Pitch Perfect – sets us on fire to give us joy

Välkommen till Pitch Perfect. En komedi av klass. Anna Kendrick spelar Beca tillsammans med bland andra Rebel Wilson och Skylar Astin. Det här, det är Glee på steroider.5671_D002_00151R Beca går första året på universitetet. Efter påtryckningar från sin pappa, professor på skolan går hon motvilligt med i en av de många studentföreningarna. A capella är ett stort intresse på campus och Beca ansluter till den enda gruppen bestående uteslutande av kvinnor. Alla möjliga personligheter är representerade i den lilla skaran. Det är de trevliga, otrevliga och skumma tjejer som har slutit samman i gruppen Barden Bellas. Där sjunger de covers på kända låtar utan några instrument. Ingenting annat än sina stämband skapar deras favoritlåtar.

För att rå på de regerande mästarna, killgruppen Treblemakers, måste Bellas-tjejerna uppdatera sin repertoar fullständigt. Beca, som mixar musik på sin fritid och drömmer om en karriär inom musikbranschen visar de andra vad som krävs och hur det ska gå till. I full harmoni skapar de helt nya låtar från färska listettor och favorithits.5671_D026_00269 Pitch Perfect är Jason Moores långfilmsdebut. Han har tidigare regisserat tv-serier som One Tree Hill, Everwood och Dawsons Creek. För att vara sin första långfilm har Moore på ett lättsamt sätt fångat de små och stora egenheterna hos var och varje karaktär. Den ena är inte den andra lik och det är en stor del till att Pitch Perfect är så rolig som den är. De kompletterar varandra och skapar en harmoni vilket lockar till många skratt.

Det är en film full av musik. Bra musik. Att få höra nygamla hits och kära favoriter i en ny tappning, a capella-tappning, är väldigt uppfriskande. De vackra stämmorna lyfter tidigare uttjänta toner till en ny nivå och det går att lyssna på dem om och om igen. Soundtracket finns att lyssna på här, men jag rekommenderar dig att kolla på filmen först. Då kommer låtarna betyda så mycket mer, och att få återuppleva filmen flera gånger om via musiken är svårt att slå.

5671_D015_00299RPitch Perfect fick mig att fälla några tårar av lycka, det ska jag erkänna. Jag har en fallenhet för filmer av den här sorten och när det är underbara toner och harmonier inbakad i en collegemiljö kantad av ung kärlek. Ja, då är jag såld. Jag vill se Pitch Perfect igen. Och sen igen. Och igen.

Just det, ett litet tips: håll koll på vad Lilly (Hana Mae Lee) säger och gör. Det är fasanfullt roligt och ger Pitch Perfect det där sista för att falla ut i totalt asflabb hos tittaren, alltså dig.

YouTube Preview Image

Pitch Perfect finns nu ute i butik på a-ca-DVD och a-ca-BD. Tryck in skivan i din spelare och låt skrattet komma. Och ja, det går att fälla en lyckotår eller två bland de instrumentfria cover-låtarna.

Bränner på i full kareta!

photo-1Sitter på Bianchi med John och fikar, äter och pratar. Hann med att läsa i alla fall en sida i boken jag håller på att bränna igenom nu till på onsdag. Det är boken som filmen med samma namn är baserad på. Det är inte sällan som jag säger till mig själv att läsa boken först om det ska filmatiseras någonting. Inte alls lika ofta hinner jag faktiskt göra det. Men nu ska jag verkligen försöka att klara av boken innan filmen kommer.

Jag har alltså i dag och i morgon på mig att läsa klart de drygt fyrahundra sidorna. Är snart halvvägs så det ska nog gå an!

Hur filmen kommer bli vet jag inte än, jag har sett ungefär tio minuter av filmen och den ser ut att ha potential. Boken är underbar och är skriven på ett sätt jag inte läst förut. Det är en bok av intervjuer, av vittnesmål. Intressant typ av text och inte minst gripande. I like, I like it a lot! Rekommenderar varmt!

Slut på semester

En visit till Göteborg. Några snabba dagar hemma i Stockholm bara för att på det stora hela ta samma packning i samma väska med till Gnesta för att fira midsommar. Så har den senaste veckan, eller ja. Den dryga veckan sätt ut. Det har varit riktigt kul, roligt och underbart.

Men i kombinationen med att WordPress har bråkat som aldrig förr och att jag inte har haft den största lusten att sitta vid datorn har gjort att väldigt lite har kommit till att publiceras.

 

Nu är semestern slut och det är bara att återgå till verkligheten!

Ja, alltså.. något gick fel

Tydligen så är det någonting som har gått lite galet med WordPress. För det såg ut såhär nu när jag loggade in efter Göteborgsresan. Det är aldrig något bra med att se arga, röda saker i adminpanelen.. Är smått (läs: lite mer än smått) irriterad på WP just nu.

ehum

Kramp

Soffan är nedsutten. Det bruna skinnet du sitter på är fullt av revor och hår. Djupt inne på det mörka caféet är det bara du.

Ditt kaffe är lika varmt som ditt sinne. Din dator skriker efter energi från eluttaget i väggen. Varför ska datorn få fylla på med ny energi när du själv ekar tom?

Psyket är inte på sin mentala bergstopp, det är både du och jag väl medvetna om. Det händer för mycket just nu. För mycket stök. För mycket känslor. För många tankar. Kaoset har stegat ut ur stridens rökmoln som segrare alltför många gånger nu. Pressat dig tillbaka från lyckans stridsfront. Mörkret har vunnit mark.

Det är en multitud av bra saker, samtidigt är det ofantligt många dåliga saker runtomkring dig. Dina dåliga tankar vältrar sig i extas av sin egen ondskefulla spiral över de positiva och tillsammans bildat en smet av depressiv sörja innanför skallbenet.

Till stadens centrum åker du i din ensamhet för att få vara med dig själv i tankarnas vackra, men ack så skoningslösa, värld. Avnjuten tillsammans med en kopp kaffe svartare än döden själv.

Att visa sårbarhet och genuina ledsamma känslor har du aldrig varit bra på. Det är inte bekvämt. Det är skrämmande. Det är läskigt att visa känslor.

 

Du är rädd.

 

Om du tänker efter en stund inser du ganska snart att det inte är många som tycker om att visa sig sårbara i en öppen, offentlig miljö. Det har samhället sagt till dig och lärt dig genom hela din uppväxt. Det är fel.

Tänker du efter med den logiska tankebana du faktiskt behärskar finner du, någonstans djupt där inne, vetskapen om att ingen tycker om att må dåligt. Det är helt enkelt inte kul.

Med inställningen att du inte är en ledsam person hankar sig livet framåt i sin makliga takt. Du vill att dina vänner ska känna dig som den lyckliga och mentalt starka person du kämpar så hårt för att visa upp. Du tror att det är så dina vänner vill känna dig.

Fel. Vi har fel. Vi är långt ifrån ensamma att i tron ha rätt. Nästan alla har fel. Med all rätt.

 

Det är med dina vänner du ska våga visa dig svag.
Det är med dina vänner du ska våga gråta.
Du kallar dem dina vänner för det är just det de är.
Dina vänner är där och stöttar dig när det är svårt.
De är där och gråter med dig när du är sorgsen och rädd.
Det är dags för dig, det är dags för oss, att förändra någonting inombords, någonting inuti vår person.

 

Du måste ta steget. Att våga ta dig an en ny filosofi och inställning till livet. En inställning som säger åt dig att det är okej att vara ledsen. Sinnesbilden som talar om för din person att det är okej att vara förvirrad och vara överväldigad av känslan vi kallar ensamhet.

Det är okej att vara rädd.

Det är först när du själv vågar erkänna att du har problem och brister som du själv, med den superhjältestarka hjälpen dina vänner har att erbjuda, kan ändra dig själv och bli en gladare människa.

En modigare individ.

Våga vara ledsen för att bli en gladare person. Utan sorg kan vi aldrig se kärleken.

Du gillar att vara själv. Du gillar att ligga i din stora, tomma, kalla säng med datorn i knät som ensam källa till värme. Vacker musik porlar ur datorn. Musik vilken sprider en känsla av harmoni och värme. Även när den är ledsam och mörk.

Att sitta långt in på småtimmarna med tunga, svåra, ångestfyllda andetag och dämpade snyftningar. Gråta för dig själv är den formen av självterapi du har låtit dig själv växa upp på.

Du har blivit duktig på att gräva ner dina känslor, begrava dem djupt under leenden och snabba, komiskt smarta kommentarer. Tyvärr.

Du förtjänar en Oscar för skådespelet du agerar ut i sällskap av dina vänner för att, väl ensam hemma, gråta ut dina sorger i ett nedsläckt sovrum.
Vi måste tillsammans våga skrika. Våga säga vad vi tycker och tänker. Utan censur.

Du är aldrig ensam, vi är aldrig ensamma. Låt oss ta reda på detta tillsammans, som en.

Gå inte omkring ensam när du innerst inne vet att du inte behöver göra det. För det ska du veta. Du behöver aldrig gå ensam. Det finns alltid någon som vill gå med dig, hur mörk stigen än må vara.

De är dina vänner. De kommer göra mer än du någonsin kan föreställa dig för att du ska må bra.

 

De älskar dig.

Så otroligt mycket

Jag ramlar nästan ur den luggslitna soffan när någonting rycker mig ur min eftermiddagssömn. Vad var det som skrämde mig? Jag vet inte. Snabba rasslande ljud rör sig genom lägenheten. Scotty måste ha vält någonting inne i arbetsrummet. Helvete. Det är tredje gången den här veckan jag glömmer att jag inte kan lämna dörren ens på glänt in till rummet.

Hej gubben, vad har du hittat på för hyss nu? Han kollar alltid så dumt på mig, jag tror att det är någonting med den skotska terrierns ögon. De ser så tomma och oförstående ut. Ändå vet jag att han älskar mig så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Jag ser det.

Med stor ansträngning får jag ner Scotty från mitt bröst ner på det dammiga golvet. hade jag vetat att jag skulle skaffa hund hade jag aldrig målat golvet vitt. Små repor och hår precis överallt. Kaffekoppen har han också lyckats välta när jag sovit, jag tror det är han som är skyldig i alla fall.

Vattenskålen är tom. Varje droppe av vatten skriker i höga C när den lämnar kranen. Jag känner migränen smyga sig på. Var är mina huvudvärkstabletter? Måste sätta mig ner, sylvassa knivar slingrar sig djupare och djupare in i mitt huvud. Asken med tabletter ligger på bordet. Huvudet förbjuder mig från att ställa mig upp. Byxorna krasar över dammet och smutsen på golvet när jag drar mig framåt mot bordet.

Knivarna i huvudet retar mina ögon. Jag kan knappt se kartan med de små pillren i min hand. Hjärnan måste ha stängt av några sekunder, för nästa sak som når mina sinnen är vattnet som rinner längs min hals ner över den nu dammfärgade skjortan. Scotty kollar argt på mig. Förlåt, jag ska aldrig dricka ur din vattenskål igen. Jag lovar. Vi behöver inte berätta det här för någon, okej? Okej.

Sluta. Nej, gå inte.
Vad var det där för dröm? Herregud, det känns som att jag håller på att bli galen. Jag måste ha somnat om, eller svimmat av. Huvudet känns lite lättare nu. Genom köksdörren, på andra sidan hallen, ser jag dörren på glänt. Jag vill inte gå dit. Jag är rädd för rummet, mer rädd än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Jag är patetisk. Jag är omogen. Självklart är jag inte rädd för rummet, det är bara ett rum. Ett rum fyllt med tomma dukar; spensliga staflin; ihoptorkade tuber med färg. Och det där skrivbordet.

Du sitter på den bruna pianostolen. Är du verkligen där?
Stolen har stått tom i månader. Det vet jag mycket väl, ändå ser jag dig framför mig. Du sitter djupt försjunken i dina tankar. Ibland hör jag din penna bita i pappret framför dig. Jag behövde aldrig fråga dig vad det var du arbetade på, du berättade med dina tankar som så ofta lämnade ditt huvud förbi dina läppar. Kommer du ihåg när du blev så irriterad på mig för att jag målade samma bild som dig? Du trodde jag hade tjuvkollat över din axel. Det gjorde jag inte, jag målade efter dina ord du sa.

Varenda en av dina teckningar var så mycket mer än en bild. För mig var dem en historia. En saga. Det mesta av ditt arbete är borta, men jag har sparat de bästa sagorna. Mina favoriter.

Min hand skakar och jag har svårt att greppa dörrhandtaget. Med en lätt duns kysser dörrkarmen och dörren varandra.

Den slitna läderpärmen med dina teckningar flyger förbi i min ögonvrå. Blicken låser fast vid den. Någonting sveper in över mig och benen ger vika. Jag känner tårar rinna längs min kind och jag tar inte notis om bulan på mitt huvud som börjar växa där dörrhandtaget träffade mig i fallet.

Scotty kommer springande, han måste ha hört när jag ramlade ihop. Min kropp lyder mig inte, jag kan inte röra mig. Tårarna rinner alltjämt. Scotty försöker trösta mig och torka mina tårar bäst han kan.

Jag älskar honom så otroligt mycket, varför var han tvungen att försvinna ur vårt liv Scotty? Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant kort liv? Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Hur många tabletter åt jag? Jag kan inte komma ihåg…

 

Hon – obeskrivlig

Jag sitter i mörkret med ingen annan än mig själv som sällskap. Det kalla ljuset från datorskärmen bländar inte längre mina trötta kastanjbruna ögon. Jag stänger ögonen. Gnuggar dem med min tumme och pekfingret på min vänstra hand försiktigt. Ljudet av en lång, sorgsen och djup suck fyller rummet. Funderingarna över vad det är jag håller på med skjuter likt blixtar genom huvudet.

För en sekund attackeras ögonen av tusen sylvassa knivar av det kalla ljuset datorn skickar ut i min riktning. Det känns som ett hån mot min existens, skrikandes visar den kalla skärmen det kritvita arket med de få orden längst upp. Centrerade.

Jag läser det mumlande för mig själv; ”Hon – obeskrivlig”. Framför den sista obetydliga bokstaven blinkar markören hånfullt mot mig. Som om den vet, som om den har tagit reda på allting.

Hur vet markören vad det är som tynger mig? Har den verkligen kännedom eller är det enbart en kraft en ren ondska som leker med mig. Likt en femårig pojke leker med sina små leksaksbilar i sandlådan?

Markören vinner kampen. Jag slänger igen locket på datorn med en duns, slänger den gamla slitna skrivbordsstolen rakt bakut mot mitten av rummet. Jag vänder mig om.

Samtidigt i svängen fångar jag det halvtomma vinglaset med min vänsterhand och dess torra hud. Glaset är fyllt med ett billigt och blaskigt exemplar av den ljuva röda fruktsaftens jästa nektar.

Med dig drack jag bara bra vin. Kanske var det inte så. Däremot är det så mitt kärleksstinna minne kommer ihåg det. Kanske var det ditt sällskap som höjde smaken hos drycken upp till skyarna.

Jag vet inte, det enda jag vet är att med dig smakade vin himmelskt.

Allt förflyter i vindens hastighet. Jag märker inte av vinet som lättsamt skvätter över kanten på det ack så tunna vackra glaset. Med gravitationens ofrånkomliga hjälp landar de spridda dropparna på den ruggade malätna mattan med en sådan elegans att till och med självaste Michail Barysnjikov skulle stannat upp för att beundra händelseförloppet.

Med fumlande steg letar min kropp fram sig till balkongdörren. Muskelminnet i högerhanden finner handtaget och river upp den i blindo. Ett steg i taget. Ett staplande steg i taget för min kropp mig ut på balkongen, ut i mörkret.

Jag står ute på balkongen, allt som hörs är det öronbedövande ljudet endast en tyst urskog kan frambringa.

Jag gräver med högerhanden i kavajens vänstra innerficka, känner det nötta tyget sensuellt smeka min grova hand. Fiskar upp mitt paket Lucky Strike.

Jag tar fram en cigarett ur paketet med min mu. Samtidigt drar jag fram tändstickorna ur ena byxfickan på mina blekslitna jeans. Med en snabb rörelse mot det slitna jeanstyget flammar tändstickan upp. Jag känner värmen sprida sig mot mitt ansikte.

Lukten, svaveldoften från tändstickan.

Jag tappar den. Tändstickan faller i vad som känns som en evighet ner mot det slitna golvet av tall. En tår landar strax därefter bredvid tändstickan där på golvet.

Du pratade alltid om hur mycket du älskade doften av svavel. Berusande var ordet du så ofta valde att beskriva doften med.

Ett ögonblick av total tystnad fyller min kropp. Bilder av dig flyger förbi. Du var så vacker när du tände din cigarett. Tändstickan som lyste så varmt. Det flackande ljuset. Det avslöjade dina smilgropar du var så noga med att försöka dölja.

Jag älskade dina smilgropar. Jag älskar fortfarande dina smilgropar.

Jag försöker igen. Den här gången lyckas jag tända cigaretten. När tändstickan slocknar faller ännu en tår med den.

Jag lutar mig över kanten på balkongen. Slår frustrerat ut armarna efter hjälp och faller ned på knä.

Den ena handen är hårt sluten om balkongräckets kalla och ådriga trä i ett försök att hålla kvar det sista av min obetydliga värdighet som människa.

 

Ett patetiskt försök.

 

Min andra hand i ett fast grepp om mitt hår. En reflex du fick mig att lära in. En reflex jag lärde in för din skull. Du sa att du alltid, i alla lägen alltid ville kunna möta min blick, se mitt ansikte.

En huggande smärta griper tag om min själ. Ur min mun slipper ett gny ut, ett ynkligt patetiskt gny.

Med cigaretten i mungipan känner jag röken slingra sig upp längs mitt ansikte. Den smeker varje liten rynka, varje drag. Ett försiktigt försök att trösta mig.

Glöden falnar. Tårarna faller. Innan dig grät jag aldrig, du förändrade något inuti mig.

Jag reser mig försiktigt upp, greppar det nu trasiga vinglaset. Jag måste ha råkat slå omkull det. Med stapplande steg vinglar jag tillbaka in i stugan, tar upp stolen från golvet, drar den sakta över det gamla golvet tillbaka till skrivbordet.

Jag flyttade min dator och mitt arbete in i ditt gamla arbetsrum här uppe på övervåningen. Stolen. Soffan. Böckerna. Allt här inne är för evigt genomsyrade av din berusande och lockande doft.

Doften som för mig att vilja dö. Doften som får mig att fortsätta leva.

Händerna dammar av den dammiga, luggslitna gröna sammetsdynan.

Jag öppnar upp datorn och möts åter av det kalla ljuset från skärmen. Markören blinkar fortfarande lika hånfullt mot mig som tidigare. Med ett tungt huvud lägger jag ansiktet i mina händer.

Tänker. Minns. Känner andnöd.

Du var så vacker. Du är så vacker. Hur ska jag kunna skriva någonting alls? Vad som helst när jag först inte kan få ner i ord eller tanke, om endast för mig själv. Hur vacker du var. Hur vacker du är.

Anledningen. Nej, mer korrekt; anledningarna till varför du lämnade mig kommer jag aldrig att få veta eller förstå. Även om jag redan nu inom mig vet precis varför. Känslan att veta att jag inte vet är obeskrivlig. Precis som din skönhet.

 

Jag lägger mina fingertoppar lätt mot tangentbordets kalla stumma bokstäver. Sluter mina ögon och låter orden komma till mig.

Tiden som övergav mig

Det blir allt mörkare på himlen. Solen sjunker sakta ner bakom den sagolikt vackra rosenröda horisonten. Ner i det stora, mäktiga och mörka havet.

Solen kommer att återvända imorgon, det vet jag. Det är det enda jag är säker på. Den kommer tillbaka imorgon bitti, lika vacker, lika stark. Inte jag.

Vinflaskan som min högra hand lätt håller greppad blir allt lättare för varje minut som går. Mina vinbefläckade jordgubbsröda läppar vittnar om att det här inte är den första flaskan vars innehåll jag tömt.

Jag tittar noga och länge på min klocka med dess eleganta och minimalistiska design och bestämmer mig till slut för att den lilla visaren står på nio och den stora någonstans mellan fyran och femman.

Jag hör mig själv mumla någonting om att jag nästan spenderat en hel timme här, på samma plats. En öde strand.

Den ljumma sommarvinden fläktar varmt och skönt genom mitt hår och sanden känns fortfarande varm mellan mina tår.

Min make är som vanligt bortrest. På en paradislik exotisk ö i Västindien eller liknande. Förmodligen med någon mycket yngre och vackrare kvinna än jag själv. Han säger alltid att han måste resa bort för att hans arbete kräver det. Men jag litar inte på honom som jag gjorde förut. Inte efter det där underliga samtalet med kvinnorösten på hemtelefonen förra hösten.

Den lilla visaren står fortfarande på nian men närmare tian nu än förut. Den stora visaren har också flyttat på sig och står nu på tian.

Flaskan i min hand är tom. Jag skickar iväg den i en fin bana mot en sten och ser den splittras mot dess hårda skrovliga, oförlåtliga yta och går i tusentals bitar. Omöjlig att limma ihop igen. Jag stirrar på de tusenfaldiga bitarna av krossat glas som bara för några sekunder sedan var den vackra flaskan med en respekt som jag aldrig tidigare känt.

Vinflaskan symboliserar mitt liv. Mina tankar går om och om igen. Så solid, jämn, vacker och glänsande, vilket väder det än är. Var den än förvaras. Men lika lätt går den sönder och aldrig kommer den att lagas. Den är absolut. Oåterkallelig.

Är det jag  som har kastat mig själv mot livets hårda, råa oförlåtliga sten eller är det du?

Vem är jag som med långsamma vinglande steg stapplar mot det stora mörka vattnet? Är jag samma unga vackra fru till honom? Han som tog mig till sig med alla sina höga löften om ära och rikedom.

Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Även om han höll sina löften om ära och rikedom har mitt liv ingen nytta av alla dessa pengar när jag inte får dela dem med den och dem mitt hjärta tillhör.

I mitt liv innan honom var jag en fattig flicka från en fattig familj men med massor av nära vänner som älskade mig. Kanske älskar de mig fortfarande.

Så ofta vi hade råd gick vi i samlad trupp till någon av stadens nattklubbar och dansade. Vi dansade långt in på morgonen med massor av olika pojkar och män, unga som gamla.

Jag träffade honom en varm sommarkväll vilken var ganska snarlik denna afton. Jag var på en gång för evigt fast. Han hade någon speciellt över sig, något inga av de andra pojkarna hade. En magnetisk aura. Att han hade en stor hög med pengar hjälpte kanske också lite grann. Jag verkade förtrolla honom med mitt fylliga kastanjebruna midjelånga hår och mina mörkgröna rådjursögon.

Idag har jag inga av mina gamla vänner kvar i mitt liv. Han har förbjudit mig från att umgås med, som han säger, vildar. Det är något jag aldrig lärt mig att förstå. Han var ju själv en av dessa vildar en gång i tiden.

Det hugger fortfarande till i mitt hjärta. Det hugger till med en ilande styrka varje gång tanken på alla mina förlorade vänner viner likt en nordanvind genom mitt medvetande.

Nu står jag här.

 

Ensam.

 

I själen övergiven.

Med slutna ögon tar jag långsamt av mig mina strandskor med dess glada mönster av färger snirklandes fram och tillbaka över mockatyget och de beigefärgade kilklackarna. Jag ställer dem fint och prydligt bredvid mig. Försiktigt öppnar jag ögonlocken, spejar ut i oändligheten. Sedan tar jag några rädda steg en bit ut i det mörka vattnet.

Vattnet når mig upp till knäna. Den luftiga sommarklänningen i tunt, vitt halvgenomskinligt linnetyg flyter obekymrat kring mina gyllenbruna sammetslena ben.

Jag kollar på klockan och ser att den lilla visaren nu har gått förbi tian och den stora visaren står mellan ettan och tvåan. Det finns ingenting inom mig förutom sorg och misär. Det är ett inre mörker av obeskrivlig karaktär.

Även nu, när jag står här i det böljande mörka vattnet med ingen annan än mig själv och min klocka. Jag tar ett djupt andetag och går ännu längre ut i det mörka svalkande vattnet.

Klänningen med sitt ljusa, nästan bleka blomstermotiv över det vita tyget har nu brett ut sig i midjehöjd runtomkring mig. De längsta lockarna av mitt hår vaggar långsamt med i vågornas rytm. Vill den, min vackra klänning, skydda mig från det mörka vattnet?

Stannar upp, sneglar tillbaka på mitt hus jag aldrig igen kommer att se. Huset jag aldrig igen kommer sätta min fot inuti, någonsin.

Jag kollar efter mina skor som står där helt ensamma på stranden. En känsla av vemod börjar att gro i min mage.

Vem är det som är ond i detta livets pussel? Är det han? Jag vill inte skylla på honom. Det är inte hans fel att jag står här i det mörka vattnet. Är det jag som är den onda brickan i livets märkliga pussel?

Det är inte jag som är ond. Mitt liv är fritt från onda gärningar. Det är fel att skylla ifrån sig, det vet jag. Men allting är tidens fel. Om tiden bara skulle stannat där vi var som lyckligast skulle det som komma skall, aldrig att inträffa.

Allt är den här klockans fel skriker jag och sliter bort den från min nätta handled. Klockan ligger stilla i min hand, helt oberörd av min ilska till den.

Min blick blir låst på den en liten stund. Blicken vandrar över det vackra uret vidare till dess små tunna visare av borstat aluminium som sakta rör sig utan att någonsin stanna. Utan att kolla upp. Utan att ta ett djupt andetag. Visarna säger att klockan snart är halv elva.

Kommer tiden någonsin att stanna? Kommer tiden aldrig att stanna upp och se vad den har ställt till med? All misär och alla krig?

Det kommer jag aldrig att få veta, för snart är det slut. Snart kommer min själ att lämna mig och aldrig mer kommer mina läppar igen forma orden ”jag älskar dig”.

Det är inte många som kommer att sakna mig. Det är jag säker på. Annars skulle jag inte vara här nu. Jag skulle inte må såhär. Jag skulle inte känna såhär, skulle inte göra det här.

En tår faller och likt vinflaskan splittras även den i oräkneliga bitar när den landar på det vackra uret. Tiden stannar inte för mig. Tiden stannar inte för någon.

Min nätta hand med de smala, kvinnliga dragen, är så hårt knuten runt klockan att mina knogar, vanligtvis med en livfull gyllene ton nu är vita. En livlös vit nyans av sorg och ilska.

Ännu en tår faller. Denna gång ner i det stora havet.Det mörka havet. Det böljande havet.

Jag kastar klockan så långt jag är kapabel till, rakt ut i vattnet. Vill inte se tiden längre. Tiden har förstört mitt liv.

Jag stänger mina mörkgröna rådjursögon och går sakta, ack så sakta längre ut i det ljumma vattnet tills mina fötter inte längre når bottnen.

Med slutna ögon simmar jag med mjuka, bestämda simtag rakt ut mot den varma sagolika horisonten.

Jag öppnar ögonen och möts av den aldrig tidigare så vackra rosenröda solnedgången.

Alla muskler i min kropp slappnar av och jag sjunker. Sjunker sakta. Stillsamt.

Det blir tyst runtomkring min verklighet och sedan blir allting mörkt.

Jag känner inte längre solens sista värmande strålar i mitt aktsamt sminkade ansikte.

Jag simmar inte mot ytan, vill inte ha med tiden att göra längre. Det är tyst och allting är mörkt. Becksvart.

 

Min klocka är stannad, jag har stannat min tid.

Bakom lyckta glasdörrar I

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en tyst och lugn villaförort till Sveriges ack så vackra huvudstad Stockholm.

Där lever pojken med sitt barnsligt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre bror. Med sin stora, starka, oövervinneliga och modiga pappa som kan klara av precis vad som helst. Och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus säkra boning som andra barns mammor gör.

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar i sträck. Det händer att hon måste stanna kvar i sjukhusets kalla, tysta, allvarliga och deprimerande korridorer och rum veckovis för sin behandling. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men ändå är hon inte riktigt där.

Pojkens mamma är sjuk. Hon har cancer. Det är bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Exakt hur många år hans mamma har kämpat vet inte pojken. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

Numera ligger mamman mest i den breda, mjuka sängen. Svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Kurerna med strålning och doserna av cellgiftsbehandling har ordnat det.

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

Orken att visa ett friskt och kärleksfullt ansikte utåt fanns fortfarande kvar hos henne.

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Kan han förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

Pappan väcker honom för skolan, ser till att John Blund släppt greppet om hans yngsta son ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern innan han går upp till det stora, nyrenoverade badrummet och hoppar in i morgonrutinens obligatoriska dusch.

Väl vaken kliver pojken ur sängen med sömndruckna ögon och håret åt alla håll. Med tunga, släpande steg tar sig pojken upp för den stora hörntrappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger under samma eftermiddag.

De yrvakna stegen för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för honom att hans pappa fortfarande står i duschen när yoghurten fyller den enkla skålen tillsammans med krispiga flingor och sylt.

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och yoghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar denna morgon. Det finns ingen anledning för honom att göra det, ty han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

Det susande ljudet från duschen har försvunnit. Ljudet från badrumsdörren när den öppnas letar sig in i köket. Pojkarnas pappa kliver ut över tröskeln med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner stolt, slänger iväg ett ”God morgon” samtidigt som han stegar in mot sitt och sin älskade hustrus sovrum.

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter tyst tillsammans och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen.

De båda bröderna rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem från föräldrarnas sovrum.

Deras frågande blickar möts av pappans förstörda blick. Där står han. Deras stora, starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan.

En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands uråldriga skogar.

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

Pojken själv gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa. Sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är för pojken okänd, känslan skrämmer honom.

Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast. Han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna milda vintermorgon.

Pojkarnas pappa stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

Orden är få. De behövs inte. De är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.

Summerburst dag två är kommen

Dag två på EDM-festivalen Summerburst här i Stockholm är kommen. Efter vad jag såg på bilder och så blev vädret bättre än förväntat och alla där hade det fantastiskt roligt!

Nu är det dags igen, i alla fall för de som jag köpt sig ett pass för båda dagarna. Och för de som bara köpt för dag två, såklart. Peppa till ordentligt med en lista fylld av det mesta av det bästa! Kom gärna med tips också om du tycker att någonting saknas 🙂