Skrivkammaren: Varför?

Varför en författare; skald eller skribent skriver är, och kan, vara den viktigaste frågan denna kan ställa sig. Det är en stor fråga, nära till omöjlig att ta ett fast grepp runtom. Ändå är den oundviklig att smyga runt och glömma bort. Alla som någon gång författat en text har ställt sig frågan.

Samtidigt är frågan värdelös och ingenting annat än energikrävande. Den tar tid och glädje. Frågans vida spann med svar öppnar för självtvivel. Därför är det viktigt att närma sig frågan på rätt sätt.

Vilket sätt som är rätt är smått omöjligt att veta. Det är någonting var och en måste upptäcka själv. Att svaret ska vara tydligt och rutigt kan med lättja klassas som idioti. Självklart kommer det vara svårt att förstå varför jag skriver. Varför du skriver. Varför någon överhuvudtaget skriver.

Det finns otaliga sätt att närma sig en uppgift, jag växlar titt som tätt emellan dem. Allt handlar om vad det är som ska författas; hur vädret beter sig; hur jag mår mentalt. Ja, du förstår. Den här uppgiften närmade jag mig genom att första klottra ner en snabb mening för att utefter den bygga upp någonting nytt. Någonting vackert.

Folk kommer alltid att prata, så varför inte ge dem någonting att prata om.

——————————————–

Någonstans måste jag börja. Som nämnt började jag den här med en snabb nedklottring av ord. Då vet jag att jag inte kommer glömma dem. Varje gång jag läser raderna kommer jag automatiskt att komma tillbaka till kvällen när orden skrevs.

sekunder blir till minuter,
minuter blir till timmar,
timmar blir till dagar,
dagar blir till veckor,
veckor blir till månader,
månader år,
år blir till ord.

Det är varför jag skriver.

—————

Här har jag en början på någonting. Ännu är jag inte säker på vad det blir. Jag sitter ogärna och planerar vad en text ska handla om, såvida jag inte har ett givet tema. I annat fall lever jag med en fallenhet att låta tankar skapa det som kommer att i framtiden existera för all evighet.

Nu är det dags att utveckla, fylla på. Gå vidare. Även om texten ovanför skulle klara sig på det den redan nu är det viktigt att våga bryta igenom. Går det åt fanders finns det alltid ånger-knappar.

~~~

En sekund med dig, ett ögonblick tillsammans med dig. Minuter springer förbi och skapar oordning.
Minuter blir till timmar i den tysta skogen, ljudet av en hund i nära fjärran kämpar sig mellan trädtoppar och kärr.
Alla våra minnen blandas ihop över timmarna, ihop till en minnesdeg i dagarnas ära.
Gänget med dagarna slår sig samman, de formar en gängverksamhet av veckor.
Månaderna med ögonblicken oss emellan.
Åren som skapades tillsammans, alla minnen av den ensamma sekunden.
Den sekunden vilken försvann lika fort som den kom, den är där för evigt. Åren har skapat sekunden ett ord, en mening, ett syfte.

Det är varför jag skriver.

~~~

Så, någonstans måste man börja med utvecklingen. Detaljer kan nu implementeras i de små raderna. Bygga upp en scen för läsaren. Det behöver inte vara logiskt uttänkta beskrivningar. Skit i den norm-bestämda syntaxen. Försök att tänka utanför ramarna, hitta på en meningsföljd i fullt förlöjligande syfte. Beskriv omgivningen och dina meningar med disporata ord.
Egentligen kan man redan här stanna upp och vara nöjd, och i förlängning kunde man redan varit nöjd med hur den absolut första idén såg ut på papper. Men det är inte det som är målet just nu.
De meningarna jag utvecklade är längre och lite mer detaljerade. Superbra, men det känns kladdigt och ogenomtänkt. Det är därför läge att verkligen försöka gå radikalt på texten. Göra den intressant, få dina läsare att fastna i ditt spindelnät av bokstäver och kommateringar.
—————
Ögonblicken jag fick tillsammans med dig. De små korta sekunderna i ditt sällskap på gångvägen under paraplyet. Varje klafsande ljud från sulorna på våra skor mot det genomblöta underlaget av grova flisor sågspån under oss. Det är våra minuter.
Den uråldriga skogen, fylld till bredden och mer därtill av kungliga granar; ståndaktiga tallar och odödliga ekar, är ödsligt tyst. De klafsande minuterna blir till timmar i tystnadens värld av ögonblick. En hund ger skall över trädtopparnas tjocka bladskrud och hörs på långt håll.

Den ojästa degen av våra timmar av minnen blandar upp sig till en sötsliskig lösning, redo för ugnens obevekliga värme att spara till en dag. Flera dagar. Dagar av ögonblick.

Dagarna med dig, till din ära, går ihop tätt. En brottslig verksamhet efter kärlekens alla obefintliga obefintliga lagar och regler skapar veckorna. Veckorna med våra ögonblick. Våra sekunder.

Veckorna går till månader och jag får behålla mina minnen av dig. Det är ännu tystare i skogan nu. Bara klafset från mina skor når mitt hörselsinne. Vi har våra minnen. Jag har bara mig själv.

Åren som skapades tillsammans, alla minnen av den ensamma sekunden. Där ett plus ett inte blir två. Inte heller tre, utan precis vad vi ville att det skulle bli.

Den sekunden vilken försvann lika fort som den kom, den är där för evigt. Åren har skapat sekunden ett ord, en mening, ett syfte.

Det är varför jag skriver.

~~~

Nu börjar det hända någonting. En röd tråd kan skymtas mellan dessa träd. Beskrivningen är mer tydlig och genomarbetad. Var inte rädd för att byta ut något helt och hållet, ibland är det precis det som måste göras. Våga också byta plats på ord och meningar. Det är inte farligt, ingenting dumt kommer att hända. Det är din text, och din text endast. Du för göra precis vad du vill med den, inte bara vad alla andra kan tycka att du ska göra.

 

Alltid när jag börjar känna mig någorlunda nöjd med en text fallar jag tillbaka på det estetiska. Kommateringen av styckesindelningen. Jag vet att jag inte kommer att ändra mycket mer i texten nu. Just därför att jag redan nu har delat in i ordentliga stycken.

—————

Och faktiskt är det som så. Jag är klar. Fel, jag är inte klar. Jag kommer aldrig bli klar. Det är texten som är klar. Fel, texten är inte klar. En text är aldrig klar. Det finns alltid någonting att lägga till, ta bort, byta ut eller förbättra. Men en text kan bli tillräckligt klar. Och det är precis vad den är.

Tillräckligt klar.

Nu är det din tur. Försök tänka ut hur det kommer sig att du skriver. Skriver du för att bli sedd? För att bli bekräftad? För att du har något att säga? För att du inte har någonting att säga? För att lätta på hjärtat?

Vilken anledning du än må ha. Försök att med hela ditt hjärta hitta denna anledning och få ner den på papper. Då blir den verklig, verklig på riktigt.

När du har gjort det, länka gärna mig här i kommentarsfältet så jag och alla andra får möjlighet att avnjuta dina vackra ord.

blogstats trackingpixel

3 reaktion på “Skrivkammaren: Varför?

  1. Vackra ord och intressant hur du tänker när du bygger dina alster. Jag kan uppskatta skönheten i och tankarna bakom orden men, jag som språktaliban, irriterar mig på ”Det är varför jag skriver” Då faller allt platt och jag undrar; hur talar han ? Det heter ”Det är därför jag skriver” Eller tycker du att det är ett konstnärligt grepp ? Jag tycker det känns konstigt…

    • Tack pappa,
      Om den sista meningen så, ja, det är ett konstnärligt grepp jag använt mig av. Jag tycker att det fångar en stämning annars tappad vid korrekt böjning och allt sånt där hitanditan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *