Plattform elva

Det du om några sekunder sätter tänderna i är en text jag skrev som en uppgift i skolan för några veckor sedan. Vill dela den med dig, den betyder mycket för mig även nu. 

~~~~

Ljudet av folkmassa växer sig starkare och starkare med varje steg jag tar upp för den sjuttiotalsinfluerade och brungula trappan upp till plattform elva. Min blick möts av en förvånansvärt rymlig, kall och grå plattform på Stockholm Central en oktoberdag.

Luften är sval av den ännu inte alltför sena timmen på dagen. Det adaptiva luktorganet mina förfäder utvecklat över årtusenden bearbetar varje liten luftmolekyl lungorna snärjer. Det går att smaka på den intensiva atmosfären. Jag undviker höstvinden vilken biter mig i kinderna och gräver sig rakt igenom den gråspräckligt stickade koftan under min rakt skurna, svarta rock.

 

Ofrivilligt ryser jag till av kylan.

 

Det hårt behandlade gula träet mina sittmuskler nu gör sig bekant med omgärdas försiktigt av det Faluröda vindskyddet i trä, stål och plexiglas. Bredvid mig sitter mannen med det yviga lockiga håret i sin mörkgröna funktionsjacka. Också han har hittat skydd från den skoningslösa vinden.

 

Mina smilgropar blottas när jag ser att även han ryser till. Smittar jag?

 

Från vänster hörs på avstånd ett ivrigt klickande ljud från klackarna den äldre damen för dagen valt att bära. Med en påtaglig känsla av obekvämlighet smiter hon emellan min väska och den brunhåriga kvinnan i skinnjacka med sin 30-litersväska från Haglöf ergonomiskt fastspänd kring sin rygg.

En ventil från det tidigare tysta monstret till tåg ger ifrån sig att kort och upphetsat stön som får alla kring mig att rycka till överraskat. Jag hade inte lagt märke till besten i silver och grått som redan innan jag satte mig i det röda vindskyddet måste stått där lugnt väntande. Väntande på den där minuten då loket får varva upp sin motor och försiktigt rulla bort från perrongens kalla betong.

 

På avstånd hörs kyrkklockor lugnt och bestämt slå rena toner för mässa.

 

Tåget är redo. Djupa och fylliga andetag ljuder över plattformens all små sprickor och vrår. Ett till pysande ljud från den okända ventilen når mina öron när de stora dörrarna sensuellt drar till sig varandra och med ett dovt duns förseglar själarna ombord inom sig.

De två kollegornas dialog ett par meter ifrån mig försvinner i dånet från det tunga tågets första ryckande rörelse. Jag försöker höra vad det är de pratar om men det går inte. Inte ens när jag igen hör deras ord kan jag greppa samtalets ämne. Tonläget är allvarligt. Viktiga, framtidsavgörande beslut ska tas.

Doften av bränd el och stadsluft fyller mina lungor och jag ser plattform tio från min placering mellan den lockiga mannen i mörkgrön funktionsjacka och den äldre damen i klackarna. Det var där jag sa farväl till dig förra gången vi sågs. Förra gången du var här hos mig.

Gruppen med de tre kvinnorna i övre medelåldern jag inte lagt märke till tidigare frågar varandra gång på gång när tåg 643 mot Arvika via Karlstad rullar in på plattformen. De tre, enligt utsago, mycket nedkylda tidigare nämnda kvinnorna vill in i värmen kupén utlovar.

Blicken skiner upp i hon med neongrön tröja i. Det är allt jag behöver veta, tåget är här vilken sekund som helst. Jag lyfter upp mig själv och min väska från marken. Min bakdel får aldrig en chans att på ett moget sätt ta farväl till den gula bänken.

 

Nu är det min tur att åka till dig. Din tur att möta mig på din stads tågstation.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *