Ett kapitel

Jag har sugit på det här inlägget sedan innan den nu gångna helgen. Mina fingrar vet inte hur de ska föra sig över tangentbordet för att tala om det jag så innerligt vill få ur mig. Tankarna i huvudet är där, ändå är jag långt ifrån i närheten av att snudda vid vad de säger mig.

Det jag vet är att ett kapitel nu har kommit till sitt slut. Den sista punken är nedpräntad. Kapitlet var fortfarande rykande färskt, så rykande hett att det inte ens hade lämnat tryckeriet. Visst, några få förunnade fick chansen att läsa i förväg, få se på avstånd och känna, tycka, kanske till och med skapa sig en åsikt.

Vilka misstag man gör eller vilka felsteg man tar är omöjligt att hålla koll på. Likväl är det tankar som dessa vilka fyller mina nätter. Vad gjorde jag? Gjorde jag något? Skulle jag inte sagt det där? Skulle jag kommenterat på ett annat sätt? Varför sa jag nej till det där? Skulle jag ha varit mer aggressiv? Var jag inte tillräckligt gentil? Har jag glömt bort hur man på riktigt fångar en prinsessa med fina ord och gester? Är mina gentlemanliga färdigheter som bortblåsta?

Kanske gjorde jag inte något fel alls?

Ja, frågorna är många och jag vet inte. Vad som däremot kan sägas med säkerhet är att det är slut. Över. Finito. Fast det innebär att det innan måste ha existerat något. För mig gjorde det det. Hur E kände vet jag inte riktigt. Jag kan ana och jag kan lägga pussel utefter vad hon har sagt, men därefter är det bara gissningar.

Jag har gissningar. Var är min fakta? Var är mina logiskt hållbara resonemang? De finns inte, så fort det kommer till den punkten att jag måste gissa står jag där på det öppna fältet med vinden i mitt hår som smeker mina ansiktslinjer och skrattar hånfullt i mina öron. Som sticker i mina ögon med det senapsgula gräset kring mina mocka-omfamnade fötter.

I huvudet mitt var det här mer än bara en liten flört. Det var inte bara en person jag föll pladask för och sedan sprang vidare ifrån för att hitta nästa, i brist på rådande kreativitet, kjoltyg. Jag trodde verkligen att det här var något mer, det var ett ömsesidigt utbyte av säkerhet, trygghet och känslor på ett högre plan. Men uppenbarligen inte.

 

Nu är jag lite buckligare, några fler törnar i min sida. Det kommer att bli bra, det vet jag. Men just nu, jag vet inte. Allt var så bra, hela livet gick i en uppåtspiral. Sen kommer livet och spottar en rakt i ansiktet.

Skriva gör mig lycklig, men oren har varit få. Viljan och lusten till det skrivna ordet har lyst med sin frånvaro.

 

Fick jag fram det jag ville med den här texten? Nej, jag missade med flera mil. Men det känns bättre att faktiskt få ner i alla fall någonting i ord.

Jag sa åt mig själv att aldrig göra dem, ändå..

Listor. Alla dessa förbaskade listor som finns överallt på alla bloggar i alla former. Jag har sagt åt mig själv att jag inte ska göra sådana, aldrig någonsin. Men det går inte att till fullo hålla sina egna löften, speciellt inte när skrivkrampen är så grov som den är just nu. Därför får jag be, proaktivt, om ursäkt. Jag ska inte göra fler listor, jag lovar.

———————————————————

1. Vad heter du? David Sundgren.
2. Hur gammal är du? 21.
3. Vart bor du? Stockholm. Eller ja, Tyresö, men det är samma sak.
4. Hårfärg? Vissa säger blont, jag lutar mer åt ‘råttfärgat’.
5. Ögonfärg? Blå
6. Hur lång är du? 197 cm
7. Har du hånglat med någon av samma kön? Ja.
8. Hur långt är ditt längsta förhållande? Fyra år.
9. Vad har du för mobil? iPhone 4S men femman är beställd.
10. Om du vann en miljon, vad skulle du göra? Leva mitt liv utan våndande tankar om ekonomi.
11. Film? A Single Man, Avatar, och ungefär tusen andra.
12. Bok? Godnatt Mr. Tom.
13. Killar eller tjejer? Människor.
14. Vad gillar du mest med dig själv? Principfast.
15. Vad gillar du minst med dig själv? Principfast.
16. En person du älskar – Mig själv
17. Saknar du någon just nu? Ja.
18. Beroende av något? Snus, mina datorer och min musik.
19. Har du några tatueringar? Nej, inte än.
20. Har du någon förebild? Pappa och Anders Borg.
21. Tränar du? Inte sedan jag skadade ryggen.
22. När går du och lägger dig? Mellan tre och fem.

Tom

Jag har inte lust att skriva någonting alls just nu. Det finns ingenting i mig som vill att jag ska skriva. Allt jag gör, allt jag lägger ner energi och hopp på, bara försvinner och glider iväg.

Varför ens försöka? Ingenting känns värt att kämpa för just i detta nu, ingenting intressant.

Var tog torsdagen vägen, man kan fråga sig

Ja. Det är en väldigt bra fråga. Jag gick runt hela dagen och tänkte att jag hade skrivit på så bra i bloggen hit och dit. Men nu när jag vaknade idag och gick in för att se vad det senaste jag skrev var såg jag till min förfäran att jag helt och hållet missat att skriva igår.

Fy skäms på mig!

Har lite att gå igenom, det har jag. Det kommer, just nu måste jag få någonting i magen för jag har inte fått något i magen sedan igårkväll och det var det första jag åt på ett dygn sedan innan dess. Så att få i mig näring står rätt så högt upp på prioriteringslistan. Lite högre upp än att skriva allt jag vill (och måste) skriva.

Frustrerande arbete

När kan ska skriva en kort artikel om fem klipp från Youtube man tycker lite extra mycket om är det lätt att fumla runt i ett stort kolsvart rum och fortfarande tro att du är omgiven av tusentals 100 Watts-lampor. Det är mycket lätt.

Jag trodde det var så lätt, men den artikeln som jag trodde skulle ta mig ungefär trettio minuter att skriva och publicera har tagit mig ungefär två timmar innan allt blev klart.

Först blev jag ”avbruten” av en ypperligt trevlig telefonförsäljare, tänkte att vi pratar lite mer om det senare (läs: efter jag ätit upp min kalla-det-vad-du-vill-boll). Det var inga problem med det, mest tvärtom. Skönt att avbryta frustrationen kring artikeln med en trevlig pratstund.

Förresten, hej Veronica! Hoppas du hittar något att läsa. Tillåt mig tipsa dig att klicka HÄR.

Sen skulle internet fortsätta att krångla. Både över wifi och 3G. Men nu är allting ordnat och allt är lugnt på taket.

…trodde jag. Fick skriva om halva inlägget nu för att internet kraschade igen..suck

Tar en ”dejt”

Är så trött på att sitta hemma hela dagarna. Så jag och Hamid bestämde oss igår för att sluta upp på café String och göra något av våra liv. Sagt och gjort, nu sitter vi med våra datorer mot varandra och säger inte så många ord.

Vi arbetar på från våra egna håll och allt är som sig bör. Sen placeringen nära dörren som Hamid valde kan jag tycka vara lite omotiverad, men men. Man kan inte få allt i livet.

Idén jag aldrig tappat bort

Jag är nog inte ensam om att vid de mest olägliga tillfällena komma på affärsidéer som skulle förändra världen som vi ser den idag. Eller kanske bara något som vore collt att försöka lägga ner lite tid på för en stund. och poff så försvinner idén bort mot nästa universum.

Sen finns det de idéerna som fastnar som insekter flugpapper. Den där idén du går och funderar på lite då och då. Ingenting är nedskrivet eller på något sätt påbörjat. Ändå finns den alltid kvar i full detalj för dig att fortsätta bygga vidare på. Det är en sådan idé jag har suttit på i flera år nu. Det är ett enkelt program till datorn, lite av ett databassystem tror jag är en mer korrekt benämning.

Jag har bilder i huvudet på hur jag vill att den ska fungera och så vidare, problemet är att jag har noll erfarenhet eller kompetens inom området att programmera annat än sjukligt banal HTML.

Så min fråga till är: hur hittar jag dig som kan sådant här? Jag vill ta den här idén till nästa plan.

 

Taktlöst

Idag har det inte hänt mycket alls värt att prata om. Var ju som sagt vaken hela natten som ett resultat av utebliven trötthet. Istället infann sig sömnen någon gång vid ett på eftermiddagen. Så var det med det, jag däckade och vaknade vid fem-rycket. Så får det vara . Det var som det var och det blev som det blev.

Annars har klockan mest tickat på. Spelat lite, ätit lite. Som vanligt.

Iron Man 3

Äntligen är den här. Den efterlängtade och eftersökta trailern till den nya, och tredje i ordningen, Iron Man-filmen. Eller alltså, trailern är här. Själva filmen får vi vänta ändå till april för att bränna av. Jag är väldigt överraskad med trailern och hur den verkar porträttera Tony Stark som en svagare person som en gång för alla mött sin överman.

Fast jag kan inte tänka mig någonting annat än en stark avslutning från hans sida, hur annars kan vi vänta med spänning på The Avengers 2?

YouTube Preview Image