Så gott som ute ur nikotinträsket

Jag ser fimparna på marken och i askfaten. Jag ser snusdosornas kanter mot jeans överallt. Jag ser dem på bord bredvid cigarettpaket. Jag känner doften av röken innan jag har chans att se pinnen mellan fingrarna. Jag ser prillan under läppen oftare än någonsin tidigare.

För lite mer än tre veckor sedan lämnade jag nikotinträsket. Och vad jag har insett är att det just är det, ett träsk. Ett djupt, klibbigt och svårgenomträngligt träsk av beroende. Dyrt är det också, men det är det ingen som kan påstå sig vara omedveten om. Tre veckor har gått, ja. Och jag har sparat in kanske sjuhundra kronor under dessa dagar. Men jag har vunnit så mycket mer. Jag har vunnit tillbaka en liten bit av mig själv, och även om jag inte är ute ur träsket helt och hållet har jag i alla fall balansen tillbaka.

Fortfarande känner jag suget efter en snus. Speciellt efter en måltid, herregud vad jag saknar ‘efter maten-prillan’. Men frestelsen har inte tagit överhanden. Monstret innanför mitt pannben, den lilla ihärdiga skruven med sin ilande smärta. Känslan av att huvudet är för litet för sitt eget bästa. Irritationen och spänningen när tänder trycks ihop med all möjlig kraft.

Tjugotvå dagar har gått sedan min sista snus och ännu har känslan inte försvunnit. Jag räknar inte med att den kommer försvinna på bra länge. Jag tar styrka från att det inte är lika jobbigt längre. Abstinensirritationen smyger fram mer sällan och när de väl kommer är de inte lika intensiva.

Jag är så glad att jag tog det här beslutet, tuggummin är min räddning nu om dagarna, Onico när det verkligen krisar. Jag är glad därför att det inte bara är den ekonomiska aspekten. Nej, jag känner mig bättre fysiskt. Hungern har kommit tillbaka och jag äter bättre, min kropp blir trött mycket lättare än förut. De här sakerna behöver inte vara kopplade till nikotinet, men jag vill att de ska vara det och när de blev bättre ungefär samtidigt som det här beslutet togs känner jag att de får vara det.

Det må kanske vara fusk att ta en Onico-prilla emellanåt, men jag tycker att det är okej. För det är nikotinfritt och är väldigt, och då menar jag väldigt, effektiv mot abstinens. För så gott som all den där viljan ligger i rutinen; att ha någonting under läppen. Då är en ”fusk-snus” precis vad som behövs. Annars är tuggummit räddningen, att alltid ha någonting i munnen att tugga på, att lägga under läppen för att simulera en snus. Man det substitutet räcker bara en stund. Har du tuggat tuggummi flera timmar i sträck vet du själv, det spelar ingen roll hur gott det smakar, du kommer inte vilja ha mer på grund av kramp i käkarna.

Du och jag, vi lever fortfarande i ett nikotininfesterat samhälle och det går inte att komma undan. Jag kan inte säga att jag inte fått i mig nikotin sedan jag slutade. Det går inte att säga så, inte med den andrahandsrökning som kommer med att leva i en stad i dag. Men jag kan säga att jag inte har använt nikotin själv på mer än tre veckor och jag ser inte varför jag skulle ge upp nu när jag kommit så långt.

Det säger jag med stolthet. Stolthet över mig själv och envisheten i mig som inte låter mig ge upp. Inte den här gången. Jag ska fullfölja. Jag kommer fullfölja.

blogstats trackingpixel

5 reaktion på “Så gott som ute ur nikotinträsket

  1. Måste säga att de har du gjort bra! 🙂 ska också sluta med nikotin, men har inte riktigt våga ta steget än. Men fan, känner mig lite mer peppad nu. Klarar du, gör jag de med förhoppningsvis!

    • Tack så himlans mycket! Det är ett bra beslut att ta, lite läskigt absolut. Gör du det, gu’ vad varm det gör mig inombords! Kör på, det kommer gå jättebra :))) Lycka till!

  2. Pingback: En månad, gott folk | David Sundgren @ COLIN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *