Skrivkammaren: Närma dig från olika håll

Det är onsdag och det innebär att det är dags för en ny del av Skrivkammaren. Förra veckans uppgift gick hur bra som helst och den respons jag fick var både hjärtvärmande och välskriven.

Men det är nu i det förgångna. En ny vecka är anländ och med den nya utmaningar. Den här veckan vill jag ta upp hur det går att sätta ton på en text utifrån hur du närmar dig den. Allt handlar om infallsvinkel.

Allting du skriver har en vinkel. Det är omöjligt att till hundra procent vara objektiv i en berättelse. Vare sig det är medvetet eller omedvetet kommer dina åsikter, värderingar och tankar prägla dina ord. Att en text är präglad är absolut inte ett dåligt eller ont ting, absolut inte. En text med åsikter som väcker känslor kan te sig flera gånger mer trovärdig och läsvärd än en tråkig och rabblande text.

~~~~~~

Så, gnugga de kreativa knölarna. Koka en kopp kaffe, häll upp en stor varm kopp te. Vad du än behöver.

Tänk på en händelse, något du kan göra. Vad det är spelar ingen roll. Det kan vara hur du fattar tag om skeden till morgongröten; dina duschrutiner; hur du fiskar upp plånboken ur fickan. Vad som helst! 

Ta nu den händelse du har valt och skriv. Skriv om det här med kärlek, närma dig detta som om det vore det mest romantiska och/eller viktigaste världen vet. Lev dig in i berättelsen och insup varje liten detalj. Skriv inte bara om det, bli det. Låt det fylla hela dig så att den som läser det också får vara där. Vara där på riktigt och mikroskopiskt nära.

~~~~~~

Min dator och jag
I

Surret från datorn fyller rummet i samma sekund min högra hands pekfinger vidrör den stora svarta knappen av det förföriskt rödvita chassit som ståtligt vilar under skrivbordet. Det är ett ihärdigt, obevekligt ljud som bryter igenom även den mest tryckta tystnad.

Framför mig på det svartbetsade skrivbordet står monitorn. 21 tum av högkvalitativ LCD-skärm som från sin blankpolerade tunna ram skimrar i regnbågens alla färger ljuskällor runtomkring förser den med. Den blyga orangea knappen i det nedre högra hörnet byter obekymrat och nonchalant färg till den klaraste blå när grafikkortet ger ifrån sig ett kort pip av njutning i sin rapportering till min medvetenhet att även den nu är vaken. På skärmen viner meddelanden från moderkortets BIOS-system förbi i rasande fart. Det går snabbare än jag kan ens försöka läsa.

Med varje meddelande flyger tankar fram och tillbaka till den tid när datorns primära och mest värdefulla hårddisk var av den traditionella tekniken med små, noggranna mekaniska läsare och roterande skivor. Idag låter jag min dator, mina egna händers skapelse, vakna och arbeta från den nya SSD-tekniken. Hårddisken på snidade kretsar och franskt designad hölje i mjuka former.

Jag minns mitt trånande efter de stora siffrorna. Läshastigheten aldrig tidigare skådad på denna jord, skrivhastigheten jag inte i mina vildaste fantasier vågat drömma om.

Skärmen stannar upp för några sekunder. Det är en systemkoll. Processorfläkten ökar i hastighet för att skydda sin själsfrände därunder från att gå upp i lågor av smärta. Mina ögon vilar på det utsökta moderkortet och dess subtila men ack så framträdande felsökningsdisplay. Siffrorna flyger fram och tillbaka i melodi till kretsarnas klickande och knäppande.

Operativsystemets logga träder fram, BIOS är färdig för den här gången. Den lämnar ömt över sin stav av ansvar till Windows. Jag vet att den, med sina primala instinkter försiktigt kommer ligga och halvsova i bakgrunden. Aldrig riktigt, likt björnmamman vakar över sina små, på riktigt somna och slappna av.

Jag möts av välkomstskärmens vänliga ord och jag vet att det snart är dags. Min skapelse och älskling är vilken sekund som helst redo att utföra allt jag ber henne om.

Nu, jag ser den. Min noga utvalda bakgrundsbild. Allt är klart. Nu är vi inte längre två, inte människa och maskin. Nu är vi en och samma.

——————-

Min dator och jag
II

I samma sekund min överanvändna högerhands pekfinger vidrör den gräsliga, svarta överdimensionerade knappen på det pråliga datorchassit med dess skrikiga rödvita lack börjar den eländiga processorfläkten att skrika sitt outtröttliga och obönhörliga avgrundsvrål. Det fyller hela rummet utan nåd. Aldrig håller den käft, den bara fortsätter i alla evighet med samma hemska, hjärtskärande ton.

Ett bitskt och aggressivt pip ljuder från grafikkortet i sitt bekräftelsebehov och uppmärksamhetssjuka beteende. Den vill berätta att även den har vaknat. Jag vet redan det. För på mitt billigt svartbetsade skrivbord står den 21 tum stora och skrymmande monitorn. Det tidigare mjuka orangea ljuset är borta tack vare grafikkortet. Istället skjuter knappen i det nedre högra hörnet ut den kalla livlösa tonen av blått mina ögon aldrig kan lägga fokus på. Den anorektiskt smala och blankpolerade ramen bländar mig när den retfullt skickar tillbaka alla ljuskällor den kan hitta.

På skärmen visar BIOS upp meddelanden jag så gärna vill läsa med en rask takt, endast för att gå mig på nerverna. Den nya snabba SSD-hårddisken är så snabb att jag inte längre tillåts nöjet att följa med i det initiala arbetet. Stora siffror hit och dit. Vad spelar det för roll hur snabbt den kan läsa och skriva information om jag inte får vara med i processen. Om jag inte får vara så delaktig jag kan vara.

Maskiner har ingen empati, ingen empati så långt ögat når.

Det överflådiga moderkortet retas mig med det knäppande och klickande ljudet av kretsar som slås av och på under systemkontrollen. Ett extra hån, bara för att jag i just detta skede hinner läsa meddelandet på skärmen. Felsökningsdisplayen kunde lika gärna varit en laser på en dansgolv i en sunkig håla någonstans i Dalarna, fram och tillbaka skiftar den mellan olika siffror. Bestäm dig någon gång!

BIOS är klar och operativsystemets taniga loggar hägrar på datorskärmen. Fyfan för Windows, varför använder jag systemet när jag vet att det bara krånglar, kraschar och skapar problem?

Den billiga välkomsktskärmen berättar utan inlevelse att den snart är dags för mig att få uppleva sega program och epoklånga svarstider.

Nu, jag ser den. Bakgrundsbilden jag sagt åt mig själv så länge att byta ut. Allt är ”klart”, det är bara ett tjugotal program som inte avslutat sitt morgonkaffe vilka måste starta först. Människa mot maskin. De kommer aldrig bli en, det är ett oändligt krig mellan de två.

~~~~~~

Precis som träden i bilden är de två texterna ovan är helt och totalt olika. Ändå berättar de exakt samma historia. Det är det jag vill komma åt och visa. Allt du skriver kan vändas emot dig. Du kan själv vända den mot sig själv.

Nu är det din tur. Skapa en text där du omfamnar en vardaglig händelse med all kärlek i universum. Och vänd den sen mot sig själv. Upplev den absoluta förändring av något mondant detta skapar utan att förlora sin ursprungliga mening.

Väljer du att ge dig på den här utmaningen, skriv och länka i en kommentar så lovar jag att läsa din skapelse så fort jag kan. Kommentarer om utmaningens form eller bara tips hur jag kan förbättra den här serien mottages självfallet med största nöje.

Tills vi ses igen, låt pennan glöda med samma intensiva flamma som din glädje till ordet.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *