Bland bäckar och tjärn

Tåget har lämnat sin temporära granne av gråbetong och rödmålade takbärande stolpar.

De härdade stålhjulen slår emot de små hålrummen mellan de olika bitarna vilka tillsammans bildar den svenska järnvägen.

Utanför mitt ensamma fönster susar ett till synes oändligt hav av färger. Höstens färger på skogens alla träd. Granens täta skrud av mörkgrön barr; hängbjörkens ståtliga klänning, krampaktigt och uthålligt håller den kvar sin klorofyll; ekens magnifika stam och de brinnande gula löven; lönnens palett från somrigt grönt till den djupaste nyans av rött.

Jag vet inte var jag är någonstans. En glänta uppenbarar sig, bryter av trädtopparnas mystiska horisont. I gläntan skymtar jag det lilla tjärnet. Lika snabbt som vattnet glider vidare över stock och sten o forsen är gläntan förbi. Det spegelblanka vattnet är mig förbi.

Det jag däremot, med all säkerhet mitt jag kan uppbringa, är att jag inte är kvar i din säng. Inte längre känner jag din varma hud mot min. Ditt långa, blonda hår kittlar mig inte i ansiktet med varje andetag vi tar i takt.

Vad som väntar mig hemma är inget annat än en större säng, en bredare säng att vara ensam i. En säng utan dina fingrar sammanflätade med mina. Ett täcke jag inte försöker dela rättvist med dig. Några kuddar jag helt på egen hand får bestämma placering om.

Bäcken rinner längs den gamla stenmuren. Vattenmassan ser ut att stå still jämte tågets makalösa hastighet. På samma sätt som tiden bredvid dig på förmiddagen.

Mannen i vagnens raspiga högtalarsystem berättar att det, i tågets mitt, nu finns kaffe kokat och klart för den sugna. Jag fick inte dricka kaffe med dig idag. Inte fick jag lägga ditt huvud på mitt bröst när inget annat än den kalla sumpen fanns kvar i den vita muggens botten.

Jag vill inte dricka det statliga företagets utspädda, brända kaffe. Jag vill ha ditt kaffe med dig bredvid mig. Att få sukta efter en påtår samtidigt som boken med sakprosa gör allt i sin makt att fånga mitt intresse. snärja mina tankar till sig själv istället för dig.

Inte ett endaste ting glömde jag kvar i din lägenhet. Allt mitt följde med tillbaka inuti min ryggsäck. Det grämer mig till viss del. Men någonting kvar hemma hos dig kunde jag tänka att jag är där med dig. Det kan jag inte nu.

Vi behöver inte sakna.

Men sakna är precis det jag vill göra, det är omöjligt att inte göra det. I mitt huvud hör jag ditt skratt varje gång jag säger någonting dumt. Med ett tomt stirrande in i väggen framför mig ser jag ditt ansikte spricka upp i det bredaste leendet, bara för att jag kollar in i dina vackra ögon.

Jag måste sakna.

Om ett par timmar rullar loket in på stationen i min stad. Även om jag försöker inse att jag får se dig snart igen vet jag att jag i samma sekund mina fötter rör vid huvudstadens kalla vägar och trottoarer kommer min saknad ta faktisk form och skapa ett hålrum i mitt bröst till den sekund jag igen får se dig, känna dig, höra dig.

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Bland bäckar och tjärn

  1. Jag vet att jag sagt det förut, men det skadar väl inte att säga det igen.

    Oj vad du skriver bra David. Det känns när du skriver, och det är så förbannat fint alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *