Oscars: en sammanfattning – del 2

Det finns mer att prata om när det kommer till Oscarsgalan. Det finns alltid mer att prata om. Och lite har jag sagt att jag ska prata om. För att inte göra mig själv och samtidigt dig besviken är det just precis det som väntar här nedanför. Priserna har vi redan gått igenom, så jag tänkte att vi går igenom lite historia (ja, det låter tråkigt men det är faktiskt inte det) för att som på graciösa Hollywood-moln glida vidare till showen i sig själv och mer direkt om hur Seth MacFarlane betedde sig som värd. Now, lets get to it!

Oscars2013-620x350

Sverige genom tiderna

Du känner säkert precis som jag. Sverige vinner aldrig någonting på Oscarsgalan. Vi kan inte göra tillräckligt bra film för att ha en chans mot stora Hollywood-produktioner. Men ser tillbaka på de åttiofem år som Oscarsgalan har existerat är det faktiskt så att vi här i Lilla landet lagom tagit hem en liten men ansenlig mängd statyetter. Allting började med Ingrid Bergman med sitt pris i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för filmen Gasljus från 1944 och sedan dess har tjugo (21 när man räknar med Gasljus) ytterligare priser delats ut till svenskar. Senast i vinstskaran är Malik Bendjelloul som i år tog Sveriges första pris i dokumentärskategorin. Per Hallberg och Paul N. J. Ottosson ramlade in på en oavgjord förstaplats i ljudredigering.

Sverige har inte vunnit flest pris genom åren. Men vi har vunnit och vi exporterar mer film av hög kvalitet än vad man vid första anblick tror. Sen har vi så många personer bakom kameran som gör underbara jobb. Det är författare, manusförfattare, ljudredigerare, ljudmixare, regissörer och så många andra filmskapare. Personer som gör sitt jobb på världsnivå. Kudos till er alla; nominerade som vinnare.

Om vi till och med ska ta med svenskar som har blivit nominerade växer siffran snabbt och landar på en siffra upp mot sextio. Det bästa året med vinnare och/eller nomineringar är hittills 1983 där vi fanns med i sex kategorier.

Lika barn leka bäst

fast inte så ofta

Det är ovanligt att det blir oavgjort vilket man förstår när det är sextusen akademimedlemmar som röstar på sina vinnare. Men det är inte omöjligt och det har hänt förut. Jag kan tycka att det vore finnas några instrument eller planer för hur de kan välja en vinnare när det här händer, just eftersom det händer så sällan. Men det finns inte något sådant, tyvärr. Fem gånger för att vara exakt (skrev att det hänt tre gånger i ett tidigare inlägg, det stämmer inte och var en miss från min sida).

Första gången var var 1931 när Frederich March och Wallace Beery fick gå upp på scen och dela på äran som bästa manliga huvudroll. Det dröjde arton år innan det hände igen, men 1949 blev det oavgjort mellan de två kortdokumentärerna A Chance To Live och So Much for So Little. Den mest kända och uppmärksammade kampen som slutade oavgjord var den mellan Barbra Streisand (som uppträdde på årets gala) och Katharine Hepburn, 1968. Ingen av de två var särskilt nöjda med att behöva dela på priset ‘bästa kvinnliga huvudroll’. 1986 var det dags för två dokumentärer att hamna bredvid varandra på samma prispall. Den här gången var det bästa dokumentär (långfilm): Artie Shaw: Time Is All You Got och Down and Out in America. Den näst senaste kampen som slutade oavgjort var kortfilmerna Franz Kafkas It’s a Wonderful World och Trevor. Nio år har gått sedan den dusten 1994 och i år var det allt dags för den femte krocken. Den mellan Per Hallberg och Paul N. J. Ottosson, ljudredigerarna från Sverige som arbetat med två av årets toppklass-filmer.

 

Seth(xistiska) MacFarlane

Att det skulle bli en udda galashow tog inte lång tid att förstå. Hade man koll på att Seth MacFarlane skulle hålla i galan innan förstod man at det skulle bli…ska vi säga…speciellt? Visste man inte det, ja då förstod man (förhoppningsvis) snabbt att kvällen skulle bli fylld med opassande skämt och sexistiska gliringar och uttalanden.

I öppningen kom sången som förmodligen kommer gå till historien som den största ”…och hur tänkte de att det här skulle fungera?”. Boob song kom från ingenstans och jag förstår inte varför någon skulle tycka att den skulle vara okej. Jag förstår att den sortens humor förmodligen fungerar i de amerikanske hemmen, men de spär bara på dåliga och vridna tankesätt och värderingar. Nej, jag tyckte inte om det. Han fortsatte kvällen med hemska skämt om pedofili och kvinnovåld.

Seth MacFarlane är mannen bakom Family Guy, och har du sett serien vet du nog att den innehåller rätt konstiga skämt. Och att han försökte att implementera det på den stora Oscarsgalan? Nej, det fungerar inte. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå; varken för honom själv, hans karriär, anseende och absolut inte för de 45 miljoner som kollade och hörde hans ”skämt”. Det finns fler små bitar från kvällen där MacFarlane gör bort sig utan att kunna göra någonting åt det. För det märktes på honom ju längre showen pågick blev han mindre entusiastisk. Jag antar, och har läst om antaganden, att han insåg sitt misstag i att försöka göra en Family Guy av galan. För mig var det värsta och mest tydliga sexistiska ”skämtet” det om att ingen förstår vad Selma Hayek, men att det inte gör någonting eftersom man bara vill titta på henne. Usch!

~~~~~~~~

Jag önskar verkligen att nästa års gala inte fortsätter på det här viset. Galan är gammal och mycket av det som finns runtomkring galan är gammalmodigt, men det betyder inte att de måste spela på gamla förlegade värderingar. Akademin och producenterna borde och måste inse vilken makt de ändå har när de når ut till en så bred publik. Tycker du inte?

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Oscars: en sammanfattning – del 2

  1. Pingback: Årets Oscars-värd är avslöjad | David Sundgren @ COLIN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *