånger och kontrollera med flera oberoende källor. Aldrig trodde jag att Lockhart hade regisserat den här filmen! Lockhart..regisserat Thor (2011)! Herrejistanes! …fast kan vi egentligen vara säkra på att det är han som faktiskt regisserat den? Med hans bakgrund gällande minnesförlust-förhäxningar och dylikt måste saken ses på med ett kritiskt öga, visst?

På en helt annan not såg jag att Amazon.com på sin vecko-deal boxen med alla åtta Harry Potter-filmer. Knappa 48 dollar ska de ha för den, så med frakt gissar jag på att allting slutar runt en femhundring i svensk valuta räknat. Och ja, det är Blu Ray-versionen jag pratar om här, DVD-skivorna är ännu billigare än så. Förmodligen är det ingen svensk text till filmerna, men vad gör det? Vi kan ändå alla repliker utantill, mmh? I alla fall, vill du kika lite närmare på dealen tycker jag att du passar på snabbt och gör det HÄR.