Lördagsvåfflor

Kan inte för någon entitets skull komma ihåg när jag sist åt våfflor. Eller fan, nej nu ljuger jag, det vet jag visst. Det var den där dagen där jag hade massor av saker jag var tvungen att göra inne i stan som inte gick att flytta på men eftersom det hade kommit lite snö så ville inte busschafförerna lämna sina varma täcken på morgonen och ställde in allting och inte ens taxibilarna kände sig snälla nog att åka ut till en kommun som bara har bussar att förlita sig på när det kommer till kollektivtrafik in till stan. Det blev istället en eftermiddag med våfflor och varm choklad. Jag klagar inte särskilt mycket nu såhär i efterhand.

Hur som helst var det i alla fall längesen jag åt våfflor. Och eftersom jag och Vian ska på bröllop i eftermiddag kändes det gott att äta just våfflor. Plus att det är lördag, och på lördagar får man äta våfflor. Det tycker jag faktiskt. Tycker inte du det? Klart att du tycker det. Nu måste jag sluta skriva och istället börja vispa smet och sånt. Vi hörs lite senare, okej? Okej. Ciao!bild-5

Snabba Cash III: Livet deluxe – avslutar trilogin på topp

JW har flytt landet efter rymningen från sitt fängelsestraff. Polisen och Interpol är efter honom samtidigt som han följer upp alla trådar som finns för att hitta sin förlorade syster. Jorge vill dra sig tillbaka från den farliga karriären som är att vara kriminell. För att överleva finansiellt måste han genomföra det största värdetransportrånet någonsin i svensk historia. Polisen Martin infiltrerar sig hos den serbiska maffian i ett ambitiöst försök att en gång för alla fälla den ökända ledaren Radovan. Under sitt arbete lär han känna Radovans dotter Natalie och saker blir…komplicerade. Natalie själv, juridikstudent, dras in i sin pappas inte så lagliga verksamheter efter ett mordförsök och en kamp om fortsatt makt inom maffiafamiljen.SnabbaCashIII2Snabba Cash: Livet deluxe sveper över landet som den tredje och sista delen om den mörka verklighet som lever under våra näsor och gator i lilla lugna landet Sverige. Som svar på mina böner kom Livet deluxe tillbaka med kraft efter den svaga och bleka föregångaren. Efter den tråkiga och långsamma mellanakten är Livet deluxe en fröjd att se. Jag gillar det faktum att Jorge får mer utrymme och trycker undan JW som är så gott som osynlig genom berättelsen. Det är full fart från första början och när vi alltmer förstår hur alla lösa trådar hänger ihop byggs en spänning upp som jag aldrig upplevt från svensk filmindustri förut.

Mattias Varela gör sin roll fantastiskt som Jorge och vill jag se någon form av spin-off på den här trilogin ska det ha med honom att göra. Eller möjligtvis Natalie, spelad av Malin Buska. Hennes roll som maffialedarens kära ögonsten och prinsessa är mer en övertygande. Jag skulle kunna se henne vara övertygande ringledare i vilken produktion som helst. Hennes relation till polisen Martin ger Livet deluxe den sekundära romansen den behöver. Romansen som spänner sig över lagens och kriminalitetens sida.

Det här är ingenting annat än ett steg i helt rätt riktning, inte bara för svensk filmindustri utan också för skådespelarna som tagit Sverige med storm och skapat någonting som kommer leva kvar i många år framöver. Det här är en språngbräda för alla!

SnabbaCashIII1Hela ensemblen av skådespelare skapar tillsammans ett äventyr som får mig att hålla andan för en liten stund om och om igen. Snabba Cash: Livet deluxe må sakta ner ibland rent tempomässigt, men aldrig saktar den ner på ett sätt som får mig att vilja bläddra vidare djupare in i historien. Dit kommer jag ändå, vare sig jag vill det eller inte. För det mesta blir jag inte särskilt överraskad…för det mesta.

YouTube Preview Image

Snabba Cash: Livet deluxe har premiär i dag, fredagen den 30 augusti. Med mer action än Sverige tidigare sett avslutar Jens Jonsson trilogin som man ska göra: på topp.

 

Stone Roses: Made of Stone

Stone Roses: Made of Stone är dokumentären om den brittiska gruppen Stone Roses. Dokumentären är recenserad av Shane Meadows (This Is England) och berättar historien om Manchesterbandets återförening och dess historia. Det är ett porträtt om grabbgänget som inte lyckades hålla sig över ytan på åttiotalet och vill försöka igen.StoneRoses1

Säg och tyck vad du vill om gruppen och deras musik. Stone Roses: Made of Stone är inte en musikdokumentär som går till historien som en av de bästa. Nej, det är en feg dokumentär som känns felriktad med en sovande regissör. Vi får springa genom en rockpunkgrupps uppgång och fall utan att lära känna någon av bandmedlemmarna. Vi får veta att de hittade varandra genom musiken och inte genom skolan. De byggde skotrar och blev lurade av sin manager och sitt skivbolag. Sen har det gått tjugo år och det är dags att fylla på bankkontot.

Grabbarna, som nu är i övre medelåldern, återförenas och annonserar sin kommande världsturné för presskåren. Deras fans, som är en riktigt trogen skara människor, sluter upp utan tvekan när bandet värmer upp inför sin uppvärmningsturné med en liten gratisspelning. Personer springer för att få en av de tusen platserna, de överger jobb, barn och ljuger för sina chefer. Bara för att få se bandet spela för första gången på många, många år.

Det är fansen jag vill se mer av i Stone Roses: Made of Stone. Nu är dokumentären en lam och missriktad berättelse om en liten grupp män som vill få in lite pengar och minnas sina livs glansdagar. Publikhavet känner en eufori de aldrig trott sig kunna känna, artisterna lunkar runt på scen. När jag får se dedikationen och kärleken deras fans sitter, står och dansar med inser jag att filmen är missriktad. Det här ska inte vara en dokumentär om Stone Roses. Det här ska vara en dokumentär om deras publik. Det är de, och inge andra som ser till att fylla varje konsert med glädje, svett och tårar.

Regissören Shane Meadows står bakom dokumentären, men inte mycket mer. När saker utvecklas och ändrar ton under uppvärmningsturnén ger han upp. Han vill inte inkräkta på privatliv eller vara i vägen när saker tar emot. Det var sista spiken i kistan för mig. Hur ska jag; hur ska någon ta Stone Roses: Made of Stone när inte regissören vågar göra en dokumentär om återföreningen av ett av Englands mest hyllade band?

YouTube Preview Image

Den efterlängtade dokumentären Stone Roses: Made of Stone har premiär den 6 september. En musikfylld film för redan insatta fans.

Jakten på den försvunna identifikationshandlingen

Jakten fortsätter. Jakten som jag inte är säker på om jag tagit upp för dig. Det är nämligen så att jag inte har den blekaste aning om var jag har lagt mitt pass. Den form av identifikation jag använder mig av är spårlöst försvunnen och mina tidigare försök att lokalisera tidigare nämnda identifikationshandling har gått förgäves.

Skulle det ha funnits stenar kan jag med säkerhet säga att jag minst två gånger vänt dem. Två insatser har hittills varit förgäves och jag sätter nu all min tro och mitt hopp om att jag ska hitta passet här hemma i Tyresö. Det finns nämligen en chans, om än liten, att jag har lagt ifrån mig det här och sen sprungit iväg utan att tänka på saken.

Dock att det kommer att kräva mer energi än beräknat leta.. Inte bara mina saker som står där inne just nu, och ingenting emot det, är ju så sällan här. Men ändock jobbigt när jag ska försöka hitta ett pass i sitt svarta läderfordral. Wish me luck!s_MLA_v_V_f_2709126559_052012

Mer musik, mer dokumentär

Sitter nu i en av stolarna på SF Grand för att lyssna på ännu mer musik. Mer musik och mer dokumentär. Nämligen som så att det i dag är visning för berättelsen om Stone Roses; vilket kommer att bli trevligt men kanske skulle vara roligare om jag kände till bandet eller till och med lyssnat på dem.

I alla fall ska det bli kul och i intressant. Jag menar, filmen om Joy Division är bra utan att jag någonsin lyssnat på dem. Så vi håller tummarna och hoppas på ett guldkorn.

Jag vet att jag kommer hålla mig vid liv genom någorlunda överpriserat kaffe i alla fall.

20130830-085633.jpg

This is twenty thirteen

1081869_10151851378265993_367481179_n

Ny musik är alltid kul att upptäcka. Speciellt om det är en bra låt som man får skickad till sig. Igår var det Twenty Thirteen som länkades via Facebook-chatt. Hade inte tid att lyssna på den igår men började dagen med att dra genom den ett par gånger. Och nu, efter att ha suttit i soffan och fastnat framför Weeds (är inne på säsong 2 nu) har jag lyssnat på den några gånger till. Och den växer hos mig. Skulle gärna springa på ett par, tre härliga remixer av den här låten!

Twenty Thirteen kommer från Martin Shans. Lyssna gärna in dig på låten, klicka cmd+shift för att få fram Spotify och skriv in Twenty Thirteen i sökfältet. Det, eller klicka här under. Ditt val!

Född i landet lillebror Norge och 22 år ung ser det här ut att vara något. Tydligen har Norge mer än olja att exportera!

One Direction: This Is Us är bättre än väntat

1D3D_S_07Berättelsen om det brittiska popbandet färd från ingenting till globala pseudogudar är vad One Direction: This Is Us handlar. Vi får följa med pojkarna på sin ”Take Me Home”-turné som avslutas i den kända arenan O2 i London. Det är kring den här spelningen som filmen sluter sig kring och det är härifrån som vi får följa med tillbaka till tiden under X Factor när de alla var solo-artister. Vi får också en inblick i vardera medlems familjeliv tillsammans med en fullkomligt oöverraskande porträttering av deras fans.

Jag har svårt att ta den här dokumentären seriöst av flera anledningar. Den första för att jag inte tycker om deras musik, jag har aldrig gjort det och jag vet inte om jag kan säga att jag någonsin kommer att göra det. Därför är det svårt för mig att ställa mig i något hörn förutom skeptikerns när det kommer till This Is Us. Jag behöver inte höra musiken och jag har svårt att få någon koppling till grabbarna i pojkbandet.

This Is Us är en harmlös liten dokumentär som förvånar mig och det har till största del att göra med att Morgan Spurlock (Supersize Me) har stått bakom kameran och försökt styra upp det här skeppet. Det, tillsammans med att filmen har sina stunder av snygga men minst lika kliché-aktiga 3D-effekter gör This Is Us till någonting harmlöst. Det är en film som kunde blivit mycket sämre men som med hjälp av duktiga filmskapare bakom kulisserna styrt upp projektet till någonting som faktiskt går att lägga över mot.

Det är en dokumentär som kommer dra in stora pengar. Det är en dokumentär som kommer flyga upp till biotoppar över hela världen. Men det är inte på grund av att det är en givande, fantastisk dokumentär. Nej, det är för att pojkbandsgruppen har bland de mest hängivna fansen som finns att få tag på och de kommer att gå och se den här igen, och igen, och igen, och igen.

För att avsluta på en god not tyckte jag om valet att spela in This Is Us i 3D. Först var jag skeptiskt, men en bit in i filmen insåg jag vilket härligt djup det gav när kameran pekade ut över det skrikande publikhavet. Mindre trevligt var det däremot att få deras mikrofoner upptryckta i ansiktet gång på gång.

YouTube Preview Image

One Direction: This Is Us har premiär i dag, den 28 augusti lite varstans i landet för dig att gå och se. En dokumentär om fem killar som inte vann ett TV-program utan istället vann hela världens hjärta.

 

Slow start & Metro

Den där förhoppningen om att all sjuklighet som kom från ingenstans igårkväll skulle försvinna tillsammans med lite sömn försvann ungefär samtidigt som jag insåg att det skulle bli svårt att somna. Och att stanna kvar i drömvärlden för en längre period.

Dagen började i alla fall bra med att Vian pysslade om, kokade te, hämtade datorn och andra essentiella tillhörigheter. Planen var att försöka somna om till någon film. Blev inte riktigt så, halvsov och växlade mellan olika halvbra dokumentärer innan jag ”fastnade” för B-skräckfilmen The Collector.

Under förmiddagen har också mobilen plingat till med jämna mellanrum från vänner och familj som läst Metro under morgonen. Där kan man nämligen hitta en bild på mig med tillhörande artikel. Texten handlar om den rasistiska gruppen på Facebook som Vian berättade om för mig och som jag sen fortsatte att sprida vidare här och härHar du intresse att läsa går det att klicka varstans på bilden för att läsa artikeln på Metros webbplats, annars är den på sida 5 (om jag inte misstar mig) i dagens upplaga.
Skärmavbild 2013-08-28 kl. 12.56.50

Nejnejnejnej

Ligger i soffan och grämer mig. Det gör ont i huvudet, halsen svider och jag känner mig hängig. Vill verkligen inte bli sjuk. Inte nu. Nejnejnejnej, det finns så mycket annat jag vill, borde och måste göra. Nej, det är inte läge att bli sjuk. Skärp dig nu kroppen, vi har ju blivit nyttiga och hela den biten. Kan vi inte få vara friska då? Jo, det tycker jag! Så sluta upp med det här nu. På momangen!

I övrigt är det The Story of Film som rullar på tvn. Har kommit en bit in i filmvärldens historia och är snart inne på 50-talet. Tycker verkligen om den här serien. Jag lär mig så himla mycket.

20130827-225133.jpg