Bakom lyckta glasdörrar I

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en tyst och lugn villaförort till Sveriges ack så vackra huvudstad Stockholm.

Där lever pojken med sitt barnsligt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre bror. Med sin stora, starka, oövervinneliga och modiga pappa som kan klara av precis vad som helst. Och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus säkra boning som andra barns mammor gör.

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar i sträck. Det händer att hon måste stanna kvar i sjukhusets kalla, tysta, allvarliga och deprimerande korridorer och rum veckovis för sin behandling. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men ändå är hon inte riktigt där.

Pojkens mamma är sjuk. Hon har cancer. Det är bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Exakt hur många år hans mamma har kämpat vet inte pojken. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

Numera ligger mamman mest i den breda, mjuka sängen. Svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Kurerna med strålning och doserna av cellgiftsbehandling har ordnat det.

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

Orken att visa ett friskt och kärleksfullt ansikte utåt fanns fortfarande kvar hos henne.

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Kan han förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

Pappan väcker honom för skolan, ser till att John Blund släppt greppet om hans yngsta son ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern innan han går upp till det stora, nyrenoverade badrummet och hoppar in i morgonrutinens obligatoriska dusch.

Väl vaken kliver pojken ur sängen med sömndruckna ögon och håret åt alla håll. Med tunga, släpande steg tar sig pojken upp för den stora hörntrappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger under samma eftermiddag.

De yrvakna stegen för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för honom att hans pappa fortfarande står i duschen när yoghurten fyller den enkla skålen tillsammans med krispiga flingor och sylt.

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och yoghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar denna morgon. Det finns ingen anledning för honom att göra det, ty han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

Det susande ljudet från duschen har försvunnit. Ljudet från badrumsdörren när den öppnas letar sig in i köket. Pojkarnas pappa kliver ut över tröskeln med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner stolt, slänger iväg ett ”God morgon” samtidigt som han stegar in mot sitt och sin älskade hustrus sovrum.

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter tyst tillsammans och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen.

De båda bröderna rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem från föräldrarnas sovrum.

Deras frågande blickar möts av pappans förstörda blick. Där står han. Deras stora, starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan.

En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands uråldriga skogar.

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

Pojken själv gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa. Sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är för pojken okänd, känslan skrämmer honom.

Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast. Han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna milda vintermorgon.

Pojkarnas pappa stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

Orden är få. De behövs inte. De är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.

blogstats trackingpixel

3 reaktion på “Bakom lyckta glasdörrar I

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *