Ett kapitel

Jag har sugit på det här inlägget sedan innan den nu gångna helgen. Mina fingrar vet inte hur de ska föra sig över tangentbordet för att tala om det jag så innerligt vill få ur mig. Tankarna i huvudet är där, ändå är jag långt ifrån i närheten av att snudda vid vad de säger mig.

Det jag vet är att ett kapitel nu har kommit till sitt slut. Den sista punken är nedpräntad. Kapitlet var fortfarande rykande färskt, så rykande hett att det inte ens hade lämnat tryckeriet. Visst, några få förunnade fick chansen att läsa i förväg, få se på avstånd och känna, tycka, kanske till och med skapa sig en åsikt.

Vilka misstag man gör eller vilka felsteg man tar är omöjligt att hålla koll på. Likväl är det tankar som dessa vilka fyller mina nätter. Vad gjorde jag? Gjorde jag något? Skulle jag inte sagt det där? Skulle jag kommenterat på ett annat sätt? Varför sa jag nej till det där? Skulle jag ha varit mer aggressiv? Var jag inte tillräckligt gentil? Har jag glömt bort hur man på riktigt fångar en prinsessa med fina ord och gester? Är mina gentlemanliga färdigheter som bortblåsta?

Kanske gjorde jag inte något fel alls?

Ja, frågorna är många och jag vet inte. Vad som däremot kan sägas med säkerhet är att det är slut. Över. Finito. Fast det innebär att det innan måste ha existerat något. För mig gjorde det det. Hur E kände vet jag inte riktigt. Jag kan ana och jag kan lägga pussel utefter vad hon har sagt, men därefter är det bara gissningar.

Jag har gissningar. Var är min fakta? Var är mina logiskt hållbara resonemang? De finns inte, så fort det kommer till den punkten att jag måste gissa står jag där på det öppna fältet med vinden i mitt hår som smeker mina ansiktslinjer och skrattar hånfullt i mina öron. Som sticker i mina ögon med det senapsgula gräset kring mina mocka-omfamnade fötter.

I huvudet mitt var det här mer än bara en liten flört. Det var inte bara en person jag föll pladask för och sedan sprang vidare ifrån för att hitta nästa, i brist på rådande kreativitet, kjoltyg. Jag trodde verkligen att det här var något mer, det var ett ömsesidigt utbyte av säkerhet, trygghet och känslor på ett högre plan. Men uppenbarligen inte.

 

Nu är jag lite buckligare, några fler törnar i min sida. Det kommer att bli bra, det vet jag. Men just nu, jag vet inte. Allt var så bra, hela livet gick i en uppåtspiral. Sen kommer livet och spottar en rakt i ansiktet.

Skriva gör mig lycklig, men oren har varit få. Viljan och lusten till det skrivna ordet har lyst med sin frånvaro.

 

Fick jag fram det jag ville med den här texten? Nej, jag missade med flera mil. Men det känns bättre att faktiskt få ner i alla fall någonting i ord.

blogstats trackingpixel

4 reaktion på “Ett kapitel

  1. Utnyttja känslorna. Använd sorgen som hävstång att få ur dig orden som tynger och mörkar ditt sinne och hindrar ditt skapande. Kraften i en besvikelse skall inte underskattas. Frustration kan ge skaparkraft. Om inte skrivarglädje så åtminstone kreativitet.

  2. Vet inte hur man ska skriva detta för att det inte ska låta allt för.. barbariskt, men nu har vi andra i alla fall en chans! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *