Pratstund i Värmlands skogar

Här sitter jag, i godan ro med datorn i knäet, en byggande frustration från bristen av stabil tillgänglighet till Telias 3G-nät när det plingar till i mobilen.

Det är den kära, underbara och helt fantastiskt vackra personen och vännen Erik Ståhl som frågar vart jag är på väg någonstans. Karlstad blir densamma informerad om.

Tro det eller ej, men vi sitter på samma tåg. Jag har känt denna man i unge herre i ungefär ett år men vi har aldrig haft äran att träffa varandra, öga mot öga. Såvida man inte räknar den gången på Södermalm när vi allt som allt han hälsa och sen blev det aldrig något mer.

I och med detta osannolika sammanträffande är detta numera ändrat på. Med erik längst fram i tåget och jag själv längst bak möttes vi diplomatiskt och bekvämligt i mitten av tåget där också kiosken befann sig. Så över en kopp kaffe pratade vi. Om böcker, om planer, om idéer. Om det mesta helt enkelt. Alltmedan de Värmländska skogarna susade förbi i okänd hastighet utan en ljuskälla som verklighetsförankring.

Och som jag tyckte om det. Erik är en underbar person och känner du inte till honom kanske du kan göra mig glad genom att klicka HÄR.

 

Erik har också skrivit en bok, jag har länge sagt till mig själv att jag ska köpa den. Vill så gärna grotta ner mig och läsa hans historia. Men som med mycket annat har dessa planer skjutits på till den punkt att jag nästan glömt bort det. Men även för den som ej tror på Honom kan Gud höra bön. Erik hade nämligen ett par ex med sig och snäll som han är fick jag ett exemplar. Tack!

 

På spåret

Sitter och arbetar lite samtidigt som Statens Järnvägar tar mig, meter för meter, bort från huvudstaden och vidare in i landet. Det är nämligen så att jag kommer att, under helgen, befinna mig i Karlstad. Inte Stockholm som de flesta helgerna, utan i staden där det doftar kaffe var man än går (kan behöva kolla källan på det uttalandet).

Finns det någon här som, till skillnad från mig, faktiskt spenderar mer tid än bara en helg där? Finns det någon på plats?

Helvete..

..jag sov bort hela förmiddagen. Det var fullt omöjligt att komma ur sängen. Det har inte varit en tyst och lugn morgon, nej. Var tionde minut från 7.18 och framåt har ett larm gått av från telefonen. Utöver det har telefonen ringt och blivit smsad och twittrad och allt möjligt. Så det har inte blivit mycket skönhetssömn. Ändå kom jag aldrig ur sängen. Vir riktigt nära vid nio och halv elva. Testade att sitta upp. Åt en bit choklad för att få i mig lite energi. Allt förgäves.

Nu har jag i alla fall kommit upp, jag har duschat och jag har ingen tid kvar alls till att göra allt jag är tvungen till att ordna inför resan ikväll. Hua hua.

Har inte riktigt tid att skriva långa, fina inlägg just nu. ska försöka lite senare. Tills dess kan väl ny tipsa om saker ni vill att jag ska skriva om. Vore kul att veta!

Smiter bort från storstaden

Japp. Du läste rätt. Så är det. Imorgon vid den här tiden är jag inte längre kvar i Stockholm. Kommer inte tillbaka förrän helgen är förbi.

Var min näsa pekar håller jag på tills imorgon. hur som helst sitter jag i skräddarsätllning mitt i sängen, tjugo i tolv en onsdagskväll och är upp över öronen glad.

Spärrarna är inte farliga, enligt utsago

Läser en artikel ur dagens Metro. Det är SL:s VD Anders Lindström som uttalat sig om spärrarna media pratat om fram och tillbaka den senaste tiden. Det har varit resenär efter resenär som har gjort sig illa. Dörrarna i spärren stänger sig när folk tar sig igenom.

Jag förstår lite när Lindström berättar att det inte har med spärrarna att göra. Det är de som tar sig igenom spärrarna som i något led gör fel. Men sen tänker jag att jag inte kan förstå vad det är som dess personer gör fel. Jag menar: du lägger kortet vid läsaren, dörrarna öppnar sig, du går igenom, klart. Var i denna process kan det gå fel?

Fast i och för sig, har du en stor väska som är lite knepig att ta igenom kan jag förstå att det tar lite längre tid än vad det kanske är tänkt. Men kan man inte då ta och välja den ingången anpassad för barnvagnar och dylikt? Det skulle jag göra i alla fall.

Sen kan man ha oturen och hamna vid en spärr som inte känner sig riktigt kry. Den där spärren som vaknade på fel sida. Då kan det bli krångligt. Jag har oräkneligt många gånger hamnat vid en spär som inte öppnat sina dörrar när kortet blivit läst, bara för att när jag backar tillbaka öppna sig och sedan försöka stänga när jag går igenom.

Hur undvikar jag då att få dörrarna på mig? Jo, jag håller en hand om en av dörrarna i deras öppna läge. Motorn som för dessa glasdörrar fram och tillbaka har inte det bästa vridmomentet och det krävs inte mycket kraft alls för att hålla dem tillbaka. (det här är också ett knep för de som passar på att smita in bakom någon betalande)

 

För några veckor sedan läste jag en riktigt välskriven debattartikel i frågan. Kontentan var att skribenten ville att SL skulle ställa spärrarna i sitt öppna läge fram till att någon bra lösning hade kommit fram. Varför? Jo, för att om det här problemet hade hänt på någon annan plats i företagsvärlden hade facket hoppat emellan och tvingat SL att göra detta då det är en arbetsskaderisk. Och ja, hans metodik var inte helt dum. Den håller i mångt och mycket, vi som åker med SL är också med och betalar för att den ska fungera, lite som en delägare om man kollar över den långa horisonten. Så varför ska vi inte betraktas som dessa när vi använder tunnelbanan?

 

Jag har absolut ingen aning om vad jag ill få ut med dessa ord. Det fanns en röd tråd i mina tankar innan jag satte mig och började skriva. Men uppenbarligen tappade jag den för längesen.

Summa summarum kan jag väl säga som såhär: ha lite vett, tänk efter och du kommer inte att göra dig illa. Men SL måste också se över hur det fungerar. Båda parter måste hjälpas åt.

Nya säsongen har äntligen börjat

För några dagar sedan var det premiär (i USA) för den nya säsongen av min favoritserie, nämligen How I Met Your Mother. Är du också ett stort fan av serien är det här inlägget egentligen av mindre importans, men för dig som kanske vet vad det är men aldrig orkat sätta tänderna i de sju säsonger som redan finns för alla att avnjuta finns det ett klipp där Barney Stinson summerar upp historien mellan honom själv, Ted och Robin. Sju års historia på under en minut.

Se och njut. Jag kan bara fantisera om hur länge Neil Patrick Harris (Barney) fick öva för att memorera alltihopa.

YouTube Preview Image

Tvångstankar

Alla sitter vi säkert inne på någon liten tvångstanke. Kanske är det att spola vatten i kranen några sekunder innan man kan få för sig att hälla upp den kalla, livsbejakande vätskan. Eller kanske hur saker står ställda i diskmaskinen. Det där systemet du har utvecklat till perfektion under åren.

De små egenheterna är säkert fler än du först kan tro. Och även om de inte behöver vara utstuderade besvär i det vardagliga livet kan det fortfarande bli någonting du obehärskat måste lägga ner tid på i ditt vardagliga liv.

Jag vet att jag har ett härligt litet gäng med småsaker jag måste göra för att andra saker ska ha möjlighet att bli gjorda. Det här är de tre största, de som följt med mig längst tid.

  1. A- och K-brunnar: Ja, faktiskt. Den gamla godingen. I mitt minne finns det inget speciellt datum för när jag började med detta. Inte heller någon månad; årstid eller era av min uppväxt. Det är en sådan sak som alltid funnits där med mig. K-brunnar är någonting man ska gå på. För då får man tur i kärlek och i livet.
    A-brunnar för inte med sig något annat än otur och misär. Därför gör jag vad som helst för att undvika dem. Det spelar ingen roll hur mycket parkour jag är tvungen att lära mig på bråkdelen av en sekund för att undvika låta sulan av min sko nudda denna djävulska avloppsöppningen.
  2. Bädda sängen först: Det kan låta banalt men den här tvångstanken är nog den som står sig som mest tydlig hos mig själv. Den oförbätterliga tankegången går ut på att om jag ska städa. Vare sig det handlar om att damma av bokhyllan; dammsuga golvet; vika och hänga upp kläder eller rensa onödiga filer och program i datorn så MÅSTE sängen först vara bäddad. Inte nödvändigtvis bädda rent med nya lakan men kuddarna måste ligga på sin rätta plats (i rätt ordning) och täcket ska slätas ut för att därefter täckas med överkastet. När det här är gjort, då kan jag börja med att städa. Gör jag inte det så händer heller ingenting. Då sitter jag bara vid datorn och häckar eller kollar på någon film.
  3. Spotta vid spolning: En rätt så udda grej, även efter mina egna mått. Efter att ha besökt porslinstronen, i vilket syfte det än må vara, måste jag spotta ner i virveln under själva spolandet. Visst, det händer att jag inte gör det. Men jag vågar lova att jag gör det här 99 gånger av hundra. Det spelar ingen roll om jag är hemma eller på krogen eller hos en vän. Det är någonting som har växt sig fast i toalettbesökets ritual.

 

Så, ja. Det här är mina tre största tvångstankar. Enligt mig själv är det inte mycket energi i mitt vanliga liv från dag till dag som tar skada av det här beteendet. Men jag vet att det finns där och jag kan inte annat än att fortsätta göra det. Att ingenting farligt skulle hända om jag missar dessa rutiner är jag väl medveten om. Men det är där skon klämmer. Det är ju inte (direkt) mitt medvetna som gör det här. Det vet ju om det. Det är det undermedvetna som styr dessa reflexer. Och det undermedvetna verkar inte vara helt på banan.

”Beyond, beyond” blir Sveriges första 3D-animerade långfilm

Under våren 2014 tar sig Sverige in på listan av länder med animerade 3D-filmer. Den lilla kaninen Johan far iväg på en modig resa för att återförena sin familj, fyllt av magi.

Den lilla kaninen Johan bor på ett skepp med sin pappa. Det är skyddad liten värld Johan bor i, en värld han har bott i så länge hans minne tillåter honom att hålla.

Det har varit en fin uppväxt. Egentligen finns det ingenting att klaga på, ändå har Johan känt att det är någonting som saknats. När Johans pappa lämnat skeppet en dag för att ta sig in till land och handla mat hör han ett konstigt samtal på radion.

Det är hans försvunna mamma, hon som befinner sig i Fjäderkungens land. Johan bestämmer sig för att bege sig ut på ett äventyr; en modig resa för att hämta hem sin mamma som så länge varit borta. På sin väg inser Johan att hela det enorma, magiska kungariket står och balanserar på avgrundets sköra kant. Fjäderkungen behöver hans hjälp för att inte låta kungariket ska sväljas av havets djup.

 

Det är långt kvar tills denna fantastiska historia får spänna ut sina vingar på de svenska biograferna men vi på Colin tillsammans med samproducenten för filmen Noble Entertainment längtar efter slutskedet på det här projektet; det mest spännande skandinaviska projektet på flera år.

Skrivkammaren: Varför?

Varför en författare; skald eller skribent skriver är, och kan, vara den viktigaste frågan denna kan ställa sig. Det är en stor fråga, nära till omöjlig att ta ett fast grepp runtom. Ändå är den oundviklig att smyga runt och glömma bort. Alla som någon gång författat en text har ställt sig frågan.

Samtidigt är frågan värdelös och ingenting annat än energikrävande. Den tar tid och glädje. Frågans vida spann med svar öppnar för självtvivel. Därför är det viktigt att närma sig frågan på rätt sätt.

Vilket sätt som är rätt är smått omöjligt att veta. Det är någonting var och en måste upptäcka själv. Att svaret ska vara tydligt och rutigt kan med lättja klassas som idioti. Självklart kommer det vara svårt att förstå varför jag skriver. Varför du skriver. Varför någon överhuvudtaget skriver.

Det finns otaliga sätt att närma sig en uppgift, jag växlar titt som tätt emellan dem. Allt handlar om vad det är som ska författas; hur vädret beter sig; hur jag mår mentalt. Ja, du förstår. Den här uppgiften närmade jag mig genom att första klottra ner en snabb mening för att utefter den bygga upp någonting nytt. Någonting vackert.

Folk kommer alltid att prata, så varför inte ge dem någonting att prata om.

——————————————–

Någonstans måste jag börja. Som nämnt började jag den här med en snabb nedklottring av ord. Då vet jag att jag inte kommer glömma dem. Varje gång jag läser raderna kommer jag automatiskt att komma tillbaka till kvällen när orden skrevs.

sekunder blir till minuter,
minuter blir till timmar,
timmar blir till dagar,
dagar blir till veckor,
veckor blir till månader,
månader år,
år blir till ord.

Det är varför jag skriver.

—————

Här har jag en början på någonting. Ännu är jag inte säker på vad det blir. Jag sitter ogärna och planerar vad en text ska handla om, såvida jag inte har ett givet tema. I annat fall lever jag med en fallenhet att låta tankar skapa det som kommer att i framtiden existera för all evighet.

Nu är det dags att utveckla, fylla på. Gå vidare. Även om texten ovanför skulle klara sig på det den redan nu är det viktigt att våga bryta igenom. Går det åt fanders finns det alltid ånger-knappar.

~~~

En sekund med dig, ett ögonblick tillsammans med dig. Minuter springer förbi och skapar oordning.
Minuter blir till timmar i den tysta skogen, ljudet av en hund i nära fjärran kämpar sig mellan trädtoppar och kärr.
Alla våra minnen blandas ihop över timmarna, ihop till en minnesdeg i dagarnas ära.
Gänget med dagarna slår sig samman, de formar en gängverksamhet av veckor.
Månaderna med ögonblicken oss emellan.
Åren som skapades tillsammans, alla minnen av den ensamma sekunden.
Den sekunden vilken försvann lika fort som den kom, den är där för evigt. Åren har skapat sekunden ett ord, en mening, ett syfte.

Det är varför jag skriver.

~~~

Så, någonstans måste man börja med utvecklingen. Detaljer kan nu implementeras i de små raderna. Bygga upp en scen för läsaren. Det behöver inte vara logiskt uttänkta beskrivningar. Skit i den norm-bestämda syntaxen. Försök att tänka utanför ramarna, hitta på en meningsföljd i fullt förlöjligande syfte. Beskriv omgivningen och dina meningar med disporata ord.
Egentligen kan man redan här stanna upp och vara nöjd, och i förlängning kunde man redan varit nöjd med hur den absolut första idén såg ut på papper. Men det är inte det som är målet just nu.
De meningarna jag utvecklade är längre och lite mer detaljerade. Superbra, men det känns kladdigt och ogenomtänkt. Det är därför läge att verkligen försöka gå radikalt på texten. Göra den intressant, få dina läsare att fastna i ditt spindelnät av bokstäver och kommateringar.
—————
Ögonblicken jag fick tillsammans med dig. De små korta sekunderna i ditt sällskap på gångvägen under paraplyet. Varje klafsande ljud från sulorna på våra skor mot det genomblöta underlaget av grova flisor sågspån under oss. Det är våra minuter.
Den uråldriga skogen, fylld till bredden och mer därtill av kungliga granar; ståndaktiga tallar och odödliga ekar, är ödsligt tyst. De klafsande minuterna blir till timmar i tystnadens värld av ögonblick. En hund ger skall över trädtopparnas tjocka bladskrud och hörs på långt håll.

Den ojästa degen av våra timmar av minnen blandar upp sig till en sötsliskig lösning, redo för ugnens obevekliga värme att spara till en dag. Flera dagar. Dagar av ögonblick.

Dagarna med dig, till din ära, går ihop tätt. En brottslig verksamhet efter kärlekens alla obefintliga obefintliga lagar och regler skapar veckorna. Veckorna med våra ögonblick. Våra sekunder.

Veckorna går till månader och jag får behålla mina minnen av dig. Det är ännu tystare i skogan nu. Bara klafset från mina skor når mitt hörselsinne. Vi har våra minnen. Jag har bara mig själv.

Åren som skapades tillsammans, alla minnen av den ensamma sekunden. Där ett plus ett inte blir två. Inte heller tre, utan precis vad vi ville att det skulle bli.

Den sekunden vilken försvann lika fort som den kom, den är där för evigt. Åren har skapat sekunden ett ord, en mening, ett syfte.

Det är varför jag skriver.

~~~

Nu börjar det hända någonting. En röd tråd kan skymtas mellan dessa träd. Beskrivningen är mer tydlig och genomarbetad. Var inte rädd för att byta ut något helt och hållet, ibland är det precis det som måste göras. Våga också byta plats på ord och meningar. Det är inte farligt, ingenting dumt kommer att hända. Det är din text, och din text endast. Du för göra precis vad du vill med den, inte bara vad alla andra kan tycka att du ska göra.

 

Alltid när jag börjar känna mig någorlunda nöjd med en text fallar jag tillbaka på det estetiska. Kommateringen av styckesindelningen. Jag vet att jag inte kommer att ändra mycket mer i texten nu. Just därför att jag redan nu har delat in i ordentliga stycken.

—————

Och faktiskt är det som så. Jag är klar. Fel, jag är inte klar. Jag kommer aldrig bli klar. Det är texten som är klar. Fel, texten är inte klar. En text är aldrig klar. Det finns alltid någonting att lägga till, ta bort, byta ut eller förbättra. Men en text kan bli tillräckligt klar. Och det är precis vad den är.

Tillräckligt klar.

Nu är det din tur. Försök tänka ut hur det kommer sig att du skriver. Skriver du för att bli sedd? För att bli bekräftad? För att du har något att säga? För att du inte har någonting att säga? För att lätta på hjärtat?

Vilken anledning du än må ha. Försök att med hela ditt hjärta hitta denna anledning och få ner den på papper. Då blir den verklig, verklig på riktigt.

När du har gjort det, länka gärna mig här i kommentarsfältet så jag och alla andra får möjlighet att avnjuta dina vackra ord.

Regn på andra sidan

Sitter i köket. jag hällde precis upp det nykokade kaffet i muggen jag tog från Starbucks-fiket i Hamburg för ett par år sedan. Hörlurarna är på och mössen snitsigt på sned. Jag stod redo att bege mig utanför hemmets skyddande dör, ut i regnet på den andra sidan. Mot bussen för att där bege mig in och möta Cimon för det där mötet vilket aldrig blev av igår.

Saker blir inte alltid som man tänker sig att de ska bli. För nu sitter jag här i köket utan att göra ett försök till att nyttja Stockholms kollektivtrafik. Istället fokuserar jag på att få så mycket gjort som jag kan här, bara någon meter från det 300 liter stora akvariet.

Regnet piskar på utanför och även om jag känner mig lite sämre som människa för att på något vis glädjas över en annan medmänniskas sjukdom känns det rätt skönt att kunna stanna hemma och bara ta det lugnt i några timmar. Sen sen vid lunch är det dags att ändå ta sig i ut i höstrusket och jobba på gamla jobbet. Ska vara med de yngre barnen idag. Inte de yngsta, men näst yngsta!