Den där känslan som kommer på besök

Ibland tror jag att jag är den på denna jord som uppskattar sitt liv minst av alla. Det är en känsla som upprymmer mig på de mest, i mitt tycke, dummaste tillfällen. Att känna sig värdelös på allting man gör och allt man har bakom sig och har i kikaren nära men också långt borta på horisonten. Den där gnolande värken, nej inte värk, bara en oro att det man lägger ner sin energi på; det jag lägger min energi på inte gangnar någon på något sätt någonstans. Men inte heller är det så. Det är bara den där känslan att jag inte vet vad det är jag håller på, även när det är det jag gör som jag vet varför jag håller på med. Ibland hälsar den här känslan på och jag kan inte göra någonting åt det. Den sköljer över mig med en kraft jag tror ingen man, kvinna barn eller ens övermäktig ande eller vilket ord man än helst vill använda kan rå på. Vad som händer innanför pannbenet kan inte annat än liknas med gravt överkokad risgrynsgröt. Och den där risgrynsgröten får mig att famla handlöst i ett mörker. Jag vet i skrivande stund var jag kan sträcka mig ut för att få en hand att hålla. Fan, jag vet precis var den här handen är just nu. Men risgrynsgröten tillåter mig inte. Inte just nu. Inte när jag nu stirrar på de här orden med avsky över mig själv. Ändå kan jag inte hjälpa mig själv. Jag sitter och vet inte vad jag håller på med. Kanske just för att jag vet vad det är jag vet att jag inte vet. Risgrynsgröten håller mig från att göra saker jag borde göra. Saker som kanske skulle sila bort det värsta. Låta mig åtminstone få, om en bara för en sekund snudda med en tå, en ynka tå, mot den säkra bottnen. Vad jag vet är att när jag väl vaknar imorgon, eller kanske ska vi använda orden ”senare idag” så kommer känslan ha vandrat vidare. Om känslan har bosatt sig hemma hos någon annan persons väsen eller bara irrar löst omkring kan jag inte veta. Jag vill nog inte ens veta. Det är nog också jag har så svårt att hantera när det här korta och tillfälliga tillståndet uppkommer. Det finns inte tid eller förnuft nog att hinna lära känna den och varje nytt tillfälle tvingar mig att börja om från ruta ett vareviga gång. Jag kommer inte kunna prata om det, det vet jag. Jag kommer inte att kunna sätta ord på det jag just nu försöker få ner i skrift. Så jag låter den här texten vara som den är. För känslans skull tillåter jag inte mig själv att läsa ett endaste ord av ovanstående text. Det är vad den är. Den kommer alltid vara vad den är och så kommer det att förbli. För precis som känslan är orden förbi.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *