Allt är perfekt

 Han går längs den torra kullerstensbelagda trottoaren, nästan dansande i innerstadens kvava luft och brännande solstrålar. Leendet på hans läppar går inte att ta miste på. Även för den oinvigde, för den som aldrig älskar är det ett leende som bara utstrålar en sak och ingenting annat; lyckligt kär.

Alla människor han möter längs den fyllda trottoaren fylls av lycka och välmående. I denna unga mans kropp finns inte ett uns av ambivalens. Säkerhet och självförtroende är vad som utstrålas från den leende munnen med de lätt rosa läpparna, de lätt missfärgade tänderna, de kisande ögonen av lycka. Till och med fasaderna på sekelskiftsbyggnaderna verkar ta till sig och suga upp all utstrålad lycka. Den pudergula fasaden tycks skifta i färg till solrosgult. Sprickorna i den solblekta röda fasaden formar sig till leenden, leenden flera meter breda.

 

Han är kär.

 

Sommaren har knappt börjat och ändå, ändå är han den lyckligaste personen i världen. Ett rödljus stoppar hans lyckomarsch.

Bredvid honom står ett gammalt par. Hon i en klänning prydd av blom och spets tillsammans med en vit slokhatt med svarta band knutna med omsorg i en stor vacker rosett. Han i grå kostym, finskor och en mörk stor lila fluga, perfekt matchat till hennes nätta klackar. Rödljuset slår om, han tar sin dams hand och för henne över gatan. Han gör det på samma sätt som han gjorde när de träffades för första gången den där blåsiga oktoberkvällen för så många år sedan.

 

De är fortfarande kära.

 

De går längs gatan, hand i hand. Den grönskande parken går att skymta från dr de är just nu. Dess läskande gräsmattor och blommfyllda buskar sökandes efter uppmärksamhet och beundran. Blommorna får vänta. Gräsmattorna får vänta. För i hans värld behövs inget mer än vad han redan har. Hans kärlek till sin hustru är allt han behöver, hon är hans kärleks och livets blomma. Långsamt ack så långsamt tar de sig framåt längs den varma sommargatan. Inget mål i sikte. Han stannar upp, vänder henne till sig, stryker hennes kind med sin hand, tittar henne djupt i ögonen.

Inga ord behövs.

En Yorkshire terrier nosar nyfiket mot det äldre paret. Kvinnan i andra änden rycker lätt i det mörkbruna läderkopplet och den lilla hunden skuttar lyckligt vidare utan ett bekymmer i sitt liv. Parken är nära, båda vet det. Hon tittar på sin älskade fyrfotade vän, brister ut ett litet fniss. Hon torkar bort tårarna i ansiktet. Hon tittar på sin hands rygg, ser att mascaran hon så ömt applicerade tidigare i eftermiddag kapitulerat från sin naturliga befästning på de långa ljuvliga ögonfransarna. Skulle vilken man som helst på denna gjord få sitt sagt skulle allesammans säga samma sak; De där ögonen behöver ingen förbättring av något slag, någonsin. Hon sätter sig ner på huk och rufsar till den mjuka, lena pälsen. Hon vänder sig om, ser hans rygg gå åt andra hållet.

 

Hon är sårad.

 

De är framme i parken. Hon sätter sig ner vid en gammal skrovlig ek, tar loss kopplet. Hennes älskade vän springer inte iväg och leker i gräset och bland buskarna utan kryper ihop mot sin mattes ben och lägger sitt huvud i hennes knä för att trösta på det sättet endast en hund kan göra.

Hennes rödgråtna ögon möter deras blick.

De går med sin barnvagn tillsammans, skrattandes, pratandes. Hon nickar glatt men förstående mot henne där hon ligger och drar, smeker sina fingrar genom sin trofasta väns lena päls. Barnvagnen med sina vita hjul och sin mörkblåa textil gör sig perfekt i den gröna parken. Han säger åt henne att vänta precis, precis här. Efter en liten stund återvänder han med två kulglassar suktandes med dess sötma, retsamt vilandes i den nygräddade gyllene våfflan. Hon skiner upp i ett brett leende. Glassen i hans högra hand smeter han ut i hennes ansikte. Det är svårt, men det går fortfarande att urskilja ett leende under all glass. Han räcker över en bunt med servetter, tidigare gömda i hans bakficka.

 

De är lyckliga.

 

Hennes plötsliga ansiktsuttryck av chock på grund av den plötsliga attacken från glassens kyla byts snabbt ut och blir till höga skratt. Allt han ville var ju att dela sin glass med henne.

Den unga kvinnan i höga klackar såg de på håll.

Hon hade redan skrattat klart för sig själv åt paret när deras vägar tillslut möttes där på grusgången. Hon hälsade artigt och lyckligt på dem när de möttes, utan en tanke på att de aldrig sett varandra tidigare.

Gruset krasade med ett friskt krispigt ljud under skorna. Någonstans djupt inne bland tankarna påminde knastret henne om en tid av bekymmersfrihet, en tanke om barndomen. En tid då allting var så enkelt.

I maklig takt fortsätter hon genom parken med ett leende på läpparna. Hennes vita sommarklänning fladdrar i den ljumma sommarvinden. De höga klackarna i rött går perfekt ihop med hennes långa perfekt fallande bruna hår och körsbärsrött målade läppar. I kanten av parken står hennes väninna. Vid anblicken av varandra skiner de upp och rusar mot varandra.

En kram.

De går vidare. Hon berättar om paret i parken. De skrattar. De strosar lätt nedför den varma gatan.

 

De är vänner för livet.

 

De två vännerna sitter på caféet och skrattar. Vännen i den vintagegula knälånga sommarklänningen får ett samtal.

Hon svarar med en obeskrivligt lycklig ton och anlete. Hon pratar i telefonen, drar sin ena hand genom sitt guldblonda hår, lägger på telefonen. Reser sig upp. Säger hejdå, mumlar snabbt någon improviserad ursäkt.

Går raskt i sina vita ballerinaskor mot honom. Leendet på hennes lätt rosa läppar är obeskrivlig men samtidigt så uppenbar och enkel att avläsa för vem som helst.

Han står på hörnet. Han kan inte hålla sig mycket längre. Han ler fortfarande lika mycket, om inte mer. Hans lätt missfärgade tänder syns fortfarande. I sin ena hand håller han försiktigt en enkel vit prästkrage. Hennes favorit. I andra handen gömmer han den lilla asken, den anspråkslösa lilla asken med ringen inuti. Han är så nervös och så lycklig att hela kroppen skakar. En tår av lycka rinner från hans kisande ögon längs hans kind. Även på avstånd kan man se hans hjärta slå. Man ser det rätt igenom den ljusblå Oxford-skjortan.

 

De älskar varandra.

 

Hon smyger upp bakom honom. Viskar i hans öra: ”Jag är din för alltid”. Han vänder sig om. Går ner på ett knä, tittar sig nervöst omkring. Små svettpärlor bildas kring hårfästet på pannan.

Längre upp på gatan ser han det gamla paret som vänt om och är på väg tillbaka samma väg.

De ser honom.

På andra sidan gatan ser han en kvinna med sin hund stanna upp, ta sig för ansiktet med sin fria hand vid synen av hans mod.

Bakom kvinnan ser han ett par med sin barnvagn. De pekar mot honom och de lyfter upp sitt barn, omfamnar varandra i vad som endast kan beskrivas i ord som en gest av den renaste formen av lycka uppnåelig av den mänskliga arten.

Bakom sin älskade ser han hennes väninna som följt efter henne av nyfikenhet, nu i storgråt av lycka med sommarklänningen lätt viftandes omkring hennes röda klackar.

En vindens lyckönskning. En naturens välsignelse.

 

Han tar ett djupt andetag. Stänger ögonen.

Allt är perfekt.

blogstats trackingpixel

6 reaktion på “Allt är perfekt

  1. Alltså.. kommenterade bara här om dagen och sa samma sak då som jag vill säga nu. Shit va duktig du är. Jag älskar att skriva och kanske framför allt att läsa men jag drömmer bara om att bli så bra som du är och kunna påverka människor med mina texter som du gör.

  2. David, David. Dina texter berör djupt, det är så häftigt att ord kan röra så vid hjärtat. Jag läser och blir liksom en del av lyckan du beskriver. Vad glad jag är att jag lärt känna dig (trots att vi egentligen inte känner varandra, och att det var allt för längesedan vi sågs) och att du bloggar och visar upp dina skriva mästerverk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *