Så otroligt mycket

Jag ramlar nästan ur den luggslitna soffan när någonting rycker mig ur min eftermiddagssömn. Vad var det som skrämde mig? Jag vet inte. Snabba rasslande ljud rör sig genom lägenheten. Scotty måste ha vält någonting inne i arbetsrummet. Helvete. Det är tredje gången den här veckan jag glömmer att jag inte kan lämna dörren ens på glänt in till rummet.

Hej gubben, vad har du hittat på för hyss nu? Han kollar alltid så dumt på mig, jag tror att det är någonting med den skotska terrierns ögon. De ser så tomma och oförstående ut. Ändå vet jag att han älskar mig så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Jag ser det.

Med stor ansträngning får jag ner Scotty från mitt bröst ner på det dammiga golvet. hade jag vetat att jag skulle skaffa hund hade jag aldrig målat golvet vitt. Små repor och hår precis överallt. Kaffekoppen har han också lyckats välta när jag sovit, jag tror det är han som är skyldig i alla fall.

Vattenskålen är tom. Varje droppe av vatten skriker i höga C när den lämnar kranen. Jag känner migränen smyga sig på. Var är mina huvudvärkstabletter? Måste sätta mig ner, sylvassa knivar slingrar sig djupare och djupare in i mitt huvud. Asken med tabletter ligger på bordet. Huvudet förbjuder mig från att ställa mig upp. Byxorna krasar över dammet och smutsen på golvet när jag drar mig framåt mot bordet.

Knivarna i huvudet retar mina ögon. Jag kan knappt se kartan med de små pillren i min hand. Hjärnan måste ha stängt av några sekunder, för nästa sak som når mina sinnen är vattnet som rinner längs min hals ner över den nu dammfärgade skjortan. Scotty kollar argt på mig. Förlåt, jag ska aldrig dricka ur din vattenskål igen. Jag lovar. Vi behöver inte berätta det här för någon, okej? Okej.

Sluta. Nej, gå inte.
Vad var det där för dröm? Herregud, det känns som att jag håller på att bli galen. Jag måste ha somnat om, eller svimmat av. Huvudet känns lite lättare nu. Genom köksdörren, på andra sidan hallen, ser jag dörren på glänt. Jag vill inte gå dit. Jag är rädd för rummet, mer rädd än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Jag är patetisk. Jag är omogen. Självklart är jag inte rädd för rummet, det är bara ett rum. Ett rum fyllt med tomma dukar; spensliga staflin; ihoptorkade tuber med färg. Och det där skrivbordet.

Du sitter på den bruna pianostolen. Är du verkligen där?
Stolen har stått tom i månader. Det vet jag mycket väl, ändå ser jag dig framför mig. Du sitter djupt försjunken i dina tankar. Ibland hör jag din penna bita i pappret framför dig. Jag behövde aldrig fråga dig vad det var du arbetade på, du berättade med dina tankar som så ofta lämnade ditt huvud förbi dina läppar. Kommer du ihåg när du blev så irriterad på mig för att jag målade samma bild som dig? Du trodde jag hade tjuvkollat över din axel. Det gjorde jag inte, jag målade efter dina ord du sa.

Varenda en av dina teckningar var så mycket mer än en bild. För mig var dem en historia. En saga. Det mesta av ditt arbete är borta, men jag har sparat de bästa sagorna. Mina favoriter.

Min hand skakar och jag har svårt att greppa dörrhandtaget. Med en lätt duns kysser dörrkarmen och dörren varandra.

Den slitna läderpärmen med dina teckningar flyger förbi i min ögonvrå. Blicken låser fast vid den. Någonting sveper in över mig och benen ger vika. Jag känner tårar rinna längs min kind och jag tar inte notis om bulan på mitt huvud som börjar växa där dörrhandtaget träffade mig i fallet.

Scotty kommer springande, han måste ha hört när jag ramlade ihop. Min kropp lyder mig inte, jag kan inte röra mig. Tårarna rinner alltjämt. Scotty försöker trösta mig och torka mina tårar bäst han kan.

Jag älskar honom så otroligt mycket, varför var han tvungen att försvinna ur vårt liv Scotty? Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant kort liv? Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Hur många tabletter åt jag? Jag kan inte komma ihåg…

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *